Long time, no yoga

Ni vet de där stunderna när tiden bara flyger iväg och man inte har tid för någonting annat alls än jobba-äta-sova. Precis en sådan har jag haft just nu och har väl fortfarande ett tag till. Det börjar dock lätta upp lite nu. Kanske. Om, ifall att.

Det är med andra ord egentligen ganska mycket fortfarande, men jag har bestämt mig för att ta mig tid till andra saker, som att exempelvis låta mina tankar flöda här. Mitt tillhåll för allt jag inte kan säga i ord eller för saker som jag kan säga i ord, men inte orkar att repetera hundrafemtio miljoner gånger.

Jag har dessutom snart semester. Två veckor kvar till två veckor semester. Då ska jag rymma. Göra mig okontaktbar och bara öva på att andas. Kanske köra världens längsta yogapass på 336 timmar. Hade varit behövligt, men det är synd bara att just yoga är så förbannat tråkigt.
Yoga är förövrigt en träningsform när det inte passar sig så bra att få en oannonserad skrattattack på. Inte ens om instruktören låter som att han håller på att få en orgasm. Det passar sig bara inte. Just det är väl det främsta skälet till varför jag inte går på yoga. Folk beter sig konstigt och jag kan inte hålla mig för skratt. Bad combination.

Nå väl. Jag ska bli bättre på det här. Alltså blogga, inte yoga.
Tror jag säger det varje gång, som om jag hade någon plikt i att blogga.
Det har jag inte, men jag behöver sortera i mina tankar mer och det är där bloggandet kommer in.

Mellofest

En knapp timme kvar innan det är dags för melodifestivalen.

Mitt topp tre gäng är Oscar Zia, Robin Bengtsson och Ace Wilder.

Allra allra helst vill jag se Oscar vinna.

En så bra och viktig låt.

Dessutom helt rätt i tiden.

NU KÖR VI!!!

Internationella kvinnodagen

Åttonde mars. Internationella kvinnodagen. Det är vid detta tillfälle jag borde skriva om kvinnors styrka. Definitivt belysa min egen styrka. Jag borde skriva om vad vi måste fortsätta arbeta med för att det ska bli mer jämställt i vårt land eller i världen. Vikten borde sättas på att visa vilka orättvisor det fortfarande mellan könen och hur kvinnor sätts åt sidan för männen.

Jag vill dock bara prata om att våren fick sig ett bakslag. Den första mars är den första vårdagen, men eftersom årstiderna har flyttat på sig med åren så fungerar mars som något mellanting mellan vinter och vår, mest vinter. Inte hjälpte det att jag igår vaknade upp i något slags vinterkaos. Snön fullkomligt vräkte ner och jag ville bara gå och lägga mig i sängen igen. Kanske till och med gråta en skvätt, för jag orkar inte mer vinter just nu. Om det är det här som kallas för vårdepression så har jag totalt frontalkrockat med en.

Precis det är vad jag vill prata om. Hur mycket jag lider av att inte får sol och värme. Hur jag både fysiskt och mentalt mår piss av mörker och kyla. Och det kan verka egoistiskt en dag som denna. Att prata om mig, mig och jag. Det kanske rent utav är något slags ilands-problem, men om man bara tänker efter en liten gnutta så är det precis vad det här handlar om. Att vi kvinnor ska ta mer plats och vara mer egoistiska. Det handlar även om att kvinnor behöver sätta ord på vad de behöver för att må bra och våga prata om det som gör att de mår dåligt.

Vi är väldigt dåliga på det. Allt det.
Däremot tänker jag inte gå så mycket djupare än vad jag har gjort i min minidepression över att det inte ens är nära till vår. För jag behöver inte det. Jag behöver bara få lov att gnälla av mig en smula. Inte ens värt att kalla för depression egentligen. Det vore att håna alla som lider av en riktig. Men jag vet inte annars vad jag ska kalla mina plötsliga små gråtattacker. Kanske är det oviktigt vad jag kallar dem?

