Vad är en man?

Ganska ofta får jag höra att jag borde skaffa mig en man i mitt liv. Lika ofta kan jag inte låta blir att bli irriterad över kommentaren, men istället för att säga något så väljer jag att bara vara tyst. Jag inser ju att kommentaren är menat antingen på ett välmenat sätt eller något oskyldigt med glimten i ögat ändå kan jag inte låta bli att störa mig.

För det första så kan jag ibland undra vad definitionen av en man är? Jag antar att de som påtalar att jag behöver en syftar till en person av motsatt kön som är stark, trygg och som kan ta hand om mig. Jag kan i vissa fall hålla med, men om man adderar lite andra personlighetsdrag så vet jag inte om jag längre om jag gör det. Eller jag är fullständigt säker på att jag inte håller med. Exempelvis så berättade jag för en vän för inte allt för länge sedan att en kille som jag dejtat ville börja träffas igen. Personen frågade då hur jag ställde mig till det och jag svarade att jag var tveksam, mycket tveksam och sedan hann jag inte säga mer innan personen fällde kommentaren "Varför? Du skulle verkligen behöva en man i ditt liv". Och det kanske jag behöver ibland, men inte honom. Han och jag har redan dejtat varandra och jag upptäckte att han hade sidor som inte var speciellt vackra. Bland annat var det väldigt ofta his way or no way. Han hade svårt för att förstå vad jag har varit med om och sätta sig in i det, jag fick sällan ha en åsikt som var olik hans och han kunde absolut inte tänka sig att möta mig halvvägs i något vi pratade om. Det är sällan saker som detta spelar någon roll i kommentaren om att jag behöver en man. Det verkar inte vara viktigt, utan det viktiga är att det finns någon. Hur han sedan behandlar mig verkar ingen vilja höra. Det är en person av motsatt kön som har potential att ta hand om mig för att han råkar ha en snopp.

För det andra. Vem säger att det är en man jag behöver? Kan inte en person av samma kön vara stark, trygg och någon som kan ta hand om mig? Om inte så måste ju även jag se ut som svag och verka väldigt svag som person. Med mitt bagage ser jag mig själv som en extremt stark person Jag är stark. Och dessutom inte heterosexuell. Förvisso inget jag hojtar högt och lågt om, men inte heller något jag döljer. Däremot stör jag mig extremt mycket på det faktum att man än idag förutsätter att alla man känner är hetero, att det fortfarande 2015 är någon slags norm. Har vi verkligen inte kommit längre?

För det tredje och sista så trivs jag som singel och jag klarar mig väldigt bra själv. Jag kan ta hand om mig och är inte i behov av någon som ska leka någon slags superhjälte. Jag råkar även vara trygg i det. Om jag ska ha någon i mitt liv så behöver personen tillföra något jag saknar mer än ett till kön om inte så kan jag lika gärna fortsätta vara i mitt liv själv. Behovet att jag behöver någon är större hos de jag känner än hos mig och visst kan det vara så att de är oroliga över att jag känner mig ensam, men varför i så fall inte ta reda på om det är så? Eller om jag upplever att jag behöver någon och då även om det är en man. Låt mig bestämma om jag behöver en man i mitt liv och vilket kön den där mannen ska ha.