Barndomsminnen

Jag vet att jag har nämnt den här förut, men eftersom den ger mig så ofantligt mycket barndomsminnen så tänker jag ta den en gång till.

The snowman.
Jag satt klistrad som liten och jag grät som en stucken gris varenda gång. Fastän jag visste vad som skulle hända efter, jag vet inte hur många gånger. Satt i min extramormors knä, uppkurad i hennes famn och blev tröstad. Tryggt och säkert medan de andra vuxna hade lite roligt åt mig. Numera har jag slutat gråta, men jag tycker fortfarande att den är så otroligt fin. Alla barn borde få se den här, varje år, precis som Kalle Anka, Karl Bertil Jonssons julafton och Kan du vissla Johanna?

Retro

Jag kommer i perioder när jag bara lyssnar på gammal skönt 80-tal. Mest av allt blir det rock och punk eftersom det är det jag lyssnar på annars och på 80-talet var det som allra bäst. Dock fick jag mig en riktig knäpp idag och lyssnade på en riktigt gammal idol från när jag var yngre och inte hade upptäckt rocken än. Hon hängde i och för sig med långt in på 90-talet också, men jag pratade inte lika högt om det. Madonna. En artist som helt klart var otroligt bra på 80-talet.

Han är mitt allt, föralltid

Ibland kan jag verkligen undra var tiden tar vägen. Nog för att det var länge sedan som jag satt där som 15-åring och var en relativt otrygg, men envis liten tjej som precis hade bytt skola för att komma undan mina plågoandar. Beredd att kämpa för min frihet, min möjlighet att få utvecklas och bli den jag vill vara. På många sätt är jag definitivt fortfarande den där tjejen. Envis, inre styrka och kämpar för mig själv.

Efter skolbytet åkte jag den där bussen hem från skolan varje dag tillsammans med ett helt gäng andra ungdomar från samma skola. Däribland en kille som också hade bytt skola, men av helt andra skäl. Han gick årskursen under mig och var en väldigt frispråkig, utåtriktad och högljudd kille. Allt som oftast missförstådd och med en säregen humor och uppfattades av sina nya klasskamrater som en ganska irriterande och jobbig individ.

En dag satt vi på den där bussen själva från skolan. Av vilken anledning kommer jag faktiskt inte ihåg, men vi började i alla fall prata med varandra. Jag uppfattade honom som lättsam och rolig när han inte behövde hävda sig inför någon annan. Han var sig själv, fortfarande frispråkig, utåtriktad och med en säregen humor. Men jag gillade honom, för han dömde inte mig. Jag fick vara den jag ville vara i hans sällskap och han fick vara den han var i mitt sällskap. Där och då knöts ett vänskapsband. En stark och genuin vänskap.

Året var 1995.
Idag, 20 år senare, finns fortfarande det där vänskapsbandet. Lika starkt och genuint år ut och år in, Visst det har funnits gånger där jag har tvivlat på om vi vänskapen klarar fler vägskäl eller gropar i marken. Och det har funnits gånger där vi har stått och skrikit åt varandra i ren ilska för att vi inte lyckas förstå varandra. Men i ärlighetens namn så fanns även de stunderna även när vi lärde känna varandra. Ingenting har egentligen förändrats mer än att vi har blivit äldre och har utvecklat våra liv från var sitt håll. Vi har båda haft extremt jobbiga perioder i livet att ta oss igenom och där vänskapen definitivt satts på prov, men vi har alltid klarat oss igenom dem på något mirakulöst sätt. Varför, tror jag har att göra med att vi vet vart vi har varandra trots allt det där svåra.

Han är idag som min bror, min absolut närmaste vän. Jag skulle inte vilja leva en sekund utan honom i mitt liv. Oavsett vad som händer så finns han alltid där för mig. Lyfter mig, ger mig styrka och mod och han är definitivt en person jag alltid kan lita på. Hans hjärta är så otroligt genomsnällt och han skulle aldrig någonsin avvisa mig oavsett vad. Jag kan ringa vilken tid på dygnet som helst och han lyssnar och jag kan komma hem till Göteborg vilken dag som helst och hans dörr är alltid öppen. Aldrig någonsin har jag hört honom säga att han inte har tid för mig om jag verkligen behöver honom. Och ibland, men bara ibland, kan jag till och med uppskatta hans förmåga att fortfarande totalt gå mig på nerverna. För helt ärligt. Det är just hans sätt att provocera mig som också får mig att utvecklas och utmana mitt sätt att tänka och se på saker ur ett annat perspektiv.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta.

Och just idag fyller denna fantastiska människa år. 35 hela år. Jag hade aldrig för mitt liv kunna fatta att de där två väldigt olika 15-åringarna fortfarande, i vuxen ålder, skulle kunna hålla ihop som vänner. Idag önskar jag för allt livet är värt att det håller livet ut. Ålderdomshemmet kommer att bli ett underbart tillhåll den sista tiden av livet med en vän som honom.

Fly on the wings of love

Att resa utomlands var förut något som låg långt upp på min agenda över saker jag ville förgylla mitt liv med när jag var yngre. Från det att jag gick ut gymnasiet -98 så reste jag minst en gång om året, ibland blev det till och med två gånger. Det blev även resor innan dess, men då var det varken jag som bestämde hur ofta eller var. Inslaget med semesterresor till länder runt medelhavet, som jag älskar, startade i samband med att jag blev myndig och fick bestämma själv.

När jag träffade min dåvarande sambo med tillhörande spelproblem så upphörde resandet väldigt tvärt av ganska naturliga skäl. Och på grund av mitt dåliga skick och urkassa ekonomi efter det där uppbrottet för snart sju år sedan så lyckades jag inte uppta mitt resande igen. 2006 blev det sista året som jag reste iväg och jag har så in i helvete saknat det sedan dess. Det har varit en av mina väldigt förlorade pusselbitar i livet. Den resan var förvisso med dåvarande sambon. Den enda resan vi gjorde tillsammans, bokad med vinstpengar från pokern. Pengar som borde ha gått till annat, men så tänkte inte han med sitt dåliga samvete som då fortfarande fanns kvar.

Att resa får mig att må så otroligt bra. Jag älskar havet, värmen, kulturer, språk och nya miljöer. Resa utomlands innebär verkligen semester på riktigt för mig. Det är där jag kan slappna av och verkligen bara få vara utan alla måsten och all stress. Mitt liv är relativt hektiskt som det är så en vecka till medelhavet laddar upp mina batterier på ett helt fantastiskt sätt.

