Hade inte kunnat säga det bättre själv

"Så många gånger, förstår ni, 

som jag gav bort mitt lilla hjärta till nån 

som lika gärna hade kunnat runka"

- Mia Skäringer

Så himla bra och så galet sant.
Det hade varit trevligt om man någon gång kunde lyckas med att hitta en enda människa som faktiskt har ärliga avsikter. En person som är genuint snäll och som inte flippar och halvt slår ihjäl en bara för att det råkade bli så. Någon som på riktigt vill lära känna en för att hen är intresserad av att veta vem jag är och inte för att få omkull mig några timmar senare. En partner som är ärlig, uppriktig och trogen. Som älskar med hela hjärtat och som finns vid min sida för att hen vill det och inte för att det är ett tidsfördriv i väntan på att det kommer någon annan som är mer intressant. En människa som inte ljuger och går bakom ryggen.

Allt annat får mig endast att kräkas lite i munnen.
Och helt ärligt....är det för mycket begärt?

Det är inte okej att hata

Anders och Benjamin. Just nu Sveriges mest hatade gaypar, men inte av anledningen att de är gay. Det brukar ju oftast vara den största anledningen till varför folk rasar och blir upprörda. Fortfarande, konstigt nog, år 2015. Fast det känns ju skönt att det inte är ett problem i detta fall, för det tyder ju på att världen uppenbarligen är på väg åt rätt håll på något plan. Varför de är så hatade handlar om en helt annan sak. Mer exakt handlar det om att det skiljer 20 år mellan dem. Ja, just det. Andra människor har aldrig varit mer äcklade än det faktum att Anders är 38 år och Benjamin är 18 år. En sak faktiskt inte en enda människa har något att göra med så länge kärleken mellan dessa personer är ömsesidig.

Det är sällan jag blir så upprörd över saker då människor på nätet i allmänhet beter sig som idioter bara för att de inte har ryggrad nog att stå för sin åsikt i det verkliga livet. Det är tydligen lättare att vara lite bajsnödigt kaxig när man är gömd bakom en skärm. Det skulle även kunna inkludera mig, men tro mig, jag är inte rädd för konflikter. Ska man nå fram till den som gömmer sig bakom en skärm så behöver man använda deras egna metoder då ljusskyggheten är för stor.

Skrämmande är ett ord jag träffas av när jag läser kommentarer på facebook-statusar och artiklar från tidningar. För hur i helvete kan man bli så upprörd över deras relation att man seriöst åker hem till någon av dessa två och kastar in en sten genom ett fönster? Det är helt jävla idiotiskt att man kan dra till med sådana metoder för att man själv inte tycker att en åldersskillnad på 20 år är okej. Man kan heller inte vara speciellt medveten om konsekvenserna av att kasta in en sten i någons hem. Är det ens möjligt att bli så provocerad av någon annans förhållande som ens inte innefattar en själv? Jag fattar verkligen inte logiken. På detta, en massa löjligt snack om pedofili av människor som uppenbarligen inte vet definitionen av ordet eller läggningen. Upplysningsvis kan jag tala om att en pedofil är en vuxen person som känner en sexuell attraktion till barn eller personer i förpuberteten, det vill säga tolv år eller yngre. Det är löjligt att påstå att Anders skulle vara en pedofil utifrån det faktum att Benjamin är bra mycket äldre än ett barn i förpuberteten. De är två myndiga personer som har rätt att göra vad fan de vill så länge de mår bra av det.

På detta så påstås det att Anders jagar småpojkar och Benjamin är en gold digger. Vad ligger grunden till dessa påståenden undrar jag? Jag vill mena på att detta sägs inte av personer som känner dem. Så vitt jag vet så har Anders aldrig jagat småpojkar tidigare så varför skulle han börja nu? Benjamin vet jag knappt vem det är så jag har ingen aning om det finns grund för det eller inte, men jag skulle aldrig ha mage att definiera honom till något så länge jag inte vet hur det faktiskt ligger till. Personligen skulle jag vilja säga, utifrån vad de själva har sagt, att de är två personer som av en slump träffade på varandra och råkade fatta tycke för varandra. Och jag vågar påstå att jag med den åsikten är absolut närmast sanningen.

Vad vi tycker och hur vi ser på saker handlar om att vi alla bär på olika värderingar och olika världsbilder. Varför de är olika handlar om ålder, kön, sexuell läggning, miljö, uppfostran, religion, kultur och så vidare. Jag tror att ni kan greppa konceptet. Vi har alla absolut rätt att tycka vad vi vill utifrån dessa, men vi kan inte tala om att någon annan har fel bara för att de tycker olika. Det handlar egentligen om att vi ser på samma sak från olika perspektiv. Och nej, jag skulle aldrig välja att ha en relation med någon jag själv skulle kunna vara mamma till eller någon som är i min pappas ålder. Däremot vet jag inte vad jag skulle välja att göra den dag det händer att jag faller för en person inom dessa ramar. Då tänker jag troligtvis helt annorlunda. Men det är jag och mina värderingar. Hur andra väljer att göra eller se på saken får de faktiskt själv bestämma.

Det är helt okej att personligen tycka att 20 år är för stor åldersgräns utifrån den världsbild och värderingar man själv har, men det är fan inte okej att hata så mycket att man kommer med falska anklagelser eller mordhota någon.

Han är mitt allt, föralltid

Ibland kan jag verkligen undra var tiden tar vägen. Nog för att det var länge sedan som jag satt där som 15-åring och var en relativt otrygg, men envis liten tjej som precis hade bytt skola för att komma undan mina plågoandar. Beredd att kämpa för min frihet, min möjlighet att få utvecklas och bli den jag vill vara. På många sätt är jag definitivt fortfarande den där tjejen. Envis, inre styrka och kämpar för mig själv.

