Separationsångest

En av mina närmsta kollegor har nu gått hem för mammaledighet. Är inte första gången, men det känns mer tungt den här gången än vad det gjorde första gången. Kanske för att vi just nu sitter på samma avdelning och har samma arbetsuppgifter. Det gjorde vi inte sist, vilket troligtvis gjorde det bra mycket enklare. Jag klarar inte sånt här med att skiljas från människor. Ännu värre när de betyder så mycket för en.

Det hade varit en annan sak om hon bara var en random kollega, men nu råkar hon vara den som följt mig sedan jag började. Vi har följt varandra genom arbetet hela tiden. Hon är den jag alltid kan lita på, som är mest lik mig arbetsmässigt och den person som jag vet alltid kan hjälpa mig när jag behöver det. Det kommer bli så sjukt tomt utan henne att mitt hjärta går sönder. Ännu värre är att jag själv försöker ta mig därifrån på grund av allt strul som har blivit. Jag hade verkligen behövt henne nu.

Hursom.
Ikväll så har jag och en annan kollega till varit ute och ätit mat med henne innan hon behöver koncentrera sig på det som komma skall. En sista måltid innan det dröjer ett tag till att vi ses för ses kommer vi att göra även när hon är mammaledig. Det har vi bestämt även om hon bor några mil ifrån. Middag var i alla fall glädjefylld och fantastisk. Vi tre vet hur man umgås utanför jobbet. Ändå någonstans inne i mig vill jag helst bara skrika rakt ut och kedja fast henne så hon inte kan lämna mig. Det är så det funkar när man har separationsångest. Jag klarar inte av att bli av med människor som jag verkligen tycker om.

Och vad gäller jobbet så är min andra kollega min enda räddning just nu, så fan ta henne om hon för sig att lämna mig också.

Platsbanken, min vän

Beskedet är här. Dåligt sådant, vilket jag också har misstänkt. Jag ville mest få det bekräftat och klart. Få möjlighet att sätta punkt. Och visst, jag är besviken. Så otroligt jävla besviken, men det förändrar ingenting.

I fem års tid har jag slagits och kämpat för att jag ska få nå mitt mål. Jag hade det i min hand, men på grund av ett vikariat så togs det ifrån mig. Målet är nu satt till att det kanske sker efter sommaren någon gång. Kanske. Om, ifall att. Det hjälper inte längre att jag får lov ord eller ett löfte om att vara först på tur. Det hjälper inte att det finns papper på det eller att chefen beklagar att det blivit som det blivit. Jag kämpat för min egen skull i fem år. Det spelar ingen roll att jag snart är där för jag har varit snart där hur långe som helst nu och det finns gränser även för mig. Jag har tappat hoppet och jag har fått nog. Kompetensen har jag, men eftersom det inte värderas högre än vad den gör så tar jag min kompetens till ett företag som skulle dö för den. Svårare än så är det inte.

Jag har till och med slutat säga att jag trivs med det jag gör för att det ska låta bra eller för att det att verka som att jag håller modet uppe. Istället har jag börjat uttrycka vad jag egentligen känner. Ärligt och rakt. Jag hatar inte mina arbetsuppgifter, men det är inte vad jag vill göra och jag anser att jag är bättre än det jag får göra om dagarna. Jag värdesätter mig själv på alla sätt jag kan för att rädda min egen stolthet istället för företagets stolthet. Och det kanske låter illa, men jag behöver göra det. För mig. För mitt eget självförtroende just för att den är viktig för mig.

Platsbanken kommer rulla framför mina ögon varje dag tills dess att jag hittar ett jobb som är bra nog för att släppa en fast tjänst med en fast lön. Hur lång tid det tar spelar mindre roll. Det är i alla fall det som kommer att vara mitt mål från och med nu.

Med nerverna utanpå kroppen

Fram till den här dagen. Jag har mått mer och mer illa för varje dag som har gått. Inte för att jag håller på att bli sjuk, utan för att idag är den dag som kommer att avgöra om jag får gå tillbaka till mina tidigare arbetsuppgifter igen. Det möte som kommer att vara avgörande för om jag ska ta min kompetens och se mig om efter ett annat arbete eller om jag tänker vara kvar. Jag vill ju vara kvar för att jag trivs. Men bara trivas räcker inte längre. Bra arbetskollegor räcker inte längre. Jag behöver någonting mer. Utmaningar och utvecklingsmöjligheter. Nya erfarenheter och förnyelse.

Jag har haft svårt att sova och jag har varit grinig och och tvär. Ingen matlust och magkatarren har övervunnit vilken medicin jag än har försökt mig på. Jag har kommit på mig själv med att bara sitta apatisk, försvunnit iväg eller bara ligga i sängen helt klarvaken fastän kroppen är helt slut. Idag innan mötet har jag knappt kunnat andas och nerverna har bokstavligt talat varit utanför kroppen. Disträ är bara förnamnet för att beskriva hur jag har fungerat på jobbet idag.

Så kom mötet. Jag höll andan hela vägen. Svettades och frös på samma gång. Kunde inte tänka klart och hittade inte orden. Allt flög omkring i mitt huvud. Mitt liv, min framtid, mina mål. Allt som är så fruktansvärt viktigt för mig.

Och hur det gick?
Jag fick en ny mötestid då inget svar kunde ges idag.

Så nu får jag leva med min känslor utanför kroppen ett par dagar till...

Första veckan - Check

Så var den gjord och jag känner mig nöjd. Kanske inte är arbetsuppgifter som jag vill göra resten av mitt liv, inte ens över en längre tid. Men. Det funkar just nu och jag trivs ihop med människorna jag jobbar med och det betyder allt just nu. Jag känner mig uppskattad och vi har helt galet kul tillsammans. Det är sjukt ändå vad sådana saker spelar in. Man skulle fasiken kunna göra precis vad som helst på jobbet bara man har de bästa kollegorna i hela världen.