Sommaren 2013 var jag helt färdig med min inre resa och jag kände att jag hade en mycket bättre kontroll över min ekonomi även om det fortfarande inte är fullständigt bra. Det var också sommaren då det började suga ordentligt i rese-tarmen igen, men det blev aldrig någon resa. Förra våren var suget så stort att jag inte kunde hålla tillbaka det längre och sparat pengar för att resa hade jag då gjort ett bra tag för mitt mål var så klart för mig. Jag skulle utomlands 2014 och så blev det.

I slutet av april bokade jag och en vän en resa till Rhodos och planerade även för att åka över till Marmaris i Turkiet en dag endast för att jag fullkomligt älskar Turkiet och speciellt Marmaris. En vecka totalt och jag har nog aldrig längtat så mycket i hela mitt liv att få resa igen som jag gjorde efter den bokningen. Det kändes även galet länge, som att det var overkligt att jag skulle åka. Och när vi väl kom iväg med flyget...ovärderligt.

Just i den stunden, där och då lovade jag mig själv att jag ska spara undan allt jag bara kan för att få komma iväg så ofta jag kan. Och jag kan avslöja att om två veckor sker det igen. Jag hittade en urbillig resa på 2000 kronor till en resort i Side, Turkiet. Helt spontan satt jag där en dag i februari och bara bokade den utan att ha tagit semester än på jobbet. Semestern från jobbet var inga som helst problem så jag drar...igen...till värmen...helt på egen hand. Och det ska bli sååå skönt.

Ett annat typ av helvete

"Att leva i ett missbruk är ett rent helvete. Att bli frisk från sitt missbruk är ett helt annat typ av helvete som är svårare att tackla på många sätt. Du har ingenstans att fly och tvingas stå blottad och naken för sanningen."

Orden är sagda av en vän till mig som kämpade med att komma tillbaka till livet efter ett drogmissbruk. Inte en helt lätt uppgift när man flytt verkligheten in i ett missbruk i över tio år. Men han bestämde sig att nu fick det vara nog och tog klivet ut ur ett helvete, rakt in i ett annat. Att alltid bli misstrodd, alltid behöva bevisa, människors skeptiska blickar och fruktansvärda ord.

Nog hade han inte varit speciellt snäll när han varit drogpåverkad. Det visste han och han var redo att ta den smällen. Att alltid få höra elaka kommentarer. Han ville bara få leva, skapa ett liv bra mer värdefullt än det han hade haft. Ville få jobba, skaffa tjej och familj. Ett normalt svenssonliv som han själv kallade det för och för honom var det just de sakerna som kännetecknades som ett sådant liv.

Jag beundrade hans mod, hans vilja och styrka. Tio år är en lång tid och du hinner skaffa dig många fienden och osunda relationer under den tiden. Leva med att ständigt vara jagad och hotad. Alltid behöva se sig över axeln, inte kunna vara trygg ensam. Dessutom hade han fått oxhjärta och skulle inte få leva sitt liv fullt ut. Egentligen hade det bara varit enklare för honom att leva kvar i skiten tills det blev hans död, men han hade bestämt sig och han var fast vid sitt beslut. Han visste att han inte skulle få bli gammal, men han ville leva ett värdigt liv. Även om det innebar ett annat typ av helvete än det han var van vid.

"Vara bojad och fast på havets botten är inget liv. 

Strypsnaran runt halsen kan man leva med även om man inte vet när det kommer att bli svårt att andas."

Vi som aldrig varit där kan aldrig förställa oss hur det är att gå från ett helvete till ett annat. Vi vet inte hur det känns att alltid behöva bevisa för andra att man fått nog. Att man är villig att göra vad som helst för att få vara en del av ett annat typ av liv. Aldrig behöva känna känslan att för evigt behöva jobba i motvind. Det krävs en enorm mental styrka och livskraft för det. För någon som då har oxhjärta kan det kännas menlöst att ens försöka, men han gjorde det.

Om han lyckades?
Ja, det gjorde han. Han gick aldrig tillbaka till bojan på havsbotten.
Om han fick sitt svenssonliv kommer vi däremot aldrig få svar på, men jag vill tro att han tillslut fick det. Hans mål, hans dröm. Det han var villig att kämpa för med strypsnaran runt halsen. Idag finns han tyvärr inte kvar i livet. Dog i soffan i sin lägenhet. Hjärtat gav upp. Det var för nio år sedan. Två månader efter att han tagit sitt beslut, en månad innan han skulle fylla 25.

Han blev fri.
Både från bojan och strypsnaran.
Även om det inte blev som han tänkt sig så blev han fri.

Confessions from my heart VI

När jag var tolv år så fanns det en fyra år äldre kille som jag tydde mig till väldigt mycket. Han var en stor trygghet för mig när jag kände mig som mest vilsen. En kväll under sommarlovet tog han med mig till en fest. Jag hade varit väldigt tveksam till att följa med, dels för att jag inte skulle få för mina föräldrar (såklart) och dels för att jag inte skulle känna någon annan än honom.

Han övertalade mig dock och såg till att lösa problemet att inte mina föräldrar skulle få veta att jag varit på fest. Väl där var jag nervös och blyg. Visste inte riktigt vart jag skulle göra av mig själv, men han löste problemet genom att presentera mig för en av sina tjejvänner som tog sig till mig på en gång. Det jag minns av henne var att hon pratade hela tiden och fnittrade åt allt.

Under hela kvällen blev jag erbjuden att smaka på diverse drycker, men tackade nej till allt enda tills min vän satte en öl i min hand och vägrade ta tillbaka den förrän jag hade smakat. Så jag gjorde det tillslut. När han gjort så några gånger så drack jag utan att någon uppmanade mig och sedan minns jag inte så mycket mer av den festen. Jag jag små, små fragment av minnesbilder, men inget längre flöde av händelser.

Nästa gång jag har ett minne är när jag ligger i en soffa med min vän över mig som hade sina händer under
min tröja. Gång på gång tog jag bort hans händer och bad honom sluta, men han lyssnade inte. Även om jag nyktrade till väldigt snabbt precis där och då så har jag svårt för att komma ihåg hela händelseförloppet för vad som exakt hände. När jag tänker tillbaka på det så går alla minnesbilder i slow motion och vad han skriker åt mig kan jag inte höra. Det enda som finns i minnet är ett starkt sus i öronen.

