Long time, no yoga

Ni vet de där stunderna när tiden bara flyger iväg och man inte har tid för någonting annat alls än jobba-äta-sova. Precis en sådan har jag haft just nu och har väl fortfarande ett tag till. Det börjar dock lätta upp lite nu. Kanske. Om, ifall att.

Det är med andra ord egentligen ganska mycket fortfarande, men jag har bestämt mig för att ta mig tid till andra saker, som att exempelvis låta mina tankar flöda här. Mitt tillhåll för allt jag inte kan säga i ord eller för saker som jag kan säga i ord, men inte orkar att repetera hundrafemtio miljoner gånger.

Jag har dessutom snart semester. Två veckor kvar till två veckor semester. Då ska jag rymma. Göra mig okontaktbar och bara öva på att andas. Kanske köra världens längsta yogapass på 336 timmar. Hade varit behövligt, men det är synd bara att just yoga är så förbannat tråkigt.
Yoga är förövrigt en träningsform när det inte passar sig så bra att få en oannonserad skrattattack på. Inte ens om instruktören låter som att han håller på att få en orgasm. Det passar sig bara inte. Just det är väl det främsta skälet till varför jag inte går på yoga. Folk beter sig konstigt och jag kan inte hålla mig för skratt. Bad combination.

Nå väl. Jag ska bli bättre på det här. Alltså blogga, inte yoga.
Tror jag säger det varje gång, som om jag hade någon plikt i att blogga.
Det har jag inte, men jag behöver sortera i mina tankar mer och det är där bloggandet kommer in.

Internationella kvinnodagen

Åttonde mars. Internationella kvinnodagen. Det är vid detta tillfälle jag borde skriva om kvinnors styrka. Definitivt belysa min egen styrka. Jag borde skriva om vad vi måste fortsätta arbeta med för att det ska bli mer jämställt i vårt land eller i världen. Vikten borde sättas på att visa vilka orättvisor det fortfarande mellan könen och hur kvinnor sätts åt sidan för männen.

Jag vill dock bara prata om att våren fick sig ett bakslag. Den första mars är den första vårdagen, men eftersom årstiderna har flyttat på sig med åren så fungerar mars som något mellanting mellan vinter och vår, mest vinter. Inte hjälpte det att jag igår vaknade upp i något slags vinterkaos. Snön fullkomligt vräkte ner och jag ville bara gå och lägga mig i sängen igen. Kanske till och med gråta en skvätt, för jag orkar inte mer vinter just nu. Om det är det här som kallas för vårdepression så har jag totalt frontalkrockat med en.

Precis det är vad jag vill prata om. Hur mycket jag lider av att inte får sol och värme. Hur jag både fysiskt och mentalt mår piss av mörker och kyla. Och det kan verka egoistiskt en dag som denna. Att prata om mig, mig och jag. Det kanske rent utav är något slags ilands-problem, men om man bara tänker efter en liten gnutta så är det precis vad det här handlar om. Att vi kvinnor ska ta mer plats och vara mer egoistiska. Det handlar även om att kvinnor behöver sätta ord på vad de behöver för att må bra och våga prata om det som gör att de mår dåligt.

Vi är väldigt dåliga på det. Allt det.
Däremot tänker jag inte gå så mycket djupare än vad jag har gjort i min minidepression över att det inte ens är nära till vår. För jag behöver inte det. Jag behöver bara få lov att gnälla av mig en smula. Inte ens värt att kalla för depression egentligen. Det vore att håna alla som lider av en riktig. Men jag vet inte annars vad jag ska kalla mina plötsliga små gråtattacker. Kanske är det oviktigt vad jag kallar dem?

Kanske för alla andra, men inte för mig.
Och nej, jag mår inte speciellt dåligt. Jag blev mest bara en pyttegnutta djup flicka som saknar solen mot ansiktet och sand mellan tårna.

Rik för en dag

Mitt liv är alltid rikt numera. Kanske inte alltid på pengar, men på så otroligt många andra sätt. Däremot finns det en dag i månaden som man känner sig extremt rik på pengar. Löningsdagen. Den dagen man sitter och drömmer om allt man skulle vilja göra för pengarna. Man träffas av nerven att vara lite wild and crazy.

Sedan slås man tillbaka av verkligheten och tar istället det vuxna beslutet att göra som vanligt. Betala räkningarna, kontrollerar månadsbudgeten och kämpar för att kunna lägga undan tillräckligt pengar för att kunna åka iväg på den där resan och köpa de där sakerna. Egentligen finns det ingen bitterhet i det, bara tryggt att veta att jag även denna månad kommer kunna överleva en månad till. Jag kan försörja mig själv. Och jag kommer aldrig bli så wild and crazy att jag sumpar en hel månadslön innan allt det där vuxna är gjort. Det är dock grymt att kunna drömma sig bort till det där spontana sättet att leva och vara nöjd med att det stannar där.

Manligt/Kvinnligt

Jag totalt älskar vassa kommentarer, som när en kille på mitt jobb satt i lunchrummet med sin nya telefon. En Iphone i färgen rose. En tjej kommer in och sätter sig vid samma bord och påpekar killens telefon.