Jag avslutade veckan med att göra något jag extremt sällan gör, gå hem tidigare. En timme och en kvart tidigare endast för att det var så lite att göra och tidigare helg kändes värt...i ungefär en kvart och sedan fick jag ångest över att jag inte uppskattar mitt jobb tillräckligt mycket för att stanna kvar hela mitt pass. Så typiskt jag. Finns nog ingen annan än jag som tänker så där och det sjuka är att den där ångest ligger kvar även idag.

Vi har snart julfest med jobbet och jag har bestämt mig för att inte gå i år. Inte för att jag inte tycker att det är kul med julfest, men jag har verkligen bara ingen lust. Dessutom var förra årets julfest så jäkla kul att det kommer bli svårt att toppa den. Känner att jag vill stanna när man har känslan av att jag älskar mina kollegor väldigt mycket. Sedan tenderar dessa fester att bli mer eller mindre svinfester. Folk blir för onyktra och babblar om saker som ingen orkar lägga någon energi på, samt gör bort sig. Jag dricker sällan alkohol och det blir bara flera timmar av lidande över hur andra beter sig och sedan ska man behöva se dem på måndagen efter den där festen och låta allt vara som innan allt det där. Jag orkar inte.

Det är inte helt acceptabelt att tacka nej till den där festen har jag märkt. Man behöver liksom vara upptagen med andra saker för att komma undan. Att bara säga att man inte tänker gå för att man inte känner för det skapar någon slags konstig stämning. Som om man slutat tycka om sina kollegor. Det är verkligen inte fallet. Jag älskar dem och jag vill fortsätta göra det efter julfesten också. Och jag känner bara inte för en fest just nu. Det är lite för mycket annat i mitt liv som jag behöver prioritera. Bland annat mig själv.

Back in the game

Så var man tillbaka på jobbet. Relativt smärtfritt får jag väl ändå säga. Finns ju såklart en del störningsmoment, men jag orkar inte ens nämna dem. Tar för mycket energi på negativa saker som jag ändå inte kan göra någonting åt. Och vissa saker handlar om andras beteenden som säger mer om dem än om mig. Så är det. Låter det rinna av mig tills teflonet slutar arbeta. Då kanske jag gastar ur mig vad jag tycker med besked eller så skiter jag fullständigt i det och kör mitt eget race. Vem behöver människor eller situationer som inte ger ett jävla skit?

Nya arbetsuppgifter med allt vad det innebär. Tycker väl att det går ganska bra ändå, men jag blir helt slut. Dels för alla nya intryck och dels för att tempot är så mycket i slow motion. Jag är van vid ett högt tempo på jobbet och helt plötsligt är det allt annat än just det. Konstigt nog blir man tröttare av det än högt tempo. Kanske jag i alla fall orkar träna igen. För hur det än är så kommer jag hem i tid som omväxling.

Jag tror det här blir bra. Riktigt bra. Min närmsta chef är en av de mest fantastiska människorna som går i ett par skor. Lyssnar alltid, rak i sin kommunikation, löser ta mig fan allt och har alltid ett skratt i bakfickan. Det finns en tillit och respekt och ingen jävla hierarki what so ever. Gör livet på jobbet så mycket enklare. Med andra ord, jag kan inte vara annat än nöjd med läget. Finns många som skulle kunna lära sig något av henne, helt klart.

I övrigt drömmer jag väl mer och mer om ett liv utanför de där väggarna. Jag har så mycket jag vill göra, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna tratta ner det för att det ska blir helt bra än. Och jobbet jag har nu är det i sig absolut inga fel på. Inte heller kollegorna generellt sett, men jag behöver nog något nytt. Om ett tag. Ni vet, då när jag kommit fram exakt vad det är jag vill göra just nu. Det kan ta ett tag och klura ut det. Jag återkommer.

Semesterproblem

Mindre än en vecka kvar på semestern och jag kan helt ärligt säga att jag var klar med semester för över en vecka sedan. Endast två saker har hållit mig tillbaka från att avbryta semestern, vilket i sig är skäl nog att genomlida två veckor till. Jag är konstig med det där. Semester har aldrig riktigt varit min grej. Tycker det mest är astråkigt och det känns som man blivit arbetslös och det är verkligen en värdelös känsla. Blir svårt att njuta fullt ut då. Den här gången valde jag dessutom inte att åka utomlands vilket definitivt har förstärkt den känslan.

Den största anledningen till att jag inte har valt att avbryta semestern är att jag har min lägenhet som jag behöver få lite ordning på. Att då vara ledig har verkligen hjälpt till. Jag kan leva fullt i mina tankar och visioner om vad jag vill göra. Kan åka iväg en hel dag för att shoppa saker om smågrejer som jag vet att jag vill ha eller rent av faktiskt behöver. Det blir en annan sak när man är ledig och hjärnan endast behöver fokusera på det.

Andra anledningen är att jag inte riktigt vet vad jag känner för mitt jobb längre. Jag älskar det och jag trivs definitivt fortfarande. Men. Ibland vet jag inte varför jag fortfarande är kvar. Antar att det bottnar i lite olika saker. Dels för att jag aldrig har varit så här länge på ett och samma arbete och jag blir lätt rastlös och frustrerad när det blir samma sak och samma människor varje dag. Dels för att jag ofta kan känna att min kompetens inte riktigt får utlopp längre. Man hinner samla på sig en den på över fem år och jag vet att jag är grym på det jag gör. Dock behöver jag utvecklas och utmanas och det känner jag inte riktigt längre att jag gör i samma utsträckning som i början längre. Är förvisso inte så konstigt, men jag är lite av en flyttfågel i mitt sinne och då är fem och ett halvt år en evighet sedan förnyelse.

