Bli vän med sin kropp

Jag har ingen hjärna kvar eftersom jag tror att jag bokstavligt talat kan ha hostat ut den under dagen. Om jag tappar rösten inom en snar framtid så är jag inte förvånad. Trots detta tänkte jag försöka få ut mig något intelligent om det som snurrar i mitt huvud just nu.

Jag har alltid haft lite ångest över min kropp, vilket i sig inte är så ovanligt. De allra flesta människor har detta. För min del handlar det om mittenpartiet av kroppen, det vill säga magen och brösten. Båda problemområdena är enligt mig för stora och slappa. Tanken har slagit mig att ta den enkla vägen och lägga mig under kniven, men lyckas alltid få fatt på min hjärna och att inse att det egentligen inte är lösningen på problemet. Dessutom skrämmer mig tanken att behöva sövas. Med andra ord kommer det aldrig att hända.

Med detta i tanken så har jag försökt leva mitt liv utifrån att jag behöver bli vän med min kropp. Inse att det är så här jag ser ut, att det inte är så illa som jag tror och banka in i huvudet att jag duger ändå. Min personlighet och den jag är handlar inte om hur min mage och mina bröst ser ut. Inte alls faktiskt. Det arbetet är dock inte så jävla lätt när man lever i en utseendefixerad värld. Sociala medier hjärntvättar oss med hur vi borde se ut för att må bra och dejtingsidor är löjligt bra på att döma ut varenda jävel som kliver över dess tröskel. Därför måste man utrusta sig med ett pannben av stål och bli riktigt hårdhudad för att klara av att stå emot allt som kommer emot en. Ändå är det svårt.

I allt detta har jag ändå upptäckt något som aldrig riktigt slutar förvåna mig. Antagligen utifrån det faktum att jag har lite småångest över min egen kropp. Jag anser inte att jag är vän med den än, men att jag arbetar med det hela tiden. När jag är ute så är det inte så ovanligt att jag får uppmärksamhet. Jag har alltid tidigare trott att detta beror på mina bröst och att killar överlag bara vill ligga och visst finns det dem som säkert har det som baktanke. Men på senare tid har jag börjat inse att det är långt ifrån alla som endast har detta i huvudet. Killar har tagit kontakt med mig för att de seriöst tycker att jag är intressant och för att de vill lära känna mig. Jag får en del komplimangen som handlar om helt andra saker än det som relaterar till min kropp. På detta får jag hela tiden höra att jag ser ut att ha en sjukt bra självkänsla.

Det förvånar mig eftersom jag inte själv tycker att det stämmer. Så antingen har jag kommit mycket längre i mitt arbete än vad jag tror att jag har eller så är jag bara sjukt bra på att fejka vänskap med min kropp. Ju mer tiden går så tror jag att det är det första som stämmer. Min kropp funkar oavsett hur den ser ut och jag vet hur jag ska klä mig för att dölja och framhäva de delar jag vill. Och helt ärligt...om jag inte duger utseendemässigt av vissa personer så skiter jag i det. Den personen lär inte duga för mig heller. Dömer man personer utifrån utseende så är det inte en person för mig, så är det.

Nu ska jag bara lära mig att fatta när personer flirtar med mig och inte. Den är svårare. Uppenbara saker är enkelt, men de är de små subtila sakerna som andra gör som är riktigt svårt. Dessutom vet jag aldrig hur jag ska kontra på saker jag inte vet hur jag ska tolka, vilket slutar med att jag står där helt stum, ler och går vidare som att inget har hänt.

Hade inte kunnat säga det bättre själv

"Så många gånger, förstår ni, 

som jag gav bort mitt lilla hjärta till nån 

som lika gärna hade kunnat runka"

- Mia Skäringer

Så himla bra och så galet sant.
Det hade varit trevligt om man någon gång kunde lyckas med att hitta en enda människa som faktiskt har ärliga avsikter. En person som är genuint snäll och som inte flippar och halvt slår ihjäl en bara för att det råkade bli så. Någon som på riktigt vill lära känna en för att hen är intresserad av att veta vem jag är och inte för att få omkull mig några timmar senare. En partner som är ärlig, uppriktig och trogen. Som älskar med hela hjärtat och som finns vid min sida för att hen vill det och inte för att det är ett tidsfördriv i väntan på att det kommer någon annan som är mer intressant. En människa som inte ljuger och går bakom ryggen.

Allt annat får mig endast att kräkas lite i munnen.
Och helt ärligt....är det för mycket begärt?

Vad är en man?

Ganska ofta får jag höra att jag borde skaffa mig en man i mitt liv. Lika ofta kan jag inte låta blir att bli irriterad över kommentaren, men istället för att säga något så väljer jag att bara vara tyst. Jag inser ju att kommentaren är menat antingen på ett välmenat sätt eller något oskyldigt med glimten i ögat ändå kan jag inte låta bli att störa mig.

För det första så kan jag ibland undra vad definitionen av en man är? Jag antar att de som påtalar att jag behöver en syftar till en person av motsatt kön som är stark, trygg och som kan ta hand om mig. Jag kan i vissa fall hålla med, men om man adderar lite andra personlighetsdrag så vet jag inte om jag längre om jag gör det. Eller jag är fullständigt säker på att jag inte håller med. Exempelvis så berättade jag för en vän för inte allt för länge sedan att en kille som jag dejtat ville börja träffas igen. Personen frågade då hur jag ställde mig till det och jag svarade att jag var tveksam, mycket tveksam och sedan hann jag inte säga mer innan personen fällde kommentaren "Varför? Du skulle verkligen behöva en man i ditt liv". Och det kanske jag behöver ibland, men inte honom. Han och jag har redan dejtat varandra och jag upptäckte att han hade sidor som inte var speciellt vackra. Bland annat var det väldigt ofta his way or no way. Han hade svårt för att förstå vad jag har varit med om och sätta sig in i det, jag fick sällan ha en åsikt som var olik hans och han kunde absolut inte tänka sig att möta mig halvvägs i något vi pratade om. Det är sällan saker som detta spelar någon roll i kommentaren om att jag behöver en man. Det verkar inte vara viktigt, utan det viktiga är att det finns någon. Hur han sedan behandlar mig verkar ingen vilja höra. Det är en person av motsatt kön som har potential att ta hand om mig för att han råkar ha en snopp.

För det andra. Vem säger att det är en man jag behöver? Kan inte en person av samma kön vara stark, trygg och någon som kan ta hand om mig? Om inte så måste ju även jag se ut som svag och verka väldigt svag som person. Med mitt bagage ser jag mig själv som en extremt stark person Jag är stark. Och dessutom inte heterosexuell. Förvisso inget jag hojtar högt och lågt om, men inte heller något jag döljer. Däremot stör jag mig extremt mycket på det faktum att man än idag förutsätter att alla man känner är hetero, att det fortfarande 2015 är någon slags norm. Har vi verkligen inte kommit längre?

För det tredje och sista så trivs jag som singel och jag klarar mig väldigt bra själv. Jag kan ta hand om mig och är inte i behov av någon som ska leka någon slags superhjälte. Jag råkar även vara trygg i det. Om jag ska ha någon i mitt liv så behöver personen tillföra något jag saknar mer än ett till kön om inte så kan jag lika gärna fortsätta vara i mitt liv själv. Behovet att jag behöver någon är större hos de jag känner än hos mig och visst kan det vara så att de är oroliga över att jag känner mig ensam, men varför i så fall inte ta reda på om det är så? Eller om jag upplever att jag behöver någon och då även om det är en man. Låt mig bestämma om jag behöver en man i mitt liv och vilket kön den där mannen ska ha.

Hur man lättast får egentid

Semester. För många innebär det lugn och ro, tid för att bara vila upp sig och ta hand om sig själv. För mig innebär det, förutom mitt ideella åtagande som jag själv väljer, att lyssna på alla andras jävla problem. Det kan hända att det är precis lika mycket som annars, men bara att det blandas upp med allt annat jag gör så att jag inte märker av det på samma sätt. Men det har varit lite som att trycka på en knapp och skiten har bara sköljt över mig. Det verkar liksom inte finnas något stopp på det. Är det så här jag har det annars också så förstår jag varför jag alltid känner mig stressad och inte hinner med så mycket av det som jag vill göra.

Samtidigt tycker jag att det är konstigt att människor i allmänhet tar sig friheten att använda mig som någon sorts hobbypsykolog. Dessutom inte har den minsta respekt för att jag faktiskt har ett eget liv och faktiskt har semester. Jag behöver också få vila och bara rå om mig själv. Jag hade kanske stått ut med det om jag hade fått ut någonting av det eller om det handlade om viktiga saker, men helt ärligt...jag kan fan inte bry mig om allas jävla små vardagsproblem. Det rinner ur folk som en enda äcklig sörja och efter ett tag slutar jag till och med lyssna. Jag hummar bara med och verkar intresserad.

I allt det här så finns det människor i min omgivning som faktiskt har den stora respekten att fråga om jag har tid. Tråkigt nog orkar jag inte med dem heller eftersom all annan tid äts upp av dem som absolut inte visar någon respekt. Och jag skulle i ärlighetens namn hellre lägga tid på dem som frågar. Jag hade för inte så länge sedan en vän som började prata, men stoppade sig själv och frågade om jag fortfarande hade semester. När jag sa ja så svarade personen med att vi kunde ta det en annan dag för att inte förstöra min semester med stuntproblem. Det gjorde mig så varm i hjärtat att jag sa att det inte gjorde någonting att vi tog det nu. Tänk om alla kunde tänka så. Låta det vara upp till mig om jag har tid eller inte istället för att bara förutsätta att det är så för att jag inte jobbar.

Det kan hända att jag just nu kommer att trampa väldigt många personen på tårna, men jag orkar faktiskt inte bry mig för det är ingen som verkar bry sig om vad jag känner heller. Men. För helvete. Deala med dina egna jävla hjärnspöken istället för att lasta över dem på mig. Jag har inte tid för jag har semester. Även som hobbypsykolog. Så. Nu var det sagt. Och behöver du ens fundera över om du är en av personerna som bör känna sig träffad så är du troligtvis det. Fast få inte för dig att be om ursäkt om du tänker den tanken efter att du läst det här. Tänkte du inte göra det innan så tjänar det inte så mycket till efter att jag outat hur jag känner.

Någon gav mig tipset att stänga av mobiltelefon och dator för att inte vara anträffbar och visst är tanken god, men det finns faktiskt saker jag vill göra som kräver mobil eller dator. Jag har istället hittat mitt eget sätt för att bli lämnad ifred. Ett mycket enkelt sätt när man ändå har semester. Vänder man runt på dygnet så har man hela natten och den vakna tiden för sig själv. Perfekt. Och som sagt...jag har ju ändå semester.

Sluta hetsa!

Alla dessa jävla storhelger då man promt måste göra något. Varenda gång och var enda år. Skulle man få för sig att svara att man inte planerat något alls när man får frågan hur man ska fira så är det nästan så att folk tappar andan eller tycker synd om en. Själv förstår jag verkligen inte den där galna hetsen över att man alltid måste göra något. Jag tillhör den där lilla skaran som helt ärligt kan tycka det är väldigt skönt att inte göra någonting alls oberoende av vad det är för dag.

Mitt liv handlar ofta om att lyckas pussla ihop vardagens alla dagar och detta fastän jag inte har barn. Man kan faktiskt vara singel och utan egen familj och ändå ha ett galet hektiskt liv. Se bara på mitt. Och gillar precis som alla andra att bara ta det lugnt och oftast har jag tiden när alla andra är mitt uppe i att fira någon helgdag. Julafton är ett riktigt sådant bra exempel. Jag firar inte jul och har inte gjort på flera år, men jag trivs med det. Det är då jag har tid för att bara ta hand om mig själv och slipper blir störd eller få dåligt samvete för att jag inte orkar ta mig iväg för att umgås. Och helt ärligt...kan jag jobba, så gör jag det.

Midsommar är en annan utav våra stora helgdagar, direkt efter julafton. Det är också en sådan där dag som man tydligen inte får lov att vara själv på. För det mesta så gör jag också något, men i år blev det bara inte så och helt ärligt så trivs jag precis lika bra med det, som om det vore en helt vanligt lördag eller söndag. Jag är inte och kommer aldrig vara rädd för att vara själv och det är mest för att jag vet att jag inte är ensam. Själv, men inte ensam. Det är en jävla skillnad.

Sedan kan jag helt ärligt säga att jag inte varit själv hela dagen, men den största delen av dagen har jag det. Mest för att vädret utanför har varit riktigt tråkigt och vem bryr sig då om man sitter hemma och bara myser?

Och när jag ändå är igång och morrar så vill jag bara säga att killar som får för sig att gå bakom en tjej på en tom gata borde få ett skott i pannan. Man gör fan inte det. Inte ens om man inte har något dumt på gång. Jag blir vansinnig över att man ska behöva känna sitt orolig över att det ska hända något bara för att det händer lite för mycket skit i den här stan.

När det bara är jag och jag

Så kom den där helgen som jag skrivit in i min kalender som egentid. Inget får planeras in och ingen som jag ska umgås med förutom mig själv. Så himla härligt och en aning förvirrande för både hjärnan och kroppen. Båda är så vana att konstant vara igång och alltid leverera eller vara social och ni behövde ingen av dem vara någonting. Det resulterade i mycket sömn och uppenbara talsvårigheter när jag skulle betala i affären ikväll.

Den helt fantastiska helgen startades med en AW tillsammans med en av mina helt fantastiska kollegor och tillika min lilla glädjemyra. Hon som sitter bredvid mig varje dag och förgyller min dag med en massa glädje och tokigheter. Var helt underbart att få sitta på en uteservering, dricka vin och vara lite privata utanför jobbet för en gång skull. Välbehövligt och viktigt för att jobbet ska bli en mer fantastiskt så den varan kommer det bli mer av. Senare på kvällen slöt fler personer upp och det blev även en match i bowling innan det blev dags att ta sig hem för sömn.

På lördagen skulle jag ha städat och färgat håret, men jag beslutade mig för att skita i det och jag följde den planen också. Istället blev det en långpromenad med tillhörande turf. Jag har sagt det förut och säger det igen. Det är något speciellt med att sitta med en karta och planera upp sin promenad och samtidigt i det tysta tävla mot främmande personer i att ta flest zoner. Roligast är att nästan vara på samma zon och tävla om att ta sig dit snabbast och sno åt sig poängen, samt låsa zonen för en tid för den andra stackaren som tagit sig dit. Sådan jäkla kick.

Idag hade jag samma plan som gårdagen. Städa och färga håret, men körde på samma stil igen. Jag gjorde mig till en rebell och sket i det. Det får fan vara lite skitit i lägenheten och det finns fler dagar som jag kan ta mig an det. Skiten lär ju inte springa någonstans av sig självt, både på gott och ont. Dessutom är det bara jag som blir drabbad av det så varför inte gå YOLO?

Inte många knop gjorda, men det var det jag behövde. Bara vara med mig själv och inte bry mig om någonting som annars känns viktigt. Vi får väl se när det händer igen. Från imorgon är schemat fullt igen och det börjar med en arbetsdag på jobbet följt av middag med mina kollegor.

Hey, ho, let's go!

Det fullbokade schemat

Min kalender är ett skämt. Man kan tro att det är två personer som använder samma när man kollar i den. Så fullproppad med grejer att göra är det i den hela tiden och det känns just som det aldrig riktigt tar slut. Det börjar till och med bli svårt att minnas när jag senast bara var hemma och tog det lugnt, satt i soffan en hel dag för att göra absolut ingenting.