Tjej: Färgen rose alltså?
Kille: Jaaa?
Tjej: Manligt...
Kille: Ja. Vadå då? Kan inte en kille ha rosa eller?
Tjej: Jo, men det är ju inte så manligt.
Kille: Jag vet inte hur det är för dig, men för mig sitter inte min manlighet i färgen på telefonen. Inte min sexualitet heller.

Jag gillar den här typen av samtal. Bara att observera och se vad som händer. Det har alltid varit någonting fult med att vara kvinnlig. Inte bara för killar utan även för tjejer.

För min egen del så inser jag att jag är nog mer tjejig än vad jag själv har tänkt på. Kanske inte på mitt sätt att vara, men i mycket annat som exempelvis kläder och utseende om man nu ska mäta det på det sättet. Frågan är ju bara hur vi mäter var som är kvinnligt och vad som är manligt. Det könet jag har i mitt huvud är inte alls som någon annan ser mig. Oftast när jag säger att jag är mer av en pojkflicka än som en flickflicka så är det alltid någon som ska hävda att jag är väldigt tjejig, men vem bestämmer egentligen det?

Jag trivs mycket bättre med att umgås med killar för då får jag vara jag, utan att tänka på en massa normer som jag "måste" leva upp till. När jag drar mina skämt som slipper jag sitta och fundera på om det var för grovt eller om någon blev kränkt. Det är enklare för mig att bara vara jag utan att falla in i mina, för mig, tjejiga tänk. När jag umgås med tjejer så behöver jag umgås med andra tjejer som tänker jag som för att slippa att det ska bli en massa skitsnack, drama och förväntningar som man måste leva upp till. Däremot gillar jag att vara tjej och jag tycker tjejer som är flickflickiga är grymma. Jag kan älska att stå framför spegeln en hel dag och testa olika sminkningar. Tycker det är fantastiskt kul att leka med färger i håret, fixa mina naglar och klä mig i klackar.Och jag älskar att prata med andra som tycker det är minst lika roligt som jag tycker. Men. Det gör mig inte till en flickflicka bara för att någon annan anser att det är där gränsen går. Jag sätter mina egna gränser för vem jag är.

Vad spelar det för roll att en kille väljer en rosa färg på sin telefon?
Han tyckte att den var fin utav de färger som fanns att välja på. Av den anledningen tyckte jag att hans svar var helt klockrent. Lunchrummet var fullt med andra personer, både killar och tjejer, men han valde inte att skämta bort det. Istället sa han som det var och döda hela diskussionen huruvida rosa var manligt eller inte. Jag tycker det är starkt och så respektfullt. Han satte gränsen väldigt tydligt om vem han är.

Det eviga berättandet om min historia

Att börja prata om det jag varit med om, mitt medberoende till en spelberoende, har bedragit till att jag för alltid blir kontaktad av media. Det snacket tar aldrig slut. Och det är klart att jag någon gång ville börja prata om det för att det ÄR viktigt att prata om. Viktigt för att de som kommer efter mig ska känna att de inte är ensamma och för att belysa vilket problem det är att vara just medberoende. Det är just de personerna som gärna blir bortglömda i allt.

Jag kommer alltid tycka att det är viktigt, men jag vet inte om jag alltid vill vara fast i det där dåliga måendet jag hade då. Det är inte det som är det viktigaste. Jag som nu är frisk från mitt medberoende har fått en helt annat insikt. Att kunna svara på den grymt viktiga frågan man har när man är mitt uppe i sitt medberoende, "Kommer jag någonsin må bra och bli mig själv igen?".

Det arbete som jag har gjort med mig själv från den dagen jag bestämde mig för att lämna är det som är det absolut viktigaste för den som är fast i ett medberoende. Att belysa vad som händer när man bestämmer sig. Hur man gör, hur lång tid det tar och den helt galna bergochdalbana i sitt känsloregister som man får sig en resa i. Och absolut viktigaste, att det finns hopp. Att glädjen kommer tillbaka och att man kan hitta tillbaka till sig själv om man ger det tid.

Just den historien är det jag vill prata om nu när jag har gått igenom min egen resa. Visa för andra att det finns en helt fantastisk värld på andra sidan, men journalister är i allmänhet inte lika intresserade av den. Det är synd att de hellre grottar ner sig i snyfthistorier än att berätta måbra-resor. Resor som verkligen betyder något för de som mår dåligt idag. Men jag tänker kämpa för att få igenom det jag vill. Tills de fattar vad belysande av styrka innebär och vad de gör för andra människor som också är deras läsare. Min historia är min historia och jag har lämnat den bakom mig för att ge plats åt den jag är idag. En person som jag är så sjukt stolt över och som kan förändra för andra personer som också är medberoende. Jag slutade älta för ett tag sedan och tänker även göra det i media. Jag tänker inte fastna i mitt medberoende i media när jag inte gjort det i verkligheten. För. Man är inte för evigt medberoende.

