Det är inte okej att hata

Anders och Benjamin. Just nu Sveriges mest hatade gaypar, men inte av anledningen att de är gay. Det brukar ju oftast vara den största anledningen till varför folk rasar och blir upprörda. Fortfarande, konstigt nog, år 2015. Fast det känns ju skönt att det inte är ett problem i detta fall, för det tyder ju på att världen uppenbarligen är på väg åt rätt håll på något plan. Varför de är så hatade handlar om en helt annan sak. Mer exakt handlar det om att det skiljer 20 år mellan dem. Ja, just det. Andra människor har aldrig varit mer äcklade än det faktum att Anders är 38 år och Benjamin är 18 år. En sak faktiskt inte en enda människa har något att göra med så länge kärleken mellan dessa personer är ömsesidig.

Det är sällan jag blir så upprörd över saker då människor på nätet i allmänhet beter sig som idioter bara för att de inte har ryggrad nog att stå för sin åsikt i det verkliga livet. Det är tydligen lättare att vara lite bajsnödigt kaxig när man är gömd bakom en skärm. Det skulle även kunna inkludera mig, men tro mig, jag är inte rädd för konflikter. Ska man nå fram till den som gömmer sig bakom en skärm så behöver man använda deras egna metoder då ljusskyggheten är för stor.

Skrämmande är ett ord jag träffas av när jag läser kommentarer på facebook-statusar och artiklar från tidningar. För hur i helvete kan man bli så upprörd över deras relation att man seriöst åker hem till någon av dessa två och kastar in en sten genom ett fönster? Det är helt jävla idiotiskt att man kan dra till med sådana metoder för att man själv inte tycker att en åldersskillnad på 20 år är okej. Man kan heller inte vara speciellt medveten om konsekvenserna av att kasta in en sten i någons hem. Är det ens möjligt att bli så provocerad av någon annans förhållande som ens inte innefattar en själv? Jag fattar verkligen inte logiken. På detta, en massa löjligt snack om pedofili av människor som uppenbarligen inte vet definitionen av ordet eller läggningen. Upplysningsvis kan jag tala om att en pedofil är en vuxen person som känner en sexuell attraktion till barn eller personer i förpuberteten, det vill säga tolv år eller yngre. Det är löjligt att påstå att Anders skulle vara en pedofil utifrån det faktum att Benjamin är bra mycket äldre än ett barn i förpuberteten. De är två myndiga personer som har rätt att göra vad fan de vill så länge de mår bra av det.

På detta så påstås det att Anders jagar småpojkar och Benjamin är en gold digger. Vad ligger grunden till dessa påståenden undrar jag? Jag vill mena på att detta sägs inte av personer som känner dem. Så vitt jag vet så har Anders aldrig jagat småpojkar tidigare så varför skulle han börja nu? Benjamin vet jag knappt vem det är så jag har ingen aning om det finns grund för det eller inte, men jag skulle aldrig ha mage att definiera honom till något så länge jag inte vet hur det faktiskt ligger till. Personligen skulle jag vilja säga, utifrån vad de själva har sagt, att de är två personer som av en slump träffade på varandra och råkade fatta tycke för varandra. Och jag vågar påstå att jag med den åsikten är absolut närmast sanningen.

Vad vi tycker och hur vi ser på saker handlar om att vi alla bär på olika värderingar och olika världsbilder. Varför de är olika handlar om ålder, kön, sexuell läggning, miljö, uppfostran, religion, kultur och så vidare. Jag tror att ni kan greppa konceptet. Vi har alla absolut rätt att tycka vad vi vill utifrån dessa, men vi kan inte tala om att någon annan har fel bara för att de tycker olika. Det handlar egentligen om att vi ser på samma sak från olika perspektiv. Och nej, jag skulle aldrig välja att ha en relation med någon jag själv skulle kunna vara mamma till eller någon som är i min pappas ålder. Däremot vet jag inte vad jag skulle välja att göra den dag det händer att jag faller för en person inom dessa ramar. Då tänker jag troligtvis helt annorlunda. Men det är jag och mina värderingar. Hur andra väljer att göra eller se på saken får de faktiskt själv bestämma.

Det är helt okej att personligen tycka att 20 år är för stor åldersgräns utifrån den världsbild och värderingar man själv har, men det är fan inte okej att hata så mycket att man kommer med falska anklagelser eller mordhota någon.

Han är mitt allt, föralltid

Ibland kan jag verkligen undra var tiden tar vägen. Nog för att det var länge sedan som jag satt där som 15-åring och var en relativt otrygg, men envis liten tjej som precis hade bytt skola för att komma undan mina plågoandar. Beredd att kämpa för min frihet, min möjlighet att få utvecklas och bli den jag vill vara. På många sätt är jag definitivt fortfarande den där tjejen. Envis, inre styrka och kämpar för mig själv.

Efter skolbytet åkte jag den där bussen hem från skolan varje dag tillsammans med ett helt gäng andra ungdomar från samma skola. Däribland en kille som också hade bytt skola, men av helt andra skäl. Han gick årskursen under mig och var en väldigt frispråkig, utåtriktad och högljudd kille. Allt som oftast missförstådd och med en säregen humor och uppfattades av sina nya klasskamrater som en ganska irriterande och jobbig individ.

En dag satt vi på den där bussen själva från skolan. Av vilken anledning kommer jag faktiskt inte ihåg, men vi började i alla fall prata med varandra. Jag uppfattade honom som lättsam och rolig när han inte behövde hävda sig inför någon annan. Han var sig själv, fortfarande frispråkig, utåtriktad och med en säregen humor. Men jag gillade honom, för han dömde inte mig. Jag fick vara den jag ville vara i hans sällskap och han fick vara den han var i mitt sällskap. Där och då knöts ett vänskapsband. En stark och genuin vänskap.

Året var 1995.
Idag, 20 år senare, finns fortfarande det där vänskapsbandet. Lika starkt och genuint år ut och år in, Visst det har funnits gånger där jag har tvivlat på om vi vänskapen klarar fler vägskäl eller gropar i marken. Och det har funnits gånger där vi har stått och skrikit åt varandra i ren ilska för att vi inte lyckas förstå varandra. Men i ärlighetens namn så fanns även de stunderna även när vi lärde känna varandra. Ingenting har egentligen förändrats mer än att vi har blivit äldre och har utvecklat våra liv från var sitt håll. Vi har båda haft extremt jobbiga perioder i livet att ta oss igenom och där vänskapen definitivt satts på prov, men vi har alltid klarat oss igenom dem på något mirakulöst sätt. Varför, tror jag har att göra med att vi vet vart vi har varandra trots allt det där svåra.