Kanske för alla andra, men inte för mig.
Och nej, jag mår inte speciellt dåligt. Jag blev mest bara en pyttegnutta djup flicka som saknar solen mot ansiktet och sand mellan tårna.

Sluta snusa

Den 24 februari bestämde jag mig för att sluta snusa med hjälp av en app som heter snusbruk. Det handlar om att trappa ner för att sedan sluta som helt nikotinfri, i mitt fall. Jag antar att man även kan använda den för att få kontroll över sitt snusande.

Lite över en vecka har gått och det går förvånansvärt bra. Mitt humör svänger en del, speciellt när saker går emot mig, men i det stora hela funkar det. Appen har sänkt min dagliga dos från 24 prillor till 20 idag så det är ingen turbofart som jag valt. Har gett mig själv två månader. Däremot ligger jag långt under min dagliga dos, mellan 10-15 prillor per dag. Försöker ersätta skiten med tuggummi istället. Och jag känner redan nu att jag kommer att vara sjukt trött på att tugga tuggummi när detta är över. Är redan nu less på det.

Jag ska i alla fall lyckas med det här. Har velat ta det här steget länge och bästa dagen kommer aldrig. Var likadant när jag slutade med rökningen. Jag går mest på infall. Plötsligt får jag bara nog på mig själv och med tanke på att jag inte längre röker så verkar det vara det bästa sättet för mig. Nu ska jag bara tygla mitt temperament sedan är jag i hamn.

Fortsättning följer...

Separationsångest

En av mina närmsta kollegor har nu gått hem för mammaledighet. Är inte första gången, men det känns mer tungt den här gången än vad det gjorde första gången. Kanske för att vi just nu sitter på samma avdelning och har samma arbetsuppgifter. Det gjorde vi inte sist, vilket troligtvis gjorde det bra mycket enklare. Jag klarar inte sånt här med att skiljas från människor. Ännu värre när de betyder så mycket för en.

Det hade varit en annan sak om hon bara var en random kollega, men nu råkar hon vara den som följt mig sedan jag började. Vi har följt varandra genom arbetet hela tiden. Hon är den jag alltid kan lita på, som är mest lik mig arbetsmässigt och den person som jag vet alltid kan hjälpa mig när jag behöver det. Det kommer bli så sjukt tomt utan henne att mitt hjärta går sönder. Ännu värre är att jag själv försöker ta mig därifrån på grund av allt strul som har blivit. Jag hade verkligen behövt henne nu.

Hursom.
Ikväll så har jag och en annan kollega till varit ute och ätit mat med henne innan hon behöver koncentrera sig på det som komma skall. En sista måltid innan det dröjer ett tag till att vi ses för ses kommer vi att göra även när hon är mammaledig. Det har vi bestämt även om hon bor några mil ifrån. Middag var i alla fall glädjefylld och fantastisk. Vi tre vet hur man umgås utanför jobbet. Ändå någonstans inne i mig vill jag helst bara skrika rakt ut och kedja fast henne så hon inte kan lämna mig. Det är så det funkar när man har separationsångest. Jag klarar inte av att bli av med människor som jag verkligen tycker om.

Och vad gäller jobbet så är min andra kollega min enda räddning just nu, så fan ta henne om hon för sig att lämna mig också.

Rik för en dag

Mitt liv är alltid rikt numera. Kanske inte alltid på pengar, men på så otroligt många andra sätt. Däremot finns det en dag i månaden som man känner sig extremt rik på pengar. Löningsdagen. Den dagen man sitter och drömmer om allt man skulle vilja göra för pengarna. Man träffas av nerven att vara lite wild and crazy.

Sedan slås man tillbaka av verkligheten och tar istället det vuxna beslutet att göra som vanligt. Betala räkningarna, kontrollerar månadsbudgeten och kämpar för att kunna lägga undan tillräckligt pengar för att kunna åka iväg på den där resan och köpa de där sakerna. Egentligen finns det ingen bitterhet i det, bara tryggt att veta att jag även denna månad kommer kunna överleva en månad till. Jag kan försörja mig själv. Och jag kommer aldrig bli så wild and crazy att jag sumpar en hel månadslön innan allt det där vuxna är gjort. Det är dock grymt att kunna drömma sig bort till det där spontana sättet att leva och vara nöjd med att det stannar där.