Det sista är också ett skäl till att jag har svårt för semester. Jag hinner tänker efter kring mitt liv. Vad jag gör och vart jag är på väg. Är ju egentligen en bra sak, men det blir lite för mycket av den varan på några veckor. Kanske lite för mycket än vad som är nyttigt för det skulle ju vara bra att bara leva här och nu och vara nöjd med det man har. I alla fall ibland.

Nu är det över

I och med denna helg så är stressen och paniken över och livet går nu äntligen över till ett mycket lugnare tempo. Sommarfest med jobbet är slutfört och avslutningsmöte med Spelkontroll är även det slutfört så nu kastar jag in handduken och lägger in massor av vila i mitt schema.

Jag ska alltså från och med nu leva ett normalt liv och "bara" jobba, så nu ska jag bannemig komma igång med träningen igen och jag ska lägga massor av fokus på att jag snart ska flytta. Låter som att det kommer bli massor att göra ändå, men faktum är att det bara är jag som blir drabbad om det inte blir gjort. Och känner jag för att ta några dagar i ett lugnare tempo och bara vara med mina vänner eller sitta med en bok ute i gräset så tänker jag fan göra det. Fick ju även en pik om att jag borde skriva in "spontan" i min exel-fil över mitt liv så det kanske är läge att göra det nu när jag har möjlighet till det. Jag är dålig på att vara spontan så jag får väl öva.

Över är även den där jävla smärtan i magen, typ vid äggstockarna, i alla fall för nu. Har tydligen små, små blåsor på äggstockarna och det gör helt jävla sjukt ont. Det är däremot inte något "farligt", så länge de inte utvecklar sig till cystor. Så det var väl bra. Cancer-nojan byggs på så jag får väl börjar andas genom en påse eller något för att hålla nerverna i schack.

Sommaren är här så nu är det också slut på kyla. Får glädja mig med det.

När det bara är jag och jag

Så kom den där helgen som jag skrivit in i min kalender som egentid. Inget får planeras in och ingen som jag ska umgås med förutom mig själv. Så himla härligt och en aning förvirrande för både hjärnan och kroppen. Båda är så vana att konstant vara igång och alltid leverera eller vara social och ni behövde ingen av dem vara någonting. Det resulterade i mycket sömn och uppenbara talsvårigheter när jag skulle betala i affären ikväll.

Den helt fantastiska helgen startades med en AW tillsammans med en av mina helt fantastiska kollegor och tillika min lilla glädjemyra. Hon som sitter bredvid mig varje dag och förgyller min dag med en massa glädje och tokigheter. Var helt underbart att få sitta på en uteservering, dricka vin och vara lite privata utanför jobbet för en gång skull. Välbehövligt och viktigt för att jobbet ska bli en mer fantastiskt så den varan kommer det bli mer av. Senare på kvällen slöt fler personer upp och det blev även en match i bowling innan det blev dags att ta sig hem för sömn.

På lördagen skulle jag ha städat och färgat håret, men jag beslutade mig för att skita i det och jag följde den planen också. Istället blev det en långpromenad med tillhörande turf. Jag har sagt det förut och säger det igen. Det är något speciellt med att sitta med en karta och planera upp sin promenad och samtidigt i det tysta tävla mot främmande personer i att ta flest zoner. Roligast är att nästan vara på samma zon och tävla om att ta sig dit snabbast och sno åt sig poängen, samt låsa zonen för en tid för den andra stackaren som tagit sig dit. Sådan jäkla kick.

Idag hade jag samma plan som gårdagen. Städa och färga håret, men körde på samma stil igen. Jag gjorde mig till en rebell och sket i det. Det får fan vara lite skitit i lägenheten och det finns fler dagar som jag kan ta mig an det. Skiten lär ju inte springa någonstans av sig självt, både på gott och ont. Dessutom är det bara jag som blir drabbad av det så varför inte gå YOLO?

Inte många knop gjorda, men det var det jag behövde. Bara vara med mig själv och inte bry mig om någonting som annars känns viktigt. Vi får väl se när det händer igen. Från imorgon är schemat fullt igen och det börjar med en arbetsdag på jobbet följt av middag med mina kollegor.

Hey, ho, let's go!

En dans på rosor och tistlar

Denna dag går till historien som den absolut bästa och värsta dagen på mycket länge. Den började och slutade hur bra som helst, men allt där emellan kan ta sig i arslet rent ut sagt.

Hade en dejt med SVT på förmiddagen, vilket resulterade i en intervju om spel/medberoende och föreningen som håller på att startas upp i Örebro. Galet kul och det gick verkligen helt fantastiskt bra. Grym kontakt på redaktionen och grym reporter som var på plats. De var både kunniga, intresserade och väldigt tillmötesgående. Vi stod till och med och pratade en stund efteråt och delade en hel del reflektioner kring spel och beting.

Sedan bar det iväg till jobbet och ett fantastiskt möte med min coach som hjälper mig i mitt ledarskap. Fullkomligt älskar henne då hon hela tiden utmanar mig i mina tankar och hon tar verkligen fram det bästa i mig. Därefter följde fem timmars kaos.

Ingenting gick som planen och jag fick verkligen ingenting gjort. Fanns till och med en liten stund där jag kände att jag bara hade lust och stänga in mig i ett rum och skrika lungorna ur mig. Fy fan, rent ut sagt. Och det värsta är att allt det jag inte lyckades göra idag måste jag göra imorgon och på fredag. Jag bara lust att skjuta mig själv långsamt i knävecken för det känns som ett helt jävla omöjligt projekt. Just nu i alla fall. Med lite sömn så kanske jag lyckas sätta på mig superwoman-dräkten imorgon och köra på tills jag är klar för att sedan landa lite halvdöd hemma på fredag. Det är min plan...kör tills du stupar.