Efter skolbytet åkte jag den där bussen hem från skolan varje dag tillsammans med ett helt gäng andra ungdomar från samma skola. Däribland en kille som också hade bytt skola, men av helt andra skäl. Han gick årskursen under mig och var en väldigt frispråkig, utåtriktad och högljudd kille. Allt som oftast missförstådd och med en säregen humor och uppfattades av sina nya klasskamrater som en ganska irriterande och jobbig individ.

En dag satt vi på den där bussen själva från skolan. Av vilken anledning kommer jag faktiskt inte ihåg, men vi började i alla fall prata med varandra. Jag uppfattade honom som lättsam och rolig när han inte behövde hävda sig inför någon annan. Han var sig själv, fortfarande frispråkig, utåtriktad och med en säregen humor. Men jag gillade honom, för han dömde inte mig. Jag fick vara den jag ville vara i hans sällskap och han fick vara den han var i mitt sällskap. Där och då knöts ett vänskapsband. En stark och genuin vänskap.

Året var 1995.
Idag, 20 år senare, finns fortfarande det där vänskapsbandet. Lika starkt och genuint år ut och år in, Visst det har funnits gånger där jag har tvivlat på om vi vänskapen klarar fler vägskäl eller gropar i marken. Och det har funnits gånger där vi har stått och skrikit åt varandra i ren ilska för att vi inte lyckas förstå varandra. Men i ärlighetens namn så fanns även de stunderna även när vi lärde känna varandra. Ingenting har egentligen förändrats mer än att vi har blivit äldre och har utvecklat våra liv från var sitt håll. Vi har båda haft extremt jobbiga perioder i livet att ta oss igenom och där vänskapen definitivt satts på prov, men vi har alltid klarat oss igenom dem på något mirakulöst sätt. Varför, tror jag har att göra med att vi vet vart vi har varandra trots allt det där svåra.

Han är idag som min bror, min absolut närmaste vän. Jag skulle inte vilja leva en sekund utan honom i mitt liv. Oavsett vad som händer så finns han alltid där för mig. Lyfter mig, ger mig styrka och mod och han är definitivt en person jag alltid kan lita på. Hans hjärta är så otroligt genomsnällt och han skulle aldrig någonsin avvisa mig oavsett vad. Jag kan ringa vilken tid på dygnet som helst och han lyssnar och jag kan komma hem till Göteborg vilken dag som helst och hans dörr är alltid öppen. Aldrig någonsin har jag hört honom säga att han inte har tid för mig om jag verkligen behöver honom. Och ibland, men bara ibland, kan jag till och med uppskatta hans förmåga att fortfarande totalt gå mig på nerverna. För helt ärligt. Det är just hans sätt att provocera mig som också får mig att utvecklas och utmana mitt sätt att tänka och se på saker ur ett annat perspektiv.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta.

Och just idag fyller denna fantastiska människa år. 35 hela år. Jag hade aldrig för mitt liv kunna fatta att de där två väldigt olika 15-åringarna fortfarande, i vuxen ålder, skulle kunna hålla ihop som vänner. Idag önskar jag för allt livet är värt att det håller livet ut. Ålderdomshemmet kommer att bli ett underbart tillhåll den sista tiden av livet med en vän som honom.

Fly on the wings of love

Att resa utomlands var förut något som låg långt upp på min agenda över saker jag ville förgylla mitt liv med när jag var yngre. Från det att jag gick ut gymnasiet -98 så reste jag minst en gång om året, ibland blev det till och med två gånger. Det blev även resor innan dess, men då var det varken jag som bestämde hur ofta eller var. Inslaget med semesterresor till länder runt medelhavet, som jag älskar, startade i samband med att jag blev myndig och fick bestämma själv.

När jag träffade min dåvarande sambo med tillhörande spelproblem så upphörde resandet väldigt tvärt av ganska naturliga skäl. Och på grund av mitt dåliga skick och urkassa ekonomi efter det där uppbrottet för snart sju år sedan så lyckades jag inte uppta mitt resande igen. 2006 blev det sista året som jag reste iväg och jag har så in i helvete saknat det sedan dess. Det har varit en av mina väldigt förlorade pusselbitar i livet. Den resan var förvisso med dåvarande sambon. Den enda resan vi gjorde tillsammans, bokad med vinstpengar från pokern. Pengar som borde ha gått till annat, men så tänkte inte han med sitt dåliga samvete som då fortfarande fanns kvar.

Att resa får mig att må så otroligt bra. Jag älskar havet, värmen, kulturer, språk och nya miljöer. Resa utomlands innebär verkligen semester på riktigt för mig. Det är där jag kan slappna av och verkligen bara få vara utan alla måsten och all stress. Mitt liv är relativt hektiskt som det är så en vecka till medelhavet laddar upp mina batterier på ett helt fantastiskt sätt.

Sommaren 2013 var jag helt färdig med min inre resa och jag kände att jag hade en mycket bättre kontroll över min ekonomi även om det fortfarande inte är fullständigt bra. Det var också sommaren då det började suga ordentligt i rese-tarmen igen, men det blev aldrig någon resa. Förra våren var suget så stort att jag inte kunde hålla tillbaka det längre och sparat pengar för att resa hade jag då gjort ett bra tag för mitt mål var så klart för mig. Jag skulle utomlands 2014 och så blev det.

I slutet av april bokade jag och en vän en resa till Rhodos och planerade även för att åka över till Marmaris i Turkiet en dag endast för att jag fullkomligt älskar Turkiet och speciellt Marmaris. En vecka totalt och jag har nog aldrig längtat så mycket i hela mitt liv att få resa igen som jag gjorde efter den bokningen. Det kändes även galet länge, som att det var overkligt att jag skulle åka. Och när vi väl kom iväg med flyget...ovärderligt.

Just i den stunden, där och då lovade jag mig själv att jag ska spara undan allt jag bara kan för att få komma iväg så ofta jag kan. Och jag kan avslöja att om två veckor sker det igen. Jag hittade en urbillig resa på 2000 kronor till en resort i Side, Turkiet. Helt spontan satt jag där en dag i februari och bara bokade den utan att ha tagit semester än på jobbet. Semestern från jobbet var inga som helst problem så jag drar...igen...till värmen...helt på egen hand. Och det ska bli sååå skönt.

Kärleksfullt

Eftersom det är alla hjärtans dag idag så passar det sig ganska bra att ge en recap på vad som hänt på kärleksfronten. Jag kan ju redan nu avslöja att jag fortfarande är extremt singel, men saker har ju ändå hänt sedan sist.

För något år sedan bestämde jag mig för att sluta ha flyktiga romanser som enbart innebar att ha typ sex eller något mellanting av vänskap och förhållande. Jag mådde inget bra av det och det tillförde endast att jag sprang mer vilse i mig själv samt fick ännu svårare för att öppna upp mig själv för någon. Det har jag hållit kvar vid och har gjort mig så gott. Jag har hittat mig själv och jag har definitivt hittat vad det är jag behöver och söker. Dessutom har det lärt mig vad jag inte behöver och droppa relationer som inte ger mig något överhuvudtaget.

Killar har har stannat till för att sedan fortsätta förbi för att jag har bett dem att göra det. Inte orkat hålla kvar saker som inte känns fullständigt bra, vilket har blivit en ny sida hos mig som jag utvecklat. Förut har jag hängt kvar i det lilla halmstrå som varit bra i hopp om att allt annat ska bli bättre. Idag sätter jag ner foten och drar vidare. Finns det inget intresse av att förstå eller kraft att vilja vara vid min sida så kan det lika gärna vara för mig. En insikt och medvetenhet som gjort mig jävligt mycket starkare på kort tid.

I början av förra året gjorde jag en ansats till att faktiskt på allvar ge mig in i det där med dejtande igen. Att göra ett seriöst försök att låta någon komma mig nära och stanna så nära, för visst...jag har också saker att jobba på med mig själv. Men min tanke var att om jag ska göra en seriös satsning så behöver jag också ha en person som seriöst och vill ha hela mig och inte bara en del av mig. Så jag slog till där någon gång i början av sommaren med en kille som jag skrivit lite fram och tillbaka med ett tag på happypancake.

Han var extremt mogen och hade ett synsätt på livet och relationen som kändes sund. Vi träffades och det kändes kanon och vi träffades en andra gång och det kändes fortfarande kanon. Därefter kom det fyra veckor semester för honom som innebar fyra veckor i Grekland och därefter hade jag tre veckor semester med fullbokade veckor, men vi hann ändå ses den sista av dessa tre veckor. Det var väl ungefär där som kaoset började. Orkar inte alls gå in på alla turer av missförstånd eller oförståelse för det var som sagt bara ett enda stort kaos utan stopp. När det började landa i att han använde frasen "Varför kan du inte göra det för mig när jag har gett upp barn för din skull?" så fick jag nog. Rejält nog. Och bröt. Då hade jag till och med försökt att sätta mig ner med honom och förklarat hur det kändes för mig när han använde den och att han inte kan köra med den för varje sak, men fick bara ett par höjda ögonbryn av oförståelse.

Kort därpå, när jag precis hade bestämt mig för att lämna nätdejtingen så träffade jag på en kille som definitivt var i min smak. Enkel, lik mig med ändå galet olik och med en fantastisk syn på livet. Plus i kanten var att han inte skyggade för mitt förflutna och gärna ställde frågor för att förstå. De sista tre månaderna av förra året var en helt sjukt fantastisk tid och sedan kom 2015 och det var som att vända på en hand och helt ärligt så vet jag inte riktigt vad som hände eller vad som gick fel. Vet knappt ens om något gick fel, men det bara dog. Fullständigt. Så i slutet av januari valde jag att släppa honom. Eller snarare så lät jag mig själv gå för det fanns inte ens ord kvar att säga till varandra förutom misstro och någon slags tvång på att alltid behöva förklara sig. Kanske var det våra olikheter som kom i fatt oss. Kanske var det insikten om att träffas blev ett för stort projekt när vi hade för mycket att göra på var sitt håll. Eller så kan det ha varit att våra möten i sig blev ett projekt. Kärleken och känslorna blev inte naturliga.

Vi pratade om det några dagar senare och försökte på nytt, men det blev som att återuppta samma gamla vals som vi redan dansat och misslyckats med. Dör det, så dör det och det finns egentligen inte så mycket att göra åt det. Ett förhållande som tar mer energi än vad det ger och inget att bygga på. Det är i alla fall en insikt jag har lärt mig att se. 

Och där står jag väl nu.
Extremt lite av varan kärleksfull partner vid min sida, men fortfarande extremt mycket kärlek till mig själv. Faktum är att det inte gjort eller gör speciellt ont heller. Sorgset en dag eller så, men det har inte gjort ont i mig. Och det kan jag säga att den känslan är ny för mig och har nog kommit till av anledningen att jag inte hänger mig i något innan det känns fullkomligt rätt på alla plan.

Och bråttom.
Jag har inte bråttom till något, förutom till våren.