Manligt/Kvinnligt

Jag totalt älskar vassa kommentarer, som när en kille på mitt jobb satt i lunchrummet med sin nya telefon. En Iphone i färgen rose. En tjej kommer in och sätter sig vid samma bord och påpekar killens telefon.

Tjej: Färgen rose alltså?
Kille: Jaaa?
Tjej: Manligt...
Kille: Ja. Vadå då? Kan inte en kille ha rosa eller?
Tjej: Jo, men det är ju inte så manligt.
Kille: Jag vet inte hur det är för dig, men för mig sitter inte min manlighet i färgen på telefonen. Inte min sexualitet heller.

Jag gillar den här typen av samtal. Bara att observera och se vad som händer. Det har alltid varit någonting fult med att vara kvinnlig. Inte bara för killar utan även för tjejer.

För min egen del så inser jag att jag är nog mer tjejig än vad jag själv har tänkt på. Kanske inte på mitt sätt att vara, men i mycket annat som exempelvis kläder och utseende om man nu ska mäta det på det sättet. Frågan är ju bara hur vi mäter var som är kvinnligt och vad som är manligt. Det könet jag har i mitt huvud är inte alls som någon annan ser mig. Oftast när jag säger att jag är mer av en pojkflicka än som en flickflicka så är det alltid någon som ska hävda att jag är väldigt tjejig, men vem bestämmer egentligen det?

Jag trivs mycket bättre med att umgås med killar för då får jag vara jag, utan att tänka på en massa normer som jag "måste" leva upp till. När jag drar mina skämt som slipper jag sitta och fundera på om det var för grovt eller om någon blev kränkt. Det är enklare för mig att bara vara jag utan att falla in i mina, för mig, tjejiga tänk. När jag umgås med tjejer så behöver jag umgås med andra tjejer som tänker jag som för att slippa att det ska bli en massa skitsnack, drama och förväntningar som man måste leva upp till. Däremot gillar jag att vara tjej och jag tycker tjejer som är flickflickiga är grymma. Jag kan älska att stå framför spegeln en hel dag och testa olika sminkningar. Tycker det är fantastiskt kul att leka med färger i håret, fixa mina naglar och klä mig i klackar.Och jag älskar att prata med andra som tycker det är minst lika roligt som jag tycker. Men. Det gör mig inte till en flickflicka bara för att någon annan anser att det är där gränsen går. Jag sätter mina egna gränser för vem jag är.

Vad spelar det för roll att en kille väljer en rosa färg på sin telefon?
Han tyckte att den var fin utav de färger som fanns att välja på. Av den anledningen tyckte jag att hans svar var helt klockrent. Lunchrummet var fullt med andra personer, både killar och tjejer, men han valde inte att skämta bort det. Istället sa han som det var och döda hela diskussionen huruvida rosa var manligt eller inte. Jag tycker det är starkt och så respektfullt. Han satte gränsen väldigt tydligt om vem han är.

Det eviga berättandet om min historia

Att börja prata om det jag varit med om, mitt medberoende till en spelberoende, har bedragit till att jag för alltid blir kontaktad av media. Det snacket tar aldrig slut. Och det är klart att jag någon gång ville börja prata om det för att det ÄR viktigt att prata om. Viktigt för att de som kommer efter mig ska känna att de inte är ensamma och för att belysa vilket problem det är att vara just medberoende. Det är just de personerna som gärna blir bortglömda i allt.

Jag kommer alltid tycka att det är viktigt, men jag vet inte om jag alltid vill vara fast i det där dåliga måendet jag hade då. Det är inte det som är det viktigaste. Jag som nu är frisk från mitt medberoende har fått en helt annat insikt. Att kunna svara på den grymt viktiga frågan man har när man är mitt uppe i sitt medberoende, "Kommer jag någonsin må bra och bli mig själv igen?".

