Mr. Grey är starkt medberoende

Jag är lite jävla trött på att höra alla åsikter om att Mr. Grey är ett sexistiskt, kvinnoförnedrande,
kontrollfreak till monster som förföljer och våldtar fröken Steele. Så. Jag tänkte ge er ett helt annat jävla perspektiv som ni kan få suga på ett tag.

Låt oss först bara vara överens om två saker.

Nej, fifty shades of Grey är absolut ingen vacker kärlekssaga.
Nej, Christian Grey är ingen drömman på något sätt.

Saken är dock den är både Christian Grey och Anastasia Steele har båda haft en destruktiv uppväxt. Ana med en mor som byter män som andra byter strumpor. Hon har tvingats leva med dessa män vare sig hon tyckt om dem eller inte och oavsett om de har varit snälla mot henne eller inte. Hennes mor har gett henne en väldigt trasig bild av vad en äkta relation är och vad äkta kärlek är. Det är inte konstigt att hon känner sig både osäker kring kärlek och obekväm med relationer med män. Hon vet inte vad det är och förvirrar sig i det som Christian ger henne och tror att det är kärlek. Och hennes relation till sin egen mor kan mycket väl liknas vid ett medberoende.

Christian Grey är ett svin. Ja, det är han.
Men. Vi får inte glömma att han själv säger att han är körd på grund av sin uppväxt. Och de som har läst böckerna och sett den första filmen ordentligt vet att den här herren är uppvuxen med en mor som är narkoman och prostituerad. Har man läst alla böckerna så vet man även att hans första fyra år i livet handlade om att överleva tillsammans med henne. Han var ett barn. Ett barn. Han fick mer eller mindre ta hand om sig själv och se på när hon brydde sig mer om sitt missbruk än om honom. Detta barn fick dessutom sitta i den där äckliga lägenheten tillsammans med sin döda mor ett bra tag innan någon upptäckte att hon faktiskt var död.

Hade detta varit en verklig händelse så hade det varit ett fruktansvärt trauma, viket jag också tycker att det framgår klart och tydligt även i den fiktiva historien att det är. Annars hade han inte betett sig som han gör. Detta trauma kallas för medberoende. Medberoende till en narkoman.

Medberoendepersoner uppvisar ett starkt kontrollbehov gällande allt. Precis allt i livet. Och är det något Mr. Grey har så är det ett sjuhelvetes kontrollbehov, både vad gäller honom själv, sin karriär och i hans relation till kvinnor. Som medberoendeperson så behöver man det för att överleva eller åtminstone kunna fungera något normalt som människa om man inte får hjälp. Christian Grey har uppenbarligen inte fått någon som helst hjälp alls att bearbeta det han har varit med om. Annars hade han inte pysslat med det han faktiskt gör som en hämnd för vad hans mor utsatt han för.

Det är inte på något sätt en ursäkt. Karln är numera en vuxen människa som borde ta tag i sina problem istället för att utsätta andra för samma typ av smärta. Dock är det en förklaring till hans beteende.

Medberoende personer vill också ta hand om andra personer. De dövar sin skam och skuld i att låta alla andras mående gå före sitt eget. Detta är ganska tydligt inslag hos de båda. Anastasia vill rädda Christian från hans trasiga uppväxt och Christian kommer farandes så fort Anastasia inte verkar må bra eller när hon uttryckligen berättar för honom att hon önskar att han vore där hon är. Kom även ihåg att han faktiskt sover tillsammans med henne väldigt många gånger fastän han säger att han inte klarar av det. Han känner sig med andra ord trygg med henne och det både skrämmer och förändrar honom som människa.

Jag skulle även kunna skruva hela Mr. Greys person ett varv till och påstå att han själv har ett missbruk i sitt utövande av BDSM. Det är faktiskt inte alls ovanligt att personer med medberoende själva hamnar ett missbruk. Ur det perspektivet har vi en helt annan situation. Christian som missbrukare och Anastasia som väldigt snabbt faller in i ett medberoende till honom. Klassisk scen med en trasig man och en kvinna som vill läka.