Han är idag som min bror, min absolut närmaste vän. Jag skulle inte vilja leva en sekund utan honom i mitt liv. Oavsett vad som händer så finns han alltid där för mig. Lyfter mig, ger mig styrka och mod och han är definitivt en person jag alltid kan lita på. Hans hjärta är så otroligt genomsnällt och han skulle aldrig någonsin avvisa mig oavsett vad. Jag kan ringa vilken tid på dygnet som helst och han lyssnar och jag kan komma hem till Göteborg vilken dag som helst och hans dörr är alltid öppen. Aldrig någonsin har jag hört honom säga att han inte har tid för mig om jag verkligen behöver honom. Och ibland, men bara ibland, kan jag till och med uppskatta hans förmåga att fortfarande totalt gå mig på nerverna. För helt ärligt. Det är just hans sätt att provocera mig som också får mig att utvecklas och utmana mitt sätt att tänka och se på saker ur ett annat perspektiv.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta.

Och just idag fyller denna fantastiska människa år. 35 hela år. Jag hade aldrig för mitt liv kunna fatta att de där två väldigt olika 15-åringarna fortfarande, i vuxen ålder, skulle kunna hålla ihop som vänner. Idag önskar jag för allt livet är värt att det håller livet ut. Ålderdomshemmet kommer att bli ett underbart tillhåll den sista tiden av livet med en vän som honom.

Mr. Grey är starkt medberoende

Jag är lite jävla trött på att höra alla åsikter om att Mr. Grey är ett sexistiskt, kvinnoförnedrande,
kontrollfreak till monster som förföljer och våldtar fröken Steele. Så. Jag tänkte ge er ett helt annat jävla perspektiv som ni kan få suga på ett tag.

Låt oss först bara vara överens om två saker.

Nej, fifty shades of Grey är absolut ingen vacker kärlekssaga.
Nej, Christian Grey är ingen drömman på något sätt.

Saken är dock den är både Christian Grey och Anastasia Steele har båda haft en destruktiv uppväxt. Ana med en mor som byter män som andra byter strumpor. Hon har tvingats leva med dessa män vare sig hon tyckt om dem eller inte och oavsett om de har varit snälla mot henne eller inte. Hennes mor har gett henne en väldigt trasig bild av vad en äkta relation är och vad äkta kärlek är. Det är inte konstigt att hon känner sig både osäker kring kärlek och obekväm med relationer med män. Hon vet inte vad det är och förvirrar sig i det som Christian ger henne och tror att det är kärlek. Och hennes relation till sin egen mor kan mycket väl liknas vid ett medberoende.

Christian Grey är ett svin. Ja, det är han.
Men. Vi får inte glömma att han själv säger att han är körd på grund av sin uppväxt. Och de som har läst böckerna och sett den första filmen ordentligt vet att den här herren är uppvuxen med en mor som är narkoman och prostituerad. Har man läst alla böckerna så vet man även att hans första fyra år i livet handlade om att överleva tillsammans med henne. Han var ett barn. Ett barn. Han fick mer eller mindre ta hand om sig själv och se på när hon brydde sig mer om sitt missbruk än om honom. Detta barn fick dessutom sitta i den där äckliga lägenheten tillsammans med sin döda mor ett bra tag innan någon upptäckte att hon faktiskt var död.

Hade detta varit en verklig händelse så hade det varit ett fruktansvärt trauma, viket jag också tycker att det framgår klart och tydligt även i den fiktiva historien att det är. Annars hade han inte betett sig som han gör. Detta trauma kallas för medberoende. Medberoende till en narkoman.

Medberoendepersoner uppvisar ett starkt kontrollbehov gällande allt. Precis allt i livet. Och är det något Mr. Grey har så är det ett sjuhelvetes kontrollbehov, både vad gäller honom själv, sin karriär och i hans relation till kvinnor. Som medberoendeperson så behöver man det för att överleva eller åtminstone kunna fungera något normalt som människa om man inte får hjälp. Christian Grey har uppenbarligen inte fått någon som helst hjälp alls att bearbeta det han har varit med om. Annars hade han inte pysslat med det han faktiskt gör som en hämnd för vad hans mor utsatt han för.

Det är inte på något sätt en ursäkt. Karln är numera en vuxen människa som borde ta tag i sina problem istället för att utsätta andra för samma typ av smärta. Dock är det en förklaring till hans beteende.

Medberoende personer vill också ta hand om andra personer. De dövar sin skam och skuld i att låta alla andras mående gå före sitt eget. Detta är ganska tydligt inslag hos de båda. Anastasia vill rädda Christian från hans trasiga uppväxt och Christian kommer farandes så fort Anastasia inte verkar må bra eller när hon uttryckligen berättar för honom att hon önskar att han vore där hon är. Kom även ihåg att han faktiskt sover tillsammans med henne väldigt många gånger fastän han säger att han inte klarar av det. Han känner sig med andra ord trygg med henne och det både skrämmer och förändrar honom som människa.

Jag skulle även kunna skruva hela Mr. Greys person ett varv till och påstå att han själv har ett missbruk i sitt utövande av BDSM. Det är faktiskt inte alls ovanligt att personer med medberoende själva hamnar ett missbruk. Ur det perspektivet har vi en helt annan situation. Christian som missbrukare och Anastasia som väldigt snabbt faller in i ett medberoende till honom. Klassisk scen med en trasig man och en kvinna som vill läka.

Och sist, men inte minst så tycker jag också att man bör ha i bakhuvudet att det enda svinet i denna fiktiva berättelse inte bara är Christian Grey och hans beteende mot Anastasia Steele. Hans biologiska mor är också ett jävla svin. Ja. precis. En kvinna minsann. Denna kvinna som har utsatt en pojke för misshandel och tortyr i fyra jävla år.

Kärleksfullt

Eftersom det är alla hjärtans dag idag så passar det sig ganska bra att ge en recap på vad som hänt på kärleksfronten. Jag kan ju redan nu avslöja att jag fortfarande är extremt singel, men saker har ju ändå hänt sedan sist.

För något år sedan bestämde jag mig för att sluta ha flyktiga romanser som enbart innebar att ha typ sex eller något mellanting av vänskap och förhållande. Jag mådde inget bra av det och det tillförde endast att jag sprang mer vilse i mig själv samt fick ännu svårare för att öppna upp mig själv för någon. Det har jag hållit kvar vid och har gjort mig så gott. Jag har hittat mig själv och jag har definitivt hittat vad det är jag behöver och söker. Dessutom har det lärt mig vad jag inte behöver och droppa relationer som inte ger mig något överhuvudtaget.

Killar har har stannat till för att sedan fortsätta förbi för att jag har bett dem att göra det. Inte orkat hålla kvar saker som inte känns fullständigt bra, vilket har blivit en ny sida hos mig som jag utvecklat. Förut har jag hängt kvar i det lilla halmstrå som varit bra i hopp om att allt annat ska bli bättre. Idag sätter jag ner foten och drar vidare. Finns det inget intresse av att förstå eller kraft att vilja vara vid min sida så kan det lika gärna vara för mig. En insikt och medvetenhet som gjort mig jävligt mycket starkare på kort tid.

