Sluta snusa

Den 24 februari bestämde jag mig för att sluta snusa med hjälp av en app som heter snusbruk. Det handlar om att trappa ner för att sedan sluta som helt nikotinfri, i mitt fall. Jag antar att man även kan använda den för att få kontroll över sitt snusande.

Lite över en vecka har gått och det går förvånansvärt bra. Mitt humör svänger en del, speciellt när saker går emot mig, men i det stora hela funkar det. Appen har sänkt min dagliga dos från 24 prillor till 20 idag så det är ingen turbofart som jag valt. Har gett mig själv två månader. Däremot ligger jag långt under min dagliga dos, mellan 10-15 prillor per dag. Försöker ersätta skiten med tuggummi istället. Och jag känner redan nu att jag kommer att vara sjukt trött på att tugga tuggummi när detta är över. Är redan nu less på det.

Jag ska i alla fall lyckas med det här. Har velat ta det här steget länge och bästa dagen kommer aldrig. Var likadant när jag slutade med rökningen. Jag går mest på infall. Plötsligt får jag bara nog på mig själv och med tanke på att jag inte längre röker så verkar det vara det bästa sättet för mig. Nu ska jag bara tygla mitt temperament sedan är jag i hamn.

Fortsättning följer...

Det eviga berättandet om min historia

Att börja prata om det jag varit med om, mitt medberoende till en spelberoende, har bedragit till att jag för alltid blir kontaktad av media. Det snacket tar aldrig slut. Och det är klart att jag någon gång ville börja prata om det för att det ÄR viktigt att prata om. Viktigt för att de som kommer efter mig ska känna att de inte är ensamma och för att belysa vilket problem det är att vara just medberoende. Det är just de personerna som gärna blir bortglömda i allt.

Jag kommer alltid tycka att det är viktigt, men jag vet inte om jag alltid vill vara fast i det där dåliga måendet jag hade då. Det är inte det som är det viktigaste. Jag som nu är frisk från mitt medberoende har fått en helt annat insikt. Att kunna svara på den grymt viktiga frågan man har när man är mitt uppe i sitt medberoende, "Kommer jag någonsin må bra och bli mig själv igen?".

Det arbete som jag har gjort med mig själv från den dagen jag bestämde mig för att lämna är det som är det absolut viktigaste för den som är fast i ett medberoende. Att belysa vad som händer när man bestämmer sig. Hur man gör, hur lång tid det tar och den helt galna bergochdalbana i sitt känsloregister som man får sig en resa i. Och absolut viktigaste, att det finns hopp. Att glädjen kommer tillbaka och att man kan hitta tillbaka till sig själv om man ger det tid.

Just den historien är det jag vill prata om nu när jag har gått igenom min egen resa. Visa för andra att det finns en helt fantastisk värld på andra sidan, men journalister är i allmänhet inte lika intresserade av den. Det är synd att de hellre grottar ner sig i snyfthistorier än att berätta måbra-resor. Resor som verkligen betyder något för de som mår dåligt idag. Men jag tänker kämpa för att få igenom det jag vill. Tills de fattar vad belysande av styrka innebär och vad de gör för andra människor som också är deras läsare. Min historia är min historia och jag har lämnat den bakom mig för att ge plats åt den jag är idag. En person som jag är så sjukt stolt över och som kan förändra för andra personer som också är medberoende. Jag slutade älta för ett tag sedan och tänker även göra det i media. Jag tänker inte fastna i mitt medberoende i media när jag inte gjort det i verkligheten. För. Man är inte för evigt medberoende.

Bli vän med sin kropp

Jag har ingen hjärna kvar eftersom jag tror att jag bokstavligt talat kan ha hostat ut den under dagen. Om jag tappar rösten inom en snar framtid så är jag inte förvånad. Trots detta tänkte jag försöka få ut mig något intelligent om det som snurrar i mitt huvud just nu.

Jag har alltid haft lite ångest över min kropp, vilket i sig inte är så ovanligt. De allra flesta människor har detta. För min del handlar det om mittenpartiet av kroppen, det vill säga magen och brösten. Båda problemområdena är enligt mig för stora och slappa. Tanken har slagit mig att ta den enkla vägen och lägga mig under kniven, men lyckas alltid få fatt på min hjärna och att inse att det egentligen inte är lösningen på problemet. Dessutom skrämmer mig tanken att behöva sövas. Med andra ord kommer det aldrig att hända.

Med detta i tanken så har jag försökt leva mitt liv utifrån att jag behöver bli vän med min kropp. Inse att det är så här jag ser ut, att det inte är så illa som jag tror och banka in i huvudet att jag duger ändå. Min personlighet och den jag är handlar inte om hur min mage och mina bröst ser ut. Inte alls faktiskt. Det arbetet är dock inte så jävla lätt när man lever i en utseendefixerad värld. Sociala medier hjärntvättar oss med hur vi borde se ut för att må bra och dejtingsidor är löjligt bra på att döma ut varenda jävel som kliver över dess tröskel. Därför måste man utrusta sig med ett pannben av stål och bli riktigt hårdhudad för att klara av att stå emot allt som kommer emot en. Ändå är det svårt.

I allt detta har jag ändå upptäckt något som aldrig riktigt slutar förvåna mig. Antagligen utifrån det faktum att jag har lite småångest över min egen kropp. Jag anser inte att jag är vän med den än, men att jag arbetar med det hela tiden. När jag är ute så är det inte så ovanligt att jag får uppmärksamhet. Jag har alltid tidigare trott att detta beror på mina bröst och att killar överlag bara vill ligga och visst finns det dem som säkert har det som baktanke. Men på senare tid har jag börjat inse att det är långt ifrån alla som endast har detta i huvudet. Killar har tagit kontakt med mig för att de seriöst tycker att jag är intressant och för att de vill lära känna mig. Jag får en del komplimangen som handlar om helt andra saker än det som relaterar till min kropp. På detta får jag hela tiden höra att jag ser ut att ha en sjukt bra självkänsla.

Det förvånar mig eftersom jag inte själv tycker att det stämmer. Så antingen har jag kommit mycket längre i mitt arbete än vad jag tror att jag har eller så är jag bara sjukt bra på att fejka vänskap med min kropp. Ju mer tiden går så tror jag att det är det första som stämmer. Min kropp funkar oavsett hur den ser ut och jag vet hur jag ska klä mig för att dölja och framhäva de delar jag vill. Och helt ärligt...om jag inte duger utseendemässigt av vissa personer så skiter jag i det. Den personen lär inte duga för mig heller. Dömer man personer utifrån utseende så är det inte en person för mig, så är det.

Nu ska jag bara lära mig att fatta när personer flirtar med mig och inte. Den är svårare. Uppenbara saker är enkelt, men de är de små subtila sakerna som andra gör som är riktigt svårt. Dessutom vet jag aldrig hur jag ska kontra på saker jag inte vet hur jag ska tolka, vilket slutar med att jag står där helt stum, ler och går vidare som att inget har hänt.

När man bara inte orkar

Hade tänkt att skriva något jättelångt, djupt inlägg kring vad jag känner just nu med allt som händer i mitt liv. Hann skriva ganska mycket, men så plötsligt bara ångrade jag mig och tog bort allting. Varför?

Idag är en sådan dag. När jag bara inte orkar. Alla mina känslor bubblar inom mig, men jag vet inte hur jag ska forma orden för att det överhuvudtaget ska låta vettigt. Hur jag ska få fram det jag känner så att någon annan ska förstå. Jag vill så mycket att jag helt plötsligt bara stänger av. Jag vill släppa in och jag vill uppnå mina mål och drömmar.

Det handlar inte om att jag håller på att deppa ihop fullständigt. Snarare handlar det om att jag inte kan hantera mig själv. Jag kämpar för att ta mig upp ur sängen. Kämpar för att ta mig igenom arbetsdagen. För att åka hem och få någonting gjort. Försöker att inte stänga ute människor. Men ändå så slutar det med att jag fastnar i min egen värld. Hela tiden. Jag kan bara inte rå för det.

Jag vill bara skrika rakt ut, men inte ens det förmår jag mig att göra. Det skulle kännas så sjukt mycket bättre och antagligen skulle jag kunna återgå till det normala direkt efteråt. Men jag orkar inte. Det är lättare att bara sitta i soffan, stirra rakt ut och låta alla tankar bara mala runt, runt, runt. Och så där håller det på tills jag bara får nog och sätter punkt. Sätter punkt med människor. Sätter punkt för hur mycket jag orkar ta. Det som från början gjorde att jag hamnade där jag är nu.

Tänk om jag bara kunde göra det från start istället...