Det jag vet är att han tvingade mig att suga av honom. Däremot är jag inte helt säker på om han vaginalt sex med mig. Han kom i alla fall i munnen på mig och jag kräktes direkt efteråt och någonstans där lyckades jag ta mig loss och sedan är allt svart. Är säkerligen mycket annat under den där våldtäkten som är svart för då det under åren har kommit till minnesbilder från den där kvällen som jag inte har en aning om ifall de är verkliga eller tagna från mardrömmar från den där kvällen.

Den första jag berättade det här för var min vän Coffe cirka fem år senare. Sedan är det en fåtal fler människor som vet. Jag har aldrig pratat om det med någon och när jag väl hade chansen typ 15 år senare så struntade jag i det då jag inte orkade riva upp den där skiten igen.

I många år hade jag stenkoll på var han bodde och vad han pysslade med. Sedan några år har jag ingen som helst koll. Jag hoppas dock att han lever med ett riktigt dåligt samvete över att ha utnyttjat en annan människa till att göra någon som den inte ville. Och någonstans hoppas jag att han en dag får vad han förtjänar.

Demonernas land

Jag har ju alltid berättat om att det fanns ett parallellt problem under den tid jag levde tillsammans med min fd sambo. Ett problem som inte hade någonting och göra med hans spelproblem, men som var riktat rakt mot mig personligen. Den konflikten var troligtvis den största anledningen till att jag bröts ner mycket fortare än vad jag antagligen hade gjort annars. Har ni sett filmen Stepmom, filmen som på svenska heter Vid din sida?






Man skulle kunna säga att det var precis så där. Minus att häxan var sjuk och skulle dö. Och ja, jag säger häxan, för det var precis det hon framställde sig själv som tills att hon tog sitt förnuft till fånga och bad om ursäkt efter lite mer än tre år av terror. Det som tog mer än något annat var när hon gick på mitt utseende och den jag var som person, samt att hon gjorde framför barnen. Sedan att hon hade åsikter kring hur jag behandlade barnen eller hur jag och sambon framstod som brydde jag mig inte så mycket om. Värst var det när hon även drog in sina föräldrar. Vi snackar alltså vuxna människor, 35 år och uppåt, som betedde sig som fullständiga kräk.

Det gick så långt att häxan förbjöd mig att komma hem till henne när barnen fyllde år och födelsedagarna skulle firas där. Samtidigt som hon kunde komma och gå som hon själv kände för hemma hos oss. Hon ansåg på fullaste allvar att hon hade rätt till det då hennes barn bodde där varannan helg. Och fegskallen till sambo godtog det. Om det var något som var en psykisk terror så var det det.

Jag har oerhört svårt att se den där filmen, utan att må riktigt dåligt för den är så otroligt nära sanningen till hur mitt liv var då. Hade snubben i filmen också varit spelberoende och inte speciellt förstående till nya flickvännens känslor eller mående så hade det varit mitt liv på pricken.

Fool me twice, shame on me

Som en storm kom han in i hennes liv.

Trollband henne med charm och vackra ord.
Öppnade upp ett låst hjärta.
Plåstrade om en själ i spillror.
Ingenting begärde hon, men fick allt.

Hon hade aldrig kunna förställa sig det här.
En man som visade en sådan respekt.
Bara något som så enkelt att bli lyssnad på.
Fick henne att känna sig viktig och speciell.
Vågade inte andas ifall det inte var på riktigt.

Det gick ljumma vindar emellan dem varje dag.
Ändå var det något i henne som tvekade.
En smak i munnen som gjorde henne påmind.
Den beska smaken av svek och lögner.
Så hon höll honom en bit ifrån sig.

Många gånger satt hon bara och studerade honom.
Hur han förde sig, hur han tilltalade andra.
Hon hade sett den där typen för många gånger förut.
En casanova med ett enda syfte.
Bygga sitt ego på andras uppmärksamhet.

Hon skulle aldrig släppa in honom.
Aldrig be honom om någonting.
Aldrig låta sig bli beroende av honom.
Värdet i hans ord var lika med noll.
Charmen var ett enda stort skådespel.

Aldrig mer att hon skulle gå in i den där fällan.
Det skulle vara att spotta på sig själv.
Hennes eget värde hade hon fått lära sig att se.
För att inte stå där igen med hjärtat i sina händer.
Be en man att ta hand om det.

Fool me once, shame on you

Det kunde liknas vid en saga med en prins som uppvaktade sin prinsessa.
Den han så länge försökt att nå fram till släppte plötsligt in honom.
På knä framför henne bad han om att få ta hand om hennes hjärta.
Hon hade bara ett enda krav: Tig aldrig ihjäl sanningen.
Han bedyrade att han inte var den typen av människa.

Så levde de lyckliga.
Tillbringade dagarna med att bekräfta varandra.
Visa varandra kärlek genom ord och gester.
Han var det bästa hon någonsin kunnat få.
Stod upp för henne och var alltid vid hennes sida.

En kärlek hon aldrig förut fått uppleva.
Att vara älskad och respekterad för den hon var.
Att finna glädje varje dag tillsammans med en man.
Han var en vacker gåva, för bra för att vara sann.
Och det var han också.

Hans hemlighet dolde sig i ett dokument i datorn.
Det hon av en slump fann när hon letade efter något annat.
Framför henne rullades en annan saga fram, parallellt med hennes.
Deras ord till varandra kunde liknas vid vad de själva hade.
Bilder som berättade om lycklig kärlek till någon annan.

Han var inte bara hennes att ha för evigt.
Orden om tillit helt tomma sagda till henne.
Det fanns ingen kärlek, respekt eller glädje.
Allt hade bara varit en fasad för att behålla båda.
Hon hade aldrig känt sig så lurad, så sviken.

Inget hade han att säga när hon visade vad hon visste.
Bara satt där med en kyla i ögonen hon aldrig sett förut.
Hon aldrig begärt mer än en sak från honom.
Stått där framför honom med hjärtat i sina händer.
Bett honom att ta hand om det.

Borde jag ha förstått?