Än så länge minns jag att det var sista helgen i mars och dessförinnan var det näst sista helgen i februari. I april blir det inte någon sådan helg. Har jag tur så blir det andra helgen i maj nästa gång och sedan är det igång igen till mitten av juni. I vanliga fall har jag inget emot att det är mycket att göra mest hela tiden, men just nu skulle jag verkligen bara behöva få lite tid till att andas. Till saken hör väl dock att jag ligger lite back i sömntimmar och då går det mesta i mitt liv i moll. Men om sanningen ska fram så hade det varit bättre med en aningen luftigare schema en liten period så det är nog dags att ta tag i det så att det också faktiskt blir av. Helst innan jag går i tusen bitar i humöret och verbalt misshandlar hela min omgivning.

I allt kaos så har jag i alla fall hunnit hitta mig en ny liten hobby. Pärla armband till Spelkontroll. Trodde aldrig jag skulle kunna finna någon som helst ro med ett sådant pilljobb som det är. I min värld trodde jag att det skulle bli något jag skulle kunna ha tålamod till i fem minuter och sedan skulle det ligga pärlor över hela jävla golvet i rent raseri, men faktum är att det är sjukt rogivande. Har suttit en timme varje kväll den senaste veckan och pärlat och tittat på en film eller lyssnat på en podcast och det är riktigt mysigt. Och det blir jävligt många armband. Det är nästan så att det ser ut som en armbandsfabrik här hemma. Så nu får jag kanske boka in öppnandet av en armbandsbutik också för att toppa det fullbokade schemat.

Någon som kan ringa psyk och fråga om de har en plats ledig åt mig om en månad eller två? Jag sitter här så länge och pärlar armband. Hittar ni mig inte så är jag hemma.

Paradiset

Det är precis så fantastiskt som det låter. Jag är i mitt alldeles egna paradis, Turkiet. För att vara lite mer exakt så befinner jag mig i Side, eller strax väst om Side på en resort. Kom hit igår efter tolv timmars resande som faktiskt gick mycket smidigare än vad jag hade trott och då var ändå SJ inblandat i en och en halv timme. Reste dock med en hel del marginal ifall de skulle klanta sig, vilket egentligen är helt absurt att man ska behöva räkna med. Skitsamma. Jag är här och det är det som räknas just nu.

När jag satt i transfern ut till hotellet landade hela min själ och det kändes som att jag kommit hem. Galen känsla eftersom Turkiet inte på något sätt är en del av mig. Inte mer än att jag älskar landet i sig och åkt hit en herrans massa gånger. Men jag kan inte förklara vad som händer med mig när jag kommer hit. Turkiet är min själs hem på något skumt sätt. Jag mår bra här. Så in i helvete bra. Hann knappt mer än att sätta mig på bussen innan jag somnade och vaknade 40 minuter senare när chauffören ropade ut hotellet. 

Denna gången har jag rest helt själv och jag tror helt ärligt att det var ett riktigt bra val. Bara tid för mig själv. Göra mina alldeles egna val och bara bry mig om vad just jag känner för idag. Allt jag behöver finns dessutom på hotellet förutom själva havet, som ligger på ett behagligt avstånd på 200 meter från hotellet. Annars finns verkligen allt annat precis här. Två restauranger, glassbar, en affär med det mesta att tillgå, två barer, spelhall, showhall, fem pooler, tennisbana, gym, relaxpool inomhus och ett spa med galet bra priser. Och rummet. Alltså rummet är gudomligt, speciellt för mig som bor helt själv. Skulle jag kunna ta med det hem och fortsätta ha det som lägenhet för all framtid så hade jag gjort det. 

Personalen överallt här är urtrevliga och passar upp på mig hela tiden. Kanske för att jag är tjej och själv, men jag bryr mig faktiskt inte så mycket om det om jag ska vara helt ärlig. För från första gången överallt så har de öppnat dörren för mig när jag ska in någonstans och så fort jag ska ta mig ut. Till och med när jag skulle in på gymmet där det inte finns någon personal. Dock finns det personal på spat som ligger precis jämte. Den enda dörren jag hittills själv behövt att öppna när jag ska in eller ut är till själva rummet. Eller ja, förutom idag när jag stötte ihop med städerskan i dörren, som ville in och städa och hon råkade vara lite snabbare på handtaget än jag. 

Vädret är väl det enda som hade kunnat vara lite bättre. Är dock 15 grader en molnig dag, men med nordliga vindat blir det relativt kallt. Dock inte så kallt att jag behöver sätta på mig jackan jag har med mig för att inte dö av köld när jag kommer hem igen, men lite kyligt blir det allt.  Imorgon bestämde sig däremot vädergudarna för att ge oss strålande sol och blå himmel istället för det regn som envist har presenterats på väderleksrapporten. Då blir det att kasta sig ut till poolen med bikini och solskyddsfaktor. Spa, gym och relaxpool får nöja sig med mitt sällskap de regniga och molniga dagarna. 

En lite störande sak på tal om väder. 

Det första som hände när vi satte oss på transferbussen igår är mamman och dottern precis jämte mig som stönade beklagande att det var så sjukt jävla varmt. Det var 17 grader och växlande molnighet. Långt ifrån den värme som det normalt brukar vara i Turkiet. Och nej, så jävla varmt var det faktiskt inte. Jag satt med långärmad tröja och långbyxor på mig utan att svettas nämnvärt. Den typen av människor borde fan inte få möjligheten att resa utomlands, om det nu är så jobbigt med värmen. Eller jo, det kan de få göra, men endast resor till kalla länder. 