Odlar gröna fingrar

Jag påbörjat projekt växter hemma. Har aldrig varit min grej för hur jag än gör så dör de bara. Nu har jag gett mig fan på att jag ska klara det här för jag tycker att det är så fint med mycket växter och blommor hemma. Fick några enkla växter i början av november och de lever och frodas faktiskt fortfarande. Och den som är mest förvånad är jag själv. Sedan kollar jag till dem varje dag i och för sig så det är väl ett under att de inte har ihjäl mig istället. Aldrig får de vara ifred.

I början av december blev det en tillökning med en julstjärna och den lever också fortfarande. Nu har jag gjort ett djärvt köp med denna lilla krabat. När jag lade upp bilden på instagram så chockades hela min omgivning och jag fick höra att de här är väldigt svårskötta. Min vinnarskalle flinar tillbaka att jag bannemig ska klara det. Om jag har tagit mig vatten över huvudet återstår att se.

Nytt år, nya möjligheter

2016 är här och med det lämnar vi 2015 bakom oss. Ett år som egentligen inte tillförde så mycket, i alla fall inte i mitt liv. Eller ja. Saker har ju hänt, både positiva och negativa, men jag vet inte om det har varit några milstolpar egentligen. Jo, en finns ju såklart...flytten till min lägenhet. Min alldeles egna vanliga lägenhet på jag vet inte hur många år. Typ åtta, i samband med att jag och dåvarande sambon gick isär. Har dock fortfarande inte fattat att det är min lägenhet så jag suger väl på den karamellen tills polletten har trillar ner ordentligt.

Nu blir det fokus på ett nytt år, 2016. Dags att avverka alla nyårslöften.

• Sluta snusa
• Börja träna
• Äta nyttigare
• Resa mer
• Tänka mer positivt
• Göra något oväntat
• Våga släppa in någon i livet

Eller.

Fuck that shit!

Jag fortsätter att leva mitt liv. Gör det som faller mig in och njuter där emellan.

Orka nyårslöften som man ändå varken håller eller jobbar för.

Livet blir vad man gör det till oavsett.

Multifärgad

Urtvättat som bara den, men på något sätt gillar jag det ändå.
Svart, brunt, blått, grönt, lila, rosa, blont.

Allt i ett. Som en regnbåge.

Till helgen ska jag försöka få lite styr på färgerna och banta ner dem till två.
Funderar på plommon, men vi får se.

3.6

Så har man blivit ett år äldre. Ett år närmare 40. Känns bra, faktiskt. Kan vara svårt att tro. Det är uppenbart när man kollar sitt eget facebook flöde med gratulationer eller bara i allmänhet pratar med människor. Hela tiden ska det påpekas att jag nu börjar bli gammal och att jag snart är 40. Snart? Det är ju för sjuttsingen fyra år kvar.

Och helt ärligt. Jag har ingen som helst ångest över att fylla 40. Snarare tycker jag att det ska bli väldigt skönt. Den främsta anledningen till det är att jag då kommer passera den magiska gränser när folk slutar tjata om att man borde skaffa barn eller ifrågasätta varför man inte vill ha barn. Problemet då blir väl att folk i allmänhet kommer tycka synd om en för att man inte fick några barn. Det i sig kan troligtvis vara värre, men jag vet inte. Jag är som sagt inte där än. Det är ju trots allt fyra år kvar. Fyra långa jävla år av fortsatt tjötande om varför jag inte vill ha barn. Jag har kommit i ett läge när jag nästan ser när frågan är på väg numera att jag per automatik rapar upp svaret som ett mantra.

Hursom och skitsamma.
36 är numera åldern på denna ko och hon har absolut ingen som helst ångest över åldern, vilket är fantastiskt skönt. Däremot kan jag förstå dem som får det med tanke på hur många gånger i rad man får höra att man är gammal. Själv anser jag inte att varken 36 eller 40 är speciellt gammalt. Jag ska ju leva cirka lika länge till. När man tänker så så inser man hur lång jävla tid det är. För...man hinner med galet mycket på 36 år. Så länge jag slipper en repris på mina hittills ihopskrapade år så är jag mer än nöjd. Nu ska livet bara vara fest och sköna bad i mitt badkarl. It will be great!

Från rött till blått

Tog mig en lite en paus i den röda hårfärgen och bytte till en annan.
Hade tänkt mig en lite mildare färg som inte sticker ut lika mycket.
Vet inte riktigt om det blev som tänkt, även om det blev snyggt som fan.
Det är riktigt roligt att leka med hårfärger.

Blinda kvinna!

Det var nio år sedan jag kollade min syn. Igår tog jag tag i saken och det behövdes verkligen. Jag ser löjligt dåligt och har ofta problem med huvudvärk. Inte min migrän som annars plågar mig lite då och då konstigt nog, men jag känner hur jag går omkring och kisar mest hela tiden. Mina nuvarande glasögon använder jag knappt då jag ändå behöver kisa när jag har dem på mig och då kan jag lika gärna gå helblind än halvblind och låtsas att jag har bra syn.

Sagt och gjort. Jag bokade en tid och knallade iväg dag efter. På något sätt hade jag väntat mig det värsta, att det hade blivit extremt mycket sämre eftersom jag inte tycker att glasögonen jag har nu hjälper så mycket. Fast det var inte så illa som jag hade trott. Bara några finjusteringar enligt optikern, som nog antagligen hade passat bättre som psykolog än som optiker. Är riktigt förvånad över att det inte var så illa som jag trodde. Inte för att min syn är bra, men det hade inte blivit så mycket sämre och det var ju skönt.

Sedan var det det här med att välja bågar. Fan vad jag hatar det för jag ser verkligen bara fånig ut i glasögon. Jag har inte riktigt någon bra ansiktsform för sånt, men det var bara lida sig igenom utprovningen med en tjej som tog fram den ena konstiga formen av bågar efter den andra. Det var helt klart en kvinna som inte hade öga för form. Jag bestämde mig för ett par ungefär när hon började ta fram de mest konstiga och dyra märkesbågarna. Så nu är det beställt och klart och de ska hämtas om en vecka. Bara en vecka kvar som tvärblind lite beroende på hur snygga jag tycker att de är när jag väl får dem.

Måste även säga att det är märkligt hur man ursäktar sig när man får frågan om varför man inte kontrollerat synen på så länge som jag har gjort. Herregud. Jag kände mig nästan lite kriminell där ett tag. Men jag drog i alla fall inte upp hela min livshistoria som vanligt så det var ju en förbättring från min sida.

Färgstark

Jag har sedan ett tag velat våga färga hela håret rött. Alltså inte rött, som i en naturlig röd hårfärg, utan i extremfärg som i manic panic. Nu under min semester slog jag slag i saken och gjorde det. Tänkte att om det ser förjävligt ut så hinner jag färga tillbaka det svart, som jag är van vid. Helt ärligt så hade jag inte kunnat bli mer nöjd än vad jag är.

Lovade min frisör att visa hur det blev, så det gjorde jag. Hennes sköna kommentar:
"Ja du. Det är snyggt. Men du som inte vill följa mode...det är modernt just nu att färga håret i extremfärger."

Fan!
Jag som alltid försöker hålla mig ifrån hårtrender.

Att vinna över sin rädsla

Alla som känner mig vet exakt hur höjdrädd jag är. Jag kan inte ens stå på en stol utan att få svindel. Helt sjuk känsla. Och jobbig. Jag har ingen aning om varför jag är så rädd för höjder heller, vilket gör det svårare att göra någonting åt. Enklare är det med spindel- och blodfobin, där vet jag i alla fall varför de finns.

Hursom.
Förra året var jag på Liseberg och jag totalt älskar bergochdalbanor. Finns inget mer kittlande med farten än det, men problemet är ju alla branta backar och annan skit som man behöver besegra för att ta sig igenom. De allra flesta har jag åkt, men blundat och haft dödsångest, Massor av dödsångest. I alla fall så hade jag förra året bestämt mig för att åka Helix. Hela dagen gick och jag bangade det sista jag gjorde och min kära vän fick åka den själv. Sedan dess har jag varit lite arg på mig själv för att jag är så löjligt feg.

I lördags var vi iväg med spelförening och åter hade jag bestämt mig för att åka den där jävla Helix. Jag har bearbetat hela grejen med att kolla på alla klipp som finns på youtube, tänkte att denna gången ska jag fan åka den för jag tänker inte åka hem med ännu större besvikelse och tvingas vänta ett till år. Och vet ni. Jag gjorde det. Ställde mig i den där kön supernervös, men extremt bestämd och jag åkte den. Det bästa jag har gjort på väldigt länge och den var precis så fantastisk som jag hade föreställt mig. Och läskig, men på ett bra sätt. Det bästa av allt var att den delen som jag var mest rädd för i den där kände jag knappt av. Antagligen för att det händer saker exakt hela tiden i den där och balanssinnet rubbas en aning.

