Jag vill dock bara prata om att våren fick sig ett bakslag. Den första mars är den första vårdagen, men eftersom årstiderna har flyttat på sig med åren så fungerar mars som något mellanting mellan vinter och vår, mest vinter. Inte hjälpte det att jag igår vaknade upp i något slags vinterkaos. Snön fullkomligt vräkte ner och jag ville bara gå och lägga mig i sängen igen. Kanske till och med gråta en skvätt, för jag orkar inte mer vinter just nu. Om det är det här som kallas för vårdepression så har jag totalt frontalkrockat med en.
Precis det är vad jag vill prata om. Hur mycket jag lider av att inte får sol och värme. Hur jag både fysiskt och mentalt mår piss av mörker och kyla. Och det kan verka egoistiskt en dag som denna. Att prata om mig, mig och jag. Det kanske rent utav är något slags ilands-problem, men om man bara tänker efter en liten gnutta så är det precis vad det här handlar om. Att vi kvinnor ska ta mer plats och vara mer egoistiska. Det handlar även om att kvinnor behöver sätta ord på vad de behöver för att må bra och våga prata om det som gör att de mår dåligt.
Vi är väldigt dåliga på det. Allt det.
Däremot tänker jag inte gå så mycket djupare än vad jag har gjort i min minidepression över att det inte ens är nära till vår. För jag behöver inte det. Jag behöver bara få lov att gnälla av mig en smula. Inte ens värt att kalla för depression egentligen. Det vore att håna alla som lider av en riktig. Men jag vet inte annars vad jag ska kalla mina plötsliga små gråtattacker. Kanske är det oviktigt vad jag kallar dem?
Kanske för alla andra, men inte för mig.
Och nej, jag mår inte speciellt dåligt. Jag blev mest bara en pyttegnutta djup flicka som saknar solen mot ansiktet och sand mellan tårna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar