Det eviga berättandet om min historia

Att börja prata om det jag varit med om, mitt medberoende till en spelberoende, har bedragit till att jag för alltid blir kontaktad av media. Det snacket tar aldrig slut. Och det är klart att jag någon gång ville börja prata om det för att det ÄR viktigt att prata om. Viktigt för att de som kommer efter mig ska känna att de inte är ensamma och för att belysa vilket problem det är att vara just medberoende. Det är just de personerna som gärna blir bortglömda i allt.

Jag kommer alltid tycka att det är viktigt, men jag vet inte om jag alltid vill vara fast i det där dåliga måendet jag hade då. Det är inte det som är det viktigaste. Jag som nu är frisk från mitt medberoende har fått en helt annat insikt. Att kunna svara på den grymt viktiga frågan man har när man är mitt uppe i sitt medberoende, "Kommer jag någonsin må bra och bli mig själv igen?".

Det arbete som jag har gjort med mig själv från den dagen jag bestämde mig för att lämna är det som är det absolut viktigaste för den som är fast i ett medberoende. Att belysa vad som händer när man bestämmer sig. Hur man gör, hur lång tid det tar och den helt galna bergochdalbana i sitt känsloregister som man får sig en resa i. Och absolut viktigaste, att det finns hopp. Att glädjen kommer tillbaka och att man kan hitta tillbaka till sig själv om man ger det tid.

Just den historien är det jag vill prata om nu när jag har gått igenom min egen resa. Visa för andra att det finns en helt fantastisk värld på andra sidan, men journalister är i allmänhet inte lika intresserade av den. Det är synd att de hellre grottar ner sig i snyfthistorier än att berätta måbra-resor. Resor som verkligen betyder något för de som mår dåligt idag. Men jag tänker kämpa för att få igenom det jag vill. Tills de fattar vad belysande av styrka innebär och vad de gör för andra människor som också är deras läsare. Min historia är min historia och jag har lämnat den bakom mig för att ge plats åt den jag är idag. En person som jag är så sjukt stolt över och som kan förändra för andra personer som också är medberoende. Jag slutade älta för ett tag sedan och tänker även göra det i media. Jag tänker inte fastna i mitt medberoende i media när jag inte gjort det i verkligheten. För. Man är inte för evigt medberoende.

En dans på rosor och tistlar

Denna dag går till historien som den absolut bästa och värsta dagen på mycket länge. Den började och slutade hur bra som helst, men allt där emellan kan ta sig i arslet rent ut sagt.

Hade en dejt med SVT på förmiddagen, vilket resulterade i en intervju om spel/medberoende och föreningen som håller på att startas upp i Örebro. Galet kul och det gick verkligen helt fantastiskt bra. Grym kontakt på redaktionen och grym reporter som var på plats. De var både kunniga, intresserade och väldigt tillmötesgående. Vi stod till och med och pratade en stund efteråt och delade en hel del reflektioner kring spel och beting.

Sedan bar det iväg till jobbet och ett fantastiskt möte med min coach som hjälper mig i mitt ledarskap. Fullkomligt älskar henne då hon hela tiden utmanar mig i mina tankar och hon tar verkligen fram det bästa i mig. Därefter följde fem timmars kaos.

Ingenting gick som planen och jag fick verkligen ingenting gjort. Fanns till och med en liten stund där jag kände att jag bara hade lust och stänga in mig i ett rum och skrika lungorna ur mig. Fy fan, rent ut sagt. Och det värsta är att allt det jag inte lyckades göra idag måste jag göra imorgon och på fredag. Jag bara lust att skjuta mig själv långsamt i knävecken för det känns som ett helt jävla omöjligt projekt. Just nu i alla fall. Med lite sömn så kanske jag lyckas sätta på mig superwoman-dräkten imorgon och köra på tills jag är klar för att sedan landa lite halvdöd hemma på fredag. Det är min plan...kör tills du stupar.

Här kan man tro att dagen slutade, men det gjorde den inte. Min grupp är nämligen helt fantastisk och har hela denna veckan överträffat sig själva, så även idag. Så när dagen var slut gick jag ändå hem med ett stort leende på läpparna (om än med lite ont i magen), stolt över deras insats för tredje dagen i rad. De flyttat berg just nu.

Så imorgon följer jag deras exempel och ger mig på mitt jävla berg.
Och fan ta det om det inte flyttar på sig.

Mr. Grey är starkt medberoende

Jag är lite jävla trött på att höra alla åsikter om att Mr. Grey är ett sexistiskt, kvinnoförnedrande,
kontrollfreak till monster som förföljer och våldtar fröken Steele. Så. Jag tänkte ge er ett helt annat jävla perspektiv som ni kan få suga på ett tag.

Låt oss först bara vara överens om två saker.

Nej, fifty shades of Grey är absolut ingen vacker kärlekssaga.
Nej, Christian Grey är ingen drömman på något sätt.

Saken är dock den är både Christian Grey och Anastasia Steele har båda haft en destruktiv uppväxt. Ana med en mor som byter män som andra byter strumpor. Hon har tvingats leva med dessa män vare sig hon tyckt om dem eller inte och oavsett om de har varit snälla mot henne eller inte. Hennes mor har gett henne en väldigt trasig bild av vad en äkta relation är och vad äkta kärlek är. Det är inte konstigt att hon känner sig både osäker kring kärlek och obekväm med relationer med män. Hon vet inte vad det är och förvirrar sig i det som Christian ger henne och tror att det är kärlek. Och hennes relation till sin egen mor kan mycket väl liknas vid ett medberoende.

Christian Grey är ett svin. Ja, det är han.
Men. Vi får inte glömma att han själv säger att han är körd på grund av sin uppväxt. Och de som har läst böckerna och sett den första filmen ordentligt vet att den här herren är uppvuxen med en mor som är narkoman och prostituerad. Har man läst alla böckerna så vet man även att hans första fyra år i livet handlade om att överleva tillsammans med henne. Han var ett barn. Ett barn. Han fick mer eller mindre ta hand om sig själv och se på när hon brydde sig mer om sitt missbruk än om honom. Detta barn fick dessutom sitta i den där äckliga lägenheten tillsammans med sin döda mor ett bra tag innan någon upptäckte att hon faktiskt var död.

Hade detta varit en verklig händelse så hade det varit ett fruktansvärt trauma, viket jag också tycker att det framgår klart och tydligt även i den fiktiva historien att det är. Annars hade han inte betett sig som han gör. Detta trauma kallas för medberoende. Medberoende till en narkoman.

Medberoendepersoner uppvisar ett starkt kontrollbehov gällande allt. Precis allt i livet. Och är det något Mr. Grey har så är det ett sjuhelvetes kontrollbehov, både vad gäller honom själv, sin karriär och i hans relation till kvinnor. Som medberoendeperson så behöver man det för att överleva eller åtminstone kunna fungera något normalt som människa om man inte får hjälp. Christian Grey har uppenbarligen inte fått någon som helst hjälp alls att bearbeta det han har varit med om. Annars hade han inte pysslat med det han faktiskt gör som en hämnd för vad hans mor utsatt han för.

Det är inte på något sätt en ursäkt. Karln är numera en vuxen människa som borde ta tag i sina problem istället för att utsätta andra för samma typ av smärta. Dock är det en förklaring till hans beteende.

Medberoende personer vill också ta hand om andra personer. De dövar sin skam och skuld i att låta alla andras mående gå före sitt eget. Detta är ganska tydligt inslag hos de båda. Anastasia vill rädda Christian från hans trasiga uppväxt och Christian kommer farandes så fort Anastasia inte verkar må bra eller när hon uttryckligen berättar för honom att hon önskar att han vore där hon är. Kom även ihåg att han faktiskt sover tillsammans med henne väldigt många gånger fastän han säger att han inte klarar av det. Han känner sig med andra ord trygg med henne och det både skrämmer och förändrar honom som människa.

Jag skulle även kunna skruva hela Mr. Greys person ett varv till och påstå att han själv har ett missbruk i sitt utövande av BDSM. Det är faktiskt inte alls ovanligt att personer med medberoende själva hamnar ett missbruk. Ur det perspektivet har vi en helt annan situation. Christian som missbrukare och Anastasia som väldigt snabbt faller in i ett medberoende till honom. Klassisk scen med en trasig man och en kvinna som vill läka.

Och sist, men inte minst så tycker jag också att man bör ha i bakhuvudet att det enda svinet i denna fiktiva berättelse inte bara är Christian Grey och hans beteende mot Anastasia Steele. Hans biologiska mor är också ett jävla svin. Ja. precis. En kvinna minsann. Denna kvinna som har utsatt en pojke för misshandel och tortyr i fyra jävla år.

En droppe i havet

Jag får en del kritik för att jag nyanserar hela pokervärlden med att alla som spelar blir fast i ett missbruk, vilket såklart inte är fallet. Givetvis finns det också många skickliga spelare som faktiskt kan leva rent ekonomiskt på sitt spelande. Dock är det så att antalet skickliga spelare som kan livnära sig på pokern är procentuellt liten i jämförelse med antalet personer som spelar. Dessutom spelar dessa personer inte heller om de pengar som de ska betala sin nästa hyra med utan med ett kapital de har vid sidan om dessa pengar.

Det ska också poängteras att det jag bloggar om inte är de skickliga spelarna, utan de som faktiskt faller in i ett missbruk. Ett missbruk där fler personer än den som spelar blir drabbade. Det är också viktigt att tänka på att jag inte fördömer någon utifrån sina val. Jag bloggar bara om mina egna erfarenheter och mina erfarenheter är en spelare med ett beroende, där det gick från att spela med ett kapital till att spela för pengar som egentligen inte fanns. Det kan med andra ord gå väldigt snabbt att både vinna och att förlora väldigt mycket pengar. Den som inte kan hantera det blir heller ingen skicklig spelare.

Min blogg handlar om beroendet, missbruket. Baksidan av spelandet. Det som står i skuggan av skickligheten, pengarna och glamouren. Just det där som vi helst inte vill prata om för att det är lite jobbigare och smutsigare. Men det borde inte vara så för det finns massor av människor som lider av spelmissbruk och därtill ännu fler som lider av ett medberoende och det är det som jag vill belysa. Inget annat. Det är som att man inte skulle kunna diskutera exempelvis sexmissbruk eller matmissbruk för att det faktiskt finns människor som har en sund relation till detta. Det är inte det sunda som behöver belysas för människor är så pass medvetna om att det finns sunda relationer. Vikten ligger vid att belysa det som man anser är skamligt att prata om för att göra det lättare för dessa personer och de som lever runt omkring.