Här kan man tro att dagen slutade, men det gjorde den inte. Min grupp är nämligen helt fantastisk och har hela denna veckan överträffat sig själva, så även idag. Så när dagen var slut gick jag ändå hem med ett stort leende på läpparna (om än med lite ont i magen), stolt över deras insats för tredje dagen i rad. De flyttat berg just nu.

Så imorgon följer jag deras exempel och ger mig på mitt jävla berg.
Och fan ta det om det inte flyttar på sig.

Hard work, work

När jag tänker tillbaka på tiden som har gått sedan sist jag skrev så inser jag väldigt snabbt hur mycket som har hänt på arbetsfronten. Helt sjukt mycket egentligen. När jag lämnade er för min så kallade paus så jobbade jag som kvalitetsanalytiker på kontoret i Karlskoga. Känns nästan som att det var hundra år sedan fast det bara var ett och ett halvt år sedan. Vart fan tar tiden vägen?

Någon månad senare så fick jag ett erbjudande om att gå tillbaka som utbildare och vara med att starta upp ett nytt kontor i en helt annan stad. Detta skulle innebära att jag skulle få börja veckopendla en tid framöver och eftersom jag inte har så mycket som binder mig i Örebro så kände jag att det skulle vara riktigt kul att få göra. Jag tackade med andra ord ja efter att ha funderat några dagar. Detta kom dock att ändras lite när öppningen av det nya kontoret sattes till att hamna i Örebro istället, vilket egentligen bara blev ännu bättre eftersom jag under ett halvår skulle få slippa pendla. I november startades allt igång och i början av december hade vi fyra grupper igång samtidigt. Det var en tuff, men samtidigt jävligt rolig tid och istället för tre utbildare så var vi fem stycken. Vi hade att göra kan man säga.

Senare i december fick jag en förfrågan om jag ville stanna kvar i på kontoret i Örebro och där bli head trainer. Min tanke var inte då att byta kontor eller arbetsuppgifter permanent och definitivt inte byta avdelning. Tanken på att inte behöva pendla alls i framtiden kändes dock jävligt skönt, så efter många om och men beslutade jag mig att flytta över i januari förra året. Kändes helt sjukt konstigt i början och jag saknade alla i Karlskoga så in i helvete mycket. När man jobbat ihop i nästan fyra år så blir det lite som att slitas ifrån sin familj. Min stora räddning i hela den flytten var att jag skulle få med mig en person som jag tidigare jobbat med.

Efter det där halvåret med uppstarten av det nya kontoret fick jag en möjlighet att återgå till mina tidigare uppgifter som kvalitetsanalytiker och tog den, fast på det nya kontoret. Och även om det var det jag ville så började jag sukta efter nästa kliv i min egen utveckling. Efter semestern i sommaras så blev den längtan ännu starkare så jag började söka tjänster för att bli gruppchef, vilket jag också blev efter några om och men. Den första december förra året klev jag således upp som gruppchef och jag kan helt ärligt säga att jag har hittat hem och kommit i mål.

Det här passar mig så jävla bra. Även om det är hysteriskt mycket att göra mest hela tiden så känns det helt fantastiskt att vara där jag är nu. Och visst, mitt mål är nu uppnått, men det här är verkligen ingenting man lär sig på en handvändning så risken att jag skulle tröttna och vilja gå vidare är inte i närheten på långa, långa vägar.

Jag överlever

Första veckan efter semestern är avklarad och gud, vad skönt det var att vara tillbaka på jobbet. Hade aldrig kunnat tro att jag kunde sakna mitt jobb så vansinnigt mycket som jag gjorde den sista veckan. Även om det var superskönt att vara tillbaka till alla rutiner och arbetskamraterna så har jag varit lite halvdöd när jag väl kommit hem. Supertrött i kroppen, men det har vägts upp med extra mycket sömn under helgen. En sak kan jag i alla fall säga...aldrig mer semester fyra veckor i sträck. Aldrig någonsin. Det blev helt enkelt för mycket semester på en och samma gång.

Var iväg till hudmottagningen i veckan också, på efterkontroll. Den leverfläcken som togs bort läker som den ska. Eller ja, såret läker som det ska. Själva leverfläcken är ju borta. Sedan så tog läkaren en massa kort på de som han haft under uppsikt. Jag fick vänta och vänta och vänta innan han kom tillbaka till mig och kallade in mig så att jag skulle få se alla bilderna själv. Typ där dog jag, men det var positivt. Ingen av leverfläckarna hade ändrats någonting. I och med det så tyckte han att jag inte behövde komma tillbaka någon mer gång mot att jag lovade att hålla stenkoll på en specifik leverfläck som han inte tycker ser så snygg ut rent estetiskt. Samma leverfläck som alla andra läkare reagerar på.

Annars har det inte hänt så vidare värst mycket i mitt liv. Håller på att bli förkyld, som vanligt vid den här jävla årstiden. Slår aldrig någonsin fel. Så fort september är här så ryker jag på första förkylningen. Inte nog med att det är höst och trist så ska man även ha svårt att andas, hosta ihjäl sig och leva med en ständigt rinnande näsa. Inte konstigt att man blir deprimerad.

Avslutar det hela med ett litet bildregn från min semester.

Riksdagshuset, Stockholm

Gröna Lund, Stockholm

Gamla Stan, Stockholm

Gustavsviks Relax, Örebro

Gustavsviks Minigolf, Örebro

Frihamnen, Göteborg

Barken Viking, Göteborg

Domkyrkan, Göteborg

Ahmen, orka liksom!

Kan dagarna gå segare eller?
Jobbar som en dåre. Kommer hem för att försätta mig i någon slags städmani endast för att inte fastna med blicken på klockan eller på jobbmailen. Ändå går inte tiden. Jag vill liksom ha semester. Jag måste ha semester, jag behöver det. Innan jag slår huvudet i något träd.