Det arbete som jag har gjort med mig själv från den dagen jag bestämde mig för att lämna är det som är det absolut viktigaste för den som är fast i ett medberoende. Att belysa vad som händer när man bestämmer sig. Hur man gör, hur lång tid det tar och den helt galna bergochdalbana i sitt känsloregister som man får sig en resa i. Och absolut viktigaste, att det finns hopp. Att glädjen kommer tillbaka och att man kan hitta tillbaka till sig själv om man ger det tid.

Just den historien är det jag vill prata om nu när jag har gått igenom min egen resa. Visa för andra att det finns en helt fantastisk värld på andra sidan, men journalister är i allmänhet inte lika intresserade av den. Det är synd att de hellre grottar ner sig i snyfthistorier än att berätta måbra-resor. Resor som verkligen betyder något för de som mår dåligt idag. Men jag tänker kämpa för att få igenom det jag vill. Tills de fattar vad belysande av styrka innebär och vad de gör för andra människor som också är deras läsare. Min historia är min historia och jag har lämnat den bakom mig för att ge plats åt den jag är idag. En person som jag är så sjukt stolt över och som kan förändra för andra personer som också är medberoende. Jag slutade älta för ett tag sedan och tänker även göra det i media. Jag tänker inte fastna i mitt medberoende i media när jag inte gjort det i verkligheten. För. Man är inte för evigt medberoende.

Det här med förkylningar

En förkylning är verkligen ingenting att leka med. Så fort den har boat in sig i kroppen så vägrar den att flytta ut. Riktigt jävla frustrerande må jag säga. Hela förra veckan låg jag hemma och håll nästan på att dö. Kanske lite överdrivet, men det var ungefär så som det kändes. Denna veckan har jag varit på jobbet, men jag har verkligen inte varit människa. Trött, seg och inte alls med i huvudet och direkt när jag kommit hem så har jag störtat i säng. Jag har inte orkat någonting i två veckor nu.

Och inte orkat någonting i två veckor syns verkligen om man tittar hemma hos mig. Det ser mer eller mindre ut som en krigszon. Blir bara trött av att titta på vad jag seriöst måste ta tag i snart. Helst igår. Eller ja, allra helst för två veckor sedan. Helt galet ändå att en förkylning kan slå ut en så totalt. Tur att man inte har familj för det hade jag verkligen inte orkat med när jag knappt ens har orkat med mig själv. Pinsamt, men sant.

Den här gången lät jag dessutom bli esberitox, min räddare vid förkylningar. Detta för att förkylningen endast satt i halsen från början och då hjälper inte dem överhuvudtaget. Den här veckan vaknade däremot näsan till och jag borde ha tagit dem, men näsan lurade mig och höll i sig längre än vad jag hade trott. Nästa gång kommer jag ta dem oavsett vad så skiten går över snabbare för jag hade verkligen glömt hur länge en förkylning sitter i utan dem. Aldrig mer säger jag bara.

Platsbanken, min vän

Beskedet är här. Dåligt sådant, vilket jag också har misstänkt. Jag ville mest få det bekräftat och klart. Få möjlighet att sätta punkt. Och visst, jag är besviken. Så otroligt jävla besviken, men det förändrar ingenting.

I fem års tid har jag slagits och kämpat för att jag ska få nå mitt mål. Jag hade det i min hand, men på grund av ett vikariat så togs det ifrån mig. Målet är nu satt till att det kanske sker efter sommaren någon gång. Kanske. Om, ifall att. Det hjälper inte längre att jag får lov ord eller ett löfte om att vara först på tur. Det hjälper inte att det finns papper på det eller att chefen beklagar att det blivit som det blivit. Jag kämpat för min egen skull i fem år. Det spelar ingen roll att jag snart är där för jag har varit snart där hur långe som helst nu och det finns gränser även för mig. Jag har tappat hoppet och jag har fått nog. Kompetensen har jag, men eftersom det inte värderas högre än vad den gör så tar jag min kompetens till ett företag som skulle dö för den. Svårare än så är det inte.

