Separationsångest

En av mina närmsta kollegor har nu gått hem för mammaledighet. Är inte första gången, men det känns mer tungt den här gången än vad det gjorde första gången. Kanske för att vi just nu sitter på samma avdelning och har samma arbetsuppgifter. Det gjorde vi inte sist, vilket troligtvis gjorde det bra mycket enklare. Jag klarar inte sånt här med att skiljas från människor. Ännu värre när de betyder så mycket för en.

Det hade varit en annan sak om hon bara var en random kollega, men nu råkar hon vara den som följt mig sedan jag började. Vi har följt varandra genom arbetet hela tiden. Hon är den jag alltid kan lita på, som är mest lik mig arbetsmässigt och den person som jag vet alltid kan hjälpa mig när jag behöver det. Det kommer bli så sjukt tomt utan henne att mitt hjärta går sönder. Ännu värre är att jag själv försöker ta mig därifrån på grund av allt strul som har blivit. Jag hade verkligen behövt henne nu.

Hursom.
Ikväll så har jag och en annan kollega till varit ute och ätit mat med henne innan hon behöver koncentrera sig på det som komma skall. En sista måltid innan det dröjer ett tag till att vi ses för ses kommer vi att göra även när hon är mammaledig. Det har vi bestämt även om hon bor några mil ifrån. Middag var i alla fall glädjefylld och fantastisk. Vi tre vet hur man umgås utanför jobbet. Ändå någonstans inne i mig vill jag helst bara skrika rakt ut och kedja fast henne så hon inte kan lämna mig. Det är så det funkar när man har separationsångest. Jag klarar inte av att bli av med människor som jag verkligen tycker om.

Och vad gäller jobbet så är min andra kollega min enda räddning just nu, så fan ta henne om hon för sig att lämna mig också.

Vänskapen består

En hel helg för att fånga tag i vänskapen mellan mig och min fantastiska vän Gustav. Han som jag har känt i snart fem år och som fick mig att öppna upp gällande vad jag har verit med om, men som jag sällan umgås med sedan något år tillbaka tyvärr. Jag har mycket att tacka honom för även om han skulle säga att han har mycket att tacka mig för.

Vi träffas i och för sig väldigt ofta i och med spelkontroll. Det är fantastisk att arbeta tillsammans med honom och med alla andra i föreningen då vi drivs mot samma mål i samma frågor. Han var också den som fick tillbaka mig på den ideella banan igen vilket jag är oerhört tacksam över. Jag älskar det varje dag, alla dagar på året för det ger mig en sådan energi, samt att det får mig att omvandla min egen erfarenhet till hjälp för andra som är i samma situation som jag har varit i. Vi finns för varandra och ingen dömer någon. Vi skapar något som ger kärlek till mer än oss själva och det är en fantastisk upplevelse. Dock blir det arbete vi gör, som tar väldigt mycket tid, på bekostnad av annat. Det blir lätt att glömma av att vi två i grund och botten faktiskt är vänner också.

För någon månad sedan uttryckte jag att vi behövde träffas för att umgås bara han och jag och med det fick vi försöka pussla ihop våra scheman och hitta en helg som passar, vilket blev denna. En hel helg, två hela dagar och det var precis vad som behövdes. Jag hade från början tänkt att vi skulle hinna med och göra en hel del, men sedan tänkte jag om och insåg att det inte behöver vara en fullspäkat schema. Det är vad vi har annars, både han och jag. Tanken var dock att dra iväg till Gustavsvik, men det blev inte heller av. Istället blev det mycket prat, fika, bio, matlagning, film, idol och lite fix med lägenheten, samt ett föreningsmöte med vår lokalförening. Känns som att vi hade en soft helg. Välbehövlig och perfekt.

Nu blir arbetet att se till att det inte tar alldeles för lång tid innan vi träffas igen. Tiden har en förmånga att springa iväg alldeles för fort. Schemat fylls på allt för snabbt med andra saker än att umgås med vänner, men jag jobbar på det. Att peta in vänner för vänskapen är viktig för att den ska bestå. När det gäller mig och Gustav handlar det väldigt ofta om att inte låta tiden springa iväg flera år innan man tar tag i den. Vi får se hur det går.

Citat

Många av mina vänner är helt sjuka citat-maskiner. Vet att jag också har mina sådana perioder, men de brukar väldigt ofta bestå i att jag pratar innan jag tänker, vilket i och för sig gäller för några av mina vänner också. Men inte alla. Vissa säger ganska genomtänkta saker, men som ändå toppar listan för helt fantastiska citat. Tänkte därför att ni ska få ta del av några få exempel på vad jag får stå ut med om dagarna. Saker som får mig att skratta så tårarna sprutar.

Har en vän som är musiker och han satt och grämde sig över att han behövde skriva lite ny låtar. Han hade ingen större lust med detta, men ville ändå förklara att det inte handlade om att det var direkt svårt. Mest bara tråkigt. Jag har själv aldrig riktigt förstått mig på den där musikstilen och med den här förklaringen fick han mig att inse varför. Så klockrent.

"Rockabilly är liksom inte känt för några avancerade texter heller, milt uttryckt. Lite baby baby och nånting om nån bil och lite öl och att det är tråkigt på jobbet och snart är det helg och då ska vi ut och svira, lyckas man stuva de sakerna i rätt ordning så räcker det till 4-5 album fulla med hits."

För ett tag sedan pratade jag och en vän om våra lägenheter och då främst badrummet. Vi bor i likadana lägenheter och det finns vissa saker som är något märkliga gällande placering av saker. Exempelvis så är väggfästet till duschmunstycket placerad så att man inte kan använda det. Vattenblandaren är placerad på ena kortsidan av badkaret och väggfästet är placerat på andra kortsidan, vilket gör att väggfästet enbart finns där. Min vän utbrister det mest klockrena kring detta.

"Den är som blindtarmen. Helt meninglös"

Jag och en arbetskamrat satt på ett fik och hade en diskussion huruvida jag skulle kunna ha ett förhållande med killkompisar eller inte. Vi hade vid ett tidigare tillfälle pratat om att jag lägger människor i fack för att jag lättare ska kunna veta hur jag ska förhålla mig, för att jag inte ska göra något som jag kommer att ångra eller som kommer att förstöra relationen. Precis när hon ställt sin fråga så kommer hon ihåg att vi pratat om det tidigare och säger, innan jag hinner svara.

"Nej, just det. Du fackar (uttalat:fuckar) ju upp alla dina vänner från början."

Jag kommer att få leva länge med tanke på de vänner jag har, minst sagt.

Ny stad..s..del

Börjar äntligen blir ordning i livet igen.
Packade i förbannelse. Flyttdags och massa planering inför det. Till sist en massa dravel med olika företag. Där har ni skälet till tystnaden.