Det här med förkylningar

En förkylning är verkligen ingenting att leka med. Så fort den har boat in sig i kroppen så vägrar den att flytta ut. Riktigt jävla frustrerande må jag säga. Hela förra veckan låg jag hemma och håll nästan på att dö. Kanske lite överdrivet, men det var ungefär så som det kändes. Denna veckan har jag varit på jobbet, men jag har verkligen inte varit människa. Trött, seg och inte alls med i huvudet och direkt när jag kommit hem så har jag störtat i säng. Jag har inte orkat någonting i två veckor nu.

Och inte orkat någonting i två veckor syns verkligen om man tittar hemma hos mig. Det ser mer eller mindre ut som en krigszon. Blir bara trött av att titta på vad jag seriöst måste ta tag i snart. Helst igår. Eller ja, allra helst för två veckor sedan. Helt galet ändå att en förkylning kan slå ut en så totalt. Tur att man inte har familj för det hade jag verkligen inte orkat med när jag knappt ens har orkat med mig själv. Pinsamt, men sant.

Den här gången lät jag dessutom bli esberitox, min räddare vid förkylningar. Detta för att förkylningen endast satt i halsen från början och då hjälper inte dem överhuvudtaget. Den här veckan vaknade däremot näsan till och jag borde ha tagit dem, men näsan lurade mig och höll i sig längre än vad jag hade trott. Nästa gång kommer jag ta dem oavsett vad så skiten går över snabbare för jag hade verkligen glömt hur länge en förkylning sitter i utan dem. Aldrig mer säger jag bara.

Hade inte kunnat säga det bättre själv

"Så många gånger, förstår ni, 

som jag gav bort mitt lilla hjärta till nån 

som lika gärna hade kunnat runka"

- Mia Skäringer

Så himla bra och så galet sant.
Det hade varit trevligt om man någon gång kunde lyckas med att hitta en enda människa som faktiskt har ärliga avsikter. En person som är genuint snäll och som inte flippar och halvt slår ihjäl en bara för att det råkade bli så. Någon som på riktigt vill lära känna en för att hen är intresserad av att veta vem jag är och inte för att få omkull mig några timmar senare. En partner som är ärlig, uppriktig och trogen. Som älskar med hela hjärtat och som finns vid min sida för att hen vill det och inte för att det är ett tidsfördriv i väntan på att det kommer någon annan som är mer intressant. En människa som inte ljuger och går bakom ryggen.

Allt annat får mig endast att kräkas lite i munnen.
Och helt ärligt....är det för mycket begärt?

Inget att rasa över

Igår satte jag mig och kollade på årets julkalender och precis nu har jag sett klart på alla avsnitt. Jag tänkte inte se den alls i år eftersom jag har hört att den är så fruktansvärt dålig. Folk rasar i största allmänhet och anmälningarna mot den har tydligen haglat så mycket att just i år har det blivit rekord. I mitt stilla sinne tänkte jag att jag skulle låta bli, men nu när den är över och ingen längre bryr sig så fick jag idén att sätta mig och titta i alla fall. Folk har ju uppenbarligen tittat på den ändå och jag vill ju veta vad det är som får folk att rasa.

Visst. Den kanske inte är den absolut roligaste julkalendern någonsin och de allra minsta barnen har troligtvis svårt att ta till sig väldigt mycket. Däremot är det inte barnen som rasar utan de vuxna och det är faktiskt riktigt konstigt i mina ögon.

Julkalendern i år handlar om vår historia. Hur vi levde, vad vi åt och hur det såg ut. Den tar oss tillbaka 1000 år och ända fram till idag. Vi får följa med olika familjer och se hur det var förr och vad av allt som vi fortfarande har kvar idag. Och jag förstår verkligen inte. Jag förstår inte vad det är man rasar över när vi idag rasar så fort någonting går emot de så kallade svenska traditionerna, som att pepparkaksgubbar inte får vara med i luciatåget och att en scen klipps bort i Kalle Anka och hans vänner. Ändå, trots detta, så är det fruktansvärt att julkalendern är som den är i år. Det vill säga saker som inte ens är våra egna traditioner från början. Men att ta med barn och lära dem om vår egen historia är tydligen fruktansvärt hemskt.

Hur kan det vara det?
Egentligen. Det vi får se i år är ju det verkliga livet. Allt det som är svenskt och vad som har hänt. Det om något borde vara viktigt. Barn måste få veta att vi hade det svårt, barn fick arbeta, en fjärdedel av alla svenskar emigrerade till Amerika och vi tog hand om ensamkommande barn från Finland. Det är viktigt för att vi ska förstå att vi har en historia och väldigt mycket av det som händer idag har med den att göra.

Det är även viktigt för att vi ska förstå att våra förfäder själva har tvingats lämna Sverige för att få det bättre. Precis som krigsflyktingar kommer till Sverige idag. Vi är ingenting utan vår historia och den borde vara viktig att värna om samtidigt som det är viktigt med vad framtiden för med sig. Vi har uppenbarligen lärt oss saker av den, som att barn inte ska röka eller dricka öl och att det inte är farligt att öppna sitt hem för flyktingbarn. Att som händer tillför att vi hela tiden får det bättre än vad det har varit. Och det är absolut inget att rasa över på något sätt. Och det är någonting som våra barn verkligen borde få lära sig.