Jag har till och med slutat säga att jag trivs med det jag gör för att det ska låta bra eller för att det att verka som att jag håller modet uppe. Istället har jag börjat uttrycka vad jag egentligen känner. Ärligt och rakt. Jag hatar inte mina arbetsuppgifter, men det är inte vad jag vill göra och jag anser att jag är bättre än det jag får göra om dagarna. Jag värdesätter mig själv på alla sätt jag kan för att rädda min egen stolthet istället för företagets stolthet. Och det kanske låter illa, men jag behöver göra det. För mig. För mitt eget självförtroende just för att den är viktig för mig.

Platsbanken kommer rulla framför mina ögon varje dag tills dess att jag hittar ett jobb som är bra nog för att släppa en fast tjänst med en fast lön. Hur lång tid det tar spelar mindre roll. Det är i alla fall det som kommer att vara mitt mål från och med nu.

För jag har inget bättre för mig

Ligga hemma och vara sjuk kan vara något bland det mest värdelösa som finns. Att ligga hemma sjuk med en förkylning och feber är än mer värdelöst. Lägg då även på att jag hostat sönder mina revben och även fått talförbud av läkaren så har ni en undergång. Jag har så jävla tråkigt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen.

Alla som någon gång har råkat haft sönder sina revben vet exakt hur ont det gör, samt att det inte finns så mycket att göra åt det mer än att härda ut. Det självläker, även om det tar sin lilla tid. Rådet från läkaren var att undvika att hosta i den mån det går. Sämsta rådet man kan få när man är förkyld och har ont i halsen. Behöver man hosta så gör man det vare sig man vill eller inte. Kroppens egna reflex för inte är det så att jag ligger här och okynneshostar bara för att det är kul. Snarare är det så att jag får en lättare form av dödsångest varje gång jag inser att jag måste få upp slemmet från min hals.

Så vad hittar man på när man inte får jobba, prata eller hosta?
Man underhåller sig på alla sätt man kan, En skam för Sverige är ett av de bästa sätten.
Kanske inte det bästa beslutet eftersom det även gör ont när jag skrattar, men det här är det närmaste socialt umgänge jag kan komma just nu och för att inte självdö så står jag ut.

Bli vän med sin kropp

Jag har ingen hjärna kvar eftersom jag tror att jag bokstavligt talat kan ha hostat ut den under dagen. Om jag tappar rösten inom en snar framtid så är jag inte förvånad. Trots detta tänkte jag försöka få ut mig något intelligent om det som snurrar i mitt huvud just nu.

Jag har alltid haft lite ångest över min kropp, vilket i sig inte är så ovanligt. De allra flesta människor har detta. För min del handlar det om mittenpartiet av kroppen, det vill säga magen och brösten. Båda problemområdena är enligt mig för stora och slappa. Tanken har slagit mig att ta den enkla vägen och lägga mig under kniven, men lyckas alltid få fatt på min hjärna och att inse att det egentligen inte är lösningen på problemet. Dessutom skrämmer mig tanken att behöva sövas. Med andra ord kommer det aldrig att hända.

Med detta i tanken så har jag försökt leva mitt liv utifrån att jag behöver bli vän med min kropp. Inse att det är så här jag ser ut, att det inte är så illa som jag tror och banka in i huvudet att jag duger ändå. Min personlighet och den jag är handlar inte om hur min mage och mina bröst ser ut. Inte alls faktiskt. Det arbetet är dock inte så jävla lätt när man lever i en utseendefixerad värld. Sociala medier hjärntvättar oss med hur vi borde se ut för att må bra och dejtingsidor är löjligt bra på att döma ut varenda jävel som kliver över dess tröskel. Därför måste man utrusta sig med ett pannben av stål och bli riktigt hårdhudad för att klara av att stå emot allt som kommer emot en. Ändå är det svårt.

