Tänk om

Tänk om jag ändå hade kunnat få strunta i att åka härifrån och istället stanna. Bosätta mig här och arbeta här. Tänk om jag hade kunnat pendla till mitt arbete från Stockholm istället för Örebro. Rent krasst hade jag faktiskt kunnat göra det egentligen. Det skulle i praktiken innebära två timmar extra pendling varje dag. Alltså sammanslaget på både dit och hemresa. Kan hända att jag kollade upp det när jag skulle kika på resor till Örebro. Dock skulle det kosta alldeles för mycket för att det verkligen skulle vara värt det i längden. Men tänk om...

Åh, jag vill så stanna här, bo här varje dag och inte bara några dagar om året. Älskar människorna, staden, pulsen. Igår, strax innan jag somnade, så låg jag och lyssnade på trafiken utanför. Jag saknar det, ljuden av liv dygnet runt. Grannar räknas inte, utan det jag pratar om är livet som fortsätter medan andra tar en paus. Påminnelsen om att det finns där. Det är nu jag verkligen märker av att jag är en storstadsflicka ut i fingertopparna. Mindre städer i all ära, men det här är det jag behöver och mår bra av.

Ångesten över att åka hem till Örebro. Den som alltid infinner sig när jag är här. Går in på SJ's hemsida för att sedan klicka bort sidan. Går in igen och söker på resor till Örebro för "imorgon", klickar på senare resor samma dygn tills inga fler finns. Kollar dagen efter "imorgon", dagen efter den och dagen efter den. "Imorgon" kan få vara vilken dag den vill bara den inte är dagen jag behöver åka hem. Så jag klickar bort sidan utan att boka någon resa alls. Det blir så definitivt.

Jag har ju semester och kan egentligen stanna här hela augusti ut. Jag kan, men jag har inte tiden. Det finns andra saker jag vill göra, som att åka till Göteborg. Mitt hem, mina rötter. Träffa mina andra vänner, mina barndomsvänner. Och solstrålen, min alldeles fantastiska vän Annie och sedan såklart Laila. Min visdom och förebild. Men sedan då? När semestern är slut och jag ska tillbaka till mitt jobb, då måste jag till Örebro igen och inte till Stockholm. Det är den vetskapen som tär när jag sitter där på SJ's hemsida och försöker förmå mig själv att boka en resa härifrån. Inte för att jag vantrivs i Örebro, för det gör jag verkligen inte. Örebro betyder så mycket bra saker för mig. Kanske mer händelser och människorna där än själva staden, men Örebro är inte min stad. Och sanningen skär i mitt hjärta när jag tänker på det. En stad som betyder så mycket för mig, men som aldrig någonsin kommer att kännas som hemma hur mycket hemma det än är i folkbokföringsregistret.

Det ringer någon klocka om att jag tidigare både har sagt och skrivit här att Örebro känns som hemma, men det gör faktiskt inte det. Staden känns inte som hemma, men människorna jag lärt känna får mig att känna mig hemma i deras sällskap. Det är den trygga, stabila vänskapen som skapar den känslan.

Vad djup jag blev.
Märks tydligt att jag har massor av tid för mina tankar. Kanske lite därför jag inte klarar av att ha semester för länge. Mina tankar äter upp mig, så vi får väl se hur jag ska klara av det här. Kommer väl förvandlas till värsta filosofen på bloggen den sista veckan.

Höll på att glömma att jag troligtvis träffade mannen i mitt liv för någon dag sedan också. Min vanligaste kommentar när jag stöter på en människa som griper tag i mig. Alltså inte fysiskt. Inte så att jag blir helt hänförd av människor som brukar fysiskt våld mot mig det första de gör. Någon måtta får det vara på det destruktiva beteendet. Dock grep han tag i mig på ett mentalt, intellektuellt plan. Så in i helvete! Sedan den dagen kan jag inte sluta tänka på det där mötet, den där dagen. Jävla synd att jag aldrig kommer träffa honom igen bara eftersom jag aldrig löste det "problemet" innan vi skildes åt. Men, men var är en bal på slottet när mästarinnan i låta tillfällen glida förbi ännu en gång gjorde det?

Och nej, jag kommer inte få träffa honom igen såvida jag inte blir en människa som tycker om att leta efter en nål i en höstack. Känns som att roligare hobby kan man sysselsätta sig med.