I början av förra året gjorde jag en ansats till att faktiskt på allvar ge mig in i det där med dejtande igen. Att göra ett seriöst försök att låta någon komma mig nära och stanna så nära, för visst...jag har också saker att jobba på med mig själv. Men min tanke var att om jag ska göra en seriös satsning så behöver jag också ha en person som seriöst och vill ha hela mig och inte bara en del av mig. Så jag slog till där någon gång i början av sommaren med en kille som jag skrivit lite fram och tillbaka med ett tag på happypancake.

Han var extremt mogen och hade ett synsätt på livet och relationen som kändes sund. Vi träffades och det kändes kanon och vi träffades en andra gång och det kändes fortfarande kanon. Därefter kom det fyra veckor semester för honom som innebar fyra veckor i Grekland och därefter hade jag tre veckor semester med fullbokade veckor, men vi hann ändå ses den sista av dessa tre veckor. Det var väl ungefär där som kaoset började. Orkar inte alls gå in på alla turer av missförstånd eller oförståelse för det var som sagt bara ett enda stort kaos utan stopp. När det började landa i att han använde frasen "Varför kan du inte göra det för mig när jag har gett upp barn för din skull?" så fick jag nog. Rejält nog. Och bröt. Då hade jag till och med försökt att sätta mig ner med honom och förklarat hur det kändes för mig när han använde den och att han inte kan köra med den för varje sak, men fick bara ett par höjda ögonbryn av oförståelse.

Kort därpå, när jag precis hade bestämt mig för att lämna nätdejtingen så träffade jag på en kille som definitivt var i min smak. Enkel, lik mig med ändå galet olik och med en fantastisk syn på livet. Plus i kanten var att han inte skyggade för mitt förflutna och gärna ställde frågor för att förstå. De sista tre månaderna av förra året var en helt sjukt fantastisk tid och sedan kom 2015 och det var som att vända på en hand och helt ärligt så vet jag inte riktigt vad som hände eller vad som gick fel. Vet knappt ens om något gick fel, men det bara dog. Fullständigt. Så i slutet av januari valde jag att släppa honom. Eller snarare så lät jag mig själv gå för det fanns inte ens ord kvar att säga till varandra förutom misstro och någon slags tvång på att alltid behöva förklara sig. Kanske var det våra olikheter som kom i fatt oss. Kanske var det insikten om att träffas blev ett för stort projekt när vi hade för mycket att göra på var sitt håll. Eller så kan det ha varit att våra möten i sig blev ett projekt. Kärleken och känslorna blev inte naturliga.

Vi pratade om det några dagar senare och försökte på nytt, men det blev som att återuppta samma gamla vals som vi redan dansat och misslyckats med. Dör det, så dör det och det finns egentligen inte så mycket att göra åt det. Ett förhållande som tar mer energi än vad det ger och inget att bygga på. Det är i alla fall en insikt jag har lärt mig att se. 

Och där står jag väl nu.
Extremt lite av varan kärleksfull partner vid min sida, men fortfarande extremt mycket kärlek till mig själv. Faktum är att det inte gjort eller gör speciellt ont heller. Sorgset en dag eller så, men det har inte gjort ont i mig. Och det kan jag säga att den känslan är ny för mig och har nog kommit till av anledningen att jag inte hänger mig i något innan det känns fullkomligt rätt på alla plan.

Och bråttom.
Jag har inte bråttom till något, förutom till våren.

Talet till min framtida man

En man för mig är en person som är stark nog att bära mina tårar, min besvikelse och ilska. Lyfter upp den och delar den tyngd som jag bär på mina axlar på samma sätt som jag skulle göra för honom, utan att någonsin tveka på att det blir för tungt. Han är tillräckligt vacker för att kunna uppskatta den skönhet jag bär på och inse att den bara reflekteras i ljuset av hans egen skönhet, likväl som hans skönhet reflekteras i det som är vackert hos mig. En man är någon som kan svälja sin stolthet och vågar lita på att det inte ligger någon prestige i vem som har rätt eller fel. Det viktiga är att kunna argumentera och respektera att två personer kan ha olika åsikter utan att lägga tyngden vid att vinna.

Han är kraftfull som sanningen och vågar lita på att han räcker till även när stormen river tag.
Han är livfull som vindarna och tar tillvara på att de små glädjestunder som livet ger.
Han är intelligent som visdom, men tar ändå tillvara på kunskap som ligger bortom hans gränser.

Han sprider glädje.
Han sprider hopp.
Han ger tillit.

Likväl på samma sätt som han visar på styrka och kraftfullhet inför livets utmaningar behöver han även kunna blotta sin sårbarhet och inte ha svårt för att visa sig svag. Endast genom att våga detta befäster han sin yttersta urkraft att bemästra livets alla konster. Glädje, sorg, besvikelse och vrede.

Det är just därför han är min man.
För att han är den vackraste, starkaste och kraftfullaste människa på jorden för mig. Som låter mig få utvecklas både genom mig själv och tillsammans med honom. På samma sätt som han utvecklas genom sig själv och tillsammans med mig. Vi stärker oss genom att se varandras styrkor och svagheter och genom detta kompletterar varandra på bästa sätt.

Tack för att jag får vara svag.
Tack för att jag får vara stark.
Tack för att jag får visad respekt.
Tack för att jag blir bemött med värdighet.

Och sist men inte minst.
Tack för att vi delar våra liv med varandra.

Rock solid

Rumpan har nu placerats där hjärtat hör hemma, i Göteborg, efter att ha varit i Örebro några dagar. Fantastiska dagar som tillbringades mestadels med en av de mest fina vänner jag har där. Enkel, kravlös vänskap när den är som bäst. Troligtvis också den enda vänskap jag har i Örebro som bygger på ömsesidig respekt för när livet är lite för tungt att leva. Då när det inte krävs mer än att man säger "Jag orkar inte idag" och det räcker så. Man behöver inte förklara mer för den andra vet precis vad det handlar om och det är helt okej att inte orka just idag, just nu.

Göteborg ja.
Hjärtats hem om än med en liten suck. Det är hemma och tryggt, men det saknar spänningen och glöden. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det på annat sätt. Visst är det skönt att komma hem. Träffa Coffe, som känner mitt förflutna. Som jag troligtvis har glidit ifrån på ett sätt, men inte på ett annat sätt. Också en kravlös vänskap, men den har nog blivit så kravlös att den har börjat tappa sin respekt för den andras åsikter och känslor. Å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan den, inte för en sekund. Den där trofasta, starka vänskapen man inte släpper ifrån sig.

Det är viktigt med de där personerna. De som man känner en stark trygghet och respekt tillsammans med.

Sedan tror jag även att det är en bra tid att vara hemma. En "bra" tid då jag har en annan vän vars far inte mår så bra. Att vara hemma då känns som i helt rätt tid för att finnas till hands så nära som möjligt ifall hon skulle behöva. Även om telefonen och Internet är uppfunnet sedan länge så vill jag helst vilja vara fysiskt nära ifall en kram eller bara det tysta sällskapet skulle behövas. Skulle personligen inte klara av att vara för långt ifrån henne ifall något hemskt skulle hända (Gud förbjude). Också en vän där vänskapen bygger på det kravlösa, respekten och förståelsen.

Sedan Laila. Min fantastiska Laila, som jag inte vet hur länge jag kommer få ha kvar. Vill ha massor av tid att spendera tillsammans med henne och det tänker jag verkligen göra. Bara få vara, prata mycket och äta massor av god mat. Och kramas. Kramas så mycket jag bara kan och se efter om hon behöver hjälp med saker hon har svårt att göra själv. Ge tillbaka för det hon en gång i tiden gav mig. Få livet att bli lite lättare att leva utan knakande bekymmer.

Det här är nog det jag uppskattar mest med semestern. Att jag kan få vara där jag mest av allt behövs just nu. Också där jag mest att allt vill vara just nu. Det sistnämnda har jag redan avklarat genom resan till Stockholm så nu är det bara resten kvar i den trygga staden i väst. Mitt hjärtas hem.

Film om medberoende

Tips på två filmer om medberoende. Den ena lite mer känd än den andra, men båda är helt fantastiskt bra.

Den första är When a man loves a woman.



Den andra är When love is not enough.



Nu handlar båda dessa filmer om alkohol, men det spelar egentligen ingen roll vilket missbruket är. Medberoende handlar mer känslorna som skapas inombords. Skulden och skammen man bär på. Skälet till att jag valde just de här filmerna är för att de skildrar olika parter i medberoendet. Mannen, kvinnan och barnet... Ja, ni fattar.

Se dem!

Demonernas land

Jag har ju alltid berättat om att det fanns ett parallellt problem under den tid jag levde tillsammans med min fd sambo. Ett problem som inte hade någonting och göra med hans spelproblem, men som var riktat rakt mot mig personligen. Den konflikten var troligtvis den största anledningen till att jag bröts ner mycket fortare än vad jag antagligen hade gjort annars. Har ni sett filmen Stepmom, filmen som på svenska heter Vid din sida?






Man skulle kunna säga att det var precis så där. Minus att häxan var sjuk och skulle dö. Och ja, jag säger häxan, för det var precis det hon framställde sig själv som tills att hon tog sitt förnuft till fånga och bad om ursäkt efter lite mer än tre år av terror. Det som tog mer än något annat var när hon gick på mitt utseende och den jag var som person, samt att hon gjorde framför barnen. Sedan att hon hade åsikter kring hur jag behandlade barnen eller hur jag och sambon framstod som brydde jag mig inte så mycket om. Värst var det när hon även drog in sina föräldrar. Vi snackar alltså vuxna människor, 35 år och uppåt, som betedde sig som fullständiga kräk.

Det gick så långt att häxan förbjöd mig att komma hem till henne när barnen fyllde år och födelsedagarna skulle firas där. Samtidigt som hon kunde komma och gå som hon själv kände för hemma hos oss. Hon ansåg på fullaste allvar att hon hade rätt till det då hennes barn bodde där varannan helg. Och fegskallen till sambo godtog det. Om det var något som var en psykisk terror så var det det.

Jag har oerhört svårt att se den där filmen, utan att må riktigt dåligt för den är så otroligt nära sanningen till hur mitt liv var då. Hade snubben i filmen också varit spelberoende och inte speciellt förstående till nya flickvännens känslor eller mående så hade det varit mitt liv på pricken.

Fool me twice, shame on me

Som en storm kom han in i hennes liv.

Trollband henne med charm och vackra ord.
Öppnade upp ett låst hjärta.
Plåstrade om en själ i spillror.
Ingenting begärde hon, men fick allt.

Hon hade aldrig kunna förställa sig det här.
En man som visade en sådan respekt.
Bara något som så enkelt att bli lyssnad på.
Fick henne att känna sig viktig och speciell.
Vågade inte andas ifall det inte var på riktigt.

Det gick ljumma vindar emellan dem varje dag.
Ändå var det något i henne som tvekade.
En smak i munnen som gjorde henne påmind.
Den beska smaken av svek och lögner.
Så hon höll honom en bit ifrån sig.

Många gånger satt hon bara och studerade honom.
Hur han förde sig, hur han tilltalade andra.
Hon hade sett den där typen för många gånger förut.
En casanova med ett enda syfte.
Bygga sitt ego på andras uppmärksamhet.

Hon skulle aldrig släppa in honom.
Aldrig be honom om någonting.
Aldrig låta sig bli beroende av honom.
Värdet i hans ord var lika med noll.
Charmen var ett enda stort skådespel.

Aldrig mer att hon skulle gå in i den där fällan.
Det skulle vara att spotta på sig själv.
Hennes eget värde hade hon fått lära sig att se.
För att inte stå där igen med hjärtat i sina händer.
Be en man att ta hand om det.

Fool me once, shame on you

Det kunde liknas vid en saga med en prins som uppvaktade sin prinsessa.
Den han så länge försökt att nå fram till släppte plötsligt in honom.
På knä framför henne bad han om att få ta hand om hennes hjärta.
Hon hade bara ett enda krav: Tig aldrig ihjäl sanningen.
Han bedyrade att han inte var den typen av människa.

Så levde de lyckliga.
Tillbringade dagarna med att bekräfta varandra.
Visa varandra kärlek genom ord och gester.
Han var det bästa hon någonsin kunnat få.
Stod upp för henne och var alltid vid hennes sida.

En kärlek hon aldrig förut fått uppleva.
Att vara älskad och respekterad för den hon var.
Att finna glädje varje dag tillsammans med en man.
Han var en vacker gåva, för bra för att vara sann.
Och det var han också.

Hans hemlighet dolde sig i ett dokument i datorn.
Det hon av en slump fann när hon letade efter något annat.
Framför henne rullades en annan saga fram, parallellt med hennes.
Deras ord till varandra kunde liknas vid vad de själva hade.
Bilder som berättade om lycklig kärlek till någon annan.

Han var inte bara hennes att ha för evigt.
Orden om tillit helt tomma sagda till henne.
Det fanns ingen kärlek, respekt eller glädje.
Allt hade bara varit en fasad för att behålla båda.
Hon hade aldrig känt sig så lurad, så sviken.

Inget hade han att säga när hon visade vad hon visste.
Bara satt där med en kyla i ögonen hon aldrig sett förut.
Hon aldrig begärt mer än en sak från honom.
Stått där framför honom med hjärtat i sina händer.
Bett honom att ta hand om det.

Borde jag ha förstått?

Igår när jag gick igenom en massa lådor så hittade jag en hel hög foton från den första sommaren när jag hade träffat fd sambon. Vi såg så lyckliga ut, så galet nykära. Så tittade jag en gång till på korten endast för att se om det fanns några på barnen som jag ville spara.

Och så slog det mig plötsligt. På varje kort så fanns det alltid kortlek eller någon form av vinstspel med. Vid köksbordet, på stranden, på campingen och på Liseberg. Det fanns där från början, så synligt. Jag visste ju att han spelade poker med sina polare ibland för en liten insats varje gång, men jag har aldrig tänkt på att det faktiskt fanns i en större skala hela tiden. Från början.

Kärleken kan tydligen göra en blind för saker man inte verkar vilja se. Det som alla andra ser. När jag satt där igår och tittade på korten så började jag fundera på om jag inte borde förstått? Var jag verkligen så blind för sanningen redan från början eller handlade min blindhet om att jag inte tänkte så?

Jag får sådana stunder ibland. När frågorna kring det som varit blir många. Då när jag försöker förstå varför det blev som det blev, men jag kanske måste sluta döma mig själv så hårt och istället bara inse att jag är en erfarenhet rikare på grund av mina egna val?

Vill även passa på att önska er alla en riktigt fin nationaldag!
Ta hand om varandra.

Jag kan flyga

Nu är verkligen sommaren på ingång på riktigt. Från den ena veckan till den andra så har det blivit så galet varmt i våran lägenhet att fläkten åkte fram och sattes igång och lär så vara till september. Det är ett något delikat problem faktiskt. Gillar värmen, men inte den där klibbiga, kvävande känslan som blir. Fast det är med som allt annat. Man får ta the good with the bad och så länge det är sommar så kan jag ta vad som helst.

Den här helgen ska jag bygga säng. Köpte en ny ram förra helgen av ett par vänner för en billig peng. Ska bli skönt att byta ut den jag har. Dels behövs det och dels så vill jag inte ha den gamla kvar då jag köpte den i samband med att jag träffade fd sambon och allt som påminner om honom stör min vardag. Nu fem år senare så är det bara ett par lampor som jag fick av honom i julklapp kvar till allt är helt utbytt. Riktigt härlig känsla.

På tal om honom, så har han tydligen blivit lämnad. Hon tog ungen och stack. Gissar på att vi alla tillslut får vad vi förtjänar, även om det är surt att ett barn ska komma i kläm för hur vi vuxna beter oss mot varandra. Det är egentligen allt jag har att säga om det. För om sanningen ska fram så bryr jag mig inte så mycket om vad som händer i hans liv eller hur han mår. Jag är bara mån om att han även i framtiden låter mig vara ifred.

Jag är inte rädd. Det är inte det jag säger, men jag har börjat känna en viss harmoni i kroppen som jag helst inte vill ska bli ruckad på. Plus att jag är trött på gamla, bittra ex som ska fucka upp livet för andra bara för att livet inte alltid är på deras sida och före detta flickvänner är av någon konstig anledning alltid i skottlinjen när det händer. Märkligt det där egentligen, hur tankegångarna rör sig i bitterheten. Fast det kanske är det som är bitterhetens livslåga. Att bryta ner dem som mår bra för att själv må bättre på något falskt vis.


Men som sagt. Jag är inte rädd, för jag bestämde mig för länge sedan att sluta vara rädd och eftersom den tanken funkat alldeles utmärkt tidigare så tänker jag fortsätta leva så. Numera tänker jag inte heller låta honom komma åt mig, så är det bara. Jag har lärt mig något värdefullt på resan tillbaka.

Nej, helg, harmoni och bygga säng var det ja. Inte gröta in huvudet i massa gammalt skit. Jag återkommer kanske när jag är sur på att jag inte är händig nog att sätta ihop en sängram. Ni vet, då när harmonin är som bortflugen för en stund. ^^

Vad kärlek är

Du tog min hand och sa:
Jag ska visa dig vad kärlek är.

Du ledde mig längst vägen. En vacker stig med underbara ängar på båda sidor. Med det ljuvligt doftande gräset, de vackraste blommor man kan tänka sig och överallt livfulla små fjärilar. Det fanns ingen annan plats på jorden jag kunde tänka mig att hellre vilja vara.

Där ängarna tog slut möttes vi av skogen med vackert grönskande träd. Några solstrålar trängde sig förbi trädens täta kronor och gav liv och ljus. På avstånd såg vi en vackert skimrande bäck och runt omkring oss sjöng fåglarna sin allra finaste sång. Du log mot mig där vi gick hand i hand och jag kände mig så trygg.

Djupare in i skogen smalnade stigen av och allt runt omkring förändrades mer och mer. De vackra täta träden ersattes av höga snåriga buskar. Bäcken dog ut och fåglarna hördes inte längre. Buskarnas grenar rev i ansiktet och solens strålar försvann bakom molnen. Du frågade om jag litade på dig och jag nickade tvekande.

När vi nådde det parti där stigen försvann och marken både blev gropig och stenig stannade jag och skakade på huvudet. Du tittade bedjande på mig och tog ett hårt tag om min handled. Jag bad dig om att vi skulle gå tillbaka, men du fortsatte framåt och det fanns inget annat val än att följa med.

Till sist möttes vi av dunklet och kylan. Vart vi än gick så fanns det inget som skyddade oss mot vinden som bet tag i våra kinder. Du skyndade på dina steg och jag försökte slita mig ur ditt grepp och efter ett långt tag lyckades jag och vände om, men du kom ifatt mig och tog mig tillbaka. Jag hade ju inte fått se vad kärlek är än.

Ett långt tag gick vi med kylan och tystnaden. Du gick bakom mig för att kunna försäkra dig om att jag inte skulle lämna dig, men där vi befann oss nu skulle jag aldrig våga. Rädslan för att inte hitta tillbaka var alldeles för stor. Det var mycket enklare att gå tillsammans med någon annan än att gå själv.

Så plötsligt ett stup. Jag tvärstannade och tittade rakt ner i avgrunden. Du frågade varför jag stannat och manade mig framåt. Min puls gick upp av skräcken och jag försökte stå emot dina knuffar. Dina ögon var svarta och det fanns inget leende kvar. Det var då jag insåg att det var över. Den här striden skulle jag aldrig ha kraften att vinna.

När någon frågade vad som hänt sa du:
Jag visade henne vad kärlek är, men hon tappade balansen och föll.

Kanske var det inte helt osanning för visst föll jag.
Men inte för att jag ville dö, utan för att jag ville leva.

Hjärtat faller isär för varje dag

Så kom den tiden jag länge har varit så rädd för. Den tid när min extramormor snart säger farväl för alltid. I december fick vi veta att hon har fått bråck på stora kroppspulsådern. Vilket betyder att ådern hela tiden vidgas och om bråcket brister så får hon en inre blödning. En operation var det som skulle hjälpa och det undersöktes huruvida hon skulle kunna klara av en sådan omfattande operation. Resultatet blev att det finns endast 25 procent chans att hon överlever en sådan, så någon operation blir det inte. Det betyder att hon bara har något år kvar att leva.

Som hon säger själv så är hon trots allt 82 år gammal och hon har fått leva en bra liv även om vägen ibland har varit både lite gropig och snårig, men i det stora hela har det varit bra. Och visst känns det helt fantastiskt att höra henne säga så om sitt eget liv när jag vet, från hennes egna berättelser, vad hon varit med om. Det känns skönt att hon kan se tillbaka och vara nöjd med vad hon gjort och vem hon har blivit. Eller som hon själv brukar säga, "Det är tur att en blev som en blev, när en inte blev som en skulle".

Men.
I mig gråter mitt hjärta sig fördärvad. Tanken på att hon inte ska finnas mer känns så tungt. Jag fattar ju den dagen någon gång kommer att komma, då det är orimligt att hon lever för evigt. Nog för att hon är en superkvinna och har överlevt en hel massa skit, men jag tror att det är någon gång som de där superkrafterna tar slut, då vi alla kommer att komma till en punkt där vi inte längre kan lura döden hur mycket vi än försöker. Fast det känns ändå tungt, så otroligt tungt.

Hon har alltid funnits där. Redan från när jag föddes fanns hon där och tog hand om mig och mamma när min pappa dog. Jag badade i hennes blåa sköljbalja. Som femåring satt jag i hennes knä och gömde mitt ansikte i hennes famn för att jag tyckte att det var så sorgligt att titta på den tecknade filmen snögubben. Hon höll om mig och torkade mina tårar. Jag sov bredvid henne om nätterna de helger jag besökte henne. Hon lärde mig sy på symaskin.

När jag blev tonåring lärde hon mig att vara tacksam över att jag har en pappa som älskar mig trots att han inte är min biologiska. Varje gång jag tjurade över småsaker fick jag sitta i min ensamhet med en liten docka som hade samma sura min som jag hade. Och som jag hatade både dockan och henne just då. Jag planerade till och med hur man skulle bli av med kärringen på enklast sätt, men jag insåg att hon var väldigt bra att ha ändå.

I vuxen ålder har hon varit min klippa. När jag behövt goda råd eller bara någon som lyssnar utan att döma så hon varit den jag vänt mig till. Vi har skrattat åt många tokigheter och andras dumhet. Bara en sådan sak, att inte alltid gräva ner sig i saker som är jobbiga, utan istället skratta åt det har varit är en styrka. Samtidigt har hon även kunnat se allvaret och verkligen gett mig stöd och råd. Även om det inte alltid varit till min fördel så har hon ändå varit ärlig i det hon sagt. Ibland måste man helt enkelt bara se saker ur andras perspektiv och inse att man själv kanske handlade lite fel.

Utan henne hade jag aldrig blivit den jag är idag. I mångt och mycket har jag henne att tacka för att jag blivit en så bra människa. Uppskatta livet och de som finns runt omkring mig är den absolut viktigaste läxan, men också att vara stolt över sig själv och se att man växer som människa genom utmaningar. Att aldrig, aldrig någonsin se ner på mitt eget värde oavsett vilka misstag jag gör i livet och att aldrig någonsin låta någon annan ta bort mitt värde för mig.

Varje gång jag pratar med henne i telefon så kommer jag på mig själv med att jag måste säga till henne hur mycket hon betyder för mig. Jag vet att hon vet att hon betyder mycket, men jag behöver också säga det i ord. Men jag kan inte förmå mig själv att börja. Bara tanken får tårarna att rinna ner för kinderna och jag vill inte att hon ska se dem eller höra mig bryta ihop. Jag vill att hon den sista tiden ska få se mig glad och se att jag mår bra så hon inte behöver oroa sig, men egentligen...vad spelar det för roll? För hur det än är så behöver jag få säga det innan det är försent och tårarna kommer att falla oavsett när jag väljer att göra det.

Jag kommer sakna henne så otroligt mycket. Fattar inte hur jag ska kunna klara mig i livet utan henne. Hon är den som alltid hållit ihop mig när livet rämnar. Om något år måste jag lyckas hålla ihop mig själv utan henne. Jag som inte ens kan se hur jag ska kunna ta mig igenom hennes begravning utan att fullkomligt falla isär inombords. Hon kommer att fattas mig så ofantligt mycket att jag inte kan finna orden för det. Det gör bara för ont i själen.

Det kommer att bli en jobbig tid. Vissa dagar gråter jag så mycket att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Försöker skriva ner saker som hon brukar säga endast för att jag aldrig ska glömma dem. Jag skulle behöva en stor bok för alla hennes goda råd. Andra dagar känns det skönt att veta att vi fortfarande har lite tid kvar. Att det inte blir ett hastigt avslut där det finns så mycket osagt. Nu får vi ändå tid att bearbeta det som komma skall. Inte för att det kommer bli ett dugg enklare, men vi hinner ändå få tid att säga farväl. Stå en hennes hall och kramas länge, länge. Humma lite, vagga varandra och aldrig släppa taget.

Ibland saknar jag ord

Jag har inte direkt varit speciellt tyst gällande att jag har problem med lite leverfläckar. Inte för att jag kanske har gapat ut det heller, men skrivit om det lite här och var har jag verkligen gjort. Mest har jag uttryckt min oro över att det ska vara något allvarligt och att jag önskar att detta år inte blir ett sjukhusår. Mina statusar på den förnämliga ansiktsboken har även uppdaterats med information om att jag besökt hudmottagningen och att jag behöver hjälp med att ta bort stygn.

Och de som brytt sig?
Ja, inte fan är det mina släktingar i alla fall. Alla typ två som jag fortfarande håller kontakten med. På min mors sida ska tilläggas. Man kan ju tycka att de borde bry sig eller om inte annat kanske fråga hur det är med mig eller vad som händer. Nej, inget intresse alls förutom sina egna enorma problem, så som att fel låt vann i melodifestivalen eller att det är skamligt att pepparkaksgubbar inte får förekomma i ett svenskt luciatåg.

Men så en ljuspunkt igår när telefonen ringer och det är mamma. Och jag tänker att äntligen är det någon som ringer och frågar hur det är med mig. Inte för att jag är döende och behöver medlidande i form av stora krokodiltårar eller uppuffning av kuddar, utan bara ett "Jag såg att du varit hos hudmottagningen. Någon speciell anledning?". Hon börjar med att fråga hur det är och jag tänker att det var en fin öppning. Jag svarar att det känns okej med en eftertanke och sneglar ner mot där stygnen sitter. Och vad gör hon då? Jo, hon serverar ännu en ärftlig sjukdom på ett silverfat som får henne att fullkomligt att explodera i information tre gånger om. En jävla ögonsjukdom, bland allt annat krafs som vår släkt bär omkring på, som jag kanske kan komma att få, eventuellt, om den går i rakt nedgående led. Vilket den uppenbarligen inte har gjort sedan tidigare av hennes information att döma.

