I fem års tid har jag slagits och kämpat för att jag ska få nå mitt mål. Jag hade det i min hand, men på grund av ett vikariat så togs det ifrån mig. Målet är nu satt till att det kanske sker efter sommaren någon gång. Kanske. Om, ifall att. Det hjälper inte längre att jag får lov ord eller ett löfte om att vara först på tur. Det hjälper inte att det finns papper på det eller att chefen beklagar att det blivit som det blivit. Jag kämpat för min egen skull i fem år. Det spelar ingen roll att jag snart är där för jag har varit snart där hur långe som helst nu och det finns gränser även för mig. Jag har tappat hoppet och jag har fått nog. Kompetensen har jag, men eftersom det inte värderas högre än vad den gör så tar jag min kompetens till ett företag som skulle dö för den. Svårare än så är det inte.
Jag har till och med slutat säga att jag trivs med det jag gör för att det ska låta bra eller för att det att verka som att jag håller modet uppe. Istället har jag börjat uttrycka vad jag egentligen känner. Ärligt och rakt. Jag hatar inte mina arbetsuppgifter, men det är inte vad jag vill göra och jag anser att jag är bättre än det jag får göra om dagarna. Jag värdesätter mig själv på alla sätt jag kan för att rädda min egen stolthet istället för företagets stolthet. Och det kanske låter illa, men jag behöver göra det. För mig. För mitt eget självförtroende just för att den är viktig för mig.
Platsbanken kommer rulla framför mina ögon varje dag tills dess att jag hittar ett jobb som är bra nog för att släppa en fast tjänst med en fast lön. Hur lång tid det tar spelar mindre roll. Det är i alla fall det som kommer att vara mitt mål från och med nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar