Förlorade själar

Hon satt inne på kontoret och gjorde sina kvällsuppgifter som arbetsledare. Klockan var efter tolv, dörren till restaurangen var låst, men fortfarande satt några gäster kvar. Killgänget från hennes gamla högstadieskola som hon kände allt för väl. Killarna som nu i vuxen ålder hade som jobb att langa droger och själva hitta ruset för dagen.

De allra flesta på hennes jobb höll sig på avstånd för att inte hamna i knipa, men inte hon. Hon visste vart deras svagheter fanns och hon iakttog dem alltid och klappade med varsam, men bestämd hand och de lyssnade alltid eftersom de visste vem hon var och de var hennes styrka bland dem.

Nu satt hon där, väntade på att de skulle bli klara så att hon kunde sköta sina stängningsrutiner, utan att bli störd av att behöva gå ut för att låsa upp dörren för de sista gästerna som ville ut. Under tiden gick hon igenom lite rapporter för dagen, men blir störd av ett ljud som kommer från utsidan och några sekunder senare knackar någon snabbt på dörren och den öppnas av en uppjagad kollega.
- Han går bärsärkagång där ute, säger hon med andan i halsen.
- Vem?
- Han som du tog ut från köket häromdagen.
Hon visste precis vem kollegan menade. Han hade antagligen bara fått en paranoid tanke om att de försökte sätta dit honom, som han alltid fick när han var hög och kände sig trängd, så hon sprang ut till matsalen för att låsa upp dörren för honom och hans vänner.

Hon möttes av stolar som låg slängda överallt i matsalen och han med en i händerna redo att kasta mot fönstret i rent raseri. Med bestämda steg gick hon mot honom samtidigt som hon kände med handen efter överfallslarmet ifall hon skulle behöva det.
- Det där gör du inte, sa hon med bestämd röst.

Han vände sig mot henne, fortfarande med stolen i händerna, gick mot henne samtidigt som han lyfte stolen redo att kasta den.
- Öppna dörren eller så slår jag ihjäl dig, hotade han.
- Jag ska låsa upp dörren, men du måste lugna ner dig.
Hon stod helt stilla precis framför honom, andades fortfarande kontrollerat och såg honom rakt i ögonen. Tydligt, men lugnt visade hon honom med handen att hon tänkte ta fram nyckeln.
- Jag slår ihjäl dig! hotade han ännu en gång.
- Slå då, sa hon helt lugnt. Om det är det du vill så slå mig, men då kan jag inte låsa upp dörren.

Även om hon såg ilskan i hans ögon, ilskan skapad av all skit han dragit i sig, så kunde hon ändå se hans själ. En själ som faktiskt tyckte om henne och som inte ville henne något illa. Ju mer hon tittade i hans ögon, desto svagare blev han för varje sekund. Hennes styrka och lugn försvagade hans ilska och hans riktiga jag framträdde mer och mer. Tillslut sänkte han blicken i samma takt som han sänkte stolen och ställde ner den på golvet.
- Lås upp dörren, viskade han.

Hon gick sakta fram till dörren och låste upp den för honom och hans vänner. När de gått låste hon den igen och hon blev stående vid fönstret, tittade efter dem och önskade att de någon dag skulle inse att de långsamt tog sina egna liv. Ett liv de knappt spenderat till att faktiskt leva.