Gustav gästbloggar

Femtal I Ess

I dag slog det mig som en blixt från klar himmel att det var över två år sedan jag slutade att spela. Tanken dök upp i avrundningen av ett av alla möten kring min köksrenovering. Kontentan blev att far och jag tog vägen om Nöjds konditori in the hoods of Kungssten. En jordgubbstårta, plus lite småplock till de med eventuella allergier av nöt och laktos, senare styrde vi vår kos mot Masthugget för att jag skulle kunna delta på kvällsmötet på Spelberoendes Förening Göteborg med ungdomsverksamheten Syna Korten. Mötet var för ovanlighetens skull präglat av lugn, balans och harmoni. Det var inget specifikt som eldade upp stämningen, vilket är vanligt, då det är mycket som sker för deltagarna. Ett mycket behagligt möte med god eftersmak, tydliga inslag av förnuft och den ljuva sötman av insikter i ärlighetens tecken.

Ifall vi fokuserar på saker i ett större perspektiv är det makalöst att ha möjlighet att göra skillnad varje dag när jag vaknar. Att se drömmar, visioner och tankar bli till verklighet både för egen del, men även att hjälpa andra att sträva efter sin fulla potential. Det är enastående att sträva efter att ständigt utvecklas och befinna sig i miljöer som stimulerar detta. Att sedan erbjudas möjlighet att ge andra perspektiv, råd och infallsvinklar är värdefullt. Att genom dialog nå ett ömsesidigt utbyte av kunskap, erfarenheter och den magi som uppstår när man i ett bikupesamtal leds i riktningen mot godhet och välvilja. Livet är bra härligt att leva när hopp, livskraft och välmening finns i ens omgivning!

Det ovan får mig oavkortat att tänka på Mahatma Ghandis visdomsord: "Lycka är när vad du tänker, säger och gör är i harmoni med varandra."

Denna, för mig, stora dag vill jag passa på att lyfta de som betyder mycket i min omgivning: 
* Ett tack går till mina vänner, vilka troget har funnits under min färd mot en balanserad tillvaro!
* Ett tack går till mina kompisar, vilka har gett mig input och visat på livets ljuva stunder!
* Ett tack går även till de som jag inte känner alls väl som har hjälpt mig genom god anda och positiv energi!
* Ett tack går till min familj; mor, far, syster och bror för att de ständigt finns med mig i vått och torrt!


Livet erbjuder uppsjöar av möjligheter, vilka bör förvaltas väl, då det innebär tillfällen att påverka skeenden som är större än det egna jaget.

Jag har sedan flera år tillbaka filat på en bok, till och från, vilken handlar om mitt liv och hur det är att ha ett spelberoende. I sin helhet beskriver boken vägen in i mitt aktiva missbruk, hanteringen av det samt vägen ut ur det. Vikten ligger på att visa för folk att det finns hjälp att få: att det aldrig är för sent!

Min bok behövs då det sociala ansvarstagandet brister och behovet av hjälp är mycket stort. Verkligheten i dag är att drygt var tionde man i åldrarna 18-24 har problem med spel. För tjejer i samma åldersintervall är det var tjugonde som har problem. I dagsläget satsas det 27 miljoner nationellt för forskning, förebyggande arbete och hjälpinsatser. Detta är på tok för lite och för att komma till bukt med situationen behöver röster höjas och prata öppet om denna problematik. Jag är beredd att ta rollen som talesperson för att öppna upp dialogen.

Hjälp mig att bli nominerad till LG:s Drömstipendium så att jag kan skriva klart min bok till förmån för spelberoende unga vuxna samt deras anhöriga. Allt som krävs är din röst, vilken du ger genom att klicka på länken nedan och sedan trycka "rösta".

Min ansökan till LG:s Drömstipendium

Jag vill avsluta med att säga att det är makalöst att tiden går så fort när man i nuet upplever att den står stilla!