Igår när jag gick igenom en massa lådor så hittade jag en hel hög foton från den första sommaren när jag hade träffat fd sambon. Vi såg så lyckliga ut, så galet nykära. Så tittade jag en gång till på korten endast för att se om det fanns några på barnen som jag ville spara.

Och så slog det mig plötsligt. På varje kort så fanns det alltid kortlek eller någon form av vinstspel med. Vid köksbordet, på stranden, på campingen och på Liseberg. Det fanns där från början, så synligt. Jag visste ju att han spelade poker med sina polare ibland för en liten insats varje gång, men jag har aldrig tänkt på att det faktiskt fanns i en större skala hela tiden. Från början.

Kärleken kan tydligen göra en blind för saker man inte verkar vilja se. Det som alla andra ser. När jag satt där igår och tittade på korten så började jag fundera på om jag inte borde förstått? Var jag verkligen så blind för sanningen redan från början eller handlade min blindhet om att jag inte tänkte så?

Jag får sådana stunder ibland. När frågorna kring det som varit blir många. Då när jag försöker förstå varför det blev som det blev, men jag kanske måste sluta döma mig själv så hårt och istället bara inse att jag är en erfarenhet rikare på grund av mina egna val?

Vill även passa på att önska er alla en riktigt fin nationaldag!
Ta hand om varandra.

Med en armlängds avstånd

Jag beundrar verkligen människor som vågar ställa frågor till mig om den tiden jag var medberoende och om det som hände efter att jag lämnade honom. Väldigt många utgår ifrån att jag inte vill eller mår dåligt av att prata om det. Största anledningen är såklart för att jag själv dolde det för alla till en början. Eller snarare. Jag bar runt på min hemlighet och mådde skitdåligt till den dag det brast och det inte längre gick att dölja.

I fredags var jag ute och åt mat och spelade bowling med en fantastisk vän som jag fått äran att lära känna. På vägen hem kom vi in på en del djupa samtal och då kom den tiden upp och vi började prata om det. Jag tror jag att alla runt omkring mig här i Örebro faktiskt vet, men så är det inte. Mest har jag nog pratat om ströhändelser eller enbart hur det var att leva med en man med spelberoende. Nu fick vi verkligen tid att prata om hur det var att lämna honom.

Ibland kan jag komma på mig själv med att jag fortfarande förvånas av att andra människor ser så chockade ut när jag berättar om sommaren efter att jag lämnade honom. Om hur jag hade det och hur han betedde sig. Sedan inser jag att till och med jag, idag, knappt kan förstå hur en människa orkar ha det så. Den tiden känns så länge sedan, som om den tillhör ett annat liv än det jag har idag. Jag har definitivt inte glömt, för det kommer jag aldrig att göra. Däremot har jag antagligen fått väldigt mycket distans till den perioden i mitt liv och det känns otroligt skönt.

Men jag kommer aldrig sluta prata om det.
Aldrig någonsin!

Vad kärlek är

Du tog min hand och sa:
Jag ska visa dig vad kärlek är.

Du ledde mig längst vägen. En vacker stig med underbara ängar på båda sidor. Med det ljuvligt doftande gräset, de vackraste blommor man kan tänka sig och överallt livfulla små fjärilar. Det fanns ingen annan plats på jorden jag kunde tänka mig att hellre vilja vara.

Där ängarna tog slut möttes vi av skogen med vackert grönskande träd. Några solstrålar trängde sig förbi trädens täta kronor och gav liv och ljus. På avstånd såg vi en vackert skimrande bäck och runt omkring oss sjöng fåglarna sin allra finaste sång. Du log mot mig där vi gick hand i hand och jag kände mig så trygg.

Djupare in i skogen smalnade stigen av och allt runt omkring förändrades mer och mer. De vackra täta träden ersattes av höga snåriga buskar. Bäcken dog ut och fåglarna hördes inte längre. Buskarnas grenar rev i ansiktet och solens strålar försvann bakom molnen. Du frågade om jag litade på dig och jag nickade tvekande.

När vi nådde det parti där stigen försvann och marken både blev gropig och stenig stannade jag och skakade på huvudet. Du tittade bedjande på mig och tog ett hårt tag om min handled. Jag bad dig om att vi skulle gå tillbaka, men du fortsatte framåt och det fanns inget annat val än att följa med.

Till sist möttes vi av dunklet och kylan. Vart vi än gick så fanns det inget som skyddade oss mot vinden som bet tag i våra kinder. Du skyndade på dina steg och jag försökte slita mig ur ditt grepp och efter ett långt tag lyckades jag och vände om, men du kom ifatt mig och tog mig tillbaka. Jag hade ju inte fått se vad kärlek är än.

Ett långt tag gick vi med kylan och tystnaden. Du gick bakom mig för att kunna försäkra dig om att jag inte skulle lämna dig, men där vi befann oss nu skulle jag aldrig våga. Rädslan för att inte hitta tillbaka var alldeles för stor. Det var mycket enklare att gå tillsammans med någon annan än att gå själv.

Så plötsligt ett stup. Jag tvärstannade och tittade rakt ner i avgrunden. Du frågade varför jag stannat och manade mig framåt. Min puls gick upp av skräcken och jag försökte stå emot dina knuffar. Dina ögon var svarta och det fanns inget leende kvar. Det var då jag insåg att det var över. Den här striden skulle jag aldrig ha kraften att vinna.

När någon frågade vad som hänt sa du:
Jag visade henne vad kärlek är, men hon tappade balansen och föll.

Kanske var det inte helt osanning för visst föll jag.
Men inte för att jag ville dö, utan för att jag ville leva.

Två gånger Mia är ett bra recept

Det finns två personer som jag ser upp till lite extra. Båda två heter Mia. Den ena med Törnblom på slutet och den andra med Skäringer. Fantastiska kvinnor som verkligen kan konsten att nå fram med viktiga budskap i en blandning av allvar och humor. Och, de vet ju faktiskt vad de pratar om då de pratar utifrån egna erfarenheter. Törnblom har levt med ett missbruk och Skäringer har levt med ett medberoende.

Törnbloms böcker om självkänsla kom jag i kontakt med under den tiden jag fortfarande var tillsammans med min fd sambo. Det var vår parterapeut som hintade om de böckerna när hon började förstå vad våra problem egentligen grundade sig i. Några månader senare köpte jag den första och jag tror att jag grät mig igenom hela boken med alla övningar för jag insåg själv vad det var som gjorde att jag mådde så dåligt.

Speciellt en övning gjorde enorma intryck på mig. Den gick ut på att jag skulle fundera över situationer eller personer som fick mig att må dåligt respektive bra och sedan skriva ner dessa och titta på dem en och en. Och herregud vad jag insåg att den situation jag då levde i inte fick mig att må bra. Eller snarare, jag såg inte att sambons direkta missbruk och mitt förnekande var den bidragande orsaken, utan snarare saker som var resultatet av det. Jag tror att det var efter den övningen som jag förstod att jag behövde ta mig ur, men jag visste inte hur jag skulle göra eller om jag skulle våga.

Att våga ta sig ur skulle vara lika med ett misslyckande och jag var verkligen mina prestationer då. Hur skulle jag som var ett stort misslyckande kunna se mig själv i spegeln? När jag väl lämnade, just när den där berömda droppen föll ner i bägaren som fick den att rinna över, så var det som att jag fick luft igen. Någon månad senare var jag tillbaka för att hämta mina saker och då lämnade jag kvar Törnbloms bok. Jag la din på köksbänken för att jag tänkte att han skulle behöva läsa den för att våga ta sig ur sitt missbruk. Lite lustigt att jag tänkte så eftersom jag inte någon gång under tiden vi var tillsammans kunde påverka honom.

Jag har verkligen haft stor hjälp av Törnbloms böcker och övningar i dem är fantastiska. En del av dem använder jag idag, som till exempel att säga bra saker till mig själv i spegeln. Otroligt obekvämt och pinsamt i början, men man kommer faktiskt in i det efter ett tag.





Sedan har vi Skäringer som jag fick upp ögonen för för något år sedan just för att hon öppet pratar om allt det där som jag skämdes för att prata om för några år sedan. Bara det att hon pratar om skammen att prata om det är väldigt befriande. Jag kan känna igen mig så otroligt mycket i det hon pratar om och jag kan se tillbaka på den tiden med en insikt att jag blev inte perfekt i och med det, men det funkar ändå. När jag möts av motgångar i livet så kan jag välja att gå samma väg in i självföraktet eller så kan jag välja att hålla ihop mig själv även om det kommer att göra lite ont i själen.

Det är verkligen inte lätt att hitta sin plats i en värld där det förväntas att man ska vara perfekt och är man då inte perfekt från början så blir det en snårig väg för en ganska lång tid. Dock kommer man till en punkt i livet när man inte längre orkar att slå sig fram, utan istället bara sätter sig på en sten och inser att det blir fan inte bättre än så här när man bär på ärr och det får andra helt enkelt bara acceptera. Och jag själv måste acceptera och inse att jag duger trots mina ärr. De visar bara att jag har en historia och att jag har en hel massa livserfarenhet som jag kommer att ha stor nytta av resten av livet.

Någon gång måste alla sluta stäva efter det där falska perfekta som ändå inte finns och istället utveckla oss själva utifrån innehållet i våra ryggsäckar. Det är då vi kan nå oanade höjder och se på oss själva och vara nöjda med var vi är hur hur vi är. För att nå dit måste vi acceptera det som varit, våga leva våra liv framåt och inte vara rädda för att det kan göra lite ont ibland.





Det är för övrigt ganska lustigt att de heter just Mia eftersom det en gång i tiden var just en person vid namn Mia som fick mig att se ner på mig själv otroligt mycket. Bara jag tänkte på hennes namn så fick jag rysningar i hela kroppen. Idag gör sig namnet istället väldigt bra för min själ.

Det lurar saker i vassen

Denna veckan har bara handlat om att boosta mig själv på alla plan och det har gått över förväntan. Mår faktiskt bra mycket bättre än vad jag gjort någon gång under det här året hittills, om man bortser från tandvärken jag har just nu på grund av en krånglande visdomstand. Den är dock bara tillfällig eller ett tandläkarbesök bort från att försvinna. Bara ett tandläkarbesök? Trots min stora tandläkarskräck så är det precis sådär jag resonerar konstigt nog, men jag tror att jag blivit så allmänt trött på att ständigt ha ont att jag bara vill ha saker lösta fastän det kommer innebära både panik och tårar.

Värken under bröstet är inte alls lika markant längre och smärtan i äggstockarna har försvunnit helt. Gällande det sistnämnda så jag jag inte så säker på att det är ett bra tecken. Finns en del saker som tyder på att det lurar något som inte är helt jättebra och jag ska kolla upp det. Jag vill mest bara få lite tid att andas just nu. Bygga upp lite kraft och njuta lite av att våren är på ingång, för jag behöver det.

En sak som börjar växa i mig är tanken på förändring. Jag behöver något nytt, något som gör livet lite kryddigare. När jag kutar fram och tillbaka till diverse läkare så börjar tankarna snurra om man är nöjd med livet som det är och jag har nog kommit fram till att jag vill något annat än det som är just nu. Däremot vad det är som jag behöver förändring på det har jag inte kommit fram till. Det kan vara allt från ny stad till ny hobby. Kanske till och med lite plusgrader skulle göra susen. Inte en helt optimal jätteförändring, men det skulle i alla fall blåsa liv i positiviteten som jag har haft ganska stor brist på ett tag.

Med den negativa klangen så låter det inte alls som att jag har boostat mig själv en lite under veckan, men faktum är att det är precis vad jag har gjort och jag har insett att jag har varit (och är fortfarande) något negativt inställd till ganska mycket som händer just nu. Det är troligtvis också där jag måste börja i mitt förändringsarbete och då skulle faktiskt plusgrader vara till hjälp. Dessutom har jag tagit den här helgen som ett uppladdningstillfälle. Ladda på mig själv med energi genom att bara göra saker som jag själv vill göra och och som inte kräver speciellt mycket planering. Jag har ju tydligen lägenheten för mig själv, vilket gör att jag kan lufsa runt här hemma och bara vara. Bara en sådan sak är mys för själ, hjärna och hjärta.

Imorgon planerar jag att lufsa runt precis lika mycket som idag. Och så tänker jag tända ljus för Max och Saga som blev brutalt mördade av Christine Schürrer för fem år sedan. Skulle vilja åka till Arboga där det ska skickas upp risballonger, men det vågar jag inte eftersom jag är rädd för att råka på människan som jag absolut inte vill råka på. Så det blir att vara hemma och sända mina tankar hemifrån istället. Det funkar lika bra.