3.6

Så har man blivit ett år äldre. Ett år närmare 40. Känns bra, faktiskt. Kan vara svårt att tro. Det är uppenbart när man kollar sitt eget facebook flöde med gratulationer eller bara i allmänhet pratar med människor. Hela tiden ska det påpekas att jag nu börjar bli gammal och att jag snart är 40. Snart? Det är ju för sjuttsingen fyra år kvar.

Och helt ärligt. Jag har ingen som helst ångest över att fylla 40. Snarare tycker jag att det ska bli väldigt skönt. Den främsta anledningen till det är att jag då kommer passera den magiska gränser när folk slutar tjata om att man borde skaffa barn eller ifrågasätta varför man inte vill ha barn. Problemet då blir väl att folk i allmänhet kommer tycka synd om en för att man inte fick några barn. Det i sig kan troligtvis vara värre, men jag vet inte. Jag är som sagt inte där än. Det är ju trots allt fyra år kvar. Fyra långa jävla år av fortsatt tjötande om varför jag inte vill ha barn. Jag har kommit i ett läge när jag nästan ser när frågan är på väg numera att jag per automatik rapar upp svaret som ett mantra.

Hursom och skitsamma.
36 är numera åldern på denna ko och hon har absolut ingen som helst ångest över åldern, vilket är fantastiskt skönt. Däremot kan jag förstå dem som får det med tanke på hur många gånger i rad man får höra att man är gammal. Själv anser jag inte att varken 36 eller 40 är speciellt gammalt. Jag ska ju leva cirka lika länge till. När man tänker så så inser man hur lång jävla tid det är. För...man hinner med galet mycket på 36 år. Så länge jag slipper en repris på mina hittills ihopskrapade år så är jag mer än nöjd. Nu ska livet bara vara fest och sköna bad i mitt badkarl. It will be great!

Vad är vi rädda för?

För en tid sedan så fick min bästa vän utstå rasism för jag vet inte vilken gång i ordningen.. Han är halviranier och har således mörkt hår och bruna ögon. Han ser utseendemässigt väldigt mycket ut som iranier med ett helsvenskt namn. En man gick fram till honom och viskade i hans öra att han ville ta ut min vän och spöa skiten ur honom för att han är invandrare, vilket inte alls är sant. Han är född här, men det spelar tydligen ingen roll när man ser utländsk ut.

Och egentligen. Vad spelar det för roll? Vad har mitt ursprung med att hur jag ska bli behandlad av andra? Det är en skrämmande utveckling som håller på att hända. Att värdera människor utifrån vart de kommer ifrån eller vart deras föräldrar är födda är hemskt. Jag är inte heller helt svensk och jag har inte ett svenskt namn, men grejen är den att jag kommer undan för att jag ser svensk ut samt att min utländska förälder kommer från ett nordiskt land. Men saken är den att jag och min bästa vän är precis lika svenska oavsett hur vi ser ut eller vad vi heter, om det nu är det som är viktigt. Det borde inte vara det. Vi är alla människor och vi har alla precis samma värde och vi kostar precis lika mycket.

Dock är det några få människor som anser att människor som kommer från öst eller har någon som helst koppling till öst är människor med mindre värde. Samma människor anser även att dessa människor kostar mer än andra i Sverige och därför borde de befinna sig någon helt annanstans. Bara några saker. Människor har samma värde oavsett vart de kommer ifrån eller vart de bor. De kostar precis lika mycket som alla andra människor och oavsett vilket land de befinner sig i.

Vi kan inte räkna med att människor som flyr krig ska kunna sätta sig i arbete på en gång när de kommer till ett annat land. Hur ska de kunna göra det? Jag har aldrig upplevt krig, men jag skulle kunna tänka mig att det är en fruktansvärt traumatisk upplevelse. Mad andra ord behöver man få hjälp med att bearbeta detta innan man kan gå tillbaka till ett normalt fungerande liv. Kommer man då som flykting till ett helt nytt land så är det inte helt konstigt att man kommer utan vare sig pengar eller tillhörigheter. Hur ska det vara möjligt när det till och med är svårt att komma med hela sin familj? Vilken normalt funtad människa som helst fattar att man då även behöver ekonomisk hjälp. Det är väl inget konstigt egentligen? Om vi dessutom ser till att dessa människor trivs dit de kommer så kommer de vilja stanna kvar i större utsträckning än om vi bemöter dem med hat och hot. Människor som stannar kvar, får hjälp och mår bra kommer då även kunna bidra med inkomst. Ingen märklig matematik överhuvudtaget.

Förresten. Vad är skillnaden mot en svensk? Det finns väl ingen som börjar jobba på en gång när de har fötts? Från den dagen jag kom till världen har jag fått en hel massa bidrag och jävligt mycket som både kommun och landsting har betalar för, det vill säga jag har fått det helt gratis. Fram till dagen jag fick ett jobb, drygt 18 år efter att jag kom till världen började jag bidra med en egen inkomst. Sedan slutade jag med att bidra igen ungefär vid 25 år för att börja plugga igen och så hamnade jag i en depression på det, vilket följdes av subventionerad läkarvård och medicin. Och för att inte snacka om att rabatter jag fick som student.