Bästa hälsningar
/Gustav

Till gästbloggarna

Jag skulle vilja avsluta denna dag med att tacka alla mina gästbloggare jag haft under mars. Det har, precis som vanligt, varit jättekul att läsa era inlägg. Något som varit extra kul just denna gång är att de allra flesta som gästbloggat denna gång har varit personer som inte själva har en blogg. Många är personer som läser bloggen och som jag haft kontakt med via mail.

Tack för att ni satt guldkant på min blogg!

Frost gästbloggar

Historien jag hörde var min egen...

Jag har hört dom förr, historierna om männen och kvinnorna som sårat en djupt, svikit, hotat för att sedan lämna personen som en gång i tiden var deras själsfrände.

Sällan trodde jag att nästa historia jag skulle höra skulle bli den värsta jag hört, berättad av mig själv. En person kan inte sjunka längre än lågt innan det vänder uppåt igen i livet. Jag har befunnit på den nivån en gång.

Allt började givetvis med att jag träffade en kille. Jag hade nyligen flyttat ifrån min före detta sambo efter ett 3 årigt långt förhållande utan framtid. Jag bytte stad helt och hållet. Lämnade allt efter mig.

Jag visste inte att jag skulle gå en värre öde mötes, jag levde livet i min nya stad. Jag vart kär igen. Han var mitt allt i väldigt många år.
Jag tror vändningen kom efter några år först. Jag hann bli fästmö för andra gången i mitt liv, vi planerade livet ihop trots vi inte alltid var på samma sida av bladet. Han hade med tiden börjat ändra sig, ett annorlunda beteende började visade sig, men vi fortsatte med livet som förr.

Trots många misstankar på det mesta och hundra frågor ställda om hur det skulle bli med oss så var alltid svaret att inget var fel. Han hade ingen annan, sas det. Han var trött, jag skulle ge han tid. Jag gav han tid, han gav mig inget.

Mot alla odds så började vi ändå att bygga vårat hus ihop. Ett enormt stort projekt som skulle ta nästan ett år att få klart. Huset skulle byggas av oss själva, på plats efter egen ritning. Planerna var stora, många var inblandade i vårat projekt. Alla vi kände, utom han. Han lös med sin frånvaro mentalt o fysiskt av o till. Oförmögen att ta några som helst viktiga beslut om huset som byggdes. Jag kämpade som en dåre med jobb, hem o bygget. Han brukade rycka på axlarna när jag ställde frågor om saker som gällde vårat gemensamma hem. Han var liksom inte med oss längre. Undran kom och gick hos mig. Återigen bad folk mig ge honom tid. Han hade tydligen mycket i livet. Han hade inte tid för kramar, närhet, ömhet. Han var stressad. I mitt inre frågade jag mig själv om vad jag var då??? Jag som såg till att allt flöt på med husbygget. Jag hade tiden för min fästman.

Gudarna vet hur många gånger jag ställde frågan om han ville gå ifrån mig. Om han hade någon annan. Han brukade bli arg och svara nej. Han tyckte jag var galen, för tid för otrohet fanns ju inte enligt honom. Han jobbade ju jämt. Tyckte då det lät vettigt. En gång minns jag så väl, jag ställde han återigen mot väggen, men den här gången vart han inte arg, han hånskrattade mig rakt i ansiktet bara. Jag tror det var den dagen jag först började ana oro.

Vi hade vid detta laget ett mindre helvete hemma. Han vart av o till aggressiv, han var frånvarande mentalt och fysiskt. Han ville aldrig göra något med mig längre. Han rörde inte vid mig. Allting var enormt jobbigt för honom. Antar det var här ångesten nådde ikapp han. Livet vart helt enkelt för tufft.

Husbygget började bli klart och vi flyttade in en senhöst. Ett otroligt vackert hus att trivas i, bilda familj i, men vi kom aldrig dit. Vi hade bott i vårt hem i ungefär 2 månader då smällen kom. 2 dagar efter jul så ställde jag frågan igen, om vad som var fel. Jag kunde inte längre prata med han alls. Svaren var korta och fyllda med irritation. Jag gick på rätt hårt den här gången kände jag för jag fick en reaktion som jag sent kommer glömma.

Han var trött, så alla vi kände fick rätt där. Däremot var han trött på mig då inte på något annat. När allt kom omkring så visade det sig att han även var trött på vårat hus. Han hatade huset minns jag han sagt. Han ville lämna mig och huset.

Ungefär här rasa mitt liv ihop totalt.

Han var dock redigt lugn och gick att prata med. Vi skulle separera så var det, huset skulle jag få behålla. Han skulle gå med på att lösas ut utan problem. Han visste hur mycket huset betydde för mig. Det var så enkelt, trodde jag.

Tills allt tog en annan vändning. Våra nära och kära ville inte låta oss komma undan så lätt. Efter 5 års tid tillsammans och ett hus ihop så ville dom att vi skulle söka hjälp. Jag hade gärna tagit emot hjälpen om jag hade sett det ge resultat, men har en person slutat älska en annan så finns det ingen rådgivare som kan få det att återkomma. Kärlek styr man inte över. Så jag ansåg det vara slutet för oss. Även han ville bara få gå ifrån mig i lugn och ro.

Så blev inte fallet dock. Hans föräldrar hade väldigt svårt att acceptera vår separation och pressen vart för stor på honom. Han kom hem till huset en dag med tårar i ögonen och bad mig om hjälp. Han ville ju bara separera, men att hans föräldrar inte lät det vara så enkelt gjorde att han ville ha mitt stöd i detta. Gjorde han sällskap en sen kväll till dom.

En kväll jag aldrig glömmer. Hysterin var ett faktum. Föräldrarna saknade insikt i detta och kunde inte se varför vi skulle gå isär. När jag sedan bekräftade faktat att deras son skulle lämna mig och att jag inte var medveten ens själv om detta så vart dom chockade. Tydligen trodde dom att beslutet var gemensamt. Smällen kom när hans mor sitter vid matbordet och letar nummer åt oss till en rådgivare. Helt plötsligt ändrar han sig. Min haka når golvet här ungefär. Killen jag har känt så länge som nu slutat älska mig och bara vill gå ifrån mig sitter brevid mig och ber om hjälp. Han vill att vi ska bli ok igen. Nu anar jag ugglor i mossen. Klarar inte av denna press längre utan bestämmer mig att gå hem istället.
Väl hemma så bryter det hela ut då. Han ändrar sig igen. Klart han inte vill mig, han sa bara så för att hans föräldrar ville det och kunde väl tänka sig att gå till samtal ungefär en gång bara för att få dom lugna ner sig, men att rädda oss fanns aldrig på tapeten dock.

Nu satte jag in mina sista krafter på att förstå mig på hans udda beteende en sista gång. Jag bröt ihop totalt, kramade om han medans orden forsade ur mig. ” Har du någon annan???” Hörde jag mig själv gråta ut.
Han vart helt tyst, för första gången nånsin på den frågan. Sen kom flinet jag sent kommer glömma. Han bara log och såg så nöjd ut. Svaret var ju givet. Han hade en ny eller flera. Det kommer jag aldrig få veta säkert. Detta kom att bli de sista jag såg av min fästman. Nu var hans beteende totalt annorlunda igen, han var påkommen och det var inte ok.

Jag tog ett sista djupt andetag och nu var det jag som bestämde utgången. Släpade upp killen ur soffan och drog med han till hans föräldrar. Jag ville få ett avslut. Det var en underbar känsla att få höra han haspla ur sig dom orden för dom. Vad han har gjort mot mig. Äntligen skulle det bli rättvisa igen.