Nä, nu ska jag och jag ha kuddkrig med varandra i min sketstora dubbelsäng. Sedan väntar skönhetssömn innan dejten med solen imorgon. Imorgon kväll går jag under smeknamnet kräftan.

Fly on the wings of love

Att resa utomlands var förut något som låg långt upp på min agenda över saker jag ville förgylla mitt liv med när jag var yngre. Från det att jag gick ut gymnasiet -98 så reste jag minst en gång om året, ibland blev det till och med två gånger. Det blev även resor innan dess, men då var det varken jag som bestämde hur ofta eller var. Inslaget med semesterresor till länder runt medelhavet, som jag älskar, startade i samband med att jag blev myndig och fick bestämma själv.

När jag träffade min dåvarande sambo med tillhörande spelproblem så upphörde resandet väldigt tvärt av ganska naturliga skäl. Och på grund av mitt dåliga skick och urkassa ekonomi efter det där uppbrottet för snart sju år sedan så lyckades jag inte uppta mitt resande igen. 2006 blev det sista året som jag reste iväg och jag har så in i helvete saknat det sedan dess. Det har varit en av mina väldigt förlorade pusselbitar i livet. Den resan var förvisso med dåvarande sambon. Den enda resan vi gjorde tillsammans, bokad med vinstpengar från pokern. Pengar som borde ha gått till annat, men så tänkte inte han med sitt dåliga samvete som då fortfarande fanns kvar.

Att resa får mig att må så otroligt bra. Jag älskar havet, värmen, kulturer, språk och nya miljöer. Resa utomlands innebär verkligen semester på riktigt för mig. Det är där jag kan slappna av och verkligen bara få vara utan alla måsten och all stress. Mitt liv är relativt hektiskt som det är så en vecka till medelhavet laddar upp mina batterier på ett helt fantastiskt sätt.

Sommaren 2013 var jag helt färdig med min inre resa och jag kände att jag hade en mycket bättre kontroll över min ekonomi även om det fortfarande inte är fullständigt bra. Det var också sommaren då det började suga ordentligt i rese-tarmen igen, men det blev aldrig någon resa. Förra våren var suget så stort att jag inte kunde hålla tillbaka det längre och sparat pengar för att resa hade jag då gjort ett bra tag för mitt mål var så klart för mig. Jag skulle utomlands 2014 och så blev det.

I slutet av april bokade jag och en vän en resa till Rhodos och planerade även för att åka över till Marmaris i Turkiet en dag endast för att jag fullkomligt älskar Turkiet och speciellt Marmaris. En vecka totalt och jag har nog aldrig längtat så mycket i hela mitt liv att få resa igen som jag gjorde efter den bokningen. Det kändes även galet länge, som att det var overkligt att jag skulle åka. Och när vi väl kom iväg med flyget...ovärderligt.

Just i den stunden, där och då lovade jag mig själv att jag ska spara undan allt jag bara kan för att få komma iväg så ofta jag kan. Och jag kan avslöja att om två veckor sker det igen. Jag hittade en urbillig resa på 2000 kronor till en resort i Side, Turkiet. Helt spontan satt jag där en dag i februari och bara bokade den utan att ha tagit semester än på jobbet. Semestern från jobbet var inga som helst problem så jag drar...igen...till värmen...helt på egen hand. Och det ska bli sååå skönt.

Kärleksfullt

Eftersom det är alla hjärtans dag idag så passar det sig ganska bra att ge en recap på vad som hänt på kärleksfronten. Jag kan ju redan nu avslöja att jag fortfarande är extremt singel, men saker har ju ändå hänt sedan sist.

För något år sedan bestämde jag mig för att sluta ha flyktiga romanser som enbart innebar att ha typ sex eller något mellanting av vänskap och förhållande. Jag mådde inget bra av det och det tillförde endast att jag sprang mer vilse i mig själv samt fick ännu svårare för att öppna upp mig själv för någon. Det har jag hållit kvar vid och har gjort mig så gott. Jag har hittat mig själv och jag har definitivt hittat vad det är jag behöver och söker. Dessutom har det lärt mig vad jag inte behöver och droppa relationer som inte ger mig något överhuvudtaget.

Killar har har stannat till för att sedan fortsätta förbi för att jag har bett dem att göra det. Inte orkat hålla kvar saker som inte känns fullständigt bra, vilket har blivit en ny sida hos mig som jag utvecklat. Förut har jag hängt kvar i det lilla halmstrå som varit bra i hopp om att allt annat ska bli bättre. Idag sätter jag ner foten och drar vidare. Finns det inget intresse av att förstå eller kraft att vilja vara vid min sida så kan det lika gärna vara för mig. En insikt och medvetenhet som gjort mig jävligt mycket starkare på kort tid.

I början av förra året gjorde jag en ansats till att faktiskt på allvar ge mig in i det där med dejtande igen. Att göra ett seriöst försök att låta någon komma mig nära och stanna så nära, för visst...jag har också saker att jobba på med mig själv. Men min tanke var att om jag ska göra en seriös satsning så behöver jag också ha en person som seriöst och vill ha hela mig och inte bara en del av mig. Så jag slog till där någon gång i början av sommaren med en kille som jag skrivit lite fram och tillbaka med ett tag på happypancake.