Jag var iväg och badade nu på kvällen och lyckades faktiskt att stressa ner. Riktigt, riktigt skönt. Vattnet är galet härligt nu faktiskt. Tänk att det ska ta så jävla lång tid innan jag lyckas få till det där första doppet, nu har jag varit iväg och badat fyra gånger på två veckor. Varav två gånger har varit kvällsdopp. Helt galet härligt att avsluta en arbetsdag med att bada. Man får liksom tillbaka hjärnan på bara några sekunder och jävel vad bra man sover. Ajuste, det är därför jag är vaken nu istället för ligger i sängen och sover. Vi får väl se om jag lyckas hålla den här avstressade känslan resten av veckan. Jag ger det fem minuter...typ.

Hur går planerna för semestern då?
Jo, förutom att en del planer går i stöpet så går det asbra. Min plan för i år är att inte ha en enda jävla plan. Förra året vid den här tiden hade jag i alla fall börjat bokat någon biljett och haft en eller två resmål klara. Göteborg och Stockholm är givet precis som vanligt, i alla fall Göteborg, men när jag ska dit har jag ingen aning om. Sedan har jag en plan som blev klar idag, som även kan kallas spontanryck. Det var mer som: "Du har semester, jag har semester. Nähä, du har ingen plan för den veckan. Vill du ha besök och så kan jag lära dig fiska?" Det var alltså jag som påstod att jag skulle lära ut fiske. Jag vet typ bara att fiskar finns i vatten och att man bland annat kan använda ett spö för att få upp dem. Det är ungefär där jag tappar intresset, men det är ju bra att jag är lite för kaxig för mitt eget bästa. Jag gissar på att jag kommer kunna lära ut hur man inte ska göra om man ska fiska. Det är ändå bra. Eller ja...dåligt är det inte i alla fall.

Nog för att jag jämt skriver om att jag stressar för mycket på jobbet och att jag vill ha semester, helst igår, så måste jag ändå säga att jag trivs så sjukt mycket med det jag gör. Och mina kollegor. De gör verkligen varje dag till den bästa. Det är en lycka att jag känna så om sitt arbete. Det har kommit några tillfällen då jag tänkt att jag kanske skulle ta tag i det där plugget så att jag får min examen, men just nu känner jag att det inte är så viktigt. Och hur ska jag kunna lämna en plats där jag trivs så bra? På något sätt känns det som att det är tur att man inte kan bli för gammal för att plugga. Med andra ord så finns det massor med tid kvar. Jag tar det sedan. Kanske...

Äsch, man ska göra det man känner för att göra och det jag gör nu känns bra, så jag tänker fortsätta med det tills det känns annorlunda. Jag har kommit på att jag faktiskt har blivit mindre dumspontan, vilket är en bra sak. Jag tror att jag lärt mig något av mina konstiga val vid påhittade vägskäl. Det som faktiskt rört till livet mer än fått det att kännas tryggt. Nog för att man ska göra det som känns bäst för stunden, men ibland är det bannemig bra mycket bättre att välja det som även kommer kännas bra om en vecka. Eller så har jag bara gått och blivit gammal och tråkig. Några hårstrån på huvudet skulle kunna tyda på att det är så.

Skitsamma. Semestern blir ung och spontan i alla fall. Det är så långt jag kan sträcka mig. Resterande 48 veckor på året väljer jag det som är safe. Känns bäst så, vuxet. Och det är väl dags att vara lite mer vuxen när man är över 30...gissar jag på.

Drömmer mig bort

Och här ligger liten och bedrövlig i sängen med feber och annan skit. Inte ett dugg spännande på något sätt. Finns nästan inget som är tråkigare än att vara sjuk. Ömsom stirra upp i taket, ömsom halvsova till någon film man sett cirka femhundramiljoner gånger. Jag får sådan galen ångest första dag vid sjukdom också, för att jag inte kan jobba. Det kanske bara är jag, men varje gång efter att jag sjukanmält mig första dagen så kan jag börja grina på grund av dåligt samvete. Vet inte varför, men det kan ha och göra med att man ofta är lite halvförvirrad och feberyrar. Eller så är det helt enkelt bara jag.

Sedan dessa feberdrömmar. I N S A N E ! Brukar säga att en del av mina vanliga drömmar skulle man kunna sälja till Stephen King som kommande manusidéer. Det är allt ifrån att jag föder barn som ser ut att ha föräldrar som är något annat än människor till att jag står på ett slakteri och blir beordrad att stycka vad som än kommer in och liken ser mer och mer ut som människor. De är helt galet konstiga ibland, men feberdrömmarna går knappt att beskriva i ord. Tänk er de vanliga jättekonstiga drömmarna och så skruvar man dem 180 garder. Ungefär så är det. Fast det är lättande att det faktiskt bara är drömmar och inget annat.


Drygt fyra veckor kvar till semester nu då. Har aldrig varit såhär semesterfokuserad förut någonsin. Kan i och för sig ha och göra med att de jag jobbar med knappt inte pratar om något annat än semester så min hjärna halkar liksom med i det där tänket. Rena rama terapin för en som har en jävla jobbig arbetsmoral att man knappt kan unna sig att ha betald semester. Ja, det kan hända att jag får en släng av ångest även då. Fast förra sommaren njöt jag faktiskt på riktigt för första gången. Nästan så att jag inte ville att den skulle ta slut.

Till denna sommar har jag så mycket att jag vill göra att jag insett att jag verkligen inte kommer att hinna med allt. Bara att inse, så jag har skrivit upp allt jag vill göra och försökt att på något sätt göra någon form av rangordning. Inte för att det gör jättebra det heller för jag kommer för det mesta fram till att jag vill göra allt utan någon ordning. Allt hamnar liksom på nummer ett. Det är väl det som kallas för i-landsproblem gissar jag på? Hem till Göteborg ska jag i alla fall några dagar. Det är väl det enda som är standard och så ska jag åka till Öland för dit har jag inte varit på asmånga år, men sedan blir det väl något i stil med att den som skriker mest...dit åker jag. Fast det är ganska bra att inte ha alla dagar helt uppstyrda.