Och visst, det ses säkert som väldigt rart av henne att ge mig informationen. Men jag vet inte om jag i denna stund behöver ännu en sjukdom på halsen att oroa mig över när det enda min hjärna ältar just nu är cancer i alla dess former och färger, som man dessutom kan fucking dö av. En ögonsjukdom känns lite som en piss i havet i jämförelse. Faktiskt!

Så inser jag, direkt efter samtalet, att det här är människorna som ska sitta och (förhoppningsvis) sörja mig den dag jag ligger inklämd i en kista någon gång i framtiden. Mina älskade släktingar vars stora problem är sådana som att mjölken är slut på ica. Känns som att det kommer att bli en fantastiskt fin begravning den dag jag blir gammal och går ur tiden (för Gud förbjude att jag dör ung med drömmar kvar). Om det nu ens blir en begravning. De lär väl vara så upptagna i sig själva att de till och med glömmer att planera den eller att jag ens inte finns mer.

Det är stunder som dessa när jag verkligen är så evigt tacksam för de vänner jag har. De som tar sig tiden att fråga hur det är, hur det går, erbjuder sig att följa med och hålla handen och som uppriktigt visar en oro. Samma oro som jag inte vågar visa fullt ut själv. De finns där dygnet runt för att de vill finnas där och jag behöver inte ens be om det. Det är omtanke som får mig att smälta fullkomligt så att jag nästan tappar andan för någon sekund och inse hur lyckligt lottad jag är att ha dessa fantastiska människor i mitt liv.

Och som en liten update i leverfläckslandet.
Jag fick en galet snabb tid hos hudmottagningen. De var så angelägna av att se mig snabbt att jag fick en tid bara någon dag efter att de mottagit remissen. En togs bort direkt och är skickad på analys. En till är lagd på bevakning. Det jag väntar på nu är svar från analysen och en tid tillbaka om någon månad. Jag går som på nålar varje dag.

Det ingen såg

Plötsligt.
Alla känslor bara strömmade inom henne. Ville ut, berätta hur det kändes, visa hur de såg ut. Hon hade lyckats tygla dem länge, kanske alldeles för länge för att vara försent. Just nu spelade det dock ingen roll. Det gick inte att hålla tillbaka dem, så hon lät dem.

Sittandes på golvet i köket. Lyssnade på honom när han pratade om att hon måste förstå honom. Att han inte mådde bra. Hans rygg värkte och hur han bara ville få den där tiden för operation. Hon hade fått höra det där i lite mer än ett år nu. Om hon ändå bara hade en endaste värkande rygg. Hela hon värkte, varje liten del av henne och hennes själ höll redan på att förblöda. Hans ex som använde henne som en spyhink. Kastade konstant galla på henne. Även om det inte tog till en början så höll det nu på att förgöra henne. Hans son som behandlade henne som om hon vore luft. Hennes saknad till sina vänner i sin hemstad och avsaknaden av vänner i den nya fastän det gått ett år. Och på allt det, hans dåliga mående. Allt hon behövde göra för honom så att han skulle få frid i själen.

Hon då? När skulle han börja förstå henne, sätta sig in i hennes situation? Det verkade inte viktigt för honom längre hur hon mådde. Den enda gången han inte pratade om sitt eget var när han satt vid den där jävla datorn i någon pokerturnering och då var det verkligen inte läge att prata alls. Så hon lärde sig att svälja vad hon kände och hur hon egentligen mådde.

Vreden.
Allt kom ur henne, som en explosion i kroppen. Hennes kropp vred sig i smärtor där hon satt på golvet. Hon minns inte vad hon sa. Hjärnan blockade ut alla ljud. Hon minns bara hur hennes tårar forsade ner för kinderna och hur ont det gjorde inuti henne. Hur hon slog med sin hand mot väggen tills knogarna skrapades upp och hur hennes kropp krängde som om den vore redo att fly därifrån. All smärta, all sorg, all besvikelse, som om det inte fanns något stopp i henne.

Han satt där på sin stol vid köksbordet. Tittade bara på henne som om hon vore från en annan planet. Verkade inte vilja förstå eller känna. Så plötsligt en glimt av reaktion och han for upp och rusade rakt mot henne, grep tag och tryckte upp henne mot väggen. Han skrek inte, pratade med en låg hotfull ton samtidigt som han spände ögonen i henne. När han var klar, när han hade fått sagt sitt slet han tag i henne och släppte henne precis när hon tappade balansen och hon for rakt i golvet.

Det kalla golvet mot hennes kind. Det gjorde inte ont fysiskt, men smärtan inuti henne var mer än hon kunde klara av. Tårarna forsade fortfarande och hulkningarna gjorde det svårt att andas. Hon hörde sina egna hjärtslag, snabba, rädda och regelbundna. Alltså levde hon fortfarande. Och vad hon önskade att hon inte behövde leva just där, just då. Inget helvete var värt det här.

Ensamhet.
Hon vet inte hur länge hon legat där på golvet. En halvtimme, kanske flera timmar. Antagligen hade hon somnat till och vaknat av sina egna viskningar. "..orkar inte mer. Jag orkar inte..." Så kom tårarna igen och hon grät tyst för sig själv fortfarande med kinden mot golvet i köket. Vågade inte röra sig, orkade inte lyfta sin egen kropp. Den var slut, totalt tömd från all energi.

Så hans steg som närmade sig. Hon hörde honom sätta sig på golvet intill henne. Sedan hans händer som lyfte upp henne och drog kroppen mot hans famn. Vaggade henne utan att säga ett ord medan hennes läppar fortfarande formade orden "orkar inte" ljudlöst. För att vara så nära honom hade aldrig någonsin tidigare fått henne att känna sig så långt ifrån honom.

Han böjde sitt huvud fram för att försöka höra vad hon viskade. Med gråten i halsen formade hon orden igen. "Jag orkar inte mer." Orden fick honom att släppa henne, resa sig upp och gå därifrån. Från vardagsrummet hörde hon honom säga att han gjorde allt för henne, men att hon alltid lyckades visa sig så otacksam. I den stunden insåg det faktum att hon alltid skulle vara ensam tillsammans med honom. Deras gemensamma förhållande skulle förbli hennes ensamhet. Hennes sorg, skam, skuld. Att hon var så dum att hon inte förstod att hennes känslor och hennes mående inte hade någonting med deras förhållande att göra.