Ett annat typ av helvete

"Att leva i ett missbruk är ett rent helvete. Att bli frisk från sitt missbruk är ett helt annat typ av helvete som är svårare att tackla på många sätt. Du har ingenstans att fly och tvingas stå blottad och naken för sanningen."

Orden är sagda av en vän till mig som kämpade med att komma tillbaka till livet efter ett drogmissbruk. Inte en helt lätt uppgift när man flytt verkligheten in i ett missbruk i över tio år. Men han bestämde sig att nu fick det vara nog och tog klivet ut ur ett helvete, rakt in i ett annat. Att alltid bli misstrodd, alltid behöva bevisa, människors skeptiska blickar och fruktansvärda ord.

Nog hade han inte varit speciellt snäll när han varit drogpåverkad. Det visste han och han var redo att ta den smällen. Att alltid få höra elaka kommentarer. Han ville bara få leva, skapa ett liv bra mer värdefullt än det han hade haft. Ville få jobba, skaffa tjej och familj. Ett normalt svenssonliv som han själv kallade det för och för honom var det just de sakerna som kännetecknades som ett sådant liv.

Jag beundrade hans mod, hans vilja och styrka. Tio år är en lång tid och du hinner skaffa dig många fienden och osunda relationer under den tiden. Leva med att ständigt vara jagad och hotad. Alltid behöva se sig över axeln, inte kunna vara trygg ensam. Dessutom hade han fått oxhjärta och skulle inte få leva sitt liv fullt ut. Egentligen hade det bara varit enklare för honom att leva kvar i skiten tills det blev hans död, men han hade bestämt sig och han var fast vid sitt beslut. Han visste att han inte skulle få bli gammal, men han ville leva ett värdigt liv. Även om det innebar ett annat typ av helvete än det han var van vid.

"Vara bojad och fast på havets botten är inget liv. 

Strypsnaran runt halsen kan man leva med även om man inte vet när det kommer att bli svårt att andas."

Vi som aldrig varit där kan aldrig förställa oss hur det är att gå från ett helvete till ett annat. Vi vet inte hur det känns att alltid behöva bevisa för andra att man fått nog. Att man är villig att göra vad som helst för att få vara en del av ett annat typ av liv. Aldrig behöva känna känslan att för evigt behöva jobba i motvind. Det krävs en enorm mental styrka och livskraft för det. För någon som då har oxhjärta kan det kännas menlöst att ens försöka, men han gjorde det.

Om han lyckades?
Ja, det gjorde han. Han gick aldrig tillbaka till bojan på havsbotten.
Om han fick sitt svenssonliv kommer vi däremot aldrig få svar på, men jag vill tro att han tillslut fick det. Hans mål, hans dröm. Det han var villig att kämpa för med strypsnaran runt halsen. Idag finns han tyvärr inte kvar i livet. Dog i soffan i sin lägenhet. Hjärtat gav upp. Det var för nio år sedan. Två månader efter att han tagit sitt beslut, en månad innan han skulle fylla 25.

Han blev fri.
Både från bojan och strypsnaran.
Även om det inte blev som han tänkt sig så blev han fri.

Film om medberoende

Tips på två filmer om medberoende. Den ena lite mer känd än den andra, men båda är helt fantastiskt bra.

Den första är When a man loves a woman.



Den andra är When love is not enough.



Nu handlar båda dessa filmer om alkohol, men det spelar egentligen ingen roll vilket missbruket är. Medberoende handlar mer känslorna som skapas inombords. Skulden och skammen man bär på. Skälet till att jag valde just de här filmerna är för att de skildrar olika parter i medberoendet. Mannen, kvinnan och barnet... Ja, ni fattar.

Se dem!

Candy Crush-hysterin

Väldigt ofta när man pratar om spelberoende så är det främst pengaspel och konsolspel som man tänker på. Båda dessa är också starkt förknippade med män.

Men spelberoende är också väldigt vanligt bland kvinnor. Det man tänker främst på där är bingospel och enarmade banditer. Beroendet bland kvinnor ökar med en extrem takt och det inte bara med hjälp av reklam. Det finns andra saker som lockar fram spelberoende och som dessutom finns nära till hands. Det kan även uppfattas som ganska harmlöst bland människor runt omkring, men vad man inte ska glömma är att det börjar alltid harmlöst innan det eskalerar.

Känner ni exempelvis någon som pysslar med farmville på facebook eller kämpar med att krossar godis i candy crush?

Alla känner någon som gör det. Alla.

Farmville handlar om att sköta en gård. Jag har själv aldrig hållit på med det där, men vad jag vet så behöver man sköta om det där dagligen då det man skördar inte ska vissna. Man kan även köpa till saker som hjälper till i skördandet.

Candy crush handlar om att krossa godis genom att hitta kombinationer om tre av samma eller skapa specialgodis som ger annan typ av effekt för att krossa godiset snabbare. När man klarar en bana tar man sig vidare för nya utmaningar.