Och sist, men inte minst så tycker jag också att man bör ha i bakhuvudet att det enda svinet i denna fiktiva berättelse inte bara är Christian Grey och hans beteende mot Anastasia Steele. Hans biologiska mor är också ett jävla svin. Ja. precis. En kvinna minsann. Denna kvinna som har utsatt en pojke för misshandel och tortyr i fyra jävla år.

Confessions from my heart VI

När jag var tolv år så fanns det en fyra år äldre kille som jag tydde mig till väldigt mycket. Han var en stor trygghet för mig när jag kände mig som mest vilsen. En kväll under sommarlovet tog han med mig till en fest. Jag hade varit väldigt tveksam till att följa med, dels för att jag inte skulle få för mina föräldrar (såklart) och dels för att jag inte skulle känna någon annan än honom.

Han övertalade mig dock och såg till att lösa problemet att inte mina föräldrar skulle få veta att jag varit på fest. Väl där var jag nervös och blyg. Visste inte riktigt vart jag skulle göra av mig själv, men han löste problemet genom att presentera mig för en av sina tjejvänner som tog sig till mig på en gång. Det jag minns av henne var att hon pratade hela tiden och fnittrade åt allt.

Under hela kvällen blev jag erbjuden att smaka på diverse drycker, men tackade nej till allt enda tills min vän satte en öl i min hand och vägrade ta tillbaka den förrän jag hade smakat. Så jag gjorde det tillslut. När han gjort så några gånger så drack jag utan att någon uppmanade mig och sedan minns jag inte så mycket mer av den festen. Jag jag små, små fragment av minnesbilder, men inget längre flöde av händelser.

Nästa gång jag har ett minne är när jag ligger i en soffa med min vän över mig som hade sina händer under
min tröja. Gång på gång tog jag bort hans händer och bad honom sluta, men han lyssnade inte. Även om jag nyktrade till väldigt snabbt precis där och då så har jag svårt för att komma ihåg hela händelseförloppet för vad som exakt hände. När jag tänker tillbaka på det så går alla minnesbilder i slow motion och vad han skriker åt mig kan jag inte höra. Det enda som finns i minnet är ett starkt sus i öronen.

Det jag vet är att han tvingade mig att suga av honom. Däremot är jag inte helt säker på om han vaginalt sex med mig. Han kom i alla fall i munnen på mig och jag kräktes direkt efteråt och någonstans där lyckades jag ta mig loss och sedan är allt svart. Är säkerligen mycket annat under den där våldtäkten som är svart för då det under åren har kommit till minnesbilder från den där kvällen som jag inte har en aning om ifall de är verkliga eller tagna från mardrömmar från den där kvällen.

Den första jag berättade det här för var min vän Coffe cirka fem år senare. Sedan är det en fåtal fler människor som vet. Jag har aldrig pratat om det med någon och när jag väl hade chansen typ 15 år senare så struntade jag i det då jag inte orkade riva upp den där skiten igen.

I många år hade jag stenkoll på var han bodde och vad han pysslade med. Sedan några år har jag ingen som helst koll. Jag hoppas dock att han lever med ett riktigt dåligt samvete över att ha utnyttjat en annan människa till att göra någon som den inte ville. Och någonstans hoppas jag att han en dag får vad han förtjänar.

Film om medberoende

Tips på två filmer om medberoende. Den ena lite mer känd än den andra, men båda är helt fantastiskt bra.

Den första är When a man loves a woman.



Den andra är When love is not enough.



Nu handlar båda dessa filmer om alkohol, men det spelar egentligen ingen roll vilket missbruket är. Medberoende handlar mer känslorna som skapas inombords. Skulden och skammen man bär på. Skälet till att jag valde just de här filmerna är för att de skildrar olika parter i medberoendet. Mannen, kvinnan och barnet... Ja, ni fattar.

Se dem!

Tro inte att du är någon

Tänk rätt, gör rätt.
Stå rakt, fortsätt le.
Vänd om, kom tillbaka.
Säg inget, andas inte.
Sitt ner, stå upp.
Lyssna noga, rör inte.
Kom närmre, försvinn.
Gör om, gör bättre.
Du kommer aldrig någonsin förstå mig.