I allt detta har jag ändå upptäckt något som aldrig riktigt slutar förvåna mig. Antagligen utifrån det faktum att jag har lite småångest över min egen kropp. Jag anser inte att jag är vän med den än, men att jag arbetar med det hela tiden. När jag är ute så är det inte så ovanligt att jag får uppmärksamhet. Jag har alltid tidigare trott att detta beror på mina bröst och att killar överlag bara vill ligga och visst finns det dem som säkert har det som baktanke. Men på senare tid har jag börjat inse att det är långt ifrån alla som endast har detta i huvudet. Killar har tagit kontakt med mig för att de seriöst tycker att jag är intressant och för att de vill lära känna mig. Jag får en del komplimangen som handlar om helt andra saker än det som relaterar till min kropp. På detta får jag hela tiden höra att jag ser ut att ha en sjukt bra självkänsla.

Det förvånar mig eftersom jag inte själv tycker att det stämmer. Så antingen har jag kommit mycket längre i mitt arbete än vad jag tror att jag har eller så är jag bara sjukt bra på att fejka vänskap med min kropp. Ju mer tiden går så tror jag att det är det första som stämmer. Min kropp funkar oavsett hur den ser ut och jag vet hur jag ska klä mig för att dölja och framhäva de delar jag vill. Och helt ärligt...om jag inte duger utseendemässigt av vissa personer så skiter jag i det. Den personen lär inte duga för mig heller. Dömer man personer utifrån utseende så är det inte en person för mig, så är det.

Nu ska jag bara lära mig att fatta när personer flirtar med mig och inte. Den är svårare. Uppenbara saker är enkelt, men de är de små subtila sakerna som andra gör som är riktigt svårt. Dessutom vet jag aldrig hur jag ska kontra på saker jag inte vet hur jag ska tolka, vilket slutar med att jag står där helt stum, ler och går vidare som att inget har hänt.

Med nerverna utanpå kroppen

Fram till den här dagen. Jag har mått mer och mer illa för varje dag som har gått. Inte för att jag håller på att bli sjuk, utan för att idag är den dag som kommer att avgöra om jag får gå tillbaka till mina tidigare arbetsuppgifter igen. Det möte som kommer att vara avgörande för om jag ska ta min kompetens och se mig om efter ett annat arbete eller om jag tänker vara kvar. Jag vill ju vara kvar för att jag trivs. Men bara trivas räcker inte längre. Bra arbetskollegor räcker inte längre. Jag behöver någonting mer. Utmaningar och utvecklingsmöjligheter. Nya erfarenheter och förnyelse.

Jag har haft svårt att sova och jag har varit grinig och och tvär. Ingen matlust och magkatarren har övervunnit vilken medicin jag än har försökt mig på. Jag har kommit på mig själv med att bara sitta apatisk, försvunnit iväg eller bara ligga i sängen helt klarvaken fastän kroppen är helt slut. Idag innan mötet har jag knappt kunnat andas och nerverna har bokstavligt talat varit utanför kroppen. Disträ är bara förnamnet för att beskriva hur jag har fungerat på jobbet idag.

Så kom mötet. Jag höll andan hela vägen. Svettades och frös på samma gång. Kunde inte tänka klart och hittade inte orden. Allt flög omkring i mitt huvud. Mitt liv, min framtid, mina mål. Allt som är så fruktansvärt viktigt för mig.

Och hur det gick?
Jag fick en ny mötestid då inget svar kunde ges idag.

Så nu får jag leva med min känslor utanför kroppen ett par dagar till...

När man bara inte orkar

Hade tänkt att skriva något jättelångt, djupt inlägg kring vad jag känner just nu med allt som händer i mitt liv. Hann skriva ganska mycket, men så plötsligt bara ångrade jag mig och tog bort allting. Varför?

Idag är en sådan dag. När jag bara inte orkar. Alla mina känslor bubblar inom mig, men jag vet inte hur jag ska forma orden för att det överhuvudtaget ska låta vettigt. Hur jag ska få fram det jag känner så att någon annan ska förstå. Jag vill så mycket att jag helt plötsligt bara stänger av. Jag vill släppa in och jag vill uppnå mina mål och drömmar.