Det sista har jag faktiskt själv på min telefon och det händer att jag spelar det och det är fantastiskt lätt att fastna i flera timmar. Det mest galna är att det inte finns något slut på banor. För varje uppdatering som sker så skapas fler banor. Totalt never ending.

På mitt jobb finns det hur många som helst som håller på med just candy crush och väldigt ofta får man höra om att de "bara" har en eller några stycken banor kvar tills de klarat alla. Sanningen är att det inte skett någon uppdatering på ett tag. När man frågar vilken bana de är på är de på typ bana 4-500 någonting. Själv är jag på bana 74 och tycker att jag ibland lägger ner alldeles för mycket tid på det där. Då handlar det om att jag kanske sitter två, tre timmar i sträck en lördag- eller söndagsmorgon när man fortfarande drar sig i sängen.

Hur många tror att det finns en risk med att spela dessa spel?

Väldigt få.

Många skojar om att någon är beroende av spelen då de vet om att någon lägger ner mycket tid på dem. Hur ofta hör man inte: "Hon är helt beroende av det där spelet." eller "Hon sitter med det där spelet jämt."?
Egentligen är det inte något man borde skämta om för många av de tjejerna på jobbet som sitter med dessa spel och som man fäller dessa kommentarer om har i verkligheten ett beroende som de har svårt att ta sig ur.

Är man orolig så bör man inte skoja om det, utan istället prata om det.
Våga ta upp att man ser att det spelas väldigt mycket.
Tala om att du finns där om personen behöver prata om sitt spelande.
Engagera er och våga ringa för råd om hjälp med utbildade i spelberoende.
Och sist men inte minst. Skäms inte över att du bryr dig eller oroa dig.
Det är bättre att man gör det innan det är försent och det tar längre tid att blir frisk ifrån.

Demonernas land

Jag har ju alltid berättat om att det fanns ett parallellt problem under den tid jag levde tillsammans med min fd sambo. Ett problem som inte hade någonting och göra med hans spelproblem, men som var riktat rakt mot mig personligen. Den konflikten var troligtvis den största anledningen till att jag bröts ner mycket fortare än vad jag antagligen hade gjort annars. Har ni sett filmen Stepmom, filmen som på svenska heter Vid din sida?






Man skulle kunna säga att det var precis så där. Minus att häxan var sjuk och skulle dö. Och ja, jag säger häxan, för det var precis det hon framställde sig själv som tills att hon tog sitt förnuft till fånga och bad om ursäkt efter lite mer än tre år av terror. Det som tog mer än något annat var när hon gick på mitt utseende och den jag var som person, samt att hon gjorde framför barnen. Sedan att hon hade åsikter kring hur jag behandlade barnen eller hur jag och sambon framstod som brydde jag mig inte så mycket om. Värst var det när hon även drog in sina föräldrar. Vi snackar alltså vuxna människor, 35 år och uppåt, som betedde sig som fullständiga kräk.

Det gick så långt att häxan förbjöd mig att komma hem till henne när barnen fyllde år och födelsedagarna skulle firas där. Samtidigt som hon kunde komma och gå som hon själv kände för hemma hos oss. Hon ansåg på fullaste allvar att hon hade rätt till det då hennes barn bodde där varannan helg. Och fegskallen till sambo godtog det. Om det var något som var en psykisk terror så var det det.

Jag har oerhört svårt att se den där filmen, utan att må riktigt dåligt för den är så otroligt nära sanningen till hur mitt liv var då. Hade snubben i filmen också varit spelberoende och inte speciellt förstående till nya flickvännens känslor eller mående så hade det varit mitt liv på pricken.

Beroende och missbruk

Att en person är beroende innebär att hon använder en substans eller ett signum på ett sätt som hon inte längre klarar att styra över. Ofta börjar ett beroende med ett behov av att döva starka känslor, så som ångest eller nedstämdhet, eller för att söka en spänning som hon saknar. Hon tar då till t ex alkohol, spel eller sex för att döva de känslorna.

Missbruk är när man upprepade gånger ställer till det för sig på grund av en t ex drog eller ett beteende. Ett exempel är att utsätta sig själv och andra för fara som att köra rattfull, komma för sent till jobbet på grund av bakfylla eller förstöra en relation för att spel kommer i första hand. Ett missbruk går oftast att bryta genom att man får klart för sig vilka negativa konsekvenser det leder till.

Tecken på beroende är att personens försök att sluta eller minska misslyckas och allt mer av personens tid
går åt till att få tag i drogen och att konsumera den. De delar av hjärnan som påverkas av droger har då påverkats så mycket att de reagerar annorlunda och allt mer styr personens beteende mot att fortsätta använda drogerna. Ett sätt att beskriva detta är att ”hjärnan har kidnappats” av drogerna. Personens arbete och hennes sociala liv fungerar allt sämre och trots att hon far illa fysiskt eller psykiskt fortsätter hon med drogen eller beteendet.

Är du beroende/missbrukare eller känner du någon som är beroende/missbrukare, men vet inte vart du ska vända dig. Kontakta mig per mail så hjälper jag dig med vart du ska vända dig.

Vad kärlek är

Du tog min hand och sa:
Jag ska visa dig vad kärlek är.