Gråta över spilld mjölk

Jag får ofta frågan ifall jag ångrar de åren jag hade tillsammans med min fd sambo. Svaret på den frågan är enkel och någonting jag faktiskt har tänkt igenom många gånger. Det borde vara rätt att säga ja eftersom det hade besparat mig en hel del saker jag inte velat behöva gå igenom eller uppleva. Min hälsa hade säkert inte behövt få den törn som den fick och min ekonomi hade definitivt sett bra mycket bättre ut än vad den gör. Troligtvis hade jag vågat släppa in människor i mitt liv mer självklart och min tillit till andra hade garanterat varit på en helt annan nivå än vad den är idag.

Men så börjar man tänka vad som inte hade varit om jag faktiskt vill ångra det förhållandet. Jag hade med all säkerhet inte hamnat i Örebro och lärt känna alla de fantastiska personer som jag har som vänner idag. Den erfarenhet och kunskap som jag besitter, speciellt om mig själv, efter det som hänt är något jag inte skulle vilja leva utan. Jag är stolt över att vara jag även om jag fortfarande måste arbeta med mig själv. Å andra sidan behöver man alltid göra det, då vi behöver det för att utvecklas.

Så svaret för mig är simpelt. Nej, jag ångrar inte att jag valde att bli kär och inleda ett förhållande med en man som hade (har?) ett spelberoende. För om jag väljer att ångra det så väljer jag även att ångra så otroligt många fler bra saker som kom ut av det. Däremot. Om jag hade vetat innan att han faktiskt spelade för pengar i den utsträckning som han gjorde så hade jag antagligen inte gått in i det förhållandet.

Vi måste lära oss att leva med de val vi gör. För vi kommer inte alltid att välja de bästa valet. Så är det. Och livet handlar inte om att alltid göra de bästa valet, utan hur vi väljer att se på dem och hur vi lever leva med de valen vi gör. Att göra livet så bra som möjligt med de erfarenheter vi får av att välja som vi gör. Jag kan välja om jag tänker tycka synd om mig själv för resten av livet eller om jag tänker att ta mina erfarenheter och stötta andra som gör de valet jag gjorde.

Vad får jag ut mest av?

Från tomhet till värdefull på fem år

Idag, exakt på dagen, för fem år sedan flyttade jag tillsammans med min fd sambo till en ort som jag vantrivdes i. Jag gjorde det för att han skulle få finnas där hans barn fanns, då barnen hade en stor plats även i mitt hjärta. Däremot blev den flytten dödsstöten för vår relation, då den också symboliserade att jag eller mitt mående inte betydde någonting för honom. Jag hade gett honom massor av andra alternativ, som även barnen tyckte var bra. Men han. Han sa bara att han tänkte flytta och om det inte passade mig så var det bara att låta bli. Sedan var han smart och lade till att om jag brydde mig om honom och om barnen så borde jag flytta med istället för att vara en egoist.

Så jag gjorde det. Flyttade med.

Samtidigt dog det sista som verkligen var jag inombords. Jag har nog aldrig tidigare i mitt liv känt mig så tom. Kände inget, tyckte inget. Jag var bara existerande, men helt utan värde. När jag tänker tillbaka på den tiden när jag bodde där så har jag faktiskt svårt att komma ihåg hur den lägenheten såg ut. I mitt huvud är den en blandning av hur min sista lägenhet hemma i Göteborg såg ut och lägenheten jag och fd sambon hade först. Jag minns dock hur stor den var, hur många rum och jag minns hur det var möblerat i de olika rummen. Är inte det märkligt?

Den där tomheten jag hade inom mig höll i sig bra många år. Det började faktiskt inte vända förrän i december 2009. Även om den inte var lika stark hela tiden så var det då jag slog i botten ordentligt. Sedan dess har det vänt. Två stora avgörande händelser som har tagit mig dit jag är idag är dels att jag lärde känna solstrålen, Annie och dels att jag lärde känna Gustav. Den sistnämnda lärde jag faktiskt känna för två år sedan, nästan exakt på dagen. Och därifrån och fram till idag har det hänt så mycket med mig.

Om jag skulle kunna berätta för mig själv för fem år sedan hur jag mår idag och att jag faktiskt sitter och skriver på ett tal om mitt medberoende så skulle jag inte kunna tro mig själv. Jag hade nog sorgset titta på mitt jag idag och ifrågasatt varför någon skulle vilja lyssna på mig och varför någon skulle vara intresserad av att veta hur det är att ha det som jag har det. Jag hade nog tryckt på att det var mitt eget fel och den skammen och skulden får jag bära själv. Mitt jag idag skulle vilja ge mig själv en kram, en lång varm kram och tala om vad jag egentligen är värd, att jag är så stark samt tala om att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Och jag hade velat tala om för mitt jag för fem år sedan att det inte var mitt fel och att det finns hjälp att få.

Men eftersom jag inte kommer att kunna säga det till mig själv så tänker jag leva varje dag i framtiden för att göra det bättre för de som känner som jag kände då, för fem år sedan. Jag tänker tala om för världen hur viktigt det är att vi lyssnar på varandra och hjälpa andra att hitta sitt värde. För ingen ska behöva känna och må så som jag gjorde då.

Har du en flodhäst i vardagsrummet?

Eller vill du bara veta hur det är att leva med en flodhäst i vardagsrummet?

Klicka här!

Se framåt

Nyår. Tiden då alla sätter upp en massa mål och löften inför det nya året. De två absolut vanligaste är att sluta röka/snusa och att gå ner i vikt, men hur många håller dessa egentligen? Kanske är det så svårt för att det inte finns någon egentlig plan eller så har det att göra med att man börjar i fel ände.

Själv vill jag göra båda, men jag vet att det inte är rätt göra det än. Jag är inte helt redo, även om jag börjat träna en hel del under året som varit. Däremot måste jag må bra själsligt först och mitt största framsteg i det är att jag faktiskt slutade med mina lyckopiller. Det om något var en lycka, att uppleva hur bra det gick utan dem. Jag har gjort sådana enorma framsteg med mig själv även om jag inte är helt där än. Och inte ett enda nyårslöfte har jag behövt för detta heller.

Det handlar i grund och botten om att våga.
Ingenting är lätt till en början, men det går.
Jag lovar er!

För snart fem år sedan vågade jag ta steget ut ur en relation som urholkat mig totalt och visst har det tagit lång tid att komma dit jag är idag, men så som jag mår idag så har varje sekund varit värt det. Alla uppförsbackar, alla själsliga slag i magen och alla tårar. Det är vad jag har vunnit på vägen som väger upp allt som har varit jobbigt. För jisses vad jag har vunnit, där erfarenhet är det främsta.

För min del tänker jag förvalta den väl. För er som inte har vågat än, ge er själva det som nyårslöfte. Att våga ta steget och glöm inte att se framåt hela tiden. Se vart ni är på väg, men våga samtidigt att använda det som varit som en backspegel. Att våga stå upp för sig själv och sin egna lycka är en fantastisk gåva att ge sig själv. Tillåt inte er själva att leva i ett förhållande som skadar er, för ni är värda så mycket mer.

Vi gör det.
Tillsammans.