Du gör fel.
Du är korkad.
Du säger fel.
Du är sjuk.
Du är ful.
Du är i vägen.
Va bara helt perfekt för helvete.

Det ingen såg

Plötsligt.
Alla känslor bara strömmade inom henne. Ville ut, berätta hur det kändes, visa hur de såg ut. Hon hade lyckats tygla dem länge, kanske alldeles för länge för att vara försent. Just nu spelade det dock ingen roll. Det gick inte att hålla tillbaka dem, så hon lät dem.

Sittandes på golvet i köket. Lyssnade på honom när han pratade om att hon måste förstå honom. Att han inte mådde bra. Hans rygg värkte och hur han bara ville få den där tiden för operation. Hon hade fått höra det där i lite mer än ett år nu. Om hon ändå bara hade en endaste värkande rygg. Hela hon värkte, varje liten del av henne och hennes själ höll redan på att förblöda. Hans ex som använde henne som en spyhink. Kastade konstant galla på henne. Även om det inte tog till en början så höll det nu på att förgöra henne. Hans son som behandlade henne som om hon vore luft. Hennes saknad till sina vänner i sin hemstad och avsaknaden av vänner i den nya fastän det gått ett år. Och på allt det, hans dåliga mående. Allt hon behövde göra för honom så att han skulle få frid i själen.

Hon då? När skulle han börja förstå henne, sätta sig in i hennes situation? Det verkade inte viktigt för honom längre hur hon mådde. Den enda gången han inte pratade om sitt eget var när han satt vid den där jävla datorn i någon pokerturnering och då var det verkligen inte läge att prata alls. Så hon lärde sig att svälja vad hon kände och hur hon egentligen mådde.

Vreden.
Allt kom ur henne, som en explosion i kroppen. Hennes kropp vred sig i smärtor där hon satt på golvet. Hon minns inte vad hon sa. Hjärnan blockade ut alla ljud. Hon minns bara hur hennes tårar forsade ner för kinderna och hur ont det gjorde inuti henne. Hur hon slog med sin hand mot väggen tills knogarna skrapades upp och hur hennes kropp krängde som om den vore redo att fly därifrån. All smärta, all sorg, all besvikelse, som om det inte fanns något stopp i henne.

Han satt där på sin stol vid köksbordet. Tittade bara på henne som om hon vore från en annan planet. Verkade inte vilja förstå eller känna. Så plötsligt en glimt av reaktion och han for upp och rusade rakt mot henne, grep tag och tryckte upp henne mot väggen. Han skrek inte, pratade med en låg hotfull ton samtidigt som han spände ögonen i henne. När han var klar, när han hade fått sagt sitt slet han tag i henne och släppte henne precis när hon tappade balansen och hon for rakt i golvet.

Det kalla golvet mot hennes kind. Det gjorde inte ont fysiskt, men smärtan inuti henne var mer än hon kunde klara av. Tårarna forsade fortfarande och hulkningarna gjorde det svårt att andas. Hon hörde sina egna hjärtslag, snabba, rädda och regelbundna. Alltså levde hon fortfarande. Och vad hon önskade att hon inte behövde leva just där, just då. Inget helvete var värt det här.

Ensamhet.
Hon vet inte hur länge hon legat där på golvet. En halvtimme, kanske flera timmar. Antagligen hade hon somnat till och vaknat av sina egna viskningar. "..orkar inte mer. Jag orkar inte..." Så kom tårarna igen och hon grät tyst för sig själv fortfarande med kinden mot golvet i köket. Vågade inte röra sig, orkade inte lyfta sin egen kropp. Den var slut, totalt tömd från all energi.

Så hans steg som närmade sig. Hon hörde honom sätta sig på golvet intill henne. Sedan hans händer som lyfte upp henne och drog kroppen mot hans famn. Vaggade henne utan att säga ett ord medan hennes läppar fortfarande formade orden "orkar inte" ljudlöst. För att vara så nära honom hade aldrig någonsin tidigare fått henne att känna sig så långt ifrån honom.