Men ni ska bara veta hur otroligt skönt det är att äntligen ha sitt eget ställe. Bara en sådan sak som ett ordentligt kök med en ordentlig spis och ordentlig kyl och frys. Ett sovrum, balkong, inte behöva dra på sig kläder bara för att gå på toa mitt i natten.

Tystnaden.
Lugnet.
Och framför allt glädjen.

Jag har så fantastiskt fina människor runt omkring mig som har hjälpt mig med så mycket i och med den här flytten. Flytten hade definitivt inte kunnat gå smidigare tack vare mina grabbar som bara ställde upp. Inget tjat och inget trugande. De flesta anmälde sig dessutom frivilligt så jag hade inte kunnat vara tacksammare. Efter det hade jag en annan av mina fantastiska grabbar som var här och hjälpte mig med att få upp saker utan diskussion. Det är inte lätt att vara kort och borra hål över fönster. På det, min fina Camilla, som hjälpt mig med att köra mig lite här och var och ställt upp med sängplats de första dagarna. Jag är så otroligt lyckligt lottad med de vänner jag har i mitt liv.

Så ny stadsdel som nästan känns som en ny stad. Den del jag alltid velat bo på. Nära stan, men ändå en bit utanför. Jag får nästan nypa mig i armen varje gång jag är på väg hem. Det är sant. Jag är där jag vill vara. Hemma. Jag har hittat hem.

Fantastisk känsla.

En helg utan måsten

Precis så fantastiskt som rubriken beskriver har det varit. Visst det är något jobbigt att inte bara få vara hemmahemma och bara rå om sig själv, men helgen har trots att givit mig en massa lugn och det var välbehövligt.. Därav ett något sent inlägg också.

För första gången så valde jag att bo på hotell istället för hemma hos Coffe som jag brukar bo hos. Dels för att syrran skulle hålla mig sällskap två av de fyra dagarna och dels för att han skulle ha fest hemma hos sig och jag kände att det skulle vara bättre att ha ett eget kryp in istället för att vara i vägen för allt han ska fixa med. Och jag kan helt ärligt säga att det är det bästa jag har gjort, så det kommer jag att göra fler gånger.

Började hela långhelgen med att ta ut några av mina övertidstimmar äntligen och tog därför en halvdag i torsdags. Direkt efter jobbet blev det tåget ner till Göteborg, möta upp syrran och kolla på årets Cortége. Har saknat att få lov att göra det på valborg, då de tidigare har varit tradition. Dock har det inte blivit så mycket av den varan efter att jag flyttade därifrån, så jag såg verkligen fram emot att äntligen få se den igen. Men. Jävlar vilken besvikelse. Kan ha varit en av de sämre jag har sett någonsin. Nog för att man inte hänger med i allt som händer i Göteborg och av den anledningen inte greppar alla flak, men det var inte det som var själva besvikelsen. Det kändes så otroligt ostrukturerat och dåligt uppstyrt. Som exempelvis kunde man få vänta flera minuter innan nästa gäng med lastbilar kom och vissa körde så fort förbi att man knappt hann uppfatta eller läsa vad det var de ville få ut.

Bitterfittan inom mig frustade att det definitivt var bättre förr. Å andra sidan, för att vara lite positiv, så behöver man inte åka ner för att se det igen på tio år. Så är det med det.

Lördagen bestod av en nykter (för mig) fest tillsammans med mina underbara vänner för att fira Coffe. Det är alltid lika kul att hänga med dem även som vi nu börjar att splittras upp mer och mer, men man får vara glad för dem man träffar istället för att vara ledsen över dem man nästan aldrig få träffa längre. Plus att det då också faktiskt blir en hel del nya ansikten, vilket såklart är kul.

Fick massor av boost för både artikeln på nätet och för inslagen på tvärsnytt. Och istället för att alltid halka in på det väldigt vanliga samtalsämnet jobb så pratades det massor och spel- och medberoendeproblematik, vilket bara det är en boost i sig. Sedan fick jag även lite ny energi för att komma igång med träningen igen, vilket verkligen behövdes efter den här "måttligt" tunga period som har varit. Bara det att fler och fler uppmärksammar och vänligt frågar vad som hänt med min träning känns skönt. Bara det att jag får en chans att prata om det när det faktiskt är jobbigt och inte går alls, istället bara när det går helt galet bra och utan några som helst problem känns befriande. Dessutom lättare att få precis det stöd jag behöver, när jag behöver det som allra mest.

Det är kärlek och omtanke när den är som störst.
I love my friends!

Han är mitt allt, föralltid

Ibland kan jag verkligen undra var tiden tar vägen. Nog för att det var länge sedan som jag satt där som 15-åring och var en relativt otrygg, men envis liten tjej som precis hade bytt skola för att komma undan mina plågoandar. Beredd att kämpa för min frihet, min möjlighet att få utvecklas och bli den jag vill vara. På många sätt är jag definitivt fortfarande den där tjejen. Envis, inre styrka och kämpar för mig själv.

Efter skolbytet åkte jag den där bussen hem från skolan varje dag tillsammans med ett helt gäng andra ungdomar från samma skola. Däribland en kille som också hade bytt skola, men av helt andra skäl. Han gick årskursen under mig och var en väldigt frispråkig, utåtriktad och högljudd kille. Allt som oftast missförstådd och med en säregen humor och uppfattades av sina nya klasskamrater som en ganska irriterande och jobbig individ.

En dag satt vi på den där bussen själva från skolan. Av vilken anledning kommer jag faktiskt inte ihåg, men vi började i alla fall prata med varandra. Jag uppfattade honom som lättsam och rolig när han inte behövde hävda sig inför någon annan. Han var sig själv, fortfarande frispråkig, utåtriktad och med en säregen humor. Men jag gillade honom, för han dömde inte mig. Jag fick vara den jag ville vara i hans sällskap och han fick vara den han var i mitt sällskap. Där och då knöts ett vänskapsband. En stark och genuin vänskap.

Året var 1995.
Idag, 20 år senare, finns fortfarande det där vänskapsbandet. Lika starkt och genuint år ut och år in, Visst det har funnits gånger där jag har tvivlat på om vi vänskapen klarar fler vägskäl eller gropar i marken. Och det har funnits gånger där vi har stått och skrikit åt varandra i ren ilska för att vi inte lyckas förstå varandra. Men i ärlighetens namn så fanns även de stunderna även när vi lärde känna varandra. Ingenting har egentligen förändrats mer än att vi har blivit äldre och har utvecklat våra liv från var sitt håll. Vi har båda haft extremt jobbiga perioder i livet att ta oss igenom och där vänskapen definitivt satts på prov, men vi har alltid klarat oss igenom dem på något mirakulöst sätt. Varför, tror jag har att göra med att vi vet vart vi har varandra trots allt det där svåra.

Han är idag som min bror, min absolut närmaste vän. Jag skulle inte vilja leva en sekund utan honom i mitt liv. Oavsett vad som händer så finns han alltid där för mig. Lyfter mig, ger mig styrka och mod och han är definitivt en person jag alltid kan lita på. Hans hjärta är så otroligt genomsnällt och han skulle aldrig någonsin avvisa mig oavsett vad. Jag kan ringa vilken tid på dygnet som helst och han lyssnar och jag kan komma hem till Göteborg vilken dag som helst och hans dörr är alltid öppen. Aldrig någonsin har jag hört honom säga att han inte har tid för mig om jag verkligen behöver honom. Och ibland, men bara ibland, kan jag till och med uppskatta hans förmåga att fortfarande totalt gå mig på nerverna. För helt ärligt. Det är just hans sätt att provocera mig som också får mig att utvecklas och utmana mitt sätt att tänka och se på saker ur ett annat perspektiv.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta.

Och just idag fyller denna fantastiska människa år. 35 hela år. Jag hade aldrig för mitt liv kunna fatta att de där två väldigt olika 15-åringarna fortfarande, i vuxen ålder, skulle kunna hålla ihop som vänner. Idag önskar jag för allt livet är värt att det håller livet ut. Ålderdomshemmet kommer att bli ett underbart tillhåll den sista tiden av livet med en vän som honom.

Uppslukad

En vecka i Göteborg nu då och jag är så färdig med stan, men kommer att vara kvar här några dagar till för att hinna träffa alla som vill träffa mig. Bokade en biljett hem idag då jag redan bestämt mig för när jag drar härifrån. Vilka kontraster ändå från Stockholm.

Kulturkalaset var igång när jag kom hit och varade till i söndags. Förutom de konserter jag var på så hann jag även träffa lite människor...tänka sig. Staden som myllrar av människor annars blir värre än en myrstack. Lägg då till att myrorna druckit lite mer än vad de borde och pratar som om de vore döva så har ni kulturkalaset. Nu var det dock inte människor i allmänhet som jag tänkte på utan folk man inte träffat på länge som helt plötsligt står mitt framför en. Jag finner det alltid lika roligt att se deras reaktion när jag bara rycker tag i dem och man ser hur tankeverksamheten går igång innan de lyckas fatta att det är mig de har framför sig. Korta, små möten som är så fulla av glädje och kramar och sedan vet man att det kommer ta ungefär lika många år igen innan man ses helt apropå. Fastän man häver ur sig minst fem gånger under detta korta möte att man ska höra av sig någon dag. It never happens! Man vet det och ändå står man där var eviga gång och ljuger för sig själv och den andre. Nå väl. Tanken är god i alla fall.

Idag har jag äntligen fått träffa min underbara vän, Annie. Trodde faktiskt inte att vi skulle lyckas få till något möte, men tanke på omständigheterna. Vilket jag faktiskt hade varit helt okej med, men så busvisslade min telefon på mig för att tala om att det visst blir av. Blev först både förfärad och glad när jag såg hennes namn på displayen, tills jag läst och bara glädjen blev kvar.

Kändes skönt att se henne. Se att hon håller ihop och att hon fortfarande har det där leendet kvar trots allt som varit. Beundrar hennes styrka i det som är, även om jag ser på henne att hon faktiskt är tagen och trött. Men hon är stark som en oxe fastän hon är fisk och min oro släpper lite bara att se henne och att prata om det. Inte bara om det. Nej, nej, vi kan prata vi. Vi lyckas nog avhandla varenda ämne som går att avhandla över en bit mat. Vi är ju tjejer och tjejer innehar rekord på antal avhandlade ämnen på kortast möjliga tid.

Vi lyckades även att prata lite om vår hemsida där vi troligtvis hittat en lösning som kan komma att funka. Tänk vad vi är bra när vi slår våra kloka huvuden ihop minsann. Om denna lösning funkar som tänkt så blir dessutom en billigare lösning än den vi har nu. Massa win på den!

Semester för mig innebär en massa läsande. Jag läser så kolossalt mycket böcker. Lyckades ju dessutom "ramla" in i en bokrea när jag var i Stockholm och köpte ju givetvis alla tjocka böcker jag kunde hitta utan att tänka på att jag även skulle få hem dem i min mindre smärta packning som innebar mycket bärande på axlarna. Inte helt smart tänkt. Men jag är så nöjd med mina köp fastän jag svor en del på hemvägen.

Bland annat så köpte jag trilogin Femtio Nyanser och jag är totalt uppslukad av den första boken just nu. Nog för att det står att den är beroende framkallande, men mitt läge är nog värre än så för jag kan helt enkelt inte släppa ifrån mig boken. Har till och med hamnat i ett läge att jag har med mig den vart jag än går för det kan ju komma ett tillfälle när jag kan läsa lite till. Typ sittandes på bussen eller när man väntar på bussen. Sedan är det inte den lilla boken heller, men skit i det. Väskan är stor och den får väl vara tung. Jag bryr mig inte så länge jag får läsa den. Galet.

Och när jag sitter där i godan ro, när jag kommit hem idag, och är helt uppslukad av första boken så får jag världens finaste SMS från min alldeles underbara vän, Annie. Då efter att man slagits av tanken, precis när man sagt hejdå, att jag borde gett gett henne mer andrum. Inte bubbla på om hemsidan och allt sådant där som egentligen inte är så viktigt just nu. Så inser jag att det kanske var just det där hon behövde. En liten dos av mitt något energiska, spontana jag. Det värmer i mitt hjärta av att jag har så fina vänner som uppskattar en mer än vad man någonsin hade kunnat förställa sig. Det är vänskap när den är som allra vackrast. Uppskattning att man finns där för varandra.

Rock solid

Rumpan har nu placerats där hjärtat hör hemma, i Göteborg, efter att ha varit i Örebro några dagar. Fantastiska dagar som tillbringades mestadels med en av de mest fina vänner jag har där. Enkel, kravlös vänskap när den är som bäst. Troligtvis också den enda vänskap jag har i Örebro som bygger på ömsesidig respekt för när livet är lite för tungt att leva. Då när det inte krävs mer än att man säger "Jag orkar inte idag" och det räcker så. Man behöver inte förklara mer för den andra vet precis vad det handlar om och det är helt okej att inte orka just idag, just nu.

Göteborg ja.
Hjärtats hem om än med en liten suck. Det är hemma och tryggt, men det saknar spänningen och glöden. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det på annat sätt. Visst är det skönt att komma hem. Träffa Coffe, som känner mitt förflutna. Som jag troligtvis har glidit ifrån på ett sätt, men inte på ett annat sätt. Också en kravlös vänskap, men den har nog blivit så kravlös att den har börjat tappa sin respekt för den andras åsikter och känslor. Å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan den, inte för en sekund. Den där trofasta, starka vänskapen man inte släpper ifrån sig.

Det är viktigt med de där personerna. De som man känner en stark trygghet och respekt tillsammans med.

Sedan tror jag även att det är en bra tid att vara hemma. En "bra" tid då jag har en annan vän vars far inte mår så bra. Att vara hemma då känns som i helt rätt tid för att finnas till hands så nära som möjligt ifall hon skulle behöva. Även om telefonen och Internet är uppfunnet sedan länge så vill jag helst vilja vara fysiskt nära ifall en kram eller bara det tysta sällskapet skulle behövas. Skulle personligen inte klara av att vara för långt ifrån henne ifall något hemskt skulle hända (Gud förbjude). Också en vän där vänskapen bygger på det kravlösa, respekten och förståelsen.

Sedan Laila. Min fantastiska Laila, som jag inte vet hur länge jag kommer få ha kvar. Vill ha massor av tid att spendera tillsammans med henne och det tänker jag verkligen göra. Bara få vara, prata mycket och äta massor av god mat. Och kramas. Kramas så mycket jag bara kan och se efter om hon behöver hjälp med saker hon har svårt att göra själv. Ge tillbaka för det hon en gång i tiden gav mig. Få livet att bli lite lättare att leva utan knakande bekymmer.

Det här är nog det jag uppskattar mest med semestern. Att jag kan få vara där jag mest av allt behövs just nu. Också där jag mest att allt vill vara just nu. Det sistnämnda har jag redan avklarat genom resan till Stockholm så nu är det bara resten kvar i den trygga staden i väst. Mitt hjärtas hem.

Ett annat typ av helvete

"Att leva i ett missbruk är ett rent helvete. Att bli frisk från sitt missbruk är ett helt annat typ av helvete som är svårare att tackla på många sätt. Du har ingenstans att fly och tvingas stå blottad och naken för sanningen."

Orden är sagda av en vän till mig som kämpade med att komma tillbaka till livet efter ett drogmissbruk. Inte en helt lätt uppgift när man flytt verkligheten in i ett missbruk i över tio år. Men han bestämde sig att nu fick det vara nog och tog klivet ut ur ett helvete, rakt in i ett annat. Att alltid bli misstrodd, alltid behöva bevisa, människors skeptiska blickar och fruktansvärda ord.

Nog hade han inte varit speciellt snäll när han varit drogpåverkad. Det visste han och han var redo att ta den smällen. Att alltid få höra elaka kommentarer. Han ville bara få leva, skapa ett liv bra mer värdefullt än det han hade haft. Ville få jobba, skaffa tjej och familj. Ett normalt svenssonliv som han själv kallade det för och för honom var det just de sakerna som kännetecknades som ett sådant liv.

Jag beundrade hans mod, hans vilja och styrka. Tio år är en lång tid och du hinner skaffa dig många fienden och osunda relationer under den tiden. Leva med att ständigt vara jagad och hotad. Alltid behöva se sig över axeln, inte kunna vara trygg ensam. Dessutom hade han fått oxhjärta och skulle inte få leva sitt liv fullt ut. Egentligen hade det bara varit enklare för honom att leva kvar i skiten tills det blev hans död, men han hade bestämt sig och han var fast vid sitt beslut. Han visste att han inte skulle få bli gammal, men han ville leva ett värdigt liv. Även om det innebar ett annat typ av helvete än det han var van vid.

"Vara bojad och fast på havets botten är inget liv. 

Strypsnaran runt halsen kan man leva med även om man inte vet när det kommer att bli svårt att andas."

Vi som aldrig varit där kan aldrig förställa oss hur det är att gå från ett helvete till ett annat. Vi vet inte hur det känns att alltid behöva bevisa för andra att man fått nog. Att man är villig att göra vad som helst för att få vara en del av ett annat typ av liv. Aldrig behöva känna känslan att för evigt behöva jobba i motvind. Det krävs en enorm mental styrka och livskraft för det. För någon som då har oxhjärta kan det kännas menlöst att ens försöka, men han gjorde det.

Om han lyckades?
Ja, det gjorde han. Han gick aldrig tillbaka till bojan på havsbotten.
Om han fick sitt svenssonliv kommer vi däremot aldrig få svar på, men jag vill tro att han tillslut fick det. Hans mål, hans dröm. Det han var villig att kämpa för med strypsnaran runt halsen. Idag finns han tyvärr inte kvar i livet. Dog i soffan i sin lägenhet. Hjärtat gav upp. Det var för nio år sedan. Två månader efter att han tagit sitt beslut, en månad innan han skulle fylla 25.

Han blev fri.
Både från bojan och strypsnaran.
Även om det inte blev som han tänkt sig så blev han fri.

Stockholm, Stockholm, stad i världen

Semestern är igång. Typ idag fattade jag att jag inte skulle till jobbet på en månad. Eller egentligen har jag nog inte fattat riktigt. Känns som lördag varje dag, som om helgen aldrig kommer att ta slut.

Igår, på förmiddagen, landade jag i Stockholm. Skulle egentligen åka hit i lördags, men med tanke på den sjuka värmen och prideparaden så hoppade jag det. Gissar på att det var ett bra val även om jag gärna hade velat se paraden. Dock inte med jordens packning och något trött efter en varm tågresa.

Just det. Gjorde ju värsta impulsköpet i lördags också. Blev så frustrerar när jag packade då väskan alltid känns lite för liten då jag jämt måste prioritera bort saker, alternativt packa en bag med axelrem också. Inte alltid jätteultimat att ta sig fram med. Det jag gör i min frustration är att jag köper en ny, större väska online för nästan 2000 kronor. Kändes asbra tills jag insåg två minuter senare att jag ändå måste tattarpacka för första resan. Det är inte som att man beställer den och en sekund senare så har man den. Om en vecka däremot är den i mina händer. Ni kan ju bara gissa vilken ångest jag har över priset just nu. Tänk så många skor jag hade kunnat köpa för de där pengarna.

Stockholm ja.
Denna fantastiska stad som jag aldrig får nog av. Känner mig lite skumt hemma när jag är här, trots att jag aldrig någonsin bott i staden. Det är lite märkligt att man kan trivas så mycket bättre i en annan stad än sin hemstad. Jag menar, jag trivs inte ens i närheten så bra i Örebro som jag gör i Stockholm och då bor jag ändå i Örebro. Och Göteborg som är min hemstad är mer ett "Ja, det va gött och va hemma. Får jag åka till Örebro nu?" typ efter att jag varit där i fem minuter. Fast jag kan villigt erkänna att både Stockholm och Göteborg är som absolut bäst på sommaren. Utan någon som helst tvekan.

