Du skall icke vara tyst!

Ikväll fick jag en helt annan bild av Linda Lampenius i och med programmet Det blir bättre. Har alltid haft lite svårt för den människan. Alltid tyckt att hon verkar vara en ytlig och egocentrisk människa, men ikväll visade hon upp en helt annan bild. En mer rättvis bild.

En jordnära, kärleksfull tjej som levt sitt liv som sin egen fånge. Med djupa hemligheter och att aldrig våga att be om hjälp. En tjej som levt med skammen i 23 år och som duktigt har gömt sitt riktiga jag med att försöka vara perfekt. Bilden att vara perfekt gömmer den riktiga bilden om misshandel. I hennes fall innebar det misshandel av sig själv.

Sedan slutar det som sig bör. Den fysiska kroppen får nog och lägger av och då finns det inget annat än att be om hjälp. Att börja prata om sina hemligheter man burit på så länge. Det blir både en frihet och ett skuldbeläggande, men det är ett måste för att kunna bli frisk.

Att prata om det som gör en sjuk är att göra sig själv frisk.

Just det har nog varit dagens tema.
Fick frågan idag om jag visste vad det var som gjorde att jag hamnade i en depression, då det finns naturliga orsaker. Och jag svarade att det handlade mest om att jag valde att vara tyst om vad som hänt mig innan jag flyttade till Örebro. Att min grundtanke från början var att prata öppet om det, vilket jag också ofta gjorde. Däremot hade jag inte väntat mig alla medlidande blickar och alla "jag-tycker-synd-om-dig"-kommentarer. Jag gjorde mig själv till ett offer genom andra och för att motverka det blev jag istället tyst.

I min tysthet visste bara några ytterst få och jag kämpade varje dag med att le och må bra utåt och innanför mina egna väggar skrek och grät jag. Jag levde själv med min rädsla och min ångest, vilken också blev mig övermäktigt. När det var som värst gömde jag mig här och skrev, och skrev, och skrev. Mitt liv handlade om att försöka få någon att se att jag inte mådde bra. Sökte hjälp utan att egentligen be om den. Mina skulder eskalerade i samma takt som min rädsla. Jag åt två deciliter ris i lite kokosmjölk om dagen. Det enda jag hade råd med för att kunna hålla skulderna från att bli större.

I december 2009 sa min kropp stopp och jag åkte in akut till sjukhuset och träffade en fantastisk läkare som hjälpt mig att få mig att må som jag gör idag. Jag misshandlade mig själv efter att ha blivit misshandlad av en annan och jag valde att vara tyst om det. Det absolut dummaste jag någonsin kunnat göra.

Idag vet jag bättre och jag tänker aldrig mer vara tyst, vilket också är mitt budord.
Misshandel. Oavsett om man gör det mot sig själv eller om man blir utsatt för det av någon annan så ska man aldrig någonsin skuldbelägga sig själv. Och man ska definitivt inte vara tyst om det! Att vara tyst gör en bara sjukare och vägen tillbaka blir så mycket snårigare.

Jag önskar att jag aldrig förlorade mig själv i allt. Och jag önskar att jag hade träffat de människor som finns där och lyssnar på mig idag, tidigare. Fast jag kanske inte hade varit mottaglig mot det då. Att låta dessa fantastiska människor komma så nära mig som de gjort idag. Jag är trots allt tacksam för att jag lärt mig min läxa. Jag skall icke vara tyst!

Jag har levt i ett helvete.
Blivit misshandlad.
Misshandlat mig själv.
Levt i tysthet med min skam.
Skuldbelagt mig själv.
Hamnade i en djup depression.
Tagit mig ur den med hjälp utifrån.
På god väg att rädda mig själv.
För att jag pratar om mitt liv i helvetet.