Han var extremt mogen och hade ett synsätt på livet och relationen som kändes sund. Vi träffades och det kändes kanon och vi träffades en andra gång och det kändes fortfarande kanon. Därefter kom det fyra veckor semester för honom som innebar fyra veckor i Grekland och därefter hade jag tre veckor semester med fullbokade veckor, men vi hann ändå ses den sista av dessa tre veckor. Det var väl ungefär där som kaoset började. Orkar inte alls gå in på alla turer av missförstånd eller oförståelse för det var som sagt bara ett enda stort kaos utan stopp. När det började landa i att han använde frasen "Varför kan du inte göra det för mig när jag har gett upp barn för din skull?" så fick jag nog. Rejält nog. Och bröt. Då hade jag till och med försökt att sätta mig ner med honom och förklarat hur det kändes för mig när han använde den och att han inte kan köra med den för varje sak, men fick bara ett par höjda ögonbryn av oförståelse.

Kort därpå, när jag precis hade bestämt mig för att lämna nätdejtingen så träffade jag på en kille som definitivt var i min smak. Enkel, lik mig med ändå galet olik och med en fantastisk syn på livet. Plus i kanten var att han inte skyggade för mitt förflutna och gärna ställde frågor för att förstå. De sista tre månaderna av förra året var en helt sjukt fantastisk tid och sedan kom 2015 och det var som att vända på en hand och helt ärligt så vet jag inte riktigt vad som hände eller vad som gick fel. Vet knappt ens om något gick fel, men det bara dog. Fullständigt. Så i slutet av januari valde jag att släppa honom. Eller snarare så lät jag mig själv gå för det fanns inte ens ord kvar att säga till varandra förutom misstro och någon slags tvång på att alltid behöva förklara sig. Kanske var det våra olikheter som kom i fatt oss. Kanske var det insikten om att träffas blev ett för stort projekt när vi hade för mycket att göra på var sitt håll. Eller så kan det ha varit att våra möten i sig blev ett projekt. Kärleken och känslorna blev inte naturliga.

Vi pratade om det några dagar senare och försökte på nytt, men det blev som att återuppta samma gamla vals som vi redan dansat och misslyckats med. Dör det, så dör det och det finns egentligen inte så mycket att göra åt det. Ett förhållande som tar mer energi än vad det ger och inget att bygga på. Det är i alla fall en insikt jag har lärt mig att se. 

Och där står jag väl nu.
Extremt lite av varan kärleksfull partner vid min sida, men fortfarande extremt mycket kärlek till mig själv. Faktum är att det inte gjort eller gör speciellt ont heller. Sorgset en dag eller så, men det har inte gjort ont i mig. Och det kan jag säga att den känslan är ny för mig och har nog kommit till av anledningen att jag inte hänger mig i något innan det känns fullkomligt rätt på alla plan.

Och bråttom.
Jag har inte bråttom till något, förutom till våren.

Sött, surt, salt och syrligt

Även om det stundtals den här veckan känts som att livet kan ta sig i häcken och att jag har varit grymt trött mest hela tiden, så har solen och värmen idag räddat upp allt och nog fan kommer det att bli en fantastisk avslutning på den här veckan också. Jag känner det på mig. Smygstartade på en fantastisk avslutning med att äta jordgubbar fastän det egentligen är för tidigt för att de ska vara goda, men de såg goda ut och luktade gott. Borde antagligen bara ha stirrat ihjäl dem istället för att stoppa dem i mun.

På jobbet sitter jag just nu och planerar min allra sista utbildning som jag ska hålla i med start på måndag. Efter det som kommer livet på jobbet se lite annorlunda ut. Har varit lite vacklande kring hur jag ska känna gällande det där, men har nog kommit fram till att det känns helt okej. Det betyder faktiskt i praktiken att jag kan lägga fokus på andra saker som inte rör jobbet, vilket jag nog både behöver och vill även om det innebär mindre lön att röra sig på. Hela vintern och våren har den fysiska hälsan svajat en hel del och även om den har repat sig så har inte den mentala hälsan riktigt hängt med på det. Därför blir vissa veckor och dagar som att livet kan ta sig i häcken. Så med lite förändring kan troligtvis även den mentala hälsan stabiliseras till det bättre. Jag tror på det.

Den enda förändringen just nu som inte har blivit till det bättre är lokaltrafiken i det här länet som varje år får för sig att ingen jobbar från april till semestertiden eller från semestertidens slut till oktober, då de har börjat med sin sommartidtabell. Med andra ord går det så lite bussar att det är pinsamt, för det är ju inte direkt som att det går jättemånga bussar på vintern heller. Fast det kanske bara är jag som är van vid storstäders tätare linjetrafik, men en gång i timmen på sommaren har faktiskt inte helt okej när man på kvällen bara vill hem och inte stå själv i mörkret. Sedan är jag nästan helt övertygad om att Örebro län är det enda länet i hela  Sverige som har en sommartidtabell som sträcker sig från mitten av april till mitten av oktober. Det är ju helt korkat när man på samma gång vill få in tips som gör att fler människor ska välja att åka kollektivt. Vad tror ni om bättre linjetäthet innan och efter semesterperioden, herr och fru Länstrafik?!