Så vad har jag hunnit att göra?
Egentligen inte jättemycket, men varför ha bråttom på sin semester? Jag njuter av ledigheten minst sagt. Behöver inte kuta omkring och göra tusen saker. Bara att hänga med en vän och sitta på en gräsmatta är tillräckligt för att må hur bra som helst. Nya möten har jag hunnit med också. Intressant med personer man finner kan läsa mellan raderna. Jag fascineras verkligen av sådant. Blir lite lycklig i själen över att det fortfarande finns den typen av människor.

By the way.
Mina glasögon som varit borta i lite mer än två månader var det första jag hittade när jag kom hit. I ett fack i datorväskan. Då ska tilläggas att jag vänt runt på min lägenhet några gånger och kollat igenom datorväskan säkert hundra gånger.

Jag går med rak rygg

Jo, det var ju ett möte i Örebro för nästan två veckor sedan, där jag pratade om medberoende och hemsidan, som jag glömt att berätta om.

Det gick kanon. Känns fortfarande konstigt och något obekvämt att stå inför en massa människor och prata om hur jag har haft det och hur jag mådde. Jag är alltid jätterädd för att de ska döma mig eller titta på mig som om jag vore naiv och blåst, men samtidigt är det så otroligt befriande. Precis som första gången, i Stockholm, så gick jag ut därifrån rakryggad och med en känsla av stolthet. Dels för att jag vågar och dels för att jag vet att det arbete jag vill göra kan hjälpa andra som är i den situation jag var i.

På något sätt ger det mig en sådan kick. Som om jag får tillbaka all energi som jag gick miste om då när jag mådde som allra sämst. Bara en sådan sak som det stöd jag får av mina vänner i det jag gör är så fantastiskt att jag ibland kan sakna ord, men jag har det fan bra alltså. Med vänner av guld som stöttar mig och finns där för mig. Tänk om jag visste att mitt val att slå mig ner i Örebro kunde bli så bra. Trots att jag bar på skiten för mig själv alldeles för länge så hade jag inte kunnat göra ett bättre val. För när det väl brast fick jag det bästa stöd man någonsin kan önska sig och det byggde starka broar i vänskapen med dem jag lärt känna här. Och nu när jag bygger min väg för att ge tillbaka till andra så finns de fortfarande där och gör mig stark.

Mitt val att göra livet bättre för andra skulle aldrig kunna kännas så självklart utan dem. Min vänner som är mina stöttepelare för att göra det jag tror på. Det som jag brinner för och gör mig ännu starkare och mer stolt som människa.

Ett medberoende i gemenskap

För min egen del kom den riktigt stora vändningen för mig när jag träffade Annie, en tjej som växt upp med en pappa som är alkoholist. Det var när hon beskrev hur det var för henne som något hände i mig. För det hon berättade, hennes känslor, hennes tankar, var precis det jag själv kände. Den stunden var så märklig för mig. Någon som jag då inte kände så bra som berättade precis det jag levde med att dölja för alla andra. Hon satte verkligen ord på allt som fanns inom mig.

Den sommaren, när jag lärde känna Annie, var magisk. Det var som om allt det där som gjorde så ont och som jag kapslat in inom mig helt plötsligt tog plats och fick ta plats. Och plötsligt gjorde det inte lika ont längre. Det var otroligt befriande och mäktigt.

Varje arbetsdag ville jag skulle ta slut snabbt så jag fick åka den där bussresan hem och bara få höra en henne prata om sin uppväxt. Jag minns att jag förundrades över att även om hennes medberoende handlade om alkoholism och mitt om spelberoende så var känslan den samma. Att oberoende av missbruket så var medberoendet frikopplat, att det var något eget som ändå var knutet till utsattheten.

Jag är tacksam för alla mina vänner som finns där och lyssnar, men det är verkligen något speciellt som händer när man träffar en person som vet hur det känns. När man verkligen inte behöver förklara varför det är en jobbig dag eller varför man reagerar på ett speciellt sätt. Det är ett band som knyts som ger en helt annan helhet till verkligheten, en gemenskap. Och för min egen del har det bandet fått en väldigt betydande del i mitt liv och min vardag, som gör att jag kan leva mitt liv på ett helt annat sätt än om jag skulle leva med känslan inkapslad.

Gemenskapen är så otroligt betydande. Det är den som verkligen bryter ner murar och bygger broar och för många som lever med ett medbeoende så kan gemenskapen vara livsavgörande.

Ibland saknar jag ord

Jag har inte direkt varit speciellt tyst gällande att jag har problem med lite leverfläckar. Inte för att jag kanske har gapat ut det heller, men skrivit om det lite här och var har jag verkligen gjort. Mest har jag uttryckt min oro över att det ska vara något allvarligt och att jag önskar att detta år inte blir ett sjukhusår. Mina statusar på den förnämliga ansiktsboken har även uppdaterats med information om att jag besökt hudmottagningen och att jag behöver hjälp med att ta bort stygn.

Och de som brytt sig?
Ja, inte fan är det mina släktingar i alla fall. Alla typ två som jag fortfarande håller kontakten med. På min mors sida ska tilläggas. Man kan ju tycka att de borde bry sig eller om inte annat kanske fråga hur det är med mig eller vad som händer. Nej, inget intresse alls förutom sina egna enorma problem, så som att fel låt vann i melodifestivalen eller att det är skamligt att pepparkaksgubbar inte får förekomma i ett svenskt luciatåg.

Men så en ljuspunkt igår när telefonen ringer och det är mamma. Och jag tänker att äntligen är det någon som ringer och frågar hur det är med mig. Inte för att jag är döende och behöver medlidande i form av stora krokodiltårar eller uppuffning av kuddar, utan bara ett "Jag såg att du varit hos hudmottagningen. Någon speciell anledning?". Hon börjar med att fråga hur det är och jag tänker att det var en fin öppning. Jag svarar att det känns okej med en eftertanke och sneglar ner mot där stygnen sitter. Och vad gör hon då? Jo, hon serverar ännu en ärftlig sjukdom på ett silverfat som får henne att fullkomligt att explodera i information tre gånger om. En jävla ögonsjukdom, bland allt annat krafs som vår släkt bär omkring på, som jag kanske kan komma att få, eventuellt, om den går i rakt nedgående led. Vilket den uppenbarligen inte har gjort sedan tidigare av hennes information att döma.