Jag ångrar mig inte en sekund och jag är så fruktansvärt stolt över mig själv att jag gjorde det. Nu längtar jag bara till nästa år när jag får åka den igen. Många gånger.

Värdelös

Är på väg in i en tung period just nu. Eller rättare sagt...jag är redan inne i den. Går igenom dagarna och ler och säger att allt är bra, men inuti mig lyckas jag inte skaka av mig känslan av att jag inte duger. Att det jag gör inte spelar någon roll för ingen bryr sig och ingen tycker att jag gör ett bra jobb, gällande någonting alls. Det handlar inte om att jag inte saknar uppskattning, utan snarare så är det en kombination av att jag känner mig motarbetad, ignorerad, inte tagen på allvar och dels handlar det om mina egna hjärnspöken. Jag är inne i en sjukt känslig period och då hjälper det inte till att jag hela tiden får slåss för mig egen existens eller ta en massa onödiga diskussioner om helt sanslöst löjliga saker. Det resulterar helt enkelt i att jag går omkring och känner mig helt jävla värdelös, mest hela tiden.

Och jag vet att det egentligen inte är sant. Jag vet att jag är grym på allt jag gör, annars skulle jag inte göra det. Så enkelt är det. Dock är jag så sjukt less på att spendera hela dagar i en värld bland människor som går med näsan i vädret, som tror att de är bättre än alla andra och som behandlar sina medmänniskor som om de vore tre år och förståndshandikappade. Det får mig bara att vilja skrika rakt ut att det är dags för dem att komma ner på jorden igen, men helt ärligt så tror jag inte att de hör från sina allt för höga hästar. Hoppas de inser hur ont det kommer att göra när de trillar ner, för de kommer de att göra en vacker dag. De är inte så jävla duktiga som de tror. Speciellt inte på att vara människor.

Jag gör mitt bästa med att omringa mig själv med personer som stärker mig och som får mig att må bra, men de jävlarna lyckas ändå träffa mig ändå med sina knivar i ryggen. Punkterar mig när jag minst anar det och minst orkar med det. Jag vet snart inte längre hur jag ska lyckas stå emot skiten. Å andra sidan vet jag inte ens om jag orkar säga ifrån eller om det ens är värt det. Risken är ju att det bara blir värre och det skulle jag verkligen inte orka med.

Mest av allt önskar jag bara att dagarna går fort så jag kan få min semester och fly från allt. Till och med mitt arbete som jag egentligen älskar otroligt mycket, men som bara känns piss just nu. Jag tror jag behöver fly ifrån precis allt, bara för en liten stund. Bara vara för mig själv och tänka igenom vad jag håller på med och om det är värt det. Troligtvis kommer jag komma fram till att det inte är det.

Nej, fy fan säger jag bara!

Grattis till mig!

Jag har tydligen namnsdag idag. Får alltid för mig att det är oktober som jag har namnsdag, vilket inte är så konstigt ändå eftersom namnsdagen har blivit flyttad från oktober till september. Blir däremot lika förvånad varje år när någon kommer att grattar mig i september. Inte för att jag någonsin har firat den dagen. Det är snarare mer vanligt att jag firar dagen för mitt mellannamn. Eller mer sant är att jag firade. Det dog ut när min gammelmormor, som bär samma släktnamn, försvann.

"Kvinnonamnet Anette eller Annette är en fransk diminutiv form av Anna d.v.s. ungefär "lilla Anna". Betydelsen är "nåd" eller "den benådade". Äldsta belägg i Sverige, ca 1765. Namnet var mycket vanligt under 1950-talet 50- och 1960-talet 60-talen. Vanligaste stavningen är med ett "n". Namnsdag: 9 september, (1986-2000: 17 oktober)."

Fram med tårta och presenter. Jag vill fira!

Ny stad..s..del

Börjar äntligen blir ordning i livet igen.
Packade i förbannelse. Flyttdags och massa planering inför det. Till sist en massa dravel med olika företag. Där har ni skälet till tystnaden.