Du ledde mig längst vägen. En vacker stig med underbara ängar på båda sidor. Med det ljuvligt doftande gräset, de vackraste blommor man kan tänka sig och överallt livfulla små fjärilar. Det fanns ingen annan plats på jorden jag kunde tänka mig att hellre vilja vara.

Där ängarna tog slut möttes vi av skogen med vackert grönskande träd. Några solstrålar trängde sig förbi trädens täta kronor och gav liv och ljus. På avstånd såg vi en vackert skimrande bäck och runt omkring oss sjöng fåglarna sin allra finaste sång. Du log mot mig där vi gick hand i hand och jag kände mig så trygg.

Djupare in i skogen smalnade stigen av och allt runt omkring förändrades mer och mer. De vackra täta träden ersattes av höga snåriga buskar. Bäcken dog ut och fåglarna hördes inte längre. Buskarnas grenar rev i ansiktet och solens strålar försvann bakom molnen. Du frågade om jag litade på dig och jag nickade tvekande.

När vi nådde det parti där stigen försvann och marken både blev gropig och stenig stannade jag och skakade på huvudet. Du tittade bedjande på mig och tog ett hårt tag om min handled. Jag bad dig om att vi skulle gå tillbaka, men du fortsatte framåt och det fanns inget annat val än att följa med.

Till sist möttes vi av dunklet och kylan. Vart vi än gick så fanns det inget som skyddade oss mot vinden som bet tag i våra kinder. Du skyndade på dina steg och jag försökte slita mig ur ditt grepp och efter ett långt tag lyckades jag och vände om, men du kom ifatt mig och tog mig tillbaka. Jag hade ju inte fått se vad kärlek är än.

Ett långt tag gick vi med kylan och tystnaden. Du gick bakom mig för att kunna försäkra dig om att jag inte skulle lämna dig, men där vi befann oss nu skulle jag aldrig våga. Rädslan för att inte hitta tillbaka var alldeles för stor. Det var mycket enklare att gå tillsammans med någon annan än att gå själv.

Så plötsligt ett stup. Jag tvärstannade och tittade rakt ner i avgrunden. Du frågade varför jag stannat och manade mig framåt. Min puls gick upp av skräcken och jag försökte stå emot dina knuffar. Dina ögon var svarta och det fanns inget leende kvar. Det var då jag insåg att det var över. Den här striden skulle jag aldrig ha kraften att vinna.

När någon frågade vad som hänt sa du:
Jag visade henne vad kärlek är, men hon tappade balansen och föll.

Kanske var det inte helt osanning för visst föll jag.
Men inte för att jag ville dö, utan för att jag ville leva.

Innan vi dömer

För några månader sedan skrev jag om den här killen, som inför en massa youtube-tittare erkände sitt missbruk. Ett erkännande som ledde till en massa nedvärderande kommentarer.

Nu har killen tagit allt ett steg längre och gått ut med historien bakom missbruket och det har faktiskt lett till kommentarer helt åt andra hållet. Givetvis är det fantastiskt att människor har börjat tänka till och inse att det faktiskt kan finnas en anledning till varför människor hamnar i situationer som man inte vill hamna i. Men jag tycker samtidigt att det är ganska tragiskt att en person som hamnat i ett missbruk, erkänner och försöker ta sig ur det måste bända ut och in på sig själv för att andra ska visa någon som helst förståelse och medmänsklighet. Egentligen ska det inte behövas alls.

Vi är helt klart alldeles för snabba med att döma ut andra. För egentligen, om man tittar på hur killen har velat ge för bild av sig själv i media så kan man ganska snabbt lista ut att det är en kille som kanske inte mår så jäkla bra inombords. Man behöver inte vara ett geni för att lista ut att ett sådant begär på bekräftelse inte är ett helt friskt beteende. Nu behöver det inte alltid vara så, men i gemenskap med erkännandet så borde man ändå kunna tänka till och inse att det kanske inte är helt underligt i alla fall.

Det finns allt som oftast en anledning till varför vi agerar som vi gör eller hamnar i situationer som vi egentligen kanske inte vill. Vi måste bara lära oss att inte döma ut andra människor för snabbt. Och vi ska inte behöva vränga ut och in på själen för att få andra att fatta att det finns en förklaring. Jag tycker dock att det är bra att han faktiskt berättar sin historia så att människor kanske någon gång lär sig att tänka innan de dömer.

Glashuset och jag

Ett program av få som jag slaviskt följer är Livet blir bättre. En programserie om svenska, kända personer som berättar om motgångar och hur de gjorde för att vända dem till styrka. Denna veckan var det om Camilla Henemark och jag kan helt ärligt säga att jag vet ganska lite om henne. Army of lovers är typ det enda som kommer upp i mitt huvud.

För mig har hon varit ganska obetydlig, då det mesta alltid har känts som att det handlar om yta och jag har ganska svårt att greppa personer som inte verkar ha något som helst djup i sig. Livet verkar vara en stor sandlåda och i den sitter personer som inte verkar bli berörda av någonting. Men jisses vad jag hade uppfattat henne fel. Eller jag kanske ska säga att jag nu förstår bättre varför hur är som hon är.