Och visst, det ses säkert som väldigt rart av henne att ge mig informationen. Men jag vet inte om jag i denna stund behöver ännu en sjukdom på halsen att oroa mig över när det enda min hjärna ältar just nu är cancer i alla dess former och färger, som man dessutom kan fucking dö av. En ögonsjukdom känns lite som en piss i havet i jämförelse. Faktiskt!

Så inser jag, direkt efter samtalet, att det här är människorna som ska sitta och (förhoppningsvis) sörja mig den dag jag ligger inklämd i en kista någon gång i framtiden. Mina älskade släktingar vars stora problem är sådana som att mjölken är slut på ica. Känns som att det kommer att bli en fantastiskt fin begravning den dag jag blir gammal och går ur tiden (för Gud förbjude att jag dör ung med drömmar kvar). Om det nu ens blir en begravning. De lär väl vara så upptagna i sig själva att de till och med glömmer att planera den eller att jag ens inte finns mer.

Det är stunder som dessa när jag verkligen är så evigt tacksam för de vänner jag har. De som tar sig tiden att fråga hur det är, hur det går, erbjuder sig att följa med och hålla handen och som uppriktigt visar en oro. Samma oro som jag inte vågar visa fullt ut själv. De finns där dygnet runt för att de vill finnas där och jag behöver inte ens be om det. Det är omtanke som får mig att smälta fullkomligt så att jag nästan tappar andan för någon sekund och inse hur lyckligt lottad jag är att ha dessa fantastiska människor i mitt liv.

Och som en liten update i leverfläckslandet.
Jag fick en galet snabb tid hos hudmottagningen. De var så angelägna av att se mig snabbt att jag fick en tid bara någon dag efter att de mottagit remissen. En togs bort direkt och är skickad på analys. En till är lagd på bevakning. Det jag väntar på nu är svar från analysen och en tid tillbaka om någon månad. Jag går som på nålar varje dag.

Gråta över spilld mjölk

Jag får ofta frågan ifall jag ångrar de åren jag hade tillsammans med min fd sambo. Svaret på den frågan är enkel och någonting jag faktiskt har tänkt igenom många gånger. Det borde vara rätt att säga ja eftersom det hade besparat mig en hel del saker jag inte velat behöva gå igenom eller uppleva. Min hälsa hade säkert inte behövt få den törn som den fick och min ekonomi hade definitivt sett bra mycket bättre ut än vad den gör. Troligtvis hade jag vågat släppa in människor i mitt liv mer självklart och min tillit till andra hade garanterat varit på en helt annan nivå än vad den är idag.

Men så börjar man tänka vad som inte hade varit om jag faktiskt vill ångra det förhållandet. Jag hade med all säkerhet inte hamnat i Örebro och lärt känna alla de fantastiska personer som jag har som vänner idag. Den erfarenhet och kunskap som jag besitter, speciellt om mig själv, efter det som hänt är något jag inte skulle vilja leva utan. Jag är stolt över att vara jag även om jag fortfarande måste arbeta med mig själv. Å andra sidan behöver man alltid göra det, då vi behöver det för att utvecklas.

Så svaret för mig är simpelt. Nej, jag ångrar inte att jag valde att bli kär och inleda ett förhållande med en man som hade (har?) ett spelberoende. För om jag väljer att ångra det så väljer jag även att ångra så otroligt många fler bra saker som kom ut av det. Däremot. Om jag hade vetat innan att han faktiskt spelade för pengar i den utsträckning som han gjorde så hade jag antagligen inte gått in i det förhållandet.

Vi måste lära oss att leva med de val vi gör. För vi kommer inte alltid att välja de bästa valet. Så är det. Och livet handlar inte om att alltid göra de bästa valet, utan hur vi väljer att se på dem och hur vi lever leva med de valen vi gör. Att göra livet så bra som möjligt med de erfarenheter vi får av att välja som vi gör. Jag kan välja om jag tänker tycka synd om mig själv för resten av livet eller om jag tänker att ta mina erfarenheter och stötta andra som gör de valet jag gjorde.

Vad får jag ut mest av?

Från tomhet till värdefull på fem år

Idag, exakt på dagen, för fem år sedan flyttade jag tillsammans med min fd sambo till en ort som jag vantrivdes i. Jag gjorde det för att han skulle få finnas där hans barn fanns, då barnen hade en stor plats även i mitt hjärta. Däremot blev den flytten dödsstöten för vår relation, då den också symboliserade att jag eller mitt mående inte betydde någonting för honom. Jag hade gett honom massor av andra alternativ, som även barnen tyckte var bra. Men han. Han sa bara att han tänkte flytta och om det inte passade mig så var det bara att låta bli. Sedan var han smart och lade till att om jag brydde mig om honom och om barnen så borde jag flytta med istället för att vara en egoist.

Så jag gjorde det. Flyttade med.

Samtidigt dog det sista som verkligen var jag inombords. Jag har nog aldrig tidigare i mitt liv känt mig så tom. Kände inget, tyckte inget. Jag var bara existerande, men helt utan värde. När jag tänker tillbaka på den tiden när jag bodde där så har jag faktiskt svårt att komma ihåg hur den lägenheten såg ut. I mitt huvud är den en blandning av hur min sista lägenhet hemma i Göteborg såg ut och lägenheten jag och fd sambon hade först. Jag minns dock hur stor den var, hur många rum och jag minns hur det var möblerat i de olika rummen. Är inte det märkligt?

Den där tomheten jag hade inom mig höll i sig bra många år. Det började faktiskt inte vända förrän i december 2009. Även om den inte var lika stark hela tiden så var det då jag slog i botten ordentligt. Sedan dess har det vänt. Två stora avgörande händelser som har tagit mig dit jag är idag är dels att jag lärde känna solstrålen, Annie och dels att jag lärde känna Gustav. Den sistnämnda lärde jag faktiskt känna för två år sedan, nästan exakt på dagen. Och därifrån och fram till idag har det hänt så mycket med mig.

Om jag skulle kunna berätta för mig själv för fem år sedan hur jag mår idag och att jag faktiskt sitter och skriver på ett tal om mitt medberoende så skulle jag inte kunna tro mig själv. Jag hade nog sorgset titta på mitt jag idag och ifrågasatt varför någon skulle vilja lyssna på mig och varför någon skulle vara intresserad av att veta hur det är att ha det som jag har det. Jag hade nog tryckt på att det var mitt eget fel och den skammen och skulden får jag bära själv. Mitt jag idag skulle vilja ge mig själv en kram, en lång varm kram och tala om vad jag egentligen är värd, att jag är så stark samt tala om att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Och jag hade velat tala om för mitt jag för fem år sedan att det inte var mitt fel och att det finns hjälp att få.