Vi alla kostar mer än vad vi tror. De som kommer hit i flykt från andra länder kostar inte mer än någon annan egentligen. Snarare är det så att de kostar mindre än vad många svenskar gör. Eller jo, just nu håller de på att kosta mer indirekt. Detta på grund av att samma människor som anser att dessa människor har ett mindre värde och kostar bland annat bränner ner lokaler som är till för de drabbade människorna. Inte är det gratis att elda upp saker och inte är det gratis att släcka bränder och bygga upp på nytt. Varför bidrar människor till större kostnader om det är just stora kostnader som är det stora problemet för vårt land?

Så säg mig.
Vad är det vi är så jävla rädda för?
Egentligen?

Ingen kommer att ta någonting ifrån dig.
Ingen kommer att minska ditt värde endast genom att bara finnas.
Det handlar inte om dig överhuvudtaget.
Och är det krig du vill uppleva så är vi snart där helt på grund av dig.
På grund av ditt hat och din rädsla över andra människor.
Hur ska du klara av ett liv i flykt när du inte ens förstår vad det innebär?

Story of my life

Det hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit den här låten.
Den är så på pricken mitt liv och allt jag känner.
Rakt in i min själ sitter den och jag kan inte sluta förundras över hur bra skriven den är.
Perfektion.

Semesterproblem

Mindre än en vecka kvar på semestern och jag kan helt ärligt säga att jag var klar med semester för över en vecka sedan. Endast två saker har hållit mig tillbaka från att avbryta semestern, vilket i sig är skäl nog att genomlida två veckor till. Jag är konstig med det där. Semester har aldrig riktigt varit min grej. Tycker det mest är astråkigt och det känns som man blivit arbetslös och det är verkligen en värdelös känsla. Blir svårt att njuta fullt ut då. Den här gången valde jag dessutom inte att åka utomlands vilket definitivt har förstärkt den känslan.

Den största anledningen till att jag inte har valt att avbryta semestern är att jag har min lägenhet som jag behöver få lite ordning på. Att då vara ledig har verkligen hjälpt till. Jag kan leva fullt i mina tankar och visioner om vad jag vill göra. Kan åka iväg en hel dag för att shoppa saker om smågrejer som jag vet att jag vill ha eller rent av faktiskt behöver. Det blir en annan sak när man är ledig och hjärnan endast behöver fokusera på det.

Andra anledningen är att jag inte riktigt vet vad jag känner för mitt jobb längre. Jag älskar det och jag trivs definitivt fortfarande. Men. Ibland vet jag inte varför jag fortfarande är kvar. Antar att det bottnar i lite olika saker. Dels för att jag aldrig har varit så här länge på ett och samma arbete och jag blir lätt rastlös och frustrerad när det blir samma sak och samma människor varje dag. Dels för att jag ofta kan känna att min kompetens inte riktigt får utlopp längre. Man hinner samla på sig en den på över fem år och jag vet att jag är grym på det jag gör. Dock behöver jag utvecklas och utmanas och det känner jag inte riktigt längre att jag gör i samma utsträckning som i början längre. Är förvisso inte så konstigt, men jag är lite av en flyttfågel i mitt sinne och då är fem och ett halvt år en evighet sedan förnyelse.

Det sista är också ett skäl till att jag har svårt för semester. Jag hinner tänker efter kring mitt liv. Vad jag gör och vart jag är på väg. Är ju egentligen en bra sak, men det blir lite för mycket av den varan på några veckor. Kanske lite för mycket än vad som är nyttigt för det skulle ju vara bra att bara leva här och nu och vara nöjd med det man har. I alla fall ibland.

Vissa dagar

Att bry sig handlar inte om antal likes

Och så har det hänt igen. Något tragiskt och hemskt har drabbat en skola i Trollhättan. En ung kille gick maskerad med svärd och både mördade och skadade ett antal personer. Ja, ni vet garanterat vad som hänt så jag behöver inte dra hela historien. För alla som har facebook rullar informationen upp löpande hela tiden. Det ska delas, skrivas, gillas och gå med i varenda event som finns gällande hela den tragiska händelsen. Inget får missas, man behöver hela tiden göra någonting på facebook för att visa sin medmänsklighet.

Medmänsklighet genom genom likes är det nya. Eller ja, det har funnits ett tag. Ungefär varje gång någonting oerhört tragiskt händer. Det hypas några dagar eller veckor och sedan dör det ut. Man måste vara där, vara med och visa att man har koll och tycker det är tragiskt. Och vill man inte vara en del av hysterin som händer där så är det nästan som att folk tappar andan och förskräckelse. Den som hänger med mest på facebook är också den som bryr sig mest. Vill man inte vara en del av den så har man inget hjärta. Eller?

Det är tragiskt hur sociala medier påverkar oss. Bara för att jag inte tänker trycka "kommer" på något av alla event för att tända ett ljus för de omkomna så betyder det inte att jag kommer att strunta i det. Bara för att jag inte gillar allt som skrivs eller delas så betyder det inte att jag inte bryr mig eller saknar vare sig hjärta eller medmänsklighet. Jag tycker det är fruktansvärt det som har hänt. Så fruktansvärt tragiskt hur vårat samhälle håller på att förändras, men det blir ingen skillnad bara för att jag gillar allt på facebook eller tänder ett ljus på en bestämd dag och tid.