På tal om semester. Det är snart dags för det där. Eller ja...snart och snart, men om tre månader lite drygt. Hur som så är det väl kanske hög tid att börja fundera på vad jag ska göra på den där semester som kommer att bli fyra i antalet veckor för första gången i mitt liv. Tänkte nämligen att jag skulle testa om man hittar tillbaka till jobbet efter en riktigt lång ledighet. Däremot vad jag ska göra under själva ledigheten har jag inte en aning om, men jag funderar att göra som jag gjorde förra sommaren, åka runt och hälsa på alla jag känner, som aldrig hinner att hälsa på resten av året. Någon som vill ha besök av en tjej som kommer att vara sjukt rastlös efter bara en veckas ledighet? Bara att hojta till... ^^

Jag tänkte avslutningsvis berätta om den bästa kommentaren någonsin som en person fällde i veckan.
När jag var på väg till jobbet så kom det på en man som satte sig bredvid mig på bussen. Han började små prata med mig först, men när det blev frågor om hur mitt privatliv ser ut så sa jag bestämt ifrån att jag inte är intresserad av att bli uppraggad. Givetvis gav sig inte människan med motiveringen att han så gärna ville lära känna mig bättre. Jag sa ifrån en gång till och satte i mina hörlurar i öronen och börjar lyssna på musik samtidigt som snubben fortsatte att försöka prata med mig. Några hållplatser senare kliver jag av för att byta buss och eftersom bussarna går sällan, som ni redan fattat från mitt gnäll, så går jag in på pressbyrån för att handla snus. Tror ni då inte är människan också har klivit av och följt efter mig i på pressbyrån, jo såklart har han det. Han fortsätter snattra om att han vill lära känna mig bättre och jag säger att jag inte vill lära känna honom, vilket genererar till ännu fler frågor. Jag går ut från pressbyrån med honom efter mig och jag ber honom lämna mig i fred, men det gör han inte. Så jag sätter mig på en bänk och totalignorerar honom där han står framför mig och fortsätter att tjata. Då kommer det fram en annan man. Han tittar på snubben som tjatar och tittar sedan på mig och så frågar han: Ska jag ringa bärgningsbilen eller?
Dog lite av garv faktiskt och tjôtröven tystnade och drog därifrån.

Antagligen behöver jag sex

Vet inte vad det är med mig just nu.
Nog för att Dregen alltid är en sexig karl.
Men. Jag går fan igång på allt med kuk just nu.



Skit i godiset!
Jag tar hellre Dregen för en natt.
Oh, my...

Du kan va!

Killar kan seriöst inte ta ett nej.

Det spelar liksom ingen roll om man snäser av dem eller lindar in ordet i femton kilo bomull. Reaktion blir ändå alltid den samma. De tappar totalt kontrollen och blir idioter, boendes på en annan planet.

Jag har fått höra allt från att jag inte vet jag går miste om till att jag ser ut som en sönderknullad hora. Detta för att jag snällt säger nej till en dejt eller att fortsätta träffas. Är det inte lite knas att de sätter sig själva så högt eller att de ens från början kunde tänka sig att dejta en tjej de anser ser ut som en sönderknullad hora? Tycker ju att det säger mer om dem än vad det säger om mig.

Här om veckan började en kille jag redan avvisat en gång höra av sig igen och jag sa snabbt till honom att jag fortfarande inte är intresserad. Svaret jag då fick från honom var att han hade glömt varför han inte ville ha någon vidare kontakt med mig och det var för att jag är otroligt ouppfostrad och egocentrerad, samt att jag kommer att vara singel resten av livet med min stil.

Känns fantastiskt att människor som inte känner mig det minsta har så många åsikter om mig och dessutom beskriver mig som det raka motsatta som personer som känner mig gör. Undra vilka man borde lyssna på? Jag väljer de senare.

Det är tur att man vet vem man själv är. ^^

Be my vampire

"Du kommer aldrig hitta någon som faller ditt hjärta i smaken

så länge du är så kräsen och kritisk som du är mot allt och alla."

Kommentar som jag fick idag och som jag ofta får.
Jag är dock inte villig att hålla med i den kommentaren. Att veta vad man söker efter och inte tänker ge sig förrän man hittar det är inte att vara kräsen. Det är inget fel med att veta vad man söker. Tycker jag fått min beskärda del av sumpråttor och jag tänker därför inte köpa säcken utan att veta vad den innehåller.

För det är innehållet som är det viktiga för mig. Och i sökandet efter ett fantastiskt inre som är värd mig så krävs det att man är kritisk för att inte trilla ner i ett kaninhål och in i en fantasivärld. Den världen är inte så fantastisk när det väl kommer till kritan och det är även ett riktigt skitgöra att pyssla med där. Jag har inte någon lust med sådant längre.

Enough is enough!

Så kalla mig kräsen och kritisk, men så länge jag vet att jag vinner på det så tänker jag fortsätta vara det. Vem vill inte hitta just den där personen som suger fram det bästa ur en som person? Han som trollbinder en på natten och får en att dagdrömma sig iväg till hans närhet om dagarna. En man som biter sig tag i en och aldrig släpper taget hur stormigt det än blir runt omkring.

Det är det jag vill ha!
Allt annat går så fetbort att jag då hellre kan tänka mig att leva ensam.
Inga huggtänder, ingen passion.
Det är dealen!