Talet till min framtida man

En man för mig är en person som är stark nog att bära mina tårar, min besvikelse och ilska. Lyfter upp den och delar den tyngd som jag bär på mina axlar på samma sätt som jag skulle göra för honom, utan att någonsin tveka på att det blir för tungt. Han är tillräckligt vacker för att kunna uppskatta den skönhet jag bär på och inse att den bara reflekteras i ljuset av hans egen skönhet, likväl som hans skönhet reflekteras i det som är vackert hos mig. En man är någon som kan svälja sin stolthet och vågar lita på att det inte ligger någon prestige i vem som har rätt eller fel. Det viktiga är att kunna argumentera och respektera att två personer kan ha olika åsikter utan att lägga tyngden vid att vinna.

Han är kraftfull som sanningen och vågar lita på att han räcker till även när stormen river tag.
Han är livfull som vindarna och tar tillvara på att de små glädjestunder som livet ger.
Han är intelligent som visdom, men tar ändå tillvara på kunskap som ligger bortom hans gränser.

Han sprider glädje.
Han sprider hopp.
Han ger tillit.

Likväl på samma sätt som han visar på styrka och kraftfullhet inför livets utmaningar behöver han även kunna blotta sin sårbarhet och inte ha svårt för att visa sig svag. Endast genom att våga detta befäster han sin yttersta urkraft att bemästra livets alla konster. Glädje, sorg, besvikelse och vrede.

Det är just därför han är min man.
För att han är den vackraste, starkaste och kraftfullaste människa på jorden för mig. Som låter mig få utvecklas både genom mig själv och tillsammans med honom. På samma sätt som han utvecklas genom sig själv och tillsammans med mig. Vi stärker oss genom att se varandras styrkor och svagheter och genom detta kompletterar varandra på bästa sätt.

Tack för att jag får vara svag.
Tack för att jag får vara stark.
Tack för att jag får visad respekt.
Tack för att jag blir bemött med värdighet.

Och sist men inte minst.
Tack för att vi delar våra liv med varandra.

Rock solid

Rumpan har nu placerats där hjärtat hör hemma, i Göteborg, efter att ha varit i Örebro några dagar. Fantastiska dagar som tillbringades mestadels med en av de mest fina vänner jag har där. Enkel, kravlös vänskap när den är som bäst. Troligtvis också den enda vänskap jag har i Örebro som bygger på ömsesidig respekt för när livet är lite för tungt att leva. Då när det inte krävs mer än att man säger "Jag orkar inte idag" och det räcker så. Man behöver inte förklara mer för den andra vet precis vad det handlar om och det är helt okej att inte orka just idag, just nu.

Göteborg ja.
Hjärtats hem om än med en liten suck. Det är hemma och tryggt, men det saknar spänningen och glöden. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det på annat sätt. Visst är det skönt att komma hem. Träffa Coffe, som känner mitt förflutna. Som jag troligtvis har glidit ifrån på ett sätt, men inte på ett annat sätt. Också en kravlös vänskap, men den har nog blivit så kravlös att den har börjat tappa sin respekt för den andras åsikter och känslor. Å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan den, inte för en sekund. Den där trofasta, starka vänskapen man inte släpper ifrån sig.

Det är viktigt med de där personerna. De som man känner en stark trygghet och respekt tillsammans med.

Sedan tror jag även att det är en bra tid att vara hemma. En "bra" tid då jag har en annan vän vars far inte mår så bra. Att vara hemma då känns som i helt rätt tid för att finnas till hands så nära som möjligt ifall hon skulle behöva. Även om telefonen och Internet är uppfunnet sedan länge så vill jag helst vilja vara fysiskt nära ifall en kram eller bara det tysta sällskapet skulle behövas. Skulle personligen inte klara av att vara för långt ifrån henne ifall något hemskt skulle hända (Gud förbjude). Också en vän där vänskapen bygger på det kravlösa, respekten och förståelsen.

Sedan Laila. Min fantastiska Laila, som jag inte vet hur länge jag kommer få ha kvar. Vill ha massor av tid att spendera tillsammans med henne och det tänker jag verkligen göra. Bara få vara, prata mycket och äta massor av god mat. Och kramas. Kramas så mycket jag bara kan och se efter om hon behöver hjälp med saker hon har svårt att göra själv. Ge tillbaka för det hon en gång i tiden gav mig. Få livet att bli lite lättare att leva utan knakande bekymmer.

Det här är nog det jag uppskattar mest med semestern. Att jag kan få vara där jag mest av allt behövs just nu. Också där jag mest att allt vill vara just nu. Det sistnämnda har jag redan avklarat genom resan till Stockholm så nu är det bara resten kvar i den trygga staden i väst. Mitt hjärtas hem.

Vad kärlek är

Du tog min hand och sa:
Jag ska visa dig vad kärlek är.

Du ledde mig längst vägen. En vacker stig med underbara ängar på båda sidor. Med det ljuvligt doftande gräset, de vackraste blommor man kan tänka sig och överallt livfulla små fjärilar. Det fanns ingen annan plats på jorden jag kunde tänka mig att hellre vilja vara.

Där ängarna tog slut möttes vi av skogen med vackert grönskande träd. Några solstrålar trängde sig förbi trädens täta kronor och gav liv och ljus. På avstånd såg vi en vackert skimrande bäck och runt omkring oss sjöng fåglarna sin allra finaste sång. Du log mot mig där vi gick hand i hand och jag kände mig så trygg.

Djupare in i skogen smalnade stigen av och allt runt omkring förändrades mer och mer. De vackra täta träden ersattes av höga snåriga buskar. Bäcken dog ut och fåglarna hördes inte längre. Buskarnas grenar rev i ansiktet och solens strålar försvann bakom molnen. Du frågade om jag litade på dig och jag nickade tvekande.

När vi nådde det parti där stigen försvann och marken både blev gropig och stenig stannade jag och skakade på huvudet. Du tittade bedjande på mig och tog ett hårt tag om min handled. Jag bad dig om att vi skulle gå tillbaka, men du fortsatte framåt och det fanns inget annat val än att följa med.

Till sist möttes vi av dunklet och kylan. Vart vi än gick så fanns det inget som skyddade oss mot vinden som bet tag i våra kinder. Du skyndade på dina steg och jag försökte slita mig ur ditt grepp och efter ett långt tag lyckades jag och vände om, men du kom ifatt mig och tog mig tillbaka. Jag hade ju inte fått se vad kärlek är än.

Ett långt tag gick vi med kylan och tystnaden. Du gick bakom mig för att kunna försäkra dig om att jag inte skulle lämna dig, men där vi befann oss nu skulle jag aldrig våga. Rädslan för att inte hitta tillbaka var alldeles för stor. Det var mycket enklare att gå tillsammans med någon annan än att gå själv.

Så plötsligt ett stup. Jag tvärstannade och tittade rakt ner i avgrunden. Du frågade varför jag stannat och manade mig framåt. Min puls gick upp av skräcken och jag försökte stå emot dina knuffar. Dina ögon var svarta och det fanns inget leende kvar. Det var då jag insåg att det var över. Den här striden skulle jag aldrig ha kraften att vinna.

När någon frågade vad som hänt sa du:
Jag visade henne vad kärlek är, men hon tappade balansen och föll.

Kanske var det inte helt osanning för visst föll jag.
Men inte för att jag ville dö, utan för att jag ville leva.

Hjärtat faller isär för varje dag

Så kom den tiden jag länge har varit så rädd för. Den tid när min extramormor snart säger farväl för alltid. I december fick vi veta att hon har fått bråck på stora kroppspulsådern. Vilket betyder att ådern hela tiden vidgas och om bråcket brister så får hon en inre blödning. En operation var det som skulle hjälpa och det undersöktes huruvida hon skulle kunna klara av en sådan omfattande operation. Resultatet blev att det finns endast 25 procent chans att hon överlever en sådan, så någon operation blir det inte. Det betyder att hon bara har något år kvar att leva.

Som hon säger själv så är hon trots allt 82 år gammal och hon har fått leva en bra liv även om vägen ibland har varit både lite gropig och snårig, men i det stora hela har det varit bra. Och visst känns det helt fantastiskt att höra henne säga så om sitt eget liv när jag vet, från hennes egna berättelser, vad hon varit med om. Det känns skönt att hon kan se tillbaka och vara nöjd med vad hon gjort och vem hon har blivit. Eller som hon själv brukar säga, "Det är tur att en blev som en blev, när en inte blev som en skulle".

Men.
I mig gråter mitt hjärta sig fördärvad. Tanken på att hon inte ska finnas mer känns så tungt. Jag fattar ju den dagen någon gång kommer att komma, då det är orimligt att hon lever för evigt. Nog för att hon är en superkvinna och har överlevt en hel massa skit, men jag tror att det är någon gång som de där superkrafterna tar slut, då vi alla kommer att komma till en punkt där vi inte längre kan lura döden hur mycket vi än försöker. Fast det känns ändå tungt, så otroligt tungt.

Hon har alltid funnits där. Redan från när jag föddes fanns hon där och tog hand om mig och mamma när min pappa dog. Jag badade i hennes blåa sköljbalja. Som femåring satt jag i hennes knä och gömde mitt ansikte i hennes famn för att jag tyckte att det var så sorgligt att titta på den tecknade filmen snögubben. Hon höll om mig och torkade mina tårar. Jag sov bredvid henne om nätterna de helger jag besökte henne. Hon lärde mig sy på symaskin.

När jag blev tonåring lärde hon mig att vara tacksam över att jag har en pappa som älskar mig trots att han inte är min biologiska. Varje gång jag tjurade över småsaker fick jag sitta i min ensamhet med en liten docka som hade samma sura min som jag hade. Och som jag hatade både dockan och henne just då. Jag planerade till och med hur man skulle bli av med kärringen på enklast sätt, men jag insåg att hon var väldigt bra att ha ändå.

I vuxen ålder har hon varit min klippa. När jag behövt goda råd eller bara någon som lyssnar utan att döma så hon varit den jag vänt mig till. Vi har skrattat åt många tokigheter och andras dumhet. Bara en sådan sak, att inte alltid gräva ner sig i saker som är jobbiga, utan istället skratta åt det har varit är en styrka. Samtidigt har hon även kunnat se allvaret och verkligen gett mig stöd och råd. Även om det inte alltid varit till min fördel så har hon ändå varit ärlig i det hon sagt. Ibland måste man helt enkelt bara se saker ur andras perspektiv och inse att man själv kanske handlade lite fel.

Utan henne hade jag aldrig blivit den jag är idag. I mångt och mycket har jag henne att tacka för att jag blivit en så bra människa. Uppskatta livet och de som finns runt omkring mig är den absolut viktigaste läxan, men också att vara stolt över sig själv och se att man växer som människa genom utmaningar. Att aldrig, aldrig någonsin se ner på mitt eget värde oavsett vilka misstag jag gör i livet och att aldrig någonsin låta någon annan ta bort mitt värde för mig.

Varje gång jag pratar med henne i telefon så kommer jag på mig själv med att jag måste säga till henne hur mycket hon betyder för mig. Jag vet att hon vet att hon betyder mycket, men jag behöver också säga det i ord. Men jag kan inte förmå mig själv att börja. Bara tanken får tårarna att rinna ner för kinderna och jag vill inte att hon ska se dem eller höra mig bryta ihop. Jag vill att hon den sista tiden ska få se mig glad och se att jag mår bra så hon inte behöver oroa sig, men egentligen...vad spelar det för roll? För hur det än är så behöver jag få säga det innan det är försent och tårarna kommer att falla oavsett när jag väljer att göra det.