Fast en vy som inte riktigt vill släppa mitt huvud och ett ställe som jag är galet sugen att åka till är denna. Någon som vet var?

Wind of change

Nu är det verkligen sommar. Sommar, sommar, sommar. Världens bästa årstid. Om jag hade kunnat så hade jag stannat tiden nu och aldrig låta det bli något annat än sommar. Det är nu jag trivs som allra bäst. Slippa dra på sig tio ton kläder bara för att gå ut för att kasta soporna. Helt fantastiskt!

För någon månad sedan startade jag upp operation göra-om-mitt-rum då det knappt går att röra sig för alla grejer. Nu är jag snart klar med det som man skulle kunna kalla för ett tetris-projekt och jag har egentligen bara en sak att säga om den där operationen. FY FAN! Som jag har flyttat på saker, burit på saker, kastat och sorterat. Det här gör jag aldrig om kan jag lova. Även om det stundtals kändes som sämsta idén ever. Speciellt när man sitter där och bara ska skruva isär ett skrivbord lite snabbt som visade sig vara som ett plockepinn, så är det ändå skönt nu när det är gjort. Men jag kan lova att från och med nu ska jag inte låta det gå över styr igen. Never ever!

By the way.
Det har hänt en del på jobbfronten det senaste. Jag slutade ju som utbildare för någon vecka sedan och tanken var att jag skulle gå tillbaka till mina gamla uppgifter, men det blev inte riktigt som tänkt. Det kom upp en tjänst som kändes intressant, som jag sökte lite spontant och fick. En tjänst som innebär att jag nu jobbar 100 % och där halva tiden innebär att se över kvalitén och resterande tid hjälper jag kunder. Kanske kan verka lite rörigt för vissa, men för mig passar det verkligen som handen i handsken, då jag tycker om variationen. Det är liksom den som får mig att inte tröttna och tappa motivationen. Så jag är så nöjd en människa kan bli just nu.

Och så semester snart. Eller ja...snart och snart. Två månader kvar, men det känns som snart nu när de första på jobbet har gått på sina semestrar. Ska bara vänta på att alla är tillbaka igen och sedan drar jag. Adios amigos!

Sött, surt, salt och syrligt

Även om det stundtals den här veckan känts som att livet kan ta sig i häcken och att jag har varit grymt trött mest hela tiden, så har solen och värmen idag räddat upp allt och nog fan kommer det att bli en fantastisk avslutning på den här veckan också. Jag känner det på mig. Smygstartade på en fantastisk avslutning med att äta jordgubbar fastän det egentligen är för tidigt för att de ska vara goda, men de såg goda ut och luktade gott. Borde antagligen bara ha stirrat ihjäl dem istället för att stoppa dem i mun.

På jobbet sitter jag just nu och planerar min allra sista utbildning som jag ska hålla i med start på måndag. Efter det som kommer livet på jobbet se lite annorlunda ut. Har varit lite vacklande kring hur jag ska känna gällande det där, men har nog kommit fram till att det känns helt okej. Det betyder faktiskt i praktiken att jag kan lägga fokus på andra saker som inte rör jobbet, vilket jag nog både behöver och vill även om det innebär mindre lön att röra sig på. Hela vintern och våren har den fysiska hälsan svajat en hel del och även om den har repat sig så har inte den mentala hälsan riktigt hängt med på det. Därför blir vissa veckor och dagar som att livet kan ta sig i häcken. Så med lite förändring kan troligtvis även den mentala hälsan stabiliseras till det bättre. Jag tror på det.

Den enda förändringen just nu som inte har blivit till det bättre är lokaltrafiken i det här länet som varje år får för sig att ingen jobbar från april till semestertiden eller från semestertidens slut till oktober, då de har börjat med sin sommartidtabell. Med andra ord går det så lite bussar att det är pinsamt, för det är ju inte direkt som att det går jättemånga bussar på vintern heller. Fast det kanske bara är jag som är van vid storstäders tätare linjetrafik, men en gång i timmen på sommaren har faktiskt inte helt okej när man på kvällen bara vill hem och inte stå själv i mörkret. Sedan är jag nästan helt övertygad om att Örebro län är det enda länet i hela  Sverige som har en sommartidtabell som sträcker sig från mitten av april till mitten av oktober. Det är ju helt korkat när man på samma gång vill få in tips som gör att fler människor ska välja att åka kollektivt. Vad tror ni om bättre linjetäthet innan och efter semesterperioden, herr och fru Länstrafik?!

På tal om semester. Det är snart dags för det där. Eller ja...snart och snart, men om tre månader lite drygt. Hur som så är det väl kanske hög tid att börja fundera på vad jag ska göra på den där semester som kommer att bli fyra i antalet veckor för första gången i mitt liv. Tänkte nämligen att jag skulle testa om man hittar tillbaka till jobbet efter en riktigt lång ledighet. Däremot vad jag ska göra under själva ledigheten har jag inte en aning om, men jag funderar att göra som jag gjorde förra sommaren, åka runt och hälsa på alla jag känner, som aldrig hinner att hälsa på resten av året. Någon som vill ha besök av en tjej som kommer att vara sjukt rastlös efter bara en veckas ledighet? Bara att hojta till... ^^