Jag har tänt ljus, men jag valde att göra det när jag ville och det var viktigt för mig. Däremot var det inte lika viktigt att berätta för varenda person i Sverige att jag tänker göra det. Jag har följt med i media och jag har tyckt saker, men jag har inte uttryckt detta via sociala medier. Visst. Nu bloggar jag förvisso om det, men det är mest för att jag blir så irriterad över hur människor försöker visa sin status genom likes och tror att det förändrar världen. Det förändrar inte ett skit för någon, någonsin och jag blir seriöst bara äcklad av det jag ser.

Sedan har vi den fantastiska läraren som stod upp för sina elever och betalade med sitt liv. Vi kan alla vara överens om att han är en hjälte på alla sätt och vis, men det kan hända att jag kommer att låta lite väl bitter nu. Hade det inte varit bättre att tala om för honom vilken fantastisk människa han är/var när han levde? Alla som hade någon form av koppling till honom behöver inte uttrycka sin kärlek för honom för det är precis samma sak där. Det blir lite krystat och äckligt till slut. Tyvärr. Och jag förstår sorgen på alla sätt och vis, men den behöver inte överexponeras. Jag hoppas dock för allt i världen att ni även sa de där orden till honom när han levde annars betyder de faktiskt ingenting nu när han inte finns längre.

Hur man lättast får egentid

Semester. För många innebär det lugn och ro, tid för att bara vila upp sig och ta hand om sig själv. För mig innebär det, förutom mitt ideella åtagande som jag själv väljer, att lyssna på alla andras jävla problem. Det kan hända att det är precis lika mycket som annars, men bara att det blandas upp med allt annat jag gör så att jag inte märker av det på samma sätt. Men det har varit lite som att trycka på en knapp och skiten har bara sköljt över mig. Det verkar liksom inte finnas något stopp på det. Är det så här jag har det annars också så förstår jag varför jag alltid känner mig stressad och inte hinner med så mycket av det som jag vill göra.

Samtidigt tycker jag att det är konstigt att människor i allmänhet tar sig friheten att använda mig som någon sorts hobbypsykolog. Dessutom inte har den minsta respekt för att jag faktiskt har ett eget liv och faktiskt har semester. Jag behöver också få vila och bara rå om mig själv. Jag hade kanske stått ut med det om jag hade fått ut någonting av det eller om det handlade om viktiga saker, men helt ärligt...jag kan fan inte bry mig om allas jävla små vardagsproblem. Det rinner ur folk som en enda äcklig sörja och efter ett tag slutar jag till och med lyssna. Jag hummar bara med och verkar intresserad.

I allt det här så finns det människor i min omgivning som faktiskt har den stora respekten att fråga om jag har tid. Tråkigt nog orkar jag inte med dem heller eftersom all annan tid äts upp av dem som absolut inte visar någon respekt. Och jag skulle i ärlighetens namn hellre lägga tid på dem som frågar. Jag hade för inte så länge sedan en vän som började prata, men stoppade sig själv och frågade om jag fortfarande hade semester. När jag sa ja så svarade personen med att vi kunde ta det en annan dag för att inte förstöra min semester med stuntproblem. Det gjorde mig så varm i hjärtat att jag sa att det inte gjorde någonting att vi tog det nu. Tänk om alla kunde tänka så. Låta det vara upp till mig om jag har tid eller inte istället för att bara förutsätta att det är så för att jag inte jobbar.

Det kan hända att jag just nu kommer att trampa väldigt många personen på tårna, men jag orkar faktiskt inte bry mig för det är ingen som verkar bry sig om vad jag känner heller. Men. För helvete. Deala med dina egna jävla hjärnspöken istället för att lasta över dem på mig. Jag har inte tid för jag har semester. Även som hobbypsykolog. Så. Nu var det sagt. Och behöver du ens fundera över om du är en av personerna som bör känna sig träffad så är du troligtvis det. Fast få inte för dig att be om ursäkt om du tänker den tanken efter att du läst det här. Tänkte du inte göra det innan så tjänar det inte så mycket till efter att jag outat hur jag känner.

Någon gav mig tipset att stänga av mobiltelefon och dator för att inte vara anträffbar och visst är tanken god, men det finns faktiskt saker jag vill göra som kräver mobil eller dator. Jag har istället hittat mitt eget sätt för att bli lämnad ifred. Ett mycket enkelt sätt när man ändå har semester. Vänder man runt på dygnet så har man hela natten och den vakna tiden för sig själv. Perfekt. Och som sagt...jag har ju ändå semester.