Det var verkligen mina sista krafter i det förhållandet. När allt kom omkring så visade det sig att den andra kvinnan tydligen funnits i bilden väldigt länge. Han hade helt enkelt startat ett nytt liv jämte vårat. Lögnerna var många och sen länge tillbaka. Kan nu efteråt se bakåt och hitta nya saker som får sig sin förklaring först nu.

Detta var nu en helt ny start för mig i livet. Jag bröt ihop många gånger innan jag skulle bli hel igen. Om jag nånsin blir det vet jag inte. Det har gått år nu och minnena bleknar med tiden, det är min enda tröst. Jag valde att strida för huset och valde att leva kvar där ensam.

Livet är sällan lätt, men människor som dessa gör det hela betydligt svårare och tyngre. Medvetet undanhålla saker, ljuga och svika en person gör så ont. Tanken har slagit mig nu på senare tiden. Han var ju mitt allt en gång i tiden. Han var älskad av mig. Såra en person jag älskar, eller älskat skulle inte falla mig in. Så är det inte för alla dock. Tänk tanken att du en gång i tiden var hysteriskt kär i denna människa, han / hon var ditt allt i livet. Hur kan du göra den personen illa nu ???

Frost

Trine gästbloggar

Känslor

Fan!
Gör så jävla ont.
Vill ha dig här.
Hos mig.
Hela tiden.

Vågar inte.
Du är så lättskrämd.
Men försöker.
Få dig att öppna dig.
Men du är så svår.

Vill höra dig säga.
Att du vill ha mig.
Så nära.
Men det tar stopp någonstans.

Säg.
Bara säg.
Vill att du säger.
Höra orden passera din mun.
Vill.

Anonym gästbloggar

Ingen som ser.

Hon var för ful för att älskas.
För tjock för att synas.

Fel kläder och glasögon.
Plugghäst och läshuvud.
Konstigt skratt och tandställning.
Hästintresse och favoritfärg, rosa.

De knuffades och spottade på.
Skrek förnedrande ord och skrattade åt.
Tog hennes saker och gav dem trasiga tillbaka.
Frös henne ute och viskade saker bakom hennes rygg.

Hon sprang för sitt liv och grät varje natt.
Gömde sig och tittade ständigt ner i golvet.
Höll sig tyst och alltid för sig själv.
Önskade hon inte fanns och drömde sig bort.

Hon var den ingen ville vara.
Den som ingen såg.

Madde gästbloggar

Spricka i asfalten

Vi satt i ditt rum. Ditt fina rum med de vackra tavlorna på väggarna, ljusen som var noggrant utplaserade. Vi pratade om allt, om livet. Du såg sorgsen ut och så plötsligt sa du det. Från ingenstans bara kom det.
-Jag har cancer.
Allt runt omkring stannade till och ditt fina rum blev mindre och jag fick svårt att andas. Vi satt uppe hela den natten och pratade om din sjukdom. Skelettcancer och väldigt liten chans att överleva.

Hösten for förbi och du började med cellgiftbehandling. Du blev svagare och svagare och när julafton kom började för första gången synas på dig var behandlingen gjorde mot din kropp. Den blev magrare och ögonen sjönk in och mörka ringar hade börjat träda fram. Vi gav varandra nästan samma sak i julklapp det året. Du fick en vit nallebjörn som höll i ett hjärta. Den natten började vi prata om det som inte längre gick att förtränga, döden, och vi grät tillsammans för första gången.

På våren var du så sjuk att du inte fick lämna sjukhuset. Nästan varje dag var jag där, höll din hand och såg dig långsamt försvinna. Fast då försökte hålla upp en känslomur mot allt som gjorde ont. Så kom dagen som jag önskade aldrig skulle komma. På det årets vackraste dag i maj dog du och jag förlorade min allra bästa vän. Din begravning hölls någon vecka därefter. En otroligt vacker begravning, en hyllning till den finaste människa som varit på vår jord.