Det handlar inte om att jag håller på att deppa ihop fullständigt. Snarare handlar det om att jag inte kan hantera mig själv. Jag kämpar för att ta mig upp ur sängen. Kämpar för att ta mig igenom arbetsdagen. För att åka hem och få någonting gjort. Försöker att inte stänga ute människor. Men ändå så slutar det med att jag fastnar i min egen värld. Hela tiden. Jag kan bara inte rå för det.

Jag vill bara skrika rakt ut, men inte ens det förmår jag mig att göra. Det skulle kännas så sjukt mycket bättre och antagligen skulle jag kunna återgå till det normala direkt efteråt. Men jag orkar inte. Det är lättare att bara sitta i soffan, stirra rakt ut och låta alla tankar bara mala runt, runt, runt. Och så där håller det på tills jag bara får nog och sätter punkt. Sätter punkt med människor. Sätter punkt för hur mycket jag orkar ta. Det som från början gjorde att jag hamnade där jag är nu.

Tänk om jag bara kunde göra det från start istället...

Odlar gröna fingrar

Jag påbörjat projekt växter hemma. Har aldrig varit min grej för hur jag än gör så dör de bara. Nu har jag gett mig fan på att jag ska klara det här för jag tycker att det är så fint med mycket växter och blommor hemma. Fick några enkla växter i början av november och de lever och frodas faktiskt fortfarande. Och den som är mest förvånad är jag själv. Sedan kollar jag till dem varje dag i och för sig så det är väl ett under att de inte har ihjäl mig istället. Aldrig får de vara ifred.

I början av december blev det en tillökning med en julstjärna och den lever också fortfarande. Nu har jag gjort ett djärvt köp med denna lilla krabat. När jag lade upp bilden på instagram så chockades hela min omgivning och jag fick höra att de här är väldigt svårskötta. Min vinnarskalle flinar tillbaka att jag bannemig ska klara det. Om jag har tagit mig vatten över huvudet återstår att se.

Kort och gott

JAG HATAR VINTER!

JAG HATAR SNÖ!

JAG HATAR KYLA!

Jag vill ha vår, sol och värme.
Prick nu vill jag ha det.
Bättre hade det varit med igår.
Jag lider.
Massor.
Fy!

Hade inte kunnat säga det bättre själv

"Så många gånger, förstår ni, 

som jag gav bort mitt lilla hjärta till nån 

som lika gärna hade kunnat runka"

- Mia Skäringer

Så himla bra och så galet sant.
Det hade varit trevligt om man någon gång kunde lyckas med att hitta en enda människa som faktiskt har ärliga avsikter. En person som är genuint snäll och som inte flippar och halvt slår ihjäl en bara för att det råkade bli så. Någon som på riktigt vill lära känna en för att hen är intresserad av att veta vem jag är och inte för att få omkull mig några timmar senare. En partner som är ärlig, uppriktig och trogen. Som älskar med hela hjärtat och som finns vid min sida för att hen vill det och inte för att det är ett tidsfördriv i väntan på att det kommer någon annan som är mer intressant. En människa som inte ljuger och går bakom ryggen.

Allt annat får mig endast att kräkas lite i munnen.
Och helt ärligt....är det för mycket begärt?

Nytt år, nya möjligheter

2016 är här och med det lämnar vi 2015 bakom oss. Ett år som egentligen inte tillförde så mycket, i alla fall inte i mitt liv. Eller ja. Saker har ju hänt, både positiva och negativa, men jag vet inte om det har varit några milstolpar egentligen. Jo, en finns ju såklart...flytten till min lägenhet. Min alldeles egna vanliga lägenhet på jag vet inte hur många år. Typ åtta, i samband med att jag och dåvarande sambon gick isär. Har dock fortfarande inte fattat att det är min lägenhet så jag suger väl på den karamellen tills polletten har trillar ner ordentligt.