Men eftersom jag inte kommer att kunna säga det till mig själv så tänker jag leva varje dag i framtiden för att göra det bättre för de som känner som jag kände då, för fem år sedan. Jag tänker tala om för världen hur viktigt det är att vi lyssnar på varandra och hjälpa andra att hitta sitt värde. För ingen ska behöva känna och må så som jag gjorde då.

Fuck cancer

För ett år sedan sa en av mina vänner farväl och somnade in efter att ha kämpat mot cancer en längre tid. Och vilket tomrum hon lämnade efter sig. Hon som skulle klara sig igenom den där jävla cancern. Stark och envis som få, men den hårda kampen blev för mycket även för henne. Och jag kan knappt, än idag, sätta ord på den sorg jag känner över att hon inte lyckades.

Det var en tuff dag för ett år sedan. Att behöva ringa till andra vänner och säga vad som hänt. Hur säger man att en människa som betyder så mycket för andra aldrig mer kommer att finnas? Jag tror att vi alla insåg att bara finnas där var den bästa hanteringen. Inga ord. Bara finnas.

Vår vän lärde oss mycket den dagen.

Hon lärde oss vad sorg och saknad var. Att våga gråta tillsammans. Öppet och sårbart våga visa sig svag och att det var okej. Ingen dömde eller ifrågasatte någon för den sorg man kände. Därför lärde vi oss också att våga finnas där för varandra.
Hon lärde oss att säga att vi älskade varandra. Visa vad vi betydde för varandra. Våra band blev så starka den dagen och den kommer alltid påminna oss om hur viktigt det är att våga visa och säga vad man betyder för varandra.
Hon lärde oss vad styrka var. Att våga leva vidare och aldrig ge upp. Hur ont det gör eller hur jobbigt det är för stunden. Att ändå göra det bästa av alla situationer och inte begränsa oss. Vårt liv blir vad vi gör det till.

Och egentligen är det knäppt. Att något sådant måste hända för att få en wake up call, men jag tror att vi alla behövde det. Vår vän gav oss trots allt den bästa julklapp vi någonsin kunde få. Den verkliga omtanken till våra vänner.

Hon däremot kommer alltid att fattas oss.
För evigt.

Som en käftsmäll

Har haft lite av en downperiod den senaste tiden. Det är lite för mycket att göra och det är lite för lite som just nu känns kul på riktigt. Nog för att jag älskar mitt jobb och det ansvaret och förtroendet jag fått där, men det börjar tära lite för mycket på mig just nu. Mitt privatliv har kommit lite för mycket i skymundan. Och  på allt det, det tristaste halvåret av alla. Alla två. Kallt, mörkt, regnigt och ett helt hav med snö som aldrig kommer vilja smälta bort.

Jag dör lite inombords bara av tanken.

På det har jag en vän som lagt korten på bordet och berättat sanningen om vad han egentligen har för sig när ingen ser på. Droger. Alltid dessa jävla droger som verkar förfölja mig. Jag är så trött på att skiten ska förstöra för de som finns nära i mitt liv. Jag hatar att se hur de mår dåligt år ut och år in.

Alltid samma tugg.
Alltid samma bortförklaringar.
Alltid samma rädsla.
Alltid samma hopplöshet.

Man vänjer sig aldrig. Smärtan ilar genom hela kroppen. Naglar sig fast och äter upp en inombords. Och den tiden som gör mest ont är faktiskt inte den när missbruket är som mest aktivt, utan den tiden när personen vill ta sig ut. Den perioden är som en berg- och dalbana. Hopp och förtvivlan som avlöser varandra allt från varje timme till några dagar i stöpet.

Och att aldrig veta hur det kommer att sluta. För det kan egentligen bara sluta på två sätt. Liv eller död. Gud förbjude att jag ska behöva genomlida ännu en vän som går bort i droger för det räcker nu. Jag vill inte vara med en gång till. Orkar inte.

Just nu är han inne på avvänjning. Skönt kan man tycka, men jag är så jävla rädd för vad som händer efter det. Den tiden är den riktiga kampen. Den som avgör om det slutar i glädje eller sorg. Det är den värsta karusellen.

Det tog hårt att höra honom säga det, så förbannat jävla hårt.
Måtte han klara av det här.
Måtte jag orka finnas där.

Ett år har gått...

...sedan hon flyttade ifrån Örebro.

Fy fan vad jag kan sakna dig!
Älskade solstråle.

Värre än fiolspel

Första dagen efter semester.
Jag har gnällt mig genom hela dagen. Antagligen för att jag fortfarande är på semester mentalt. Det skulle väl vara första gången i världshistorien i och för sig, då jag annars hoppar jämfota i rastlöshet flera dagar innan semestern är slut och längtar efter att få komma tillbaka. Men inte den här gången. Idag har det bara varit fiolspel modell värre och djupa suckar.

Min semester har varit helt fantastisk på alla sätt och vis (om man bortser från det jag skrev i mitt förra inlägg). Rest runt som en liten tok, hälsat på mina älskade vänner, upptäckt nya platser och gjort saker jag borde gjort för hundra år sedan. Kan ni förstå att en människa som bott 26 år i Göteborg aldrig har åkt paddan? Jo, visst är det så!
När mina föräldrar hade det som förslag när vi var små tyckte jag de var pinsamma. Inte tänkte jag sitta i en båt och åka runt som en jävla turist i min egen hemstad. Aldrig! Sedan nämnde de aldrig ordet paddan igen och tanken på pinsamheten satt kvar bra länge. Men nu så har jag äntligen tagit mig den där turen och det var riktigt mysigt, inte pinsamt. Och på köpet lärde jag mig en ny sak om min älskade hemstad.

Och Stockholm. Jag ville aldrig riktigt åka därifrån och är nog fortfarande där lite i mitt huvud. Troligen för att jag fick så fint väder. Har alltid lyckats med det, att få strålande fint väder när jag besöker huvudstaden.

Sedan har jag även varit i vackra Lidköping och badat i Vänern för första gången, fått en guidad tur i Uppsala av Ior, hälsat på en liten håla med för mycket skog och för lite täckning utanför Jönköping som jag inte visste fanns. Nu vet jag. Och så åkte jag ut en sväng till Öckerö. En liten ö utanför Göteborg där jag tillbringade många somrar som liten hos min gammelmormor. Hon var och är fortfarande en av mina största förebilder, så den platsen betyder lite extra för mig.

Hon gav mig förövrigt en fiol som tillhört hennes man. Hon hade lovat honom för länge sedan att ge den till nästa person i släkten som var musikaliskt lagd och lotten föll på mig. Man kan tro att jag inte är ett dugg stolt över den då den ligger (och har gjort så länge jag bott i Örebro) i sin låda under sängen, men jag är oerhört stolt över den. Spela på den borde jag dock hålla mig ifrån och man ska tro min mor.