Jag tänkte avslutningsvis berätta om den bästa kommentaren någonsin som en person fällde i veckan.
När jag var på väg till jobbet så kom det på en man som satte sig bredvid mig på bussen. Han började små prata med mig först, men när det blev frågor om hur mitt privatliv ser ut så sa jag bestämt ifrån att jag inte är intresserad av att bli uppraggad. Givetvis gav sig inte människan med motiveringen att han så gärna ville lära känna mig bättre. Jag sa ifrån en gång till och satte i mina hörlurar i öronen och börjar lyssna på musik samtidigt som snubben fortsatte att försöka prata med mig. Några hållplatser senare kliver jag av för att byta buss och eftersom bussarna går sällan, som ni redan fattat från mitt gnäll, så går jag in på pressbyrån för att handla snus. Tror ni då inte är människan också har klivit av och följt efter mig i på pressbyrån, jo såklart har han det. Han fortsätter snattra om att han vill lära känna mig bättre och jag säger att jag inte vill lära känna honom, vilket genererar till ännu fler frågor. Jag går ut från pressbyrån med honom efter mig och jag ber honom lämna mig i fred, men det gör han inte. Så jag sätter mig på en bänk och totalignorerar honom där han står framför mig och fortsätter att tjata. Då kommer det fram en annan man. Han tittar på snubben som tjatar och tittar sedan på mig och så frågar han: Ska jag ringa bärgningsbilen eller?
Dog lite av garv faktiskt och tjôtröven tystnade och drog därifrån.

Beroendet står inte stämplat i pannan

På mitt jobb har vi gjort som så att vi kör lite tävlingar för att ge uppskattning bland de nya när de når sina mål eller när de bara har gjort ett fantastiskt jobb med något. De får då något symboliskt som till exempel en vattenflaska, kaffemugg, nyckelband eller likande. Inte egentligen märkvärdigt, men bara för att de ska något mer än bara ett "bra jobbat".

För någon vecka sedan tog belöningarna slut och jag och mina kollegor satt och diskuterade vad vi kunde ha istället och någon kom med förslaget att köpa trisslotter. Bra idé tyckte alla tills jag öppnade käften och sedan var det ingen bra idé längre. Jag har full förståelse till att man inte alltid tänker på det. För några år sedan hade jag inte själv gjort det, men jag gillar att de lyssnar när jag ställer mig emot det. Även om jag finner det märkligt att alla "bra" idéer stannar vid trisslotter.

På mitt gamla jobb fick vi alltid en korg med frukt, ostar, vinglas och en flaska vin till jul som uppskattning. Varje år. Det fann jag väldigt märkligt kommer jag ihåg. Minns att jag någon gång nämnde att det kanske inte är helt ultimat med tanke på att de finns de som kan ha problem med alkohol. Svaret jag fick var att det inte kunde finnas någon som jobbade där som kunde ha det, för de jobbar ju.

Mycket intressant resonemang, så jag likställde det med att ge oss en korg med olika droger. Då tittar man bara på mig som om jag vore dum i huvudet och svarar att det både är olagligt och farligt. Och ungefär där inser jag att jag borde hålla käften, men gör det inte. Jag var just då i en period där en vän kämpade sig ur ett drogberoende och en släkting som precis hade supit ihjäl sig så jag fortsatte mitt ifrågasättande, vilket slutade i att någon tyckte att jag uppfattades som otacksam.

Nej, det var jag verkligen inte. Jag gillar både att dricka vin och att skrapa trisslotter. Saken är bara den att jag varken har ett alkoholberoende eller spelberoende så jag kan med andra ord hantera det, men långt ifrån alla kan det. Och jag finner det väldigt sorgligt att saker måste vara olagliga för att det ska räknas bort som en bra belöning eller uppskattning. För jag skulle gissa på (och hoppas) att ingen på mitt jobb idag skulle tycka att det är en bra idé att ge någon droger som en symbolisk grej vid ett "bra jobb".

För i min värld är det lika illa att ge bort droger som det är att ge bort alkohol eller lotter.

Ännu mer skrämmande är företag som anordnar vinlotterier bland de anställda. Där kan man inte ha tänkt många steg längre än vad näsan räcker. Varför inte bara ge en hagelbössa till den som verkar vara mest benägen att ta sitt liv istället? Det kan ju vara en kul grej, kollegor emellan. Fast så får man inte tänka för det är hemskt och elakt.

Hemskt och elakt är att inte inse att personer på sitt jobb faktiskt kan ha ett beroende. Det syns inte alltid utanpå. Exempelvis så sitter inte alla alkoholister på en parkbänk med skitiga kläder och ovårdat hår. Det kan lika gärna vara den där perfekta mamman som tränar två gånger i veckan, skjutsar sina barn till fritidsaktiviteter, betalar varenda räkning i tid och som alltid fixar sina naglar en gång i månaden, men som på helgerna inte kan säga att den älskar sina barn utan att sluddra på grund av att promillehalten är långt över gränsen för vad som är okej redan på fredagskvällen.

Som en käftsmäll

Har haft lite av en downperiod den senaste tiden. Det är lite för mycket att göra och det är lite för lite som just nu känns kul på riktigt. Nog för att jag älskar mitt jobb och det ansvaret och förtroendet jag fått där, men det börjar tära lite för mycket på mig just nu. Mitt privatliv har kommit lite för mycket i skymundan. Och  på allt det, det tristaste halvåret av alla. Alla två. Kallt, mörkt, regnigt och ett helt hav med snö som aldrig kommer vilja smälta bort.

Jag dör lite inombords bara av tanken.

På det har jag en vän som lagt korten på bordet och berättat sanningen om vad han egentligen har för sig när ingen ser på. Droger. Alltid dessa jävla droger som verkar förfölja mig. Jag är så trött på att skiten ska förstöra för de som finns nära i mitt liv. Jag hatar att se hur de mår dåligt år ut och år in.

Alltid samma tugg.
Alltid samma bortförklaringar.
Alltid samma rädsla.
Alltid samma hopplöshet.