Jag trodde verkligen inte att hennes historia skulle beröra mig speciellt mycket, men det gjorde den. Jag bölade ungefär lika mycket som jag brukar göra till det där programmet, det vill säga från början till slut. Värst var det när hon pratade om hur det är att leva med en massa mediciner på grund av psykisk ohälsa och vad skillnaden blir på ens känslor när det är dags att leva ett liv utan.

Det är som att leva i ett vakuum konstant och när man väl slutar med medicinen så är det ganska omtumlande med alla verkliga känslor som helt plötsligt finns i kroppen igen. När jag själv slutade med min medicin så var det som att få tillbaka livet på riktigt och jag insåg att de känslor jag fick kontakt med hade jag inte haft på flera, flera år. Inte ens innan jag började med medicinen. Mitt vakuum började någon gång under 2006 och slutade 2012.

Sex år är en väldigt lång tid att leva i ett sådant tillstånd och det blir extremt konstigt när man då plötsligt börjar att känner igen. Nu har det för min del gått relativt bra, då nedtrappningen var ganska lång och jag inser i efterhand att det antagligen fanns en anledning till det. För att det inte skulle bli en ytterligare krasch.

Jag har på min resa lärt mig vad som är viktigt för mig och hur jag är som person, vilket har varit en fantastisk upptäckt. Antagligen har jag fortfarande en hel del att lära mig om mig själv, men jag har dock kommit en bra bit på vägen. Jag väljer bort saker och personer som inte tillför mig någonting på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förut. Och jag inser att jag nog ibland kan uppfattas som kall, oberörd och med en avsaknad av djup. Med andra ord finns det nog en liten Henemark i mig och hon tänker inte låta sig knäckas av personer som bara har en åsikt utan att ta reda på hur det egentligen ligger till.

Vill man se programmet med Camilla Henemark så går det att se här.

Få hjälp med ditt spelberoende

En liten länklista dit man kan vända sig om man behöver vård, stöd och råd som spelberoende. Funkar även alldeles utmärkt om man är medberoende och behöver hjälp och råd också. Klicka på länkarna för att komma till respektive hemsida.

Game over
Ett behandlingshem i Linköping som riktar sig till beroendepersoner från 18 år och uppåt.

Kolmårdens behandlingshem
Ett behandlingshem som riktar sig till beroendepersoner, anhöriga och företag.

Spelberoendes riksförbund
Hit kan man vända sig om man söker hjälp eller bara vill ha information om spelberoende.

Theory in action
Vänder sig till datorspelsmissbrukare och deras anhöriga.

Riksförbundet spelkontroll (Länk till deras facebook-sida)
Vänder sig främst till unga vuxna med spelmissbruk som behöver stöd och hjälp.

Stödlinjen
För råd och stöd till både spelare och anhöriga.


Tänk på att det är alltid bättre att ta kontakt en gång för mycket än en gång för lite.

Två gånger Mia är ett bra recept

Det finns två personer som jag ser upp till lite extra. Båda två heter Mia. Den ena med Törnblom på slutet och den andra med Skäringer. Fantastiska kvinnor som verkligen kan konsten att nå fram med viktiga budskap i en blandning av allvar och humor. Och, de vet ju faktiskt vad de pratar om då de pratar utifrån egna erfarenheter. Törnblom har levt med ett missbruk och Skäringer har levt med ett medberoende.

Törnbloms böcker om självkänsla kom jag i kontakt med under den tiden jag fortfarande var tillsammans med min fd sambo. Det var vår parterapeut som hintade om de böckerna när hon började förstå vad våra problem egentligen grundade sig i. Några månader senare köpte jag den första och jag tror att jag grät mig igenom hela boken med alla övningar för jag insåg själv vad det var som gjorde att jag mådde så dåligt.

Speciellt en övning gjorde enorma intryck på mig. Den gick ut på att jag skulle fundera över situationer eller personer som fick mig att må dåligt respektive bra och sedan skriva ner dessa och titta på dem en och en. Och herregud vad jag insåg att den situation jag då levde i inte fick mig att må bra. Eller snarare, jag såg inte att sambons direkta missbruk och mitt förnekande var den bidragande orsaken, utan snarare saker som var resultatet av det. Jag tror att det var efter den övningen som jag förstod att jag behövde ta mig ur, men jag visste inte hur jag skulle göra eller om jag skulle våga.

Att våga ta sig ur skulle vara lika med ett misslyckande och jag var verkligen mina prestationer då. Hur skulle jag som var ett stort misslyckande kunna se mig själv i spegeln? När jag väl lämnade, just när den där berömda droppen föll ner i bägaren som fick den att rinna över, så var det som att jag fick luft igen. Någon månad senare var jag tillbaka för att hämta mina saker och då lämnade jag kvar Törnbloms bok. Jag la din på köksbänken för att jag tänkte att han skulle behöva läsa den för att våga ta sig ur sitt missbruk. Lite lustigt att jag tänkte så eftersom jag inte någon gång under tiden vi var tillsammans kunde påverka honom.

Jag har verkligen haft stor hjälp av Törnbloms böcker och övningar i dem är fantastiska. En del av dem använder jag idag, som till exempel att säga bra saker till mig själv i spegeln. Otroligt obekvämt och pinsamt i början, men man kommer faktiskt in i det efter ett tag.