Nu blir det fokus på ett nytt år, 2016. Dags att avverka alla nyårslöften.

• Sluta snusa
• Börja träna
• Äta nyttigare
• Resa mer
• Tänka mer positivt
• Göra något oväntat
• Våga släppa in någon i livet

Eller.

Fuck that shit!

Jag fortsätter att leva mitt liv. Gör det som faller mig in och njuter där emellan.

Orka nyårslöften som man ändå varken håller eller jobbar för.

Livet blir vad man gör det till oavsett.

Inget att rasa över

Igår satte jag mig och kollade på årets julkalender och precis nu har jag sett klart på alla avsnitt. Jag tänkte inte se den alls i år eftersom jag har hört att den är så fruktansvärt dålig. Folk rasar i största allmänhet och anmälningarna mot den har tydligen haglat så mycket att just i år har det blivit rekord. I mitt stilla sinne tänkte jag att jag skulle låta bli, men nu när den är över och ingen längre bryr sig så fick jag idén att sätta mig och titta i alla fall. Folk har ju uppenbarligen tittat på den ändå och jag vill ju veta vad det är som får folk att rasa.

Visst. Den kanske inte är den absolut roligaste julkalendern någonsin och de allra minsta barnen har troligtvis svårt att ta till sig väldigt mycket. Däremot är det inte barnen som rasar utan de vuxna och det är faktiskt riktigt konstigt i mina ögon.

Julkalendern i år handlar om vår historia. Hur vi levde, vad vi åt och hur det såg ut. Den tar oss tillbaka 1000 år och ända fram till idag. Vi får följa med olika familjer och se hur det var förr och vad av allt som vi fortfarande har kvar idag. Och jag förstår verkligen inte. Jag förstår inte vad det är man rasar över när vi idag rasar så fort någonting går emot de så kallade svenska traditionerna, som att pepparkaksgubbar inte får vara med i luciatåget och att en scen klipps bort i Kalle Anka och hans vänner. Ändå, trots detta, så är det fruktansvärt att julkalendern är som den är i år. Det vill säga saker som inte ens är våra egna traditioner från början. Men att ta med barn och lära dem om vår egen historia är tydligen fruktansvärt hemskt.

Hur kan det vara det?
Egentligen. Det vi får se i år är ju det verkliga livet. Allt det som är svenskt och vad som har hänt. Det om något borde vara viktigt. Barn måste få veta att vi hade det svårt, barn fick arbeta, en fjärdedel av alla svenskar emigrerade till Amerika och vi tog hand om ensamkommande barn från Finland. Det är viktigt för att vi ska förstå att vi har en historia och väldigt mycket av det som händer idag har med den att göra.

Det är även viktigt för att vi ska förstå att våra förfäder själva har tvingats lämna Sverige för att få det bättre. Precis som krigsflyktingar kommer till Sverige idag. Vi är ingenting utan vår historia och den borde vara viktig att värna om samtidigt som det är viktigt med vad framtiden för med sig. Vi har uppenbarligen lärt oss saker av den, som att barn inte ska röka eller dricka öl och att det inte är farligt att öppna sitt hem för flyktingbarn. Att som händer tillför att vi hela tiden får det bättre än vad det har varit. Och det är absolut inget att rasa över på något sätt. Och det är någonting som våra barn verkligen borde få lära sig.

Barndomsminnen

Jag vet att jag har nämnt den här förut, men eftersom den ger mig så ofantligt mycket barndomsminnen så tänker jag ta den en gång till.

The snowman.
Jag satt klistrad som liten och jag grät som en stucken gris varenda gång. Fastän jag visste vad som skulle hända efter, jag vet inte hur många gånger. Satt i min extramormors knä, uppkurad i hennes famn och blev tröstad. Tryggt och säkert medan de andra vuxna hade lite roligt åt mig. Numera har jag slutat gråta, men jag tycker fortfarande att den är så otroligt fin. Alla barn borde få se den här, varje år, precis som Kalle Anka, Karl Bertil Jonssons julafton och Kan du vissla Johanna?