Men ni ska bara veta hur otroligt skönt det är att äntligen ha sitt eget ställe. Bara en sådan sak som ett ordentligt kök med en ordentlig spis och ordentlig kyl och frys. Ett sovrum, balkong, inte behöva dra på sig kläder bara för att gå på toa mitt i natten.

Tystnaden.
Lugnet.
Och framför allt glädjen.

Jag har så fantastiskt fina människor runt omkring mig som har hjälpt mig med så mycket i och med den här flytten. Flytten hade definitivt inte kunnat gå smidigare tack vare mina grabbar som bara ställde upp. Inget tjat och inget trugande. De flesta anmälde sig dessutom frivilligt så jag hade inte kunnat vara tacksammare. Efter det hade jag en annan av mina fantastiska grabbar som var här och hjälpte mig med att få upp saker utan diskussion. Det är inte lätt att vara kort och borra hål över fönster. På det, min fina Camilla, som hjälpt mig med att köra mig lite här och var och ställt upp med sängplats de första dagarna. Jag är så otroligt lyckligt lottad med de vänner jag har i mitt liv.

Så ny stadsdel som nästan känns som en ny stad. Den del jag alltid velat bo på. Nära stan, men ändå en bit utanför. Jag får nästan nypa mig i armen varje gång jag är på väg hem. Det är sant. Jag är där jag vill vara. Hemma. Jag har hittat hem.

Fantastisk känsla.

Byta efternamn

Sedan jag var 13 år har jag velat byta mitt efternamn. Jag har idag ett finskt efternamn efter min pappa, men jag har inte känt mig speciellt bekväm med det sedan 22 år tillbaka. Många gånger har jag tänkt att nu gör jag det, men det blir liksom aldrig av. Största anledningen är att jag allt som oftast känner mig dum som vill byta bort det enda som knyter mig till min far, min biologiska far som dog när jag bara var några månader. Hur nu ett efternamn skulle kunna bryta det?

Kostnaden är ett annat bekymmer. Eftersom min mamma aldrig har hetat det jag vill byta till så kostar det 1800 kronor för att byta. Eller snarare...det kostar så mycket för att de ska behandla min ansökan. Sedan är det inte säkert att jag får byta. Det hänger på att jag har korrekta papper som styrker att det är ett namn som finns i släkten, eftersom det är ett befintligt jag vill byta till, och om jag har ett bra skäl till att byta. Någon annan ska alltså bestämma om mitt skäl är bra nog, vilket är helt absurt egentligen. Hur bedömer man sådant?

En annan anledning till att jag väntat är att jag vet att det kommer att komma en ny namnlag och jag har någonstans hoppats på att det skulle kunna bli enklare att byta, samt billigare. Detta för att det är min mormor som hetat det som ogift så det är inte flera generationer bort i släkten, men jag har kommit fram till att lagändringen inte kommer att gälla sådana saker. Det jag har läst om lagändringen handlar mer om huruvida man ska få ha dubbla efternamn eller inte och det är inget jag personligen är intresserad av.

Jag har under flera års tid jobbat med att skaka av mig den där känslan av dåligt samvete för att jag sviker min pappa och nu känner jag mig färdig med det. Jag bär ett förnamn som han valde för mig så jag vet verkligen inte varför jag fylls av den där jobbiga känslan av att jag sviker honom. Tror aldrig att han skulle tvinga mig att bära ett namn jag inte trivs med och viktigast är väl ändå att jag behåller mitt förnamn, för det var ju det han ville att jag skulle heta.

Känslan har växt sig starkare och starkare varje år att jag gör rätt och att det är mitt val. Jag är för fan 35 år gammal och borde ha rätt att själv få välja. Sagt och gjort så har jag fixat med blankett för att fylla i som ett första steg. Bilagor som ska skickas med blir det andra steget, en annan dag. Hur som så har jag i alla fall suttit med den här jävla blanketten i flera timmar nu och kan inte förmå mig själv att fylla i den. Det tar liksom stopp och det som stoppar mig är den där malande rösten i mitt huvud att jag är en fasligt kass dotter som bryter bandet till min pappa. Det där förbannade samvetet som sitter på min axel och säger att jag är respektlös mot min fars vilja.

Jag vill inget hellre än att få byta efternamn och jag tycker egentligen att jag inte har något att leva upp till gentemot min far. Och absolut inte att jag måste tvingas bära ett efternamn jag absolut inte trivs med och inte har gjort på flera år, men hur ska jag lyckas skaka av mig alla negativa tankar och känslor kring mitt eget beslut?