Jag kommer sakna henne så otroligt mycket. Fattar inte hur jag ska kunna klara mig i livet utan henne. Hon är den som alltid hållit ihop mig när livet rämnar. Om något år måste jag lyckas hålla ihop mig själv utan henne. Jag som inte ens kan se hur jag ska kunna ta mig igenom hennes begravning utan att fullkomligt falla isär inombords. Hon kommer att fattas mig så ofantligt mycket att jag inte kan finna orden för det. Det gör bara för ont i själen.

Det kommer att bli en jobbig tid. Vissa dagar gråter jag så mycket att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Försöker skriva ner saker som hon brukar säga endast för att jag aldrig ska glömma dem. Jag skulle behöva en stor bok för alla hennes goda råd. Andra dagar känns det skönt att veta att vi fortfarande har lite tid kvar. Att det inte blir ett hastigt avslut där det finns så mycket osagt. Nu får vi ändå tid att bearbeta det som komma skall. Inte för att det kommer bli ett dugg enklare, men vi hinner ändå få tid att säga farväl. Stå en hennes hall och kramas länge, länge. Humma lite, vagga varandra och aldrig släppa taget.

Värre än fiolspel

Första dagen efter semester.
Jag har gnällt mig genom hela dagen. Antagligen för att jag fortfarande är på semester mentalt. Det skulle väl vara första gången i världshistorien i och för sig, då jag annars hoppar jämfota i rastlöshet flera dagar innan semestern är slut och längtar efter att få komma tillbaka. Men inte den här gången. Idag har det bara varit fiolspel modell värre och djupa suckar.

Min semester har varit helt fantastisk på alla sätt och vis (om man bortser från det jag skrev i mitt förra inlägg). Rest runt som en liten tok, hälsat på mina älskade vänner, upptäckt nya platser och gjort saker jag borde gjort för hundra år sedan. Kan ni förstå att en människa som bott 26 år i Göteborg aldrig har åkt paddan? Jo, visst är det så!
När mina föräldrar hade det som förslag när vi var små tyckte jag de var pinsamma. Inte tänkte jag sitta i en båt och åka runt som en jävla turist i min egen hemstad. Aldrig! Sedan nämnde de aldrig ordet paddan igen och tanken på pinsamheten satt kvar bra länge. Men nu så har jag äntligen tagit mig den där turen och det var riktigt mysigt, inte pinsamt. Och på köpet lärde jag mig en ny sak om min älskade hemstad.

Och Stockholm. Jag ville aldrig riktigt åka därifrån och är nog fortfarande där lite i mitt huvud. Troligen för att jag fick så fint väder. Har alltid lyckats med det, att få strålande fint väder när jag besöker huvudstaden.

Sedan har jag även varit i vackra Lidköping och badat i Vänern för första gången, fått en guidad tur i Uppsala av Ior, hälsat på en liten håla med för mycket skog och för lite täckning utanför Jönköping som jag inte visste fanns. Nu vet jag. Och så åkte jag ut en sväng till Öckerö. En liten ö utanför Göteborg där jag tillbringade många somrar som liten hos min gammelmormor. Hon var och är fortfarande en av mina största förebilder, så den platsen betyder lite extra för mig.

Hon gav mig förövrigt en fiol som tillhört hennes man. Hon hade lovat honom för länge sedan att ge den till nästa person i släkten som var musikaliskt lagd och lotten föll på mig. Man kan tro att jag inte är ett dugg stolt över den då den ligger (och har gjort så länge jag bott i Örebro) i sin låda under sängen, men jag är oerhört stolt över den. Spela på den borde jag dock hålla mig ifrån och man ska tro min mor.

Fast någon fiol har jag inte behövt använda mig av den här dagen. Gnisslet och gnället har kommit av sig självt. Helt naturligt, men inte alls vackert nu heller. Jag trivs på mitt jobb så det är inte det. Jag var nog bara inte helt redo mentalt för att komma tillbaka. Om några dagar har nog gnället gett med sig och mitt vanliga, harmoniska jag är tillbaka. Eller ja, mitt vanliga hyperstressade och uppe-i-varv-jag lär vara tillbaka. Det är nästan som fiolspel det med, fast med lite dovare ton. Inlindat i ett stort leende och med en stor portion glimten i ögat.

Imorgon ska jag försöka att inte glida runt på strängarna för mycket till hänsyn för mina fantastiska kollegor.
Om max 49 veckor är det semester igen och jag längtar redan.

Det är lättare att se andras brister

Värsta pojkvänsakademin hade premiär idag och jag tänkte att jag skulle följa den och blogga om den. Anledningen är att jag sett amerikanska versionen och tyckte från början att den sög, men ändrade mig när jag började inse att den är intressant ur en hel del perspektiv, som exempel att tjejer har en föreställning om att de kan förändra en kille till något han inte är eller att ett förhållande är bra så länge killar kan se sina brister, men att inte tjejer behöver arbeta med sina. Det tog någon omgång i den amerikanska versionen innan insikten om att tjejer också kan vara the bad guy, vilket blev ett uppfriskande inslag.

Killarna luras in i projektet i tron om att de ska vara med i ett helt annat program. Ett program som går ut på att de ska vara typiskt grabbiga, vilket funkar alldeles utmärkt med hjälp av alkohol och lättklädda, plastikopererade tjejer. Killar är som killar är tillsammans bland andra killar. Sedan kan jag erkänna är det inte är speciellt klokt att bete sig precis hur som helst eller nedvärdera tjejen man valt att vara tillsammans med. Jag skulle inte heller tycka att det hade känts speciellt kul att höra eller se det som utspelade sig på festen. Å andra sidan får man inte glömma bort att tjejerna själva satt sig i situationen utifrån att de tycker att deras pojkvänner beter sig som as och egentligen finns det kanske inte så stor anledningen att bli vidare chockad över det som händer.