Sedan har vi Skäringer som jag fick upp ögonen för för något år sedan just för att hon öppet pratar om allt det där som jag skämdes för att prata om för några år sedan. Bara det att hon pratar om skammen att prata om det är väldigt befriande. Jag kan känna igen mig så otroligt mycket i det hon pratar om och jag kan se tillbaka på den tiden med en insikt att jag blev inte perfekt i och med det, men det funkar ändå. När jag möts av motgångar i livet så kan jag välja att gå samma väg in i självföraktet eller så kan jag välja att hålla ihop mig själv även om det kommer att göra lite ont i själen.

Det är verkligen inte lätt att hitta sin plats i en värld där det förväntas att man ska vara perfekt och är man då inte perfekt från början så blir det en snårig väg för en ganska lång tid. Dock kommer man till en punkt i livet när man inte längre orkar att slå sig fram, utan istället bara sätter sig på en sten och inser att det blir fan inte bättre än så här när man bär på ärr och det får andra helt enkelt bara acceptera. Och jag själv måste acceptera och inse att jag duger trots mina ärr. De visar bara att jag har en historia och att jag har en hel massa livserfarenhet som jag kommer att ha stor nytta av resten av livet.

Någon gång måste alla sluta stäva efter det där falska perfekta som ändå inte finns och istället utveckla oss själva utifrån innehållet i våra ryggsäckar. Det är då vi kan nå oanade höjder och se på oss själva och vara nöjda med var vi är hur hur vi är. För att nå dit måste vi acceptera det som varit, våga leva våra liv framåt och inte vara rädda för att det kan göra lite ont ibland.





Det är för övrigt ganska lustigt att de heter just Mia eftersom det en gång i tiden var just en person vid namn Mia som fick mig att se ner på mig själv otroligt mycket. Bara jag tänkte på hennes namn så fick jag rysningar i hela kroppen. Idag gör sig namnet istället väldigt bra för min själ.

Riksförbundet Spelkontroll - RISK

Tänkte slå ett slag för riksförbundet spelkontroll som har startats upp nyligen.
Deras ambition är att arbeta förbyggande, samt att ge stöd och hjälp till personer i åldrarna 16-30 med spelproblem och spelberoende.

Man kan också engagera sig och hjälpa till.
Klicka på bilden för att komma till deras facebooksida.

Tro inte att du är någon

Tänk rätt, gör rätt.
Stå rakt, fortsätt le.
Vänd om, kom tillbaka.
Säg inget, andas inte.
Sitt ner, stå upp.
Lyssna noga, rör inte.
Kom närmre, försvinn.
Gör om, gör bättre.
Du kommer aldrig någonsin förstå mig.

Du gör fel.
Du är korkad.
Du säger fel.
Du är sjuk.
Du är ful.
Du är i vägen.
Va bara helt perfekt för helvete.

Ett skenande tåg

Spelbolagen har redan maximalt utnyttjat sin reklam för att rikta sig mot män. Det finns inte mycket mer att hämta inom denna grupp längre. Med det så har de sedan en tid tillbaka valt att istället fokuserat på reklam riktad mot kvinnor för att där vinna ny mark. En taktik som verkligen fått genomslagskraft. Konsekvensen har så klart blivit att allt fler kvinnor faller in i spelberoende och söker i allt större utsträckning idag, mot tidigare, hjälp för detta. Spelberoendet som är ett stort folkhälsoproblem har därmed blivit ett skenande tåg rakt mot en katastrof. Detta skriver Göteborgs-Posten om idag.

Och jag...

Jag får bara ont i magen. Det är redan tillräckligt svårt idag att få vård som beroendeperson. Sedan. På de som utvecklar ett spelberoende eller missbruk ska det även adderas ett stort antal personer som hamnar i ett medberoende, som är ännu svårare att få vård för. Vem ska rädda alla dessa människor från ett fördärv?

Det är verkligen dags för politikerna att ta av sig skygglapparna och börja inse att de måste finna en lösning för att få stopp på det där tåget innan det är alldeles försent.

Skärpning ta mig fan!

Att våga erkänna för sig själv och för andra att man har ett missbruk är stort steg. Det krävs enormt mycket mod och vilja att göra det. I den stund man faktiskt tar det steget är man som mest sårbar och man blottar hela sig själv. Det är från den stunden man är mottaglig för hjälp och som mest behöver stöd.

Och det spelar faktiskt ingen som helst roll vem det är, offentlig eller inte. För när det väl kommer till kritan så är vi alla individer. Vi är alla personer som ska leva på denna jord och göra det bästa av våra liv. Människor med en familj och vänner som vi har nära, oberoende av om vi är offentliga eller inte.


Ha det i tanken.
Tryck igång filmen och blunda.
Bara lyssna.






Tänk er att detta är er bror, kusin, bästa vän, pappa eller son. Hur skulle ni känna?

Jag kan helt ärligt säga att jag visste inte speciellt mycket om den här killen sedan innan. Det jag visste sedan tidigare var att han är eller har varit tillsammans med fröken Widerstedt och att dessa två tydligen har en TV-show. Från en artikel från en tidning för några veckor sedan stod det är han hade varit med i en dokusåpa som jag aldrig sett och att han har en blogg som jag aldrig läst, men det är egentligen skitsamma. För han är en individ, en person, vilken som helst. En person som tar hjälp av you tube för att erkänna att han har problem med droger.