Med dig i kistan låg min julklapp till dig.
Den vita nallebjörnen som höll i hjärtat.

Du kommer alltid att fattas mig!

*~**Madde**~*

Tjipp

Jag drar iväg för att fylla magen med 22 cider på tolv timmar. är beslutsam med att lyckas dem här gången, för det blir helt ärligt inget mer försök efter detta. Riktigt så kul är det inte med sockerkick och sockerfrossa. Den som vill följa mig under dagen får adda mig på facebook, Nettish Blogg.

Sedan vill jag även passa på och påminna er som vill gästblogga att halva månaden har snart gått. Inte tänkt att stressa er, men jag vill väldigt gärna publicera så många texter som möjligt, så se till att knåpa ihop något snart och maila till min adress som finns under fliken 'kontakt'.

Det behöver inte vara världsliga texter eller mega proffsiga. Skriv om vad ni vill, från hjärtat. Eller en låt, en dikt, en bild. Whatever you like liksom.

Min låda med cider skriker åt mig att det är dags att rusa så jag gör väl det.
För er som vill, ses vi på facebook.

Linda Gästbloggar

Den enda kärlek man behöver

Musiken är kärleken i livet och därför bör alla se melodifestivalen på lördag och rösta fram bästa bidragen med sitt hjärta.

Lille Skutt gästbloggar

"När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor."

Du var min stjärna.
Du lös så klart.
Du gav mig styrka.
Sedan föll du.
Skar i mitt bröst.
Gjorde ont i hjärtat.
Jag ska aldrig glömma.
Jag ska alltid leva med visdomen.
Jag blir aldrig densamma.

/Lille Skutt

Nelle gästbloggar

Jag tänkte att jag skulle berätta om den största rädslan jag upplevt i mitt liv. En dag då jag trodde att jag skulle förlora min syster för alltid. Hon träffade en kille för några år sedan som blev hela hennes värld, har nog aldrig sett henne så kär som hon var då. Hon svävade på moln mer eller mindre.

Det tog inte lång tid förrän hon skärmade av sig från verkligheten och till en början kändes det naturligt i och med att hon var nyförälskad. Ingen såg något konstigt i det alls, men när månaderna bara gick och de fortfarande inte visade sig för allmänheten började man tycka att det kändes lite olustigt. Så plötsligt var de med överallt istället. Kom på söndagsmiddagarna hos våra föräldrar och andra släktträffar. Inget verkade konstigt mer att han uppförde sig mer som en pappa mot henne än som pojkvän, men så länge hon såg lycklig ut så kändes det inte olustigt, inte så att man reagerade på det iaf.

Efter några månader avtog deras närvaro allt mer och jag vet att jag frågade min syster hur det var mellan dem, men hon svarade bara att de inte kände för att komma, familjeträffarna gav dem ingenting, vilket jag fann lustigt eftersom hon alltid älskar att vara med oss som var hennes familj. Det var nog första gången jag reagerade på att något inte stod rätt till i deras relation. När jag tog upp det med henne undvek hon mig eller blev arg och bad mig sluta att lägga mig i, eller så menade hon på att jag hade någonting i mot hennes pojkvän, vilket inte var sant.

Sedan kom blåmärkena. De som skyldes väl med kläder, men som ändå skymtades ibland och på det alla konstiga förklaringar till varför de kommit till. Hon kunde ofta skratta åt det själv, men det var inte kul för oss andra som förstod att det var ren och skär lögn. En gång träffade jag henne helt apropå i en affär med ett konstigt märke vid ögat och hon sa att hon hade trillat i trappan. Jag vet att jag den gången tänkte för mig själv att det var den mest klassiska lögn och när jag kom hem till våra föräldrar nästa gång tog jag upp det hela med dem och vi kom överens om att vi skulle ta tag i deras relation. Hon behövde komma bort från honom helt enkelt och det var alla enade om. När vi väl satt där med henne var det alls lika enkelt. Hon försvarade honom med näbbar och klor och hon grät för att hon uppfattade oss som elaka som förstörde för henne.