Han böjde sitt huvud fram för att försöka höra vad hon viskade. Med gråten i halsen formade hon orden igen. "Jag orkar inte mer." Orden fick honom att släppa henne, resa sig upp och gå därifrån. Från vardagsrummet hörde hon honom säga att han gjorde allt för henne, men att hon alltid lyckades visa sig så otacksam. I den stunden insåg det faktum att hon alltid skulle vara ensam tillsammans med honom. Deras gemensamma förhållande skulle förbli hennes ensamhet. Hennes sorg, skam, skuld. Att hon var så dum att hon inte förstod att hennes känslor och hennes mående inte hade någonting med deras förhållande att göra.

Du gav mig sår och insikt

Det fanns en tid då jag ville hata dig.
För allt ont du gjort mig och för all smärta du lämnade efter dig.
Jag ville slå, sparka och spotta på dig för att du trasade sönder mig själsligt.
Hade velat hänga ut dig och låta andra stena dig för ditt avskyvärda sätt att behandla mig.

Hur man kan göra någon man älskar så illa.
Hur man kan krossa någon som finns i ens hjärta på det sättet.
Att man kan bli en sådan idiot för att sedan förlora allt som var värt något
Tro att man kan lyfta sig själv genom att förstöra för någon annan.

Ibland sörjer jag den jag en gång var enormt mycket.
Ändå är jag så oerhört tacksam för den jag blivit ur allt som varit.

Istället borde jag kanske tacka dig.
För att jag idag vet så mycket mer om mig själv och vad jag vill.
Kunskapen vad jag själv och de som står mig nära är värda och vilken gåva livet är.
Mina mål i livet känns mer självklara och jag tänker inte nöja mig med ett lagomt resultat.

Och du som trodde att du formade mig.
Jag formade mig, efter den erfarenhet du gav mig.
Av oss två är det jag som idag kan skratta mig lycklig över det.
För livet har aldrig känts så värt att leva som nu.

Våga leva

Det fanns en tid då när jag avundades människor som kunde gå dagarna igenom och le. Jag som själv inte kunde förmå mig att ens stiga upp ur sängen. Såren och smärtan naglade fast mig i madrassen. Dag ut och dag in. De få gånger jag tog mig upp och ut från lägenheten var när mörkret fallit. Rädd för att andra skulle se skammen och skulden som var tatuerad på min hud.

För det mesta gick jag ner till ån. Satte mig på muren med fötterna dinglande ner mot vattnet. I timmar kunde jag sitta där och bara följa vattnets väg bort. Bort till en annan plats, en antagligen mycket bättre plats än den jag befann mig på. Jag önskade att jag kunde förmå mig själv att ta mig dit utan att svika han som satt där hemma och sa att han behövde mig.

I mitt huvud kunde jag se hur jag lämnade honom. Hur jag lovat mig själv att inte tryckas ner något mer. Att jag bara packade mina saker och gick ut ifrån lägenheten utan att vända mig om och möta hans blick. Den blick som alltid gav mig dåligt samvete för att jag inte brydde mig om honom. Även om det var en lögn. För var det någon jag brydde mig om så var det honom. Hans mående gick alltid före mitt eget.

Det var mycket enklare att lämna i fantasin. I verkligheten var jag inte stark nog. Istället lät jag honom urholka min själ till ett ingenting som var beroende av att han mådde bra. Min personlighet var skapad av honom och jag lät honom. Till den dagen den sista luften gick ur mig och min kropp agerade utan att fråga samvetet. Den tog mig ut för att rädda sig själv från att helt dö. Inifrån och ut.

__________

Idag när jag stod och väntade på bussen ut till fridhemsplan tog jag mod till mig och gick över vägen till casino cosmopol. Ställde mig en bit ifrån ingången. Så nära har jag inte varit sedan jag befann mig i helvetet. Avsmaken fanns kvar i munnen och smärtan drog i bröstet, men ändå kom jag på mig själv att le. Le för att jag idag gör något jag inte gjorde då när jag spenderade timmar där inne för att till sist skrapa upp honom från golvet efter förfall.

Trots all sorg den tiden gav mig.
Trots alla ärr jag alltid får leva med så lever jag.