Jag sover på saken och läxar upp det där samvetet i drömmarna.
Blanketten fyller jag i när jag är klar.
Jag tar det imorgon.
Eller någon annan dag...

Nu är det över

I och med denna helg så är stressen och paniken över och livet går nu äntligen över till ett mycket lugnare tempo. Sommarfest med jobbet är slutfört och avslutningsmöte med Spelkontroll är även det slutfört så nu kastar jag in handduken och lägger in massor av vila i mitt schema.

Jag ska alltså från och med nu leva ett normalt liv och "bara" jobba, så nu ska jag bannemig komma igång med träningen igen och jag ska lägga massor av fokus på att jag snart ska flytta. Låter som att det kommer bli massor att göra ändå, men faktum är att det bara är jag som blir drabbad om det inte blir gjort. Och känner jag för att ta några dagar i ett lugnare tempo och bara vara med mina vänner eller sitta med en bok ute i gräset så tänker jag fan göra det. Fick ju även en pik om att jag borde skriva in "spontan" i min exel-fil över mitt liv så det kanske är läge att göra det nu när jag har möjlighet till det. Jag är dålig på att vara spontan så jag får väl öva.

Över är även den där jävla smärtan i magen, typ vid äggstockarna, i alla fall för nu. Har tydligen små, små blåsor på äggstockarna och det gör helt jävla sjukt ont. Det är däremot inte något "farligt", så länge de inte utvecklar sig till cystor. Så det var väl bra. Cancer-nojan byggs på så jag får väl börjar andas genom en påse eller något för att hålla nerverna i schack.

Sommaren är här så nu är det också slut på kyla. Får glädja mig med det.

Ring klocka, ring

Två månader kvar tills jag flyttar till en alldeles egen lägenhet. Det betyder att det är exakt lika lång tid kvar tills jag tar mig an en ny utmaning i livet. Att bo själv för första gången på otroligt många år. Det kommer att bli en enorm prövning, men jag är redo för den även om mina hjärnspöken redan har börjat vakna till liv.

Allt känns så skrämmande, men ändå som något spännande. Jag är klar med mitt förflutna och för att jag ska kunna utvecklas framåt så är det det här steget jag behöver ta. Jag måste från nu lära mig att klara mig själv, tro på att jag är stark nog och inse att det är över nu. Om jag fortsätter att göra mig svag så kommer jag alltid att vara en förlorare och han som var efter mig kommer alltid ha övertaget. Det har tagit enormt mycket tid och kraft att komma till den punkt jag är idag, men det har varit värt det. Varenda sekund.

Det ska bli så skönt att få ha ett hem som bara är mitt. Där jag får rå om mig själv och bygga upp till en plats där jag kan få ro och fortsätta växa. Och jag har lovat mig själv att inte gå tillbaka till de mönster som gör att jag backar i min utveckling så som att alltid ha folk hemma, rapportera saker jag gör eller ständigt ha ljud runt omkring mig som distraherar min oro. Nej, nu är det dags att ta klivet fullt ut för att bli den så otroligt starka och modiga person jag är. Jag ska visa min omvärld att det går och framför allt så ska jag visa mig själv. No more medberoende. Punkten är satt.

Nu tar jag klivet, samtidigt ser jag mig omkring i min nuvarande lägenhet och inser att tiden har stått still alldeles för länge. Det jag faktiskt äger kan rymmas i ett litet släp. Blir förvisso lätt att ta från punkt a till punkt b, men det kommer att bli ekande tomt i mitt nya hem som kommer att kännas som ett palats i jämförelse fastän det bara handlar om 60 kvadrat. Å andra sidan ser jag det som någonting positivt då jag inte kommer att ta med mig någonting från mitt gamla liv till det nya. Nu har jag chansen att bygga upp någonting själv, från start. En helt fantastiskt känsla.

Från den första augusti börjar mitt nya liv, så låt klockan få räkna ner likt nyårsafton. Efter det firar jag för resten av livet. Det kommer att bli en enda lång fest. Fram till dess tassar jag omkring på tå som ett barn på julafton och passar på att njuta av sommaren. För det blir väl sommar i år också...eller?