Fast någon fiol har jag inte behövt använda mig av den här dagen. Gnisslet och gnället har kommit av sig självt. Helt naturligt, men inte alls vackert nu heller. Jag trivs på mitt jobb så det är inte det. Jag var nog bara inte helt redo mentalt för att komma tillbaka. Om några dagar har nog gnället gett med sig och mitt vanliga, harmoniska jag är tillbaka. Eller ja, mitt vanliga hyperstressade och uppe-i-varv-jag lär vara tillbaka. Det är nästan som fiolspel det med, fast med lite dovare ton. Inlindat i ett stort leende och med en stor portion glimten i ögat.

Imorgon ska jag försöka att inte glida runt på strängarna för mycket till hänsyn för mina fantastiska kollegor.
Om max 49 veckor är det semester igen och jag längtar redan.

Stenarna på mina axlar

Okej.
Det här kommer antagligen bli jordens snurrigaste inlägg, men jag kan inte sova på grund av tankar som bara spinner runt i mitt huvud. Tankar som byggts på under de senaste dagarna och jag måste bara få ur mig dem. Släppa ut skiten utan att jag egentligen har bearbetat det ett dugg, men saken är den att de börjar äta upp mig inombords och jag vet i ärlighetens namn inte heller vad jag ska göra, hur jag ska känna eller vad jag ska tycka. Jag vet knappt ens hur jag ska börja eller formulera mig.

Jag ska göra ett försök så...
Here we go.

Eftersom jag är lite halvkass på att hälsa på mina vänner som är utspridda lite här och var runt om i landet så ser jag min semester som en möjlighet att faktiskt hälsa på så många som möjligt, vilket jag även valt att göra det här året. De två största stoppen skulle bli Stockholm och Göteborg, men så blev det tyvärr inte, vilket jag även kände på mig redan innan.

Stockholm var som vanligt helt fantastiskt. Sju underbara dagar tillsammans med otroligt fina vänner och miljöer. Det är inte helt konstigt att jag faktiskt var på väg att flytta dit för sju år sedan. Staden ger mig så mycket mersmak att jag har svårt att slita mig. Hade det inte varit för att jag bokat tågbiljett därifrån innan jag kom dit så hade jag nog kunnat stanna några dagar till.

Stoppet efter Stockholm var Göteborg och redan dagen innan jag skulle ta mig dit kom en känsla av olust, vilket inte har varit en helt ovanlig känsla den senaste tiden och jag vet precis varför den infinner sig, även om jag har lite svårt för att faktiskt erkänna det för mig själv. Jag tänker alltid att det blir nog annorlunda den här gången, men det slutar alltid med att jag vill därifrån.

Skälet är att jag sedan en tid har börjat glida ifrån en vän. En vän som betyder väldigt mycket för mig. Den klyfta som växer mellan oss har skapat sådana konflikter att det tar inte lång tid innan vi hamnar i gräl med varandra. Den här gången tog det knappa 40 minuter efter det att jag stigit av tåget och började precis som vanligt efter att han pikat mig nedsättande kring diverse saker och att jag sedan säger ifrån om att det räcker. Och det har alltid varit så här den senaste tiden.

Vad jag tror att problemet ligger i är att han inte längre känner sig delaktig i det som händer i mitt liv. Att inte han hänger med i den utveckling och mognad som händer med mig. Han uttrycker ofta i de här situationerna att han alltid varit den han är och att jag blivit så annorlunda. Varje gång försöker jag förklara för honom varför jag känner som jag gör, men han vill inte lyssna utan avbryter mig för att kasta över hela problemet på mig. Antagligen i rädsla över att höra sanningen.

Den här gången orkade jag inte med att allt skulle lastas över som bara mitt fel, så jag försökte få honom att förstå att jag inte orkade ha det så här. Jag uttryckte mig även lite klantigt med att jag hellre såg att vi bröt upp bekantskapen istället för att bara gräla. Visst kan jag känna så ibland, men jag skulle antagligen aldrig kunna göra det. 17 års vänskap är inget man bara kastar bort hur som helst, men åsikt tog tog fyr i hans huvud och slutade med att han bad mig att dra åt helvete för att sedan inte visa sig mer resten av kvällen.

Det här var på torsdagen. På fredagen käftade vi med varandra. Lördagen hamnade både jag och min syster i en dispyt med honom gällande alkoholproblem bland pub-besökare, som antagligen utmynnar i att han själv inte vill inse att han är på väg in i ett. En insikt som slog mig under dessa dagar i och med att vi inte för så länge sedan hade en liknade diskussion som slutade med att han slutade lyssna och bara slog över allt på mig. Att jag var dömande och alltid vill klappa mig själv på axeln.

På söndagen, efter att min syster åkt, hade jag som tanke att jag skulle försöka prata med honom, men han kom hem den kvällen berusad och fortsatte sina nedsättande ton mot mig. Den kvällen valde jag att vara tyst och han gick därifrån för att jag var tråkig och sur. I måndags kom han hem nykter, men gick raka vägen till sitt sovrum med orden att han var för trött. Efter det beslutade jag mig för att åka hem till Örebro några dagar.

Så på tisdagen packade jag mina väskor och åkte hem. Vi pratade bara kort med varandra över telefon. Jag orkade inte ta upp anledningen till varför jag så hastigt valde att inte stanna kvar. Och egentligen tror jag att han förstod. Han vet vad jag känner för Göteborg. Mitt hem, mitt hjärta. Visste borde jag sagt något istället för att bara fly, men jag orkade inte en gång till med en massa tjafs och pajkastning. Vi kan uppenbarligen inte prata med varandra längre. Ett problem jag skrivit om tidigare (klicka här för att läsa) och som känns försent för att rädda.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Han bär min historia, mina minnen, mina skratt och min sorg. Det han inte bär är det som hänt sedan jag valde att lämna Göteborg, vilket jag givetvis har en skuld i. Men jag tänker inte låta mig straffas för att jag förändrats till en människa som är stolt över sig själv. Som kan se sig själv i spegeln och se att jag tagit mig genom en resa till helvetet och tillbaka. Däremot försöker jag möta honom halvvägs och prata med honom om det, men när han inte vill lyssna så blir det svårt.

De här dagarna har malt i mitt huvud om och om igen. Funderat på vad jag borde göra, för jag måste ta upp det med honom. Om jag inte gör det kommer vi bara glida ifrån varandra ännu mer och det är verkligen det sista jag vill. Trots allt så är saken ändå den att han är en av de bästa personerna som finns i mitt liv. En av de viktigaste. Det är det som skapar en konflikt i mitt huvud. Över att jag bär skulden när vi båda borde dela på den.

Det är bådas problem som vi tillsammans måste lösa, men jag vet bara inte hur?