För att jag vågar leva.

Och jag älskar att leva.

Där ingen får vara

Hans händer hade ett fast grepp om hennes hals.
För varje sekund blev greppet hårdare och hårdare.
Den fysiska kroppen gjorde inget motstånd alls.
Själen försökte däremot fly.
Bort från ondskan.

Skulden och skammen blev hennes närmsta vänner.
Situationen var hennes att ta sig ur på egen hand.
Lämnad helt ensam och gråtandes i den egna världen.
Vågade aldrig be om hjälp.
Bort från ondskan.

Han visste hela tiden precis vad han gjorde.
Att kväva långsamt var en metod han använt förut.
På det sättet tog han kontrollen över henne.
Fick sitt offer att inte gå.
Bort från ondskan.

Varje hand som sträckte ut avvisades bestämt.
Hon lät sig själv att bli lämnad att dö.
Ansåg sig själv att inte vara värd något mer.
Ett fegt beslut i kampen.
Bort från ondskan.

Hans händer släppte aldrig taget om hennes hals.
Tillslut svartnade framför framför ögonen.
Ingenting omkring var längre värt att leva för.
Så hon gav sig av bort.
Bort från ondskan.

Du skall icke vara tyst!

Ikväll fick jag en helt annan bild av Linda Lampenius i och med programmet Det blir bättre. Har alltid haft lite svårt för den människan. Alltid tyckt att hon verkar vara en ytlig och egocentrisk människa, men ikväll visade hon upp en helt annan bild. En mer rättvis bild.

En jordnära, kärleksfull tjej som levt sitt liv som sin egen fånge. Med djupa hemligheter och att aldrig våga att be om hjälp. En tjej som levt med skammen i 23 år och som duktigt har gömt sitt riktiga jag med att försöka vara perfekt. Bilden att vara perfekt gömmer den riktiga bilden om misshandel. I hennes fall innebar det misshandel av sig själv.

Sedan slutar det som sig bör. Den fysiska kroppen får nog och lägger av och då finns det inget annat än att be om hjälp. Att börja prata om sina hemligheter man burit på så länge. Det blir både en frihet och ett skuldbeläggande, men det är ett måste för att kunna bli frisk.

Att prata om det som gör en sjuk är att göra sig själv frisk.

Just det har nog varit dagens tema.
Fick frågan idag om jag visste vad det var som gjorde att jag hamnade i en depression, då det finns naturliga orsaker. Och jag svarade att det handlade mest om att jag valde att vara tyst om vad som hänt mig innan jag flyttade till Örebro. Att min grundtanke från början var att prata öppet om det, vilket jag också ofta gjorde. Däremot hade jag inte väntat mig alla medlidande blickar och alla "jag-tycker-synd-om-dig"-kommentarer. Jag gjorde mig själv till ett offer genom andra och för att motverka det blev jag istället tyst.

I min tysthet visste bara några ytterst få och jag kämpade varje dag med att le och må bra utåt och innanför mina egna väggar skrek och grät jag. Jag levde själv med min rädsla och min ångest, vilken också blev mig övermäktigt. När det var som värst gömde jag mig här och skrev, och skrev, och skrev. Mitt liv handlade om att försöka få någon att se att jag inte mådde bra. Sökte hjälp utan att egentligen be om den. Mina skulder eskalerade i samma takt som min rädsla. Jag åt två deciliter ris i lite kokosmjölk om dagen. Det enda jag hade råd med för att kunna hålla skulderna från att bli större.

I december 2009 sa min kropp stopp och jag åkte in akut till sjukhuset och träffade en fantastisk läkare som hjälpt mig att få mig att må som jag gör idag. Jag misshandlade mig själv efter att ha blivit misshandlad av en annan och jag valde att vara tyst om det. Det absolut dummaste jag någonsin kunnat göra.

Idag vet jag bättre och jag tänker aldrig mer vara tyst, vilket också är mitt budord.
Misshandel. Oavsett om man gör det mot sig själv eller om man blir utsatt för det av någon annan så ska man aldrig någonsin skuldbelägga sig själv. Och man ska definitivt inte vara tyst om det! Att vara tyst gör en bara sjukare och vägen tillbaka blir så mycket snårigare.