Srew statistik

Efter 22 grodor hittar man prinsen om man ska tro artikeln från Aftonbladet, Wendela. Statistiken gällande kvinnor är att hon genomsnittligt kysser 22 män, har fyra längre förhållanden och får hjärtat krossat fem gånger. Efter det finner hon den rätta.

För egen del stämmer nog bara den statistiken något sådär om man räknar med alla gånger jag trodde att jag funnit rätt, men inte gjorde det. För det som räknas som den rätte för mig är den kärlek som varar livet ut och då är jag egentligen redan körd. Dessutom har jag redan passerat 30, så drastiskt sätt kanske jag bara ska lägga mig ner och dö nu.

Eller så skiter man i att tro på dravlet och lever och är glad ändå.
Jag vet att han garanterat finns där ut någonstans.
Har antagligen bara inte hittat honom än.
För han är sjukt bra på att gömma sig.

Dum fråga

Vanlig fråga på dejtingsajter.
"Hur går det med sökandet?"

Vad fan tror du?!
...skulle jag vilja svara.
Men det kanske man inte borde.
Elleeer?

Singelkurser

Våren är på intåg med stormsteg och med det ökar även sökandet efter kärleken för alla singlar. Varför inte hitta kärleken på en singelkurs?

Att lära sig något nytt eller utveckla en hobby och samtidigt finna kärleken är den nya it-grejen. Det startade upp i storstäderna Stockholm och Göteborg och har nu börjat sprida sig vidare i hela landet. Och om jag förstått det rätt, med hjälp av google, så är det medborgarskolan i samarbete med skake my world som skapat denna möjligheten.

Kul initiativ för den som är lite mer kreativ än att sitta och klicka sig mellan olika profiler på en dator.

Funkar inte på mig

I fredags när jag höll till på PUBlicum med mina vänner kom det fram en tjej till mig som bad om min hand. Jag frågade varför och hon svarade att hon vill presentera mig för en kille som tycker att jag är "sjukt het". Jag tittade vänligt på henne och svarade snällt, men bestämt att jag inte är intresserad. Hon frågade då om jag var asexuell eller redan var upptagen och jag sa nej, varpå hon tittade på mig som om jag vore dum i huvudet som då inte ville låta mig blir presenterad. Hon frågade varför jag inte ville och jag svarade att jag bara inte är intresserad helt enkelt. Hennes svar blev då att jag kanske förlorade mest själv på den attityden då killen i fråga kanske skulle kunna vara mannen i mitt liv. Jag ryckte mest på axlarna och sa att då får jag väl göra det då.

Jag hade nog kunnat säga tusen fler saker, men jag lät bli för att slippa diskussionen. Jag orkade helt enkelt inte behöva förklara mig. I mina ögon ska ett offentligt nej räcka och diskussionen ska kunna dö med det.

Helt ärligt.
Han hade kunnat vara kung av universum. Jag hade ändå inte varit intresserad. Och det handlar inte om att jag är ointresserad generellt just nu, men jag fattade vem det var och jag tror inte att han är min typ av kille bara med blotta ögat. Där kan jag självfallet ha hur fel som helst, det vet jag. Men det finns en större anledning till varför jag faktiskt sa nej.

En kille som inte kan komma fram själv, utan låter någon annan komma fram för att ta mig till honom för presentation är absolut inte en kille för mig. Är man intresserad av mig och få mig nyfiken så lär man behöva så mycket ryggrad att man klarar att komma fram själv. Och man bör ha mål i min för att kunna prata med mig. Finns inget så avtändande än killar som hellre vill att jag ska ta mig till honom för att han vill det och sedan låta någon annan tala för honom.

Nej, det där går fetbort.
Jag hade lätt kunnat tänka mig att i alla fall prata med honom, lära känna honom om han hade haft stake nog att komma fram själv.

It takes a man to catch my attention, not a mouse.

Hitta din dejt

Så var alla hjärtans dag hysterin här.

Har du ingen att dejta till denna, i mina ögon, märkliga dag så hjälper mötesplatsen.se till. Dejtingsajten har samlat ihop 82 singlar som har en sak gemensamt, de vill hitta en dejt dagen som är tillägnad kärleken. För att få kontakt med någon av dessa krävs ett medlemskap på sajten.

Är du intresserad av att kolla in singlarna och hitta din dejt för dagen så klicka här.

Hur orkar ni?

Jag är så less på människor som tror att hela livet faller ihop bara för att man är singel. Har massor med vänner på ansiktsboken som dagarna igenom gnyr ut sitt stackars öde för att de inte har någon att vara ihop med. Människor som i princip lägger sig ner och dör bara att de råkar vara singlar för stunden. Och jag orkar helt enkelt inte bara med det.

Livet är inte bajs bara för att man inte har en partner!
Det blir vad man gör det till och livet är fantastisk även som singel så se till att njuta av den tiden också.

Visst livet är kanske inte är en dans på rosor när man helst av allt bara vill ha någon att leva sitt liv med. Å andra sidan är inte en relation en dans på rosor heller. Tänk på att livet som singel ger en massor av möjligheter som inte en relation gör. Allt har sin glans och singellivet blir fan inte enklare om man hela tiden ska spy ur sin klagan över det.

Och dessutom.
Vem fan vill ha en gnällspik?

Be fabulous!
Be awesome!
Sedan kommer kärleken som ett litet brev på posten.