Värdelös

Är på väg in i en tung period just nu. Eller rättare sagt...jag är redan inne i den. Går igenom dagarna och ler och säger att allt är bra, men inuti mig lyckas jag inte skaka av mig känslan av att jag inte duger. Att det jag gör inte spelar någon roll för ingen bryr sig och ingen tycker att jag gör ett bra jobb, gällande någonting alls. Det handlar inte om att jag inte saknar uppskattning, utan snarare så är det en kombination av att jag känner mig motarbetad, ignorerad, inte tagen på allvar och dels handlar det om mina egna hjärnspöken. Jag är inne i en sjukt känslig period och då hjälper det inte till att jag hela tiden får slåss för mig egen existens eller ta en massa onödiga diskussioner om helt sanslöst löjliga saker. Det resulterar helt enkelt i att jag går omkring och känner mig helt jävla värdelös, mest hela tiden.

Och jag vet att det egentligen inte är sant. Jag vet att jag är grym på allt jag gör, annars skulle jag inte göra det. Så enkelt är det. Dock är jag så sjukt less på att spendera hela dagar i en värld bland människor som går med näsan i vädret, som tror att de är bättre än alla andra och som behandlar sina medmänniskor som om de vore tre år och förståndshandikappade. Det får mig bara att vilja skrika rakt ut att det är dags för dem att komma ner på jorden igen, men helt ärligt så tror jag inte att de hör från sina allt för höga hästar. Hoppas de inser hur ont det kommer att göra när de trillar ner, för de kommer de att göra en vacker dag. De är inte så jävla duktiga som de tror. Speciellt inte på att vara människor.

Jag gör mitt bästa med att omringa mig själv med personer som stärker mig och som får mig att må bra, men de jävlarna lyckas ändå träffa mig ändå med sina knivar i ryggen. Punkterar mig när jag minst anar det och minst orkar med det. Jag vet snart inte längre hur jag ska lyckas stå emot skiten. Å andra sidan vet jag inte ens om jag orkar säga ifrån eller om det ens är värt det. Risken är ju att det bara blir värre och det skulle jag verkligen inte orka med.

Mest av allt önskar jag bara att dagarna går fort så jag kan få min semester och fly från allt. Till och med mitt arbete som jag egentligen älskar otroligt mycket, men som bara känns piss just nu. Jag tror jag behöver fly ifrån precis allt, bara för en liten stund. Bara vara för mig själv och tänka igenom vad jag håller på med och om det är värt det. Troligtvis kommer jag komma fram till att det inte är det.

Nej, fy fan säger jag bara!

The power of makeup

Och tankarna som går genom mitt huvud.
Om jag bara hade en sådan där concealer. Fan va snygg jag skulle bli då.
Undra om man skulle köpa sådan där contourer? Verkar ju smart.
Highlighter! En highlighter måste jag ha.

Sedan ramlar jag tillbaka till verkligheten.
Vad håller jag på med? Jag duger fan som jag är.
Och skulle jag tvivla så är det inte smink jag behöver.

Vad fan håller ni på med?

Överallt på min facebook och instagram finns de. Helst flera gången om dagen och alla verkar ha något slags behov av det. Det jag pratar om är exponeringen av sina egna barn. Jag har personligt börjat rensa ganska så kraftigt bland personer i min omgivning som gång på gång slänger upp sina barn på bild eller där de verkar sitta ihop med sina barn bara för att de själva ska kunna ta en selfie.

Och det verkligen en ren katastrof i vissa fall. En närbild på en unge med mat i hela ansiktet eller en närbild på när de sover och en text som exempelvis "Hälsar på mormor" eller "Nu ska i till affären". Jag har verkligen svårt att få ihop logiken när bild och text uppenbarligen inte hänger ihop och varför är det så viktigt att ungen måste vara med varenda gång det sker någon form av uppdatering? Och varför i helvete måste ungstackaren vara med bara för att du känner för att ta en bild på dig själv? Barn är ingen jävla statussymbol eller triumf. Är man helt plötsligt ingen viktig person bara för att man fått barn eller vad är det frågan om?

Än värre är det med personer som slänger upp bilder på sina sjuka, gråtande barn eller när de blir ertappade med att göra något pinsamt. Jag har seriöst personer i min omgivning som kan slänga upp bilder på sina barn när de byter blöja eller femtiotvå bilder efter varandra med olika vinklar när ungen sover. Eller filmklipp på när ungen får ett raseriutbrott. Hur kan detta ens vara intressant för exakt alla du känner förutom dig själv och dina absolut närmsta?

Det absolut värsta är att de gör det utan sitt barns tillåtelse. Jag har massor av bilder av mig själv när jag var liten i diverse fotoalbum och jag kan helt ärligt säga att jag hade personligen varit vansinnig på mina föräldrar om facebook hade funnits då och de fritt, efter sitt eget tycke, hade valt att exponera mig för hela världen. För en sak är säker, har de väl hamnat på internet så stannar de där för resten av livet. Inte fan vill jag visa mig för hela världen när jag är så liten och inte själv kan få välja vad som ska finnas upplagt på mig. Det är seriöst integritetskränkande och detta utsätter ni era egna barn för. Vad fan håller ni på med?