Jag önskar att jag aldrig förlorade mig själv i allt. Och jag önskar att jag hade träffat de människor som finns där och lyssnar på mig idag, tidigare. Fast jag kanske inte hade varit mottaglig mot det då. Att låta dessa fantastiska människor komma så nära mig som de gjort idag. Jag är trots allt tacksam för att jag lärt mig min läxa. Jag skall icke vara tyst!

Jag har levt i ett helvete.
Blivit misshandlad.
Misshandlat mig själv.
Levt i tysthet med min skam.
Skuldbelagt mig själv.
Hamnade i en djup depression.
Tagit mig ur den med hjälp utifrån.
På god väg att rädda mig själv.
För att jag pratar om mitt liv i helvetet.

Att veta, men inte agera

Som den tankspridda människa jag är så missade jag att se det enda program jag verkligen ville se i söndags, det blir bättre. Så när jag igår satt och tog en rejäl up date på annieellens blogg och läste hennes inlägg om programmet så slog det mig att jag bara måste se det. Thank Good för Internet så jag kan se mina favoritprogram när jag har ett huvud som är helt åt helvete.

Det blir bättre är en programserie där kända personer berättar om sitt liv, om svåra händelser, övergrepp och hur de lyckades komma ur detta och bli starkare. Programmet är ett samarbete med rädda barnen för att belysa många barns utsatthet.

Första avsnittet handlade om Morgan Allings barndom. Om en vuxenvärld som svek honom gång på gång där han kastades runt utan att någonsin känna sig trygg och om hur det är att växa upp i en dysfunktionell familj.

Jag tror att jag satt och lipade mig igenom hela programmet. De hann knappt presentera honom innan mina tårar rann för jag visste vad han skulle berätta om. Jag har hört hans historia förr och den är djupt gripande och berör mig så oerhört. Alltid när jag ser denna människa i TV tänker jag på att han är en så otroligt bra förebild för så många. Han har kämpat länge för att bli lycklig och han lyckades på ett helt fenomenalt sätt och det är stort.

När jag hör hans historia kan jag inte låta bli att tänka på en liten pojke jag lärde känna när jag var 13 år, en pojke som då var tio och gick i min systers parallellklass. Han var en orolig själ och ju mer jag lärde känna honom desto mer uppdagades en riktigt mörk hemlighet. Hemligheten om vad som hände innanför väggarna i hans hem. Han började berätta om hans far och om hur han kunde hålla fast honom i sängen, sätta sig gränsle över honom med sina knän som låste fast pojkens armar. Att han sedan tog stryptag runt pojkens hals tills han inte skrek länge, det vill säga tills han förlorade medvetandet. Och jag tror inte riktigt att varken jag eller min syster förstod att det var sanning till den dag vi stod i hans trappuppgång och hörde hans hjärtskärande skrik. De var så tydliga att de inte gick att missa och hur de sedan plötsligt försvann.

Jag minns att både jag och min syster försökte få honom att berätta för en vuxen, men han vågade inte. Han var så otroligt rädd för att hans pappa skulle få veta, vilket inte var konstigt på något sätt. Själv påverkade hans liv mig så mycket att jag berättade om honom för min skolkurator och skolsyster och de bad mig att ta honom dit. När jag berättade för pojken om detta blev han rädd, men jag och min syster styrde upp hela den dagen i detalj. Min syster skulle täcka upp för honom i deras skola och jag skulle se till att han kunde ta sig till och från min skola utan att någon upptäckte honom.

Den dagen blev starten på en resa genom socialtjänsten och deras ambivalens. Ingen visste var de skulle göra med honom eller placera honom. Han hamnade hos olika fosterhem för att sedan bli placerad hos sin mor med alkoholproblem. När de insåg sitt misstag tog de honom därifrån. De visste inte var de skulle göra med honom och satte honom på en behandlingshem med kriminella ungdomar i Skövde och där blev han kvar tills han var gammal nog för att klara sig själv. Det blev deras lösning på problemet.

