Ett annat typ av helvete

"Att leva i ett missbruk är ett rent helvete. Att bli frisk från sitt missbruk är ett helt annat typ av helvete som är svårare att tackla på många sätt. Du har ingenstans att fly och tvingas stå blottad och naken för sanningen."

Orden är sagda av en vän till mig som kämpade med att komma tillbaka till livet efter ett drogmissbruk. Inte en helt lätt uppgift när man flytt verkligheten in i ett missbruk i över tio år. Men han bestämde sig att nu fick det vara nog och tog klivet ut ur ett helvete, rakt in i ett annat. Att alltid bli misstrodd, alltid behöva bevisa, människors skeptiska blickar och fruktansvärda ord.

Nog hade han inte varit speciellt snäll när han varit drogpåverkad. Det visste han och han var redo att ta den smällen. Att alltid få höra elaka kommentarer. Han ville bara få leva, skapa ett liv bra mer värdefullt än det han hade haft. Ville få jobba, skaffa tjej och familj. Ett normalt svenssonliv som han själv kallade det för och för honom var det just de sakerna som kännetecknades som ett sådant liv.

Jag beundrade hans mod, hans vilja och styrka. Tio år är en lång tid och du hinner skaffa dig många fienden och osunda relationer under den tiden. Leva med att ständigt vara jagad och hotad. Alltid behöva se sig över axeln, inte kunna vara trygg ensam. Dessutom hade han fått oxhjärta och skulle inte få leva sitt liv fullt ut. Egentligen hade det bara varit enklare för honom att leva kvar i skiten tills det blev hans död, men han hade bestämt sig och han var fast vid sitt beslut. Han visste att han inte skulle få bli gammal, men han ville leva ett värdigt liv. Även om det innebar ett annat typ av helvete än det han var van vid.

"Vara bojad och fast på havets botten är inget liv. 

Strypsnaran runt halsen kan man leva med även om man inte vet när det kommer att bli svårt att andas."

Vi som aldrig varit där kan aldrig förställa oss hur det är att gå från ett helvete till ett annat. Vi vet inte hur det känns att alltid behöva bevisa för andra att man fått nog. Att man är villig att göra vad som helst för att få vara en del av ett annat typ av liv. Aldrig behöva känna känslan att för evigt behöva jobba i motvind. Det krävs en enorm mental styrka och livskraft för det. För någon som då har oxhjärta kan det kännas menlöst att ens försöka, men han gjorde det.

Om han lyckades?
Ja, det gjorde han. Han gick aldrig tillbaka till bojan på havsbotten.
Om han fick sitt svenssonliv kommer vi däremot aldrig få svar på, men jag vill tro att han tillslut fick det. Hans mål, hans dröm. Det han var villig att kämpa för med strypsnaran runt halsen. Idag finns han tyvärr inte kvar i livet. Dog i soffan i sin lägenhet. Hjärtat gav upp. Det var för nio år sedan. Två månader efter att han tagit sitt beslut, en månad innan han skulle fylla 25.

Han blev fri.
Både från bojan och strypsnaran.
Även om det inte blev som han tänkt sig så blev han fri.