När det mötet var över gick hon knappt att få tag på längre. Hon och hennes pojkvän isolerade sig helt från omvärlden och det gick säkert flera veckor innan man fick ett livstecken från henne. Sedan kom dagen när samtalet kom. Vi var tvungna att komma dit till deras lägenhet och jag åkte dit och den värsta synen av dem alla väntade mig när jag kom in i deras kök. Hon låg där på golvet och det var blod överallt. Det går knappt att beskriva hur mycket blod det var, men det kändes som att det var tillräckligt för en hel människa. Hennes kropp låg i en konstig ställning och hela hon såg helt uppsvälld ut. Den bilden kommer aldrig släppa från näthinnan någonsin.

Jag trodde att jag skulle förlora min lillasyster den dagen. Trodde inte att hon skulle överleva det där med tanke på hur hon såg ut. Den skräck var hemsk, men hon kom tillbaka, vilket jag är otroligt lycklig över idag och pojkvännen är idag fälld för det han gjort mot henne och vår familj.

Tack för mig och för den som vill maila till mig kan skicka ett mail till Nettish som vidarebefordrar till mig.

//Nelle

Norrlänningen gästbloggar

En till dikt

När allt känns meningslöst och hopplöst
Känner sig utestängd och frusen
Kölden biter sig fast starkt
Släpper aldrig taget

Kämpar för att stå emot kylan och ensamheten
Söker skydd mot det som gör ont
Försöker finna kraften och styrkan
Men styrkan försvinner allt mer

Så kommer vändingen och värmen kommer mot en
Solens strålar värmer upp den frusna själen
Glädjen och kraften kommer mot en
Hoppet infinner sig sakta men säkert

Man reser sig starkare än på länge
Orken finns där och inget skydd behövs
Det är så det är i livet för det mesta
Att allt ont i livet kan vända

Påminnelse

Ny vecka, ny kraft!

Tänkte egentligen bara påminna er om två saker...

Gästbloggare:
För er som vill gästblogga i mars så är det hög tid att börja klura på något. Februari är en kort månad och därmed är den snart över. Ämnet den här gången är fritt, som nämnts förut. Så det är bara att låta tankarna flöda, men texten får inte bryta mot någon lag, så klart.

När ni känner er nöjda och klara mailar ni texten till mig. Adressen finns under fliken 'kontakt'. Glöm inte att skriva med om ni vill vara anonyma eller inte. Bifoga bild om ni vill ha med det, samt eventuell rubrik och länk till hemsida eller blogg.

Undersökning:
Ni har verkligen varit otroligt duktiga på att vara med i omröstningen. Inte någon gång har jag puffat lite extra för den. Den har aldrig stått helt still någon gång än så länge. Men som sagt, det är en kort månad, så ni som inte varit med än har fortfarande chans innan den stängs den sista februari.

Undersökningen hittar ni till vänster, under min profilbild.

Gästbloggare i mars

Tänkte att mars ska bestå av jobb och plugg för min del. Dags att ta tag i pluggandet på riktigt och lyckas. Detta betyder således att jag kommer att bli mindre aktiv här och mer aktiv bland mina böcker. Behövs om jag ska lyckas med mitt mål att komma tillbaka till studentlivet på riktigt. För jag vill och jag saknar till tusen.

Därför kommer mars vara till utrymme för er som läser.
Vill du gästblogga så knåpa ihop en text om vad som helst.
Japp, precis vad som helst för ämnet den här gången är fritt.
Det får dock inte bryta mot någon lag, men det fattar ni själva.

Känner du dig manad så är det att bara sätta igång.
När du känner dig färdig och klar, maila texten till mig.
Tala om ifall du vill vara anonym, vill ha länkat till en blogg eller hemsida, eventuell bild och rubrik.
Vill ha med fler texter blir det i mån av plats.