Man vänjer sig aldrig. Smärtan ilar genom hela kroppen. Naglar sig fast och äter upp en inombords. Och den tiden som gör mest ont är faktiskt inte den när missbruket är som mest aktivt, utan den tiden när personen vill ta sig ut. Den perioden är som en berg- och dalbana. Hopp och förtvivlan som avlöser varandra allt från varje timme till några dagar i stöpet.

Och att aldrig veta hur det kommer att sluta. För det kan egentligen bara sluta på två sätt. Liv eller död. Gud förbjude att jag ska behöva genomlida ännu en vän som går bort i droger för det räcker nu. Jag vill inte vara med en gång till. Orkar inte.

Just nu är han inne på avvänjning. Skönt kan man tycka, men jag är så jävla rädd för vad som händer efter det. Den tiden är den riktiga kampen. Den som avgör om det slutar i glädje eller sorg. Det är den värsta karusellen.

Det tog hårt att höra honom säga det, så förbannat jävla hårt.
Måtte han klara av det här.
Måtte jag orka finnas där.

Värre än fiolspel

Första dagen efter semester.
Jag har gnällt mig genom hela dagen. Antagligen för att jag fortfarande är på semester mentalt. Det skulle väl vara första gången i världshistorien i och för sig, då jag annars hoppar jämfota i rastlöshet flera dagar innan semestern är slut och längtar efter att få komma tillbaka. Men inte den här gången. Idag har det bara varit fiolspel modell värre och djupa suckar.

Min semester har varit helt fantastisk på alla sätt och vis (om man bortser från det jag skrev i mitt förra inlägg). Rest runt som en liten tok, hälsat på mina älskade vänner, upptäckt nya platser och gjort saker jag borde gjort för hundra år sedan. Kan ni förstå att en människa som bott 26 år i Göteborg aldrig har åkt paddan? Jo, visst är det så!
När mina föräldrar hade det som förslag när vi var små tyckte jag de var pinsamma. Inte tänkte jag sitta i en båt och åka runt som en jävla turist i min egen hemstad. Aldrig! Sedan nämnde de aldrig ordet paddan igen och tanken på pinsamheten satt kvar bra länge. Men nu så har jag äntligen tagit mig den där turen och det var riktigt mysigt, inte pinsamt. Och på köpet lärde jag mig en ny sak om min älskade hemstad.

Och Stockholm. Jag ville aldrig riktigt åka därifrån och är nog fortfarande där lite i mitt huvud. Troligen för att jag fick så fint väder. Har alltid lyckats med det, att få strålande fint väder när jag besöker huvudstaden.

Sedan har jag även varit i vackra Lidköping och badat i Vänern för första gången, fått en guidad tur i Uppsala av Ior, hälsat på en liten håla med för mycket skog och för lite täckning utanför Jönköping som jag inte visste fanns. Nu vet jag. Och så åkte jag ut en sväng till Öckerö. En liten ö utanför Göteborg där jag tillbringade många somrar som liten hos min gammelmormor. Hon var och är fortfarande en av mina största förebilder, så den platsen betyder lite extra för mig.

Hon gav mig förövrigt en fiol som tillhört hennes man. Hon hade lovat honom för länge sedan att ge den till nästa person i släkten som var musikaliskt lagd och lotten föll på mig. Man kan tro att jag inte är ett dugg stolt över den då den ligger (och har gjort så länge jag bott i Örebro) i sin låda under sängen, men jag är oerhört stolt över den. Spela på den borde jag dock hålla mig ifrån och man ska tro min mor.

Fast någon fiol har jag inte behövt använda mig av den här dagen. Gnisslet och gnället har kommit av sig självt. Helt naturligt, men inte alls vackert nu heller. Jag trivs på mitt jobb så det är inte det. Jag var nog bara inte helt redo mentalt för att komma tillbaka. Om några dagar har nog gnället gett med sig och mitt vanliga, harmoniska jag är tillbaka. Eller ja, mitt vanliga hyperstressade och uppe-i-varv-jag lär vara tillbaka. Det är nästan som fiolspel det med, fast med lite dovare ton. Inlindat i ett stort leende och med en stor portion glimten i ögat.

Imorgon ska jag försöka att inte glida runt på strängarna för mycket till hänsyn för mina fantastiska kollegor.
Om max 49 veckor är det semester igen och jag längtar redan.

Comeback

Nej, jag har fortfarande inte försvunnit ifrån även om jag varit borta i flera, flera månader utan ett enda livstecken från mig.

Jag planerar och vara kvar ett bra tag till, men det har funnits omständigheter som gjort att jag inte varit här den senaste tiden. Bra omständigheter, dåliga omständigheter och bara krångliga omständigheter. Funderat på om jag ska dela med om dessa, men inte kommit fram till något bra så jag suger på den ett tag till. Vad jag i alla fall kan dela med mig av är att det har hunnit att hända en hel del i mitt liv sedan sist.

Vad gäller för framtiden är att jag inte vet hur ofta jag kommer kunna ha tid att hänga här med er eftersom jag jobbar väldigt mycket just nu och det är inget jag tänker ändra på i dagsläget. Jag trivs som fisken i vattnet med mitt jobb och jag trivs väldigt bra med mitt liv för övrigt. Och vad gäller pluggandet så kommer det med största sannolikhet läggas på is ett tag fram över for real.

En annan anledning till att jag inte varit här på ett tag är att jag inte vet åt vilket håll jag ska låta bloggen ta, men det löser sig väl antagligen med tiden...troligtvis.

Känns bra att vara tillbaka.
Saknat det här ibland.
Väldigt mycket...

Som ett barn på nytt

Imorgon drar jag med arbetspolarna till Gustavsvik för att göra annat än att jobba. Ska bli så galet kul att jag redan nu har svårt att sitta still.

Och om ni undrar vad man gör där så är det sådant här:



Får se om jag kommer hem hel.
Gör jag inte det så var det helt klart värt det.