Om ni tycker att det är att vara en bra förälder och förebild så har ni fel, så in i helvetes jävla fel. Värdesätt era barn på rätt sätt istället genom att visa vad som är okej och inte. Hur du väljer att göra med dina egna bilder på dig själv skiter jag fullständigt i, men ge fan i bilderna på dina barn. Ha dem för privat bruk och inget annat. Hur skulle du själv känna om ditt barn slänger upp ett filmklipp på dig när du bråkar med din partner eller en bild på dig när du ligger i badet? Det är precis samma sak även om du inte väljer att tycka att det är samma sak. Det ÄR samma sak.

Jag fattar inte ens hur ni överhuvudtaget har fått lov att bli föräldrar. Skäms på er!

Ring klocka, ring

Två månader kvar tills jag flyttar till en alldeles egen lägenhet. Det betyder att det är exakt lika lång tid kvar tills jag tar mig an en ny utmaning i livet. Att bo själv för första gången på otroligt många år. Det kommer att bli en enorm prövning, men jag är redo för den även om mina hjärnspöken redan har börjat vakna till liv.

Allt känns så skrämmande, men ändå som något spännande. Jag är klar med mitt förflutna och för att jag ska kunna utvecklas framåt så är det det här steget jag behöver ta. Jag måste från nu lära mig att klara mig själv, tro på att jag är stark nog och inse att det är över nu. Om jag fortsätter att göra mig svag så kommer jag alltid att vara en förlorare och han som var efter mig kommer alltid ha övertaget. Det har tagit enormt mycket tid och kraft att komma till den punkt jag är idag, men det har varit värt det. Varenda sekund.

Det ska bli så skönt att få ha ett hem som bara är mitt. Där jag får rå om mig själv och bygga upp till en plats där jag kan få ro och fortsätta växa. Och jag har lovat mig själv att inte gå tillbaka till de mönster som gör att jag backar i min utveckling så som att alltid ha folk hemma, rapportera saker jag gör eller ständigt ha ljud runt omkring mig som distraherar min oro. Nej, nu är det dags att ta klivet fullt ut för att bli den så otroligt starka och modiga person jag är. Jag ska visa min omvärld att det går och framför allt så ska jag visa mig själv. No more medberoende. Punkten är satt.

Nu tar jag klivet, samtidigt ser jag mig omkring i min nuvarande lägenhet och inser att tiden har stått still alldeles för länge. Det jag faktiskt äger kan rymmas i ett litet släp. Blir förvisso lätt att ta från punkt a till punkt b, men det kommer att bli ekande tomt i mitt nya hem som kommer att kännas som ett palats i jämförelse fastän det bara handlar om 60 kvadrat. Å andra sidan ser jag det som någonting positivt då jag inte kommer att ta med mig någonting från mitt gamla liv till det nya. Nu har jag chansen att bygga upp någonting själv, från start. En helt fantastiskt känsla.

Från den första augusti börjar mitt nya liv, så låt klockan få räkna ner likt nyårsafton. Efter det firar jag för resten av livet. Det kommer att bli en enda lång fest. Fram till dess tassar jag omkring på tå som ett barn på julafton och passar på att njuta av sommaren. För det blir väl sommar i år också...eller?

De kommer i flock

Livet är verkligen en gåta. När det är bra så är det verkligen helt fantastiskt bra och när det är dåligt så är det pissigt så att man vill säga upp sig från livet. Lite så är det med det mesta just nu. Och det handlar varken om att jag går runt och kastar slängkyssar till höger och vänster eller vill begå självmord. Jag menar bara att allt i livet hade varit lite enklare att balansera om det hade kunnat vara ett lite jämnare flöde av bra och dåliga nyheter.

Min mormor dog i början av året, vilket medförde en mindre katastrof och man kan ju tycka att den händelsen fyllde kvoten av tråkiga nyheter för just det kvartalet. Det tycker dock inte livet som slänger med några extra saker inom loppet av några månader bara för att. Allt för att man ska känna att man inte orkar med. Blir som en sårskorpa på knät som envist skrapas upp på nytt och aldrig får såret att läka så att det är hanterbart. Sjukt irriterande.

När man sedan inte orkar mer och man helst av allt bara vill lägga sig under sängen i fosterställning, lite lätt vaggande så vänder livet på steken. Som det där med lägenhetsletandet som aldrig vill vägen. Helt plötsligt står man med möjligheten att välja bland tre olika lägenheter inom loppet av två dagar. För att man sedan ska tro att livet är för bra för att vara sant så kastar livet även in några till positiva saker. Detta medför att man går omkring på allmänna platser och bara fånler mot varenda människa man möter så man riskerar att klassas som en galning.

Hur man än vrider och vänder på det så är det inte bra med för mycket av något. Vare sig det är negativa eller positiva saker. Båda sakerna ger en mer eller mindre en fribiljett till psyket enbart för att det inte är hanterbart av mycket av det onda eller goda. Kombinationen av för mycket dåligt som följs av för mycket bra kan vara förenat med livsfara för ens liv och kan sluta med vadderad cell för resten av livet.

Det borde införas en lag om att livet måste portionera ut ens händelser. Allra helst i något fint jämt flöde. Och om livet bryter mot den lagen så blir det böter och byte av jobb. Mitt liv är just nu skyldig mig miljoner och borde blivit uppsagt när jag var fem år. Synd bara att lagen inte finns. Än.