Rock solid

Rumpan har nu placerats där hjärtat hör hemma, i Göteborg, efter att ha varit i Örebro några dagar. Fantastiska dagar som tillbringades mestadels med en av de mest fina vänner jag har där. Enkel, kravlös vänskap när den är som bäst. Troligtvis också den enda vänskap jag har i Örebro som bygger på ömsesidig respekt för när livet är lite för tungt att leva. Då när det inte krävs mer än att man säger "Jag orkar inte idag" och det räcker så. Man behöver inte förklara mer för den andra vet precis vad det handlar om och det är helt okej att inte orka just idag, just nu.

Göteborg ja.
Hjärtats hem om än med en liten suck. Det är hemma och tryggt, men det saknar spänningen och glöden. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det på annat sätt. Visst är det skönt att komma hem. Träffa Coffe, som känner mitt förflutna. Som jag troligtvis har glidit ifrån på ett sätt, men inte på ett annat sätt. Också en kravlös vänskap, men den har nog blivit så kravlös att den har börjat tappa sin respekt för den andras åsikter och känslor. Å andra sidan skulle jag inte vilja vara utan den, inte för en sekund. Den där trofasta, starka vänskapen man inte släpper ifrån sig.

Det är viktigt med de där personerna. De som man känner en stark trygghet och respekt tillsammans med.

Sedan tror jag även att det är en bra tid att vara hemma. En "bra" tid då jag har en annan vän vars far inte mår så bra. Att vara hemma då känns som i helt rätt tid för att finnas till hands så nära som möjligt ifall hon skulle behöva. Även om telefonen och Internet är uppfunnet sedan länge så vill jag helst vilja vara fysiskt nära ifall en kram eller bara det tysta sällskapet skulle behövas. Skulle personligen inte klara av att vara för långt ifrån henne ifall något hemskt skulle hända (Gud förbjude). Också en vän där vänskapen bygger på det kravlösa, respekten och förståelsen.

Sedan Laila. Min fantastiska Laila, som jag inte vet hur länge jag kommer få ha kvar. Vill ha massor av tid att spendera tillsammans med henne och det tänker jag verkligen göra. Bara få vara, prata mycket och äta massor av god mat. Och kramas. Kramas så mycket jag bara kan och se efter om hon behöver hjälp med saker hon har svårt att göra själv. Ge tillbaka för det hon en gång i tiden gav mig. Få livet att bli lite lättare att leva utan knakande bekymmer.

Det här är nog det jag uppskattar mest med semestern. Att jag kan få vara där jag mest av allt behövs just nu. Också där jag mest att allt vill vara just nu. Det sistnämnda har jag redan avklarat genom resan till Stockholm så nu är det bara resten kvar i den trygga staden i väst. Mitt hjärtas hem.