Jag hade så oerhört dåligt samvete för vad jag gjort mot honom i så många år, så när han ville träffa mig igen efter alla dessa år var jag så fruktansvärt nervös. I mina tankar kunde jag se hur han skulle avsky mig och skälla ut mig för att jag förstört hans liv, men jag tänkte att det var bara att ta. Det var min dumma idé från allra första början så jag träffade honom. Den lilla pojken var en vuxen kille som blivit bra mycket längre än jag och muskulös och jag tänkte att han lätt skulle kunna slå ner mig med ett slag, men så blev det inte. Istället omfamnade han mig och tackade mig för att jag funnits där för honom när hela vuxenvärlden blundade och jag började gråta. All den skuld jag kände bara rann av mig.

Först då insåg jag vad det var jag egentligen hade gjort som tonåring. Jag hade inte blundat, utan agerat. Och som min bror själv sa...om jag och min syster inte hade hjälpt honom då så hade han antagligen inte levt idag. Att sedan de sociala myndigheterna brast i sitt ansvar kunde varken jag eller någon annan förutse.

Skolsystern och skolkuratorn tillsammans med flera av mina lärare hade efter mitt agerande kramat om mig och sagt att det var både modigt och ett vuxet sätt av mig att agera. Jag själv fattade nog aldrig att jag var med om att hjälpa ett annat barn i en utsatt situation. För mig handlade det om att jag påverkades så av hans liv att jag inte kunde vara tyst om det. Jag behövde ventilera mina intryck och mina känslor angående hela situationen. Först idag vet jag att jag gjort någonting bra för en annan människa. Något jag hade velat att någon hade gjort för mig om jag var i en liknande situation som han. Jag är en person som aldrig skulle kunna sluta vara jag med allt vad det innebär. Vilket betyder att jag aldrig skulle kunna blunda för någon annans utsatthet.

Idag har han ingen kontakt med sin far längre. Han beskyller alla andra och främst mig, utan att se sin egen del i det hela. Min bror vill ha en ursäkt, vilket han antagligen aldrig kommer att få. Däremot har han kontakt med sin mor. Hon har fortfarande problem i sitt liv, men hon älskar sin son av hela sitt hjärta. Jag vet, för jag har sett hennes kärlek till honom i hennes ögon.

Och till vuxenvärlden vill jag bara säga:
Den som inte agerar när man vet att ett barn far illa är precis lika delaktig i det som händer som de som utför de hemska handlingarna. Det är vårt ansvar att agera och vårt ansvar att se till att ett barn kommer ur en sådan situation. Utan undantag!

För att se programmet där Morgan Alling berättar sin historia, klicka här.

Som om de varit innanför våra väggar

Jag tycker så mycket mer om den här versionen än den första. Den kryper mig så mycket mer under skinnet. Och även om mitt hjärta blöder och jag kan känna känslan att vara där igen, så får den mig att inse att jag aldrig någonsin vill tillbaka dit. Inte in till det som varit och inte in i något nytt som kan liknas vid detta.

Hur uppäten jag var inombords. Så tom, så trasig. Det är helt sjukt att jag lyckats repa mig så bra ändå. Tre år och jag är så fylld av mina egna känslor, mina egna ord och mitt eget syfte med livet. Jag lever inte bara för någon annan. Jag finns inte bara för att göra någon annan lycklig. Tre år senare lever jag för mig själv och jag är lycklig över att vara jag.

Fast jag lever med såren och det han gjorde mot mig och fortfarande gör. Det kommer ta lång tid att repa sig från det helt. Det är en kamp varje dag att inse att jag inte är där längre. Jag är fri från honom. Låste upp handbojorna och gick där ifrån av mig själv. Tänk att jag gick ut därifrån helt av mig själv. Det bästa jag gjorde i hela det förhållandet.

En dröm som krossades.
Två liv i spillror.
Så destruktivt.
Så svårt att förstå.
Hur man kan stanna kvar.
Hur man kan göra sig själv så illa.

Och vad jag tar med mig för alltid...
En erfarenhet som gör mig starkare som människa.