Det ingen såg

Plötsligt.
Alla känslor bara strömmade inom henne. Ville ut, berätta hur det kändes, visa hur de såg ut. Hon hade lyckats tygla dem länge, kanske alldeles för länge för att vara försent. Just nu spelade det dock ingen roll. Det gick inte att hålla tillbaka dem, så hon lät dem.

Sittandes på golvet i köket. Lyssnade på honom när han pratade om att hon måste förstå honom. Att han inte mådde bra. Hans rygg värkte och hur han bara ville få den där tiden för operation. Hon hade fått höra det där i lite mer än ett år nu. Om hon ändå bara hade en endaste värkande rygg. Hela hon värkte, varje liten del av henne och hennes själ höll redan på att förblöda. Hans ex som använde henne som en spyhink. Kastade konstant galla på henne. Även om det inte tog till en början så höll det nu på att förgöra henne. Hans son som behandlade henne som om hon vore luft. Hennes saknad till sina vänner i sin hemstad och avsaknaden av vänner i den nya fastän det gått ett år. Och på allt det, hans dåliga mående. Allt hon behövde göra för honom så att han skulle få frid i själen.

Hon då? När skulle han börja förstå henne, sätta sig in i hennes situation? Det verkade inte viktigt för honom längre hur hon mådde. Den enda gången han inte pratade om sitt eget var när han satt vid den där jävla datorn i någon pokerturnering och då var det verkligen inte läge att prata alls. Så hon lärde sig att svälja vad hon kände och hur hon egentligen mådde.

Vreden.
Allt kom ur henne, som en explosion i kroppen. Hennes kropp vred sig i smärtor där hon satt på golvet. Hon minns inte vad hon sa. Hjärnan blockade ut alla ljud. Hon minns bara hur hennes tårar forsade ner för kinderna och hur ont det gjorde inuti henne. Hur hon slog med sin hand mot väggen tills knogarna skrapades upp och hur hennes kropp krängde som om den vore redo att fly därifrån. All smärta, all sorg, all besvikelse, som om det inte fanns något stopp i henne.

Han satt där på sin stol vid köksbordet. Tittade bara på henne som om hon vore från en annan planet. Verkade inte vilja förstå eller känna. Så plötsligt en glimt av reaktion och han for upp och rusade rakt mot henne, grep tag och tryckte upp henne mot väggen. Han skrek inte, pratade med en låg hotfull ton samtidigt som han spände ögonen i henne. När han var klar, när han hade fått sagt sitt slet han tag i henne och släppte henne precis när hon tappade balansen och hon for rakt i golvet.

Det kalla golvet mot hennes kind. Det gjorde inte ont fysiskt, men smärtan inuti henne var mer än hon kunde klara av. Tårarna forsade fortfarande och hulkningarna gjorde det svårt att andas. Hon hörde sina egna hjärtslag, snabba, rädda och regelbundna. Alltså levde hon fortfarande. Och vad hon önskade att hon inte behövde leva just där, just då. Inget helvete var värt det här.

Ensamhet.
Hon vet inte hur länge hon legat där på golvet. En halvtimme, kanske flera timmar. Antagligen hade hon somnat till och vaknat av sina egna viskningar. "..orkar inte mer. Jag orkar inte..." Så kom tårarna igen och hon grät tyst för sig själv fortfarande med kinden mot golvet i köket. Vågade inte röra sig, orkade inte lyfta sin egen kropp. Den var slut, totalt tömd från all energi.

Så hans steg som närmade sig. Hon hörde honom sätta sig på golvet intill henne. Sedan hans händer som lyfte upp henne och drog kroppen mot hans famn. Vaggade henne utan att säga ett ord medan hennes läppar fortfarande formade orden "orkar inte" ljudlöst. För att vara så nära honom hade aldrig någonsin tidigare fått henne att känna sig så långt ifrån honom.

Han böjde sitt huvud fram för att försöka höra vad hon viskade. Med gråten i halsen formade hon orden igen. "Jag orkar inte mer." Orden fick honom att släppa henne, resa sig upp och gå därifrån. Från vardagsrummet hörde hon honom säga att han gjorde allt för henne, men att hon alltid lyckades visa sig så otacksam. I den stunden insåg det faktum att hon alltid skulle vara ensam tillsammans med honom. Deras gemensamma förhållande skulle förbli hennes ensamhet. Hennes sorg, skam, skuld. Att hon var så dum att hon inte förstod att hennes känslor och hennes mående inte hade någonting med deras förhållande att göra.

Från tomhet till värdefull på fem år

Idag, exakt på dagen, för fem år sedan flyttade jag tillsammans med min fd sambo till en ort som jag vantrivdes i. Jag gjorde det för att han skulle få finnas där hans barn fanns, då barnen hade en stor plats även i mitt hjärta. Däremot blev den flytten dödsstöten för vår relation, då den också symboliserade att jag eller mitt mående inte betydde någonting för honom. Jag hade gett honom massor av andra alternativ, som även barnen tyckte var bra. Men han. Han sa bara att han tänkte flytta och om det inte passade mig så var det bara att låta bli. Sedan var han smart och lade till att om jag brydde mig om honom och om barnen så borde jag flytta med istället för att vara en egoist.

Så jag gjorde det. Flyttade med.

Samtidigt dog det sista som verkligen var jag inombords. Jag har nog aldrig tidigare i mitt liv känt mig så tom. Kände inget, tyckte inget. Jag var bara existerande, men helt utan värde. När jag tänker tillbaka på den tiden när jag bodde där så har jag faktiskt svårt att komma ihåg hur den lägenheten såg ut. I mitt huvud är den en blandning av hur min sista lägenhet hemma i Göteborg såg ut och lägenheten jag och fd sambon hade först. Jag minns dock hur stor den var, hur många rum och jag minns hur det var möblerat i de olika rummen. Är inte det märkligt?

Den där tomheten jag hade inom mig höll i sig bra många år. Det började faktiskt inte vända förrän i december 2009. Även om den inte var lika stark hela tiden så var det då jag slog i botten ordentligt. Sedan dess har det vänt. Två stora avgörande händelser som har tagit mig dit jag är idag är dels att jag lärde känna solstrålen, Annie och dels att jag lärde känna Gustav. Den sistnämnda lärde jag faktiskt känna för två år sedan, nästan exakt på dagen. Och därifrån och fram till idag har det hänt så mycket med mig.