Lycka till och kör järnet!

Teman

Dags för en början till sammanfattning av det här bloggåret. Är så sjukt mycket som hänt att det som skrevs i början av året känns som en halv evighet sedan, men i alla fall. Börjar med att sammanfatta de teman jag haft under året. Typ det som helst klart är det enklaste, även kallat copy/paste.

Bloggvärlden:
Nocturnias blogg
S.O.S. blogg
Frosts blogg
Wey's blogg
Iors blogg
Borderbreakers blogg
VVP's blogg
Lionesse's blogg

Gästbloggare:
Mamma
Lille Skutt
Wey
Anonym
Annieellen
Judobruden
Sandra
Herr V

Onödigt vetande:
Del 1
Del 2
Del 3




psst... och så glömmer ni väl inte att berätta för mig hur gamla ni är, vilket görs till vänster under min profilbild.

Nettan tackar

Tänkte bara säga tack till alla som har gästbloggat här under juli månad.
Ni har verkligen förgyllt min blogg massor och det har varit så kul att se vad ni alla har skrivit.

Tack så jättemycket!

Återkommer snart igen med en månad av gästbloggning.

Herr V gästbloggar

När kärleken går förlorad föreställ dig smärtan.
Det bryter ditt hjärta.
Du har varit en sån dåre, livet är bara du och du har varit borta för länge.
Alla dessa misstag, alla dina spel bryter isär oss.
Du kommer inte att förstå att äkta kärlek kräver en tanke.
När kärleken går förlorad, är det svårt att låtsas och försöka igen.
Det är som slott av sand, slagen av en våg.
Den smälter bort.
Alla dina spel, alla dina misstag bryter isär oss.
Fortfarande kommer du inte att förstå att äkta kärlek kräver en tanke.
Jag borde ha vetat genom blicken i dina ögon.
Jag kan säga att något är inte rätt.
Och jag borde ha vetat att alla dina känslor var äkta, men nu är det för sent för förståelse.
Jag borde ha vetat att du har blivit sårad många gånger, aldrig stått inför annat än lögner.
Jag borde ha vetat.
Istället gråter jag.

/V

Sandra gästbloggar

"I en värld full av kosmiska under

ser barnet det vi inte ser.

Ett löv, som en vindpust gjort sönder

blir en ängel som dansar och ler.

"Se du änglarna, mamma, som dansar?

Hör vilken vacker musik!"

ropar barnet och spelar på harpan

med strängar av garn på en spik.

Men vi ser inte lekarnas mönster,

vi hör inte låtsasmusik.

Vi har bommat till våra fönster

mot glädjen som var så unik.

Så dansa med änglarna, dansa mitt barn,

lek medan lekarna finns.

Sjung till din harpa med strängar av garn

så länge du sångerna minns.

En dag skall du finna att alla är barn

i en större men kärare lek,

där alla får dansa bland änglar och garn,

där ingen har tid med nåt svek"

~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~*~~~

Må du dansa bland änglarna mitt barn.

Må du skratta och le varje dag.

Men sorgen i mitt hjärta finner aldrig någon tröst.

Du var det vackraste som hänt mig,

och det vackraste jag förlorat.

Ändå finns du alltid,

tryggt i mitt hjärta.

Ebbas mamma

--<-@

Judobruden gästbloggar

Vad är kärlek? Hur känns det när man är kär? Hur vet man när man är kär?
Det är frågor som endast kan besvaras personligen, men sällan fullständigt med ord.

Kärlek för mig?
Svårdefinierat.

Jag vet inte hur det känns när man är kär, jag vet inte riktigt vad det innebär att vara kär. Jag vet bara att den där pirrande känslan i magen när han säger hej till mig gör mig helt varm inombords. Hjärtat pumpar lite snabbare och jag känner hur glädjen i mig stiger. Därefter springer jag runt på mina rosa moln, med ett stort leende på mina läppar i timmar. Ibland även dagar.

Det är inte många som kan få mig att känna så som jag gör och det är väldigt svårt att förklara känslorna med ord. Jag vet bara att känslan är fantastisk, helt underbar och att jag hela tiden vill ha mer och mer av den.

Mina underbara vänner kan få mig att må precis lika bra. Det är en sådan glädje som får en att fortsätta orka i vardagen när andra saker känns tunga och tar emot. Jag tror det ligger något magiskt i det, när man själv inte orkar så kan en kram eller ett leende från en vän göra så mycket och ge en så mycket energi att man kan besegra vad som helst. Nästan i varje fall. Den sanna vänskapen är nog den vackraste kärlek jag någonsin upplevt.

Alltid sen jag var liten har jag drömt om att hitta kärleken. Hitta den perfekta mannen som passar för mig. Vår kärlek bygger på tillit, ömsesidighet och äkta, fullständig vänskap. Vi vet vart vi har varandra, ingen tvivlar på den andre och vi älskar varandra oavsett vad som än pågår i våra eller vårt gemensamma liv. Det viktigaste av allt är att man är bästa vänner. Det är en mycket vacker dröm.

Kärlek för mig?
Vänskap.


/Judobruden

Annieellen gästbloggar

”Jag stod vid britsen, omsvept av de vita väggarna, den sterila lukten och med vitklädda gestalter snurrandes runt i lokalen. Överallt var det rörelse, överallt ljud och intryck. Överallt denna ambivalens. Fast det var som att det inte fanns just då. Jag såg det, jag upplevde det och jag hörde det – men det var verkligen som att det inte fanns. Ljuden suddades ut, smetades ihop och blev till en total tystnad – alla ljud utom ett. Det ljud som höll dig vid liv pappa. Det enda ljud som just då bevisade för mig att du fortfarande fanns, att du levde pappa.

Jag stod där alldeles stilla, höll din hand i min och blicken flackades mellan tårar och synen på ditt sargade ansikte. Blodet låg som en mask över ditt ansikte och mungipan hängde ner mot kudden. Vid tinningen var du sydd pappa, och det enda jag kunde se av den stora skadan var trådbitarna som stack upp ur din hud.

När jag stod där, med din hud mot min mitt i natten i grannkommunen, då visste jag inte om du skulle överleva pappa. Läkarna hade bett mig, arton år gammal komma dit och identifiera dig. Peka ut dig, säga, ja det är min pappa, det är jag som är hans enda dotter. Men. Jag fick inte ur mig ett ord. Jag stod bara där, hörde det pipande ljudet från maskinen och lät tårarna falla. Det enda jag tänkte och sa var – jag älskar dig pappa, allt kommer att bli bra, det måste bli bra. Jag älskar dig…”


Om jag inte visste var kärlek var det första arton åren i mitt liv, visste jag det efter den vinternatten år tjugohundrafem.


/Annieellen

Harkel, host, host

Så äntligen fick hon sitt regn- och åskoväder. Som jag har längtat. Bara njuter just nu och känner hur trycket i huvudet långsamt ger med sig.

Hör ni, jag tänkte mest bara säga att för den som vill gästblogga så finns fortfarande chansen. Ämnet är som sagt kärlek. Förutom det så är det fritt att skriva om vad som helst. Det betyder då att det inte behöver vara en text om kärlek mellan kvinna och man. Känner du dig manad så är det bara att skriva och sedan skicka texten till min mail som du finner under fliken kontakt. Skriv även med eventuell rubrik, signatur och länk om du vill ha med det.

En annan sak.
Glöm inte att rösta om var du föredrar att ha sex. Brukar puffa om det när det stannar upp lite och genast ramlar det in röster så därför puffar jag om det nu. Ni hittar omröstningen till vänster, under min profil.

Nu ska jag fortsätta att njuta av regnet.