Sedan är det intressant att det bara fokuseras på hur killar beter sig bland andra killar. Visst är det lite syftet med hela programmet, men det blir lite patetiskt att alltid ska vara killarnas brister som betonas i och med att tjejer är precis likadana bland bara tjejer. Den enda skillnaden är väl bara att det tar sig uttryck på andra sätt som kan verka mindre stötande och istället lite oskyldigt. Om ni inte förstår vad jag menar så kan ni gå på vilket sexparty som helst så lär ni förstå precis vad jag menar. Det är ganska ofta kommentarer som "den där kan han inte mäta sig med" slängs ut om den egna pojkvännen när en dildo plockas fram.

Jag tror absolut att vissa av tjejerna har goda själ till att få just sin pojkvän att öppna ögonen kring hur de beter sig, men när man som tjej sitter och säger att ens pojkvän varit otrogen flertalet gånger så anser inte jag att det finns så mycket att ändra. Det är i mina ögon naivt att tro att en sådan kille är redo för ett seriöst förhållande. De flesta killarna är trots allt relativt unga fortfarande och har antagligen inte samma önskan som deras nuvarande flickvän och det kan man knappast bara beskylla killarna för. De olika önskningarna och målen i livet handlar mer om bristande kommunikation paren emellan.

Det ska bli intressant som sagt att följa det här och se om det ter sig precis som i den amerikanska och om jag kommer att ha lika många tankar den här gången som de andra gångerna jag sett programmet. Och jag kommer inte, som ni antagligen redan förstått, ställa mig bland tjejerna och racka ner på killarna. Tjejerna har precis lika mycket att visa som killarna.

Ain't no sunshine when she's gone

Det är en emotionellt tung dag idag.
Annie gör sin sista dag på jobbet och i helgen flyttar hon från Örebro. Samtidigt som jag är glad för hennes skull, så gråter mitt hjärta floder. Det är svårt att se någon man tycker så bra om åka iväg för att inte komma tillbaka.

Eller, ja. Kommer hit gör hon väl, men hon kommer inte bo här längre. Det kommer inte gå att ringa varandra för att ta en fika på stan om en timme. Inte för att det var så jätteofta det hände i och med att vi jobbade så olika jämt, men nu kommer det blir mer påtagligt än innan.

Jag kommer att sakna henne så sjukt mycket. Den lilla solstrålen jag lärde känna för snart ett och ett halvt år sedan tack vare min otroligt fina Sanne. Annie, den lilla tjejen med den stora personligheten som jag bara älskar för att hon är den hon är. Genuin och äkta. En av mina absolut närmsta vänner här i Örebro.

Vem fan ska jag nu leka med?


Annie, underbara Annie.
Du kommer att lämna ett stort tomrum efter dig. Även om jag inte tänker släppa taget om dig bara för att du byter stad, så känns det ändå svårt att inte ha dig här. Jobbet kommer att bli något tråkigare och vardagen kommer kännas pissig utan min sol.


En sak är säker.
Jag tänker fan inte säga hejdå till dig, men det är inte för att jag är en bitchig bitterfitta, utan för att det inte kommer att vara ett hejdå. Istället är det ett vi ses och hörs snart igen. Där har du liksom inget val. För en person som du släpper man inte taget om när man väl hittat. Vänskap dödas inte av milavstånd, den finner istället andra vägar och utvecklar sig ändå.


Dessutom är jag glad över att du gör det som känns rätt för dig. Egentligen är jag det och det vet du. Det är bara det att det känns tungt just nu, men det går över. När den oroliga själen inser att det blir bra ändå släpper det tunga. Men en sak ska du veta. Örebro kommer bli mer grå och kall än någonsin utan dig!


All lycka önskar jag dig, min älskade vän!




pssst... Jag kommer att sakna dig som fan!

Konstigt

Vän - Har du varit förlovad?
Jag - Nej.
Vän - Va? Har du inte?
Jag - Nej.
Vän - Men var inte du ihop med X i typ tre år?
Jag - Jo?
Vän - Konstigt.
Jag - Vad är det som är konstigt med det?
Vän - Att ni var ihop så länge, men aldrig förlovade er.
Jag - Det blev aldrig så helt enkelt. Vi pratade aldrig om det. Antagligen för att det aldrig kändes som rätt sak att göra för någon av oss.
Vän - Konstigt.

En sak fattar inte jag riktigt.
Vad är det konstiga med att jag aldrig varit förlovad?
Det ska väl kännas rätt för att man ska punga ut en massa pengar för ringar eller har jag missat någon del i samlevnadskunskapen?
Jag tycker snarare att det är konstigt att människor generellt sätt har så bråttom med allt som handlar om relationer och samliv.

Vänskap vs Kärlek

Är vänskap viktigare än kärlek?
Så här tyckte ni som läser:

Ja - 50 %
Nej - 10 %
Båda är lika viktigt - 40 %

Totalt var det 10 personer som var med och röstade

Om...

Saker man funderar på när man vaknar mitt i natten och inte kan somna om.

Varför tog du min far ifrån mig?

Min källa till styrka

Det finns en kvinna i mitt liv som alltid, så länge jag kan minnas, varit min stora inspiration. Hon är min systers gudmor och har även figurerat som min och min systers extramormor. Det är henne jag alltid gick till som liten, när jag försökte finna svaren på de jobbiga frågorna eller när man inte visste vad hjärtat försökte tala om för en. För mig har hon alltid varit den starkaste människa jag känner, någon att se upp till.