Om jag skulle kunna berätta för mig själv för fem år sedan hur jag mår idag och att jag faktiskt sitter och skriver på ett tal om mitt medberoende så skulle jag inte kunna tro mig själv. Jag hade nog sorgset titta på mitt jag idag och ifrågasatt varför någon skulle vilja lyssna på mig och varför någon skulle vara intresserad av att veta hur det är att ha det som jag har det. Jag hade nog tryckt på att det var mitt eget fel och den skammen och skulden får jag bära själv. Mitt jag idag skulle vilja ge mig själv en kram, en lång varm kram och tala om vad jag egentligen är värd, att jag är så stark samt tala om att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Och jag hade velat tala om för mitt jag för fem år sedan att det inte var mitt fel och att det finns hjälp att få.

Men eftersom jag inte kommer att kunna säga det till mig själv så tänker jag leva varje dag i framtiden för att göra det bättre för de som känner som jag kände då, för fem år sedan. Jag tänker tala om för världen hur viktigt det är att vi lyssnar på varandra och hjälpa andra att hitta sitt värde. För ingen ska behöva känna och må så som jag gjorde då.

Något vackert blev fult

Det finns en låt som alltid kommer att vara förknippad med separationen med fd sambon och det är Takidas Curly Sue. Då var den en ofta spelad låt på radion på natten och för det mesta under den tiden precis efter uppbrottet åkte jag bil på natten. Jag och en vän i Arboga pluggade tillsammans och kvällen och nätterna var den tid vi fick mest gjort. Dels för att hennes barn sov då och dels för att jag hade som mest ro i kroppen.

Nästan varje natt när hon körde mig hem så spelades den här låten på radion. Jag satt där med en enorm oro i kroppen. För vad som väntade där hemma. För tyvärr var jag bosatt i samma lägenhet som honom en tid efter, vilket hade och göra med att jag inte kunde söka en vanlig lägenhet i Örebro eftersom jag inte hade köplatspoäng och för att jag inte kunde få en studentlägenhet på grund av att jag inte var inskriven i ett program just då. Och just då var vi överens om det. En av få saker vi faktiskt var överens om.

Fast det var sällan vi var i lägenheten tillsammans. Eller snarare. Jag valde att inte vara där när han var hemma. Och lös det på natten så var han hemma och jag visste precis vad han gjorde. Så varje natt, när jag och min vän satt i bilen, bad jag för mig själv att det inte skulle lysa några lampor.

Under en längre period lös det varje natt. Då kunde vi sitta i bilen på parkeringen i timmar medan paniken i min kropp spred sig. Någon gång skulle jag bli tvungen och ta mig in, försöka prata med honom och hämta mina saker. För varje natt det lös och tiden bara gick blev det svårare. Svårare för att jag hade mindre och mindre att säga till honom och för att han ofta kunde skicka väldigt hotfulla sms. Det slog liksom bara över för honom. Så jag kunde inte förmå mig att gå in. Istället åkte jag tillbaka till Arboga och sov hos min vän och varje natt grät jag för jag inte visste hur jag skulle kunna lägga paniken och rädslan åt sidan. Min magkänsla sade mig redan då att det här inte var slutet, vilket det heller inte var.

Curly Sue har alltid förknippad med den rädsla jag kände då. Med oron som växte i magen. Med ångesten. Varje gång den spelas förflyttas jag till min väns bil, på den där raksträckan med den svarta landskapet. Hur jag bara satt där tyst och tittade ut genom fönstret och försökte hålla tillbaka tårarna.

Och det är lustigt ändå.
Att en låt som handlar om hur en person, bara genom att finnas, kan få någon annan att känna sig hel igen kan betyda det som är helt åt andra hållet för mig. Och kommer tyvärr alltid att göra.

Minnet av att vilja göra sig själv illa

Igår fick jag en kuslig flashback från en tid precis innan det konstaterades att jag fallit in i en depression för första gången. Det var i samma veva som jag och fd sambon valt att flytta isär ett tag och jag kommit på honom med att ha relationer bakom min rygg.

Då, när jag var som allra värst psykiskt, kunde jag bland annat stå precis vid fönstret och titta ut i flera timmar och komma på mig själv med att fantisera om hur skönt det skulle vara att bara slå huvudet rakt genom rutan. Eller armarna.
Vid ett andra tillfällen kunde jag sitta på toaletten och känna en övermäktig känsla att bara vilja slå huvudet mot handfatet som fanns precis framför. Eller så kunde jag stå i köket vid spisen och få en enorm vilja att bara lägga händerna på de påslagna plattorna.

Inte för att jag ville dö, även om några av de där sakerna som for upp i huvudet med säkerhet hade haft ihjäl mig. Den inre kraften var dock aldrig så stark, men jag ville skada mig själv. Känna smärtan fysiskt istället för psykiskt. Fast jag gjorde aldrig något av de där sakerna, men fantasin kring handlingarna fanns. Hur det skulle kännas att göra det och hur det skulle kännas precis efteråt.

De här minnena smög sig fram när jag skulle gå ner för en trappa på jobbet. En trappa som man skulle slå sig ganska så illa i om man skulle snava i den. Tanken på hur illa det skulle kunna gå väckte de där konstiga tankarna från förr. De som känns så långt borta från den jag är idag.

Det känns så sorgset att jag faktiskt mått sådär dåligt en gång i tiden. Att hjärnan och kroppen kan vilja en så illa. Att jag ville mig själv så illa. Och tänk om jag hade gjort det. Om jag hade slagit huvudet genom rutan. Min syster hade blivit helt förstörd. Min fina, älskade syster.

Förlorade själar

Hon satt inne på kontoret och gjorde sina kvällsuppgifter som arbetsledare. Klockan var efter tolv, dörren till restaurangen var låst, men fortfarande satt några gäster kvar. Killgänget från hennes gamla högstadieskola som hon kände allt för väl. Killarna som nu i vuxen ålder hade som jobb att langa droger och själva hitta ruset för dagen.

De allra flesta på hennes jobb höll sig på avstånd för att inte hamna i knipa, men inte hon. Hon visste vart deras svagheter fanns och hon iakttog dem alltid och klappade med varsam, men bestämd hand och de lyssnade alltid eftersom de visste vem hon var och de var hennes styrka bland dem.