De kommer i flock

Livet är verkligen en gåta. När det är bra så är det verkligen helt fantastiskt bra och när det är dåligt så är det pissigt så att man vill säga upp sig från livet. Lite så är det med det mesta just nu. Och det handlar varken om att jag går runt och kastar slängkyssar till höger och vänster eller vill begå självmord. Jag menar bara att allt i livet hade varit lite enklare att balansera om det hade kunnat vara ett lite jämnare flöde av bra och dåliga nyheter.

Min mormor dog i början av året, vilket medförde en mindre katastrof och man kan ju tycka att den händelsen fyllde kvoten av tråkiga nyheter för just det kvartalet. Det tycker dock inte livet som slänger med några extra saker inom loppet av några månader bara för att. Allt för att man ska känna att man inte orkar med. Blir som en sårskorpa på knät som envist skrapas upp på nytt och aldrig får såret att läka så att det är hanterbart. Sjukt irriterande.

När man sedan inte orkar mer och man helst av allt bara vill lägga sig under sängen i fosterställning, lite lätt vaggande så vänder livet på steken. Som det där med lägenhetsletandet som aldrig vill vägen. Helt plötsligt står man med möjligheten att välja bland tre olika lägenheter inom loppet av två dagar. För att man sedan ska tro att livet är för bra för att vara sant så kastar livet även in några till positiva saker. Detta medför att man går omkring på allmänna platser och bara fånler mot varenda människa man möter så man riskerar att klassas som en galning.

Hur man än vrider och vänder på det så är det inte bra med för mycket av något. Vare sig det är negativa eller positiva saker. Båda sakerna ger en mer eller mindre en fribiljett till psyket enbart för att det inte är hanterbart av mycket av det onda eller goda. Kombinationen av för mycket dåligt som följs av för mycket bra kan vara förenat med livsfara för ens liv och kan sluta med vadderad cell för resten av livet.

Det borde införas en lag om att livet måste portionera ut ens händelser. Allra helst i något fint jämt flöde. Och om livet bryter mot den lagen så blir det böter och byte av jobb. Mitt liv är just nu skyldig mig miljoner och borde blivit uppsagt när jag var fem år. Synd bara att lagen inte finns. Än.

När det bara är jag och jag

Så kom den där helgen som jag skrivit in i min kalender som egentid. Inget får planeras in och ingen som jag ska umgås med förutom mig själv. Så himla härligt och en aning förvirrande för både hjärnan och kroppen. Båda är så vana att konstant vara igång och alltid leverera eller vara social och ni behövde ingen av dem vara någonting. Det resulterade i mycket sömn och uppenbara talsvårigheter när jag skulle betala i affären ikväll.

Den helt fantastiska helgen startades med en AW tillsammans med en av mina helt fantastiska kollegor och tillika min lilla glädjemyra. Hon som sitter bredvid mig varje dag och förgyller min dag med en massa glädje och tokigheter. Var helt underbart att få sitta på en uteservering, dricka vin och vara lite privata utanför jobbet för en gång skull. Välbehövligt och viktigt för att jobbet ska bli en mer fantastiskt så den varan kommer det bli mer av. Senare på kvällen slöt fler personer upp och det blev även en match i bowling innan det blev dags att ta sig hem för sömn.

På lördagen skulle jag ha städat och färgat håret, men jag beslutade mig för att skita i det och jag följde den planen också. Istället blev det en långpromenad med tillhörande turf. Jag har sagt det förut och säger det igen. Det är något speciellt med att sitta med en karta och planera upp sin promenad och samtidigt i det tysta tävla mot främmande personer i att ta flest zoner. Roligast är att nästan vara på samma zon och tävla om att ta sig dit snabbast och sno åt sig poängen, samt låsa zonen för en tid för den andra stackaren som tagit sig dit. Sådan jäkla kick.

Idag hade jag samma plan som gårdagen. Städa och färga håret, men körde på samma stil igen. Jag gjorde mig till en rebell och sket i det. Det får fan vara lite skitit i lägenheten och det finns fler dagar som jag kan ta mig an det. Skiten lär ju inte springa någonstans av sig självt, både på gott och ont. Dessutom är det bara jag som blir drabbad av det så varför inte gå YOLO?

Inte många knop gjorda, men det var det jag behövde. Bara vara med mig själv och inte bry mig om någonting som annars känns viktigt. Vi får väl se när det händer igen. Från imorgon är schemat fullt igen och det börjar med en arbetsdag på jobbet följt av middag med mina kollegor.

Hey, ho, let's go!