Sedan jag flyttade från Göteborg för sex år sedan har jag inte träffat henne alls, men vi har pratat med varandra i telefon. Hur tungt livet än har varit vid det tillfället så har jag alltid efter samtalet med henne känt mig lite lättare inombords och fylld med kraft. Egentligen har det aldrig handlat om vad eller hur hon säger saker. Bara hennes röst för min att finna styrkan i mig själv. Att orka kämpa vidare.

Denna kvinna har hjälpt människor med både stora och små problem och jag har alltid sett henne som en ganska sträng, men rättvis människa. Hon öppnar alltid sin dörr för människor som är svagare och hon är fenomenal på att ge goda råd utan att sätta vikt i vad hennes egna åsikt kring det är. Samtidigt som hon hjälper så pushar hon även till egen utveckling och hon sätter gränser.

Under min semester i augusti besökte jag henne för första gången på sex år och som alltid är det svårt att ta sig därifrån när man väl kommit dit. Det liksom bara inte går att slita sig från henne. Så det som skulle ha varit ett middagsbesök blev till heldagsbesök och jag gick därifrån leende och hade lätt kunnat stanna några timmar till.

Med henne kan jag prata om allt. Allt som gör ont, allt som känns skamset och allt jag borde ha gjort annorlunda. Hon dömer mig aldrig, aldrig någonsin. Kanske för att hon vet att livet är långt ifrån är en dans på rosor. Hon har sin ryggsäck, sina erfarenheter. Men hon blev dömd många gånger på sin väg. Ändå håller hon sitt huvud högt idag och står för den hon är och de vägar hon valt att gå. Av den anledningen är hon min förebild. Det jag önskar att jag kan ta med mig från henne och ge vidare till andra.

Den dagen, under det mötet berättade jag allt för henne. Allt som hänt sedan jag flyttade ifrån Göteborg. Hon är nog den första som jag delat allt jag varit med om i ett enda svep. Hon lyssnade, pausade mig ibland för att berätta saker hon varit med hon som kunde liknas vid det jag varit med om och hon berömde mig för min styrka efter allt. Även fast jag berättade om mina egna misstag så berömde hon mig. Det jag nog alltid behövt höra i allt detta.

Innan vid skildes åt den dagen gav hon mig, som alltid, en lång kram, hummade som bara hon kan göra och vaggade mig. Sedan tittade hon på mig och sa att jag aldrig skulle sluta att vara den jag är och att jag aldrig ska sluta att följa mina mål även om stigen blivit lite mer snårig. Det allra, allra sista hon sa innan jag klev in i hissen var: "Sluta aldrig att hjälpa andra, ge din styrka vidare, som du alltid har gjort.". Jag log och sa att det var klart att jag ville bli som hon. Hela vägen ner till entrén insåg jag att jag nog redan är det på många sätt tack vare henne.

Jag kände mig så stärkt bara på åtta timmar och jag kan knappt förstå varför jag inte kommit till henne tidigare. Varför jag väntat sex år på att prata. Men det kanske är så. Att även om hon är min källa till styrka så kanske jag var som mest mottaglig för den då...nu. Och helt ärligt. Jag fattar inte hur jag en dag i livet ska klara av att leva utan att ha henne ett samtal ifrån? Min styrka i livet!

When love comes around

Tänkte att jag skulle redovisa resultatet av senaste undersökningen så här hundra år efter att den avslutats. Tror inte att någon missat hur det slutade, men i alla fall.

Frågan som jag ställde: Hur har du träffat en partner?
Och resultatet blev som följer:

Via vänner/bekanta 53 %
På krogen 39 %
Via dejtingsajt 28 %
På jobbet/skolan 21 %
Annat 10 %
Via en hobby 7 %
På semesterresa 3 %
(Flervalsalternativ)

Totalt var det 28 personer som var med och rösta.

Puff, puff

Puffar lite för undersökningen som finns på bloggen.

Hur har du träffat en partner?

Ni finner den längst upp till höger.
Och glöm inte att ni kan välja flera alternativ.

I harmoni

Hon vaknar av solstrålarna som letar sig in genom fönstret.
Ler mot värmen som när hennes ansikte.
Hans armar runt hennes kropp.

Så nära.
Så kärleksfullt.

Hon önskar att varje morgon kunde börja så här.
Känna närheten så tätt inpå henne.
Vila stillsamt vid hennes sida.

Så tyst.
Så fridfullt.

Hon gör sig fri för att påbörja ännu en dag med honom.
Han vänder sig och grymtar till.
Kysser varsamt hans kind.

Så fint.
Så glädjefullt.

Hon vill aldrig försvinna från detta någonsin.
Det blir ännu en bra dag detta.
Känslan finns alltid där.

Det bor ett spöke på blogger

Som ni ser har jag startat upp en ny undersökning. Några har hört av sig till mig angående att det inte går att rösta, vilket är skumt för det borde inte vara något problem.

Jag tror att det är något skumt med blogger dock för det är en del strul nu för tiden lite då och då.
Bland annat har den tagit bort inlägg jag redan publicerat och lagt dem som schemalagda bakåt i tiden eller som utkast. Och om någon kommenterat inlägget som fått ändrad status så har de där med försvunnit.

Har även läst att andra haft problem med sina bloggar. Dock inte samma problem som jag haft.

Ni kan väl försöka deltaga i undersökningen (om ni vill) som finns längst upp till höger. Om det inte går säg gärna till så jag vet och kan kolla upp det lite närmre eller jaga bort spöket som huserar på min blogg.