Nu satt hon där, väntade på att de skulle bli klara så att hon kunde sköta sina stängningsrutiner, utan att bli störd av att behöva gå ut för att låsa upp dörren för de sista gästerna som ville ut. Under tiden gick hon igenom lite rapporter för dagen, men blir störd av ett ljud som kommer från utsidan och några sekunder senare knackar någon snabbt på dörren och den öppnas av en uppjagad kollega.
- Han går bärsärkagång där ute, säger hon med andan i halsen.
- Vem?
- Han som du tog ut från köket häromdagen.
Hon visste precis vem kollegan menade. Han hade antagligen bara fått en paranoid tanke om att de försökte sätta dit honom, som han alltid fick när han var hög och kände sig trängd, så hon sprang ut till matsalen för att låsa upp dörren för honom och hans vänner.

Hon möttes av stolar som låg slängda överallt i matsalen och han med en i händerna redo att kasta mot fönstret i rent raseri. Med bestämda steg gick hon mot honom samtidigt som hon kände med handen efter överfallslarmet ifall hon skulle behöva det.
- Det där gör du inte, sa hon med bestämd röst.

Han vände sig mot henne, fortfarande med stolen i händerna, gick mot henne samtidigt som han lyfte stolen redo att kasta den.
- Öppna dörren eller så slår jag ihjäl dig, hotade han.
- Jag ska låsa upp dörren, men du måste lugna ner dig.
Hon stod helt stilla precis framför honom, andades fortfarande kontrollerat och såg honom rakt i ögonen. Tydligt, men lugnt visade hon honom med handen att hon tänkte ta fram nyckeln.
- Jag slår ihjäl dig! hotade han ännu en gång.
- Slå då, sa hon helt lugnt. Om det är det du vill så slå mig, men då kan jag inte låsa upp dörren.

Även om hon såg ilskan i hans ögon, ilskan skapad av all skit han dragit i sig, så kunde hon ändå se hans själ. En själ som faktiskt tyckte om henne och som inte ville henne något illa. Ju mer hon tittade i hans ögon, desto svagare blev han för varje sekund. Hennes styrka och lugn försvagade hans ilska och hans riktiga jag framträdde mer och mer. Tillslut sänkte han blicken i samma takt som han sänkte stolen och ställde ner den på golvet.
- Lås upp dörren, viskade han.

Hon gick sakta fram till dörren och låste upp den för honom och hans vänner. När de gått låste hon den igen och hon blev stående vid fönstret, tittade efter dem och önskade att de någon dag skulle inse att de långsamt tog sina egna liv. Ett liv de knappt spenderat till att faktiskt leva.

Rysk roulette

Det värsta med att leva med en spelberoende är att aldrig veta vad det är man kommer hem till. En dag som kan vara fylld med lycka kan på ett kort ögonblick förvandlas till ett rent helvete och det bara genom att kliva in genom ytterdörren. Man vet aldrig vad som väntar i hemmets väggar. Har han vunnit? Har han torskat? Sitter han mitt i en viktig hand?

I början brydde jag mig inte så mycket. Försökte lätta upp stämningen när det gått dåligt. Det var ju ändå inte så allvarligt då. Han spelade bara lite poker. Men tiden går och helt plötsligt än man insnurrad i något som tar upp hela ens vardag. Sinnesstämningen och vår relationen kretsade bara kring hur han presterade. En dålig dag innebar att ligga lågt. Helst inte säga något alls, se till att allt är som han vill ha det i hemmet och känna med honom. En bra dag handlade om att hylla och glädjas med honom. Om det var något som var viktigt att ta upp var de dessa dagar man hade chansen.

De allra värsta dagarna var när det gått dåligt för länge. Den paniken man känner inombords är inget jag önskar någon att behöva känna. Det var ett helvete utöver det vanliga. Antingen handlade det om att värja sig för hans syrliga tunga och nedvärderande ord eller att stoppa honom från att ta sig ut från lägenheten med spritflaska och starka tabletter i händerna. Ibland var det så illa att jag gråtandes ringde till hans bror och vädjade om hjälp och han kom så klart varje gång, men slutade alltid med en diskussion att det inte var spelandet som fick honom att må dåligt.

Sedan fanns det dagar när det aldrig riktigt lossnade för honom. Hans frustration över detta forcerade allt som oftast ut i slag mot saker eller i riktiga elaka ord eller handlingar. Och förhöll det sig så var det kvävande ilska. Diskussioner som ledde till att han sa en sak och visade med hela kroppen att han tyckte något helt annat. Jag vågade knappt andas och för det mesta slutade det med att jag bara höll med oavsett jag egentligen tyckte. Jag har än idag mycket svårt att hantera just dessa två typer av beteenden.

De bästa dagarna var när han vunnit riktigt stort. Även om det generade till mer spelande och fler nedgångar, men just för stunden gick det att andas ut och det gick att ha en fungerande vardag med bra samtal. Räkningar som låg och väntade på att bli betalda gällde att få pengar till fortast möjliga. Saker han behövde ta ta i blev gjort och han släppte datorn för att spendera tid tillsammans eller med sina vänner, men den inneboende oron i mig inför framtiden släppte dock aldrig eftersom man hela tiden väntade på vad som komma skall. Hela tiden visste jag att detta inte skulle vara för alltid.

Det fanns så mycket jag lastade på mig själv. Så mycket skuld, så mycket skam. Saker jag inte såg då har jag lättare att se idag. Inte helt konstigt, för när man får distans ser man allt ur ett helt annat perspektiv. Jag tänker ofta på när jag kunde ha stoppat allt, innan hobbyn blev hela hans vardag...hela vår vardag. Men jag vet helt ärligt inte när exakt hela situationen blev ett seriöst problem och innerst inne vet jag att det var han som själv behövde se problemet i sitt spelande, vilket han aldrig gjorde. Det jag själv hade kunnat göra annorlunda var att lämna innan jag själv tog skada.

Jag var på väg en gång, men mitt samvete över att lämna en man som satt i köket och grät över att jag packade mina väskor fick mig att stanna. Jag stannade för att han inte skulle må dåligt och istället fortsatte jag att själv må dåligt i två år till. Ett beslut jag ångrar varje gång jag tänker på det.