Och man får tycka vad man vill om honom, precis vad man vill. Eller vad han syfte med det hela är. Det vill säga om det bara ett spel för gallerian eller om det verkligen är sanning. Personligen har jag ingen direkt uppfattning av honom då jag vet för lite om honom. Är det här en del av hans egna show, ja då får det stå för honom, men är det här på riktigt så är det oerhört starkt gjort av honom.

Men.
Kommentarerna som finns till det här klippet är skrämmande, i alla fall de allra flesta. Det är faktiskt, helt ärligt, skitsamma om det här klippet är på riktigt eller inte. För hela grejen handlar om något helt annat än om just endast den här personen. Det handlar om hur vi bemöter någon som erkänner ett missbruk. Hans målgrupp är uppenbarligen ganska många år yngre än jag. Med andra ord ungdomar och unga vuxna. En målgrupp som är väldigt sårbar för kritik mot sin person. Och det finns alldeles säkert ett antal bland hans målgrupp som själva sitter fast i ett missbruk och inte vet hur de ska ta sig ur. Eller om de ska våga be om hjälp. Och jag vågar faktiskt sätta min högra hand på att de avskyvärda kommentarerna som finns till det klippet inte på något sätt enklare för dessa personer.

Jag fattar verkligen inte hur man kan skriva så till en annan person. Det drabbar inte bara honom, utan även hans familj och vänner. Och nej, han får inte skylla sig själv för att han är offentlig eller för att han väljer att göra det på det sättet han gör det på. För oavsett vem han är så är personerna bakom kommentarerna hundra gånger värre. Man gör så. Vi ska inte behandla varandra på det sättet. Stampa på någon som så uppenbart ropar efter hjälp.

Det kunde lika gärna ha varit du själv, din bror, din bästa vän eller ja, vem som helst som står dig nära. Hur fan skulle det kännas? Helt ärligt?

Jag skäms för mänskligheten!

Confessions from my heart I

Som tonåring blev jag utsatt för en grymt kränkande handling av en person som betydde mycket för mig då och utvecklade efter den händelsen ätstörningar. Hetsätning. Alltså inte bulimi, utan jag äter tills jag mår illa men spyr inte upp maten. Fast det är inte godis, chips, kakor och bullar jag drar i mig. Bara mat, onyttig mat i massor.

Även om inte just händelsen i sig påverkar mig något nämnvärt idag så har jag ändå svårt att kontrollera själva ätstörningen. Hela mitt vuxna liv har jag konstant pendlat i vikt och det är som värst när jag bor själv, men även när jag bor med någon kan jag få perioder när jag inte har någon kontroll alls. Oftast när jag är i situationer som kräver att jag har enorm kontroll som till exempel på mitt jobb. Då oftast i kombination med stress också. Det är som att när jag kommer hem och släpper kontrollen så kraschar allt runt omkring mig, totalt. Andra saker som påverkar mig är negativa kommentarer och all form av negativ kritik mot mig som person. Även den som kommer från mig själv. Det är den värsta kombinationen. Kontrollbehov, stress och min egna kritik mot mig själv.

Senast var nu i höstas (innan dess varför något år sedan). Det var väldigt länge sedan som jag hade en så lång period, tror det höll i sig i cirka tre månader innan jag lyckades få stopp på mig själv. Jag är så medveten om när det händer, men kan inte stoppa det. Det bara går inte och ju längre tid det går desto sämre mår jag, vilket gör det svårare att hitta tillbaka.

Förr efter att jag hade haft en hetsätningsperiod så brukade det följa av en period där jag svälte mig själv för att kompensera upp. Det har jag dock slutat med. Mest för att magen inte klarar av det och sedan såklart för att jag numera lyckas fånga mig själv på ett annat sätt när jag kommer ur. På något sätt har jag lärt mig att se skillnaden mellan det sjuka beteendet och det friska beteendet och mitt vuxna jag är väldigt medveten om att komma in i bra matrutiner är det allra bästa.

Och ja, givetvis borde jag söka hjälp för det här. Men jag har haft väldigt svårt att erkänna för mig själv att det faktiskt är ett problem. Plus att jag haft svårt att prata om det i det offentliga rummet. Men med detta inlägg tar jag ett steg mot att faktiskt inse att jag behöver hjälp för att bryta beteendet.

Det är faktiskt en gigantiskt steg för en galet envis Nettan. ^^

Det ingen såg

Plötsligt.
Alla känslor bara strömmade inom henne. Ville ut, berätta hur det kändes, visa hur de såg ut. Hon hade lyckats tygla dem länge, kanske alldeles för länge för att vara försent. Just nu spelade det dock ingen roll. Det gick inte att hålla tillbaka dem, så hon lät dem.

Sittandes på golvet i köket. Lyssnade på honom när han pratade om att hon måste förstå honom. Att han inte mådde bra. Hans rygg värkte och hur han bara ville få den där tiden för operation. Hon hade fått höra det där i lite mer än ett år nu. Om hon ändå bara hade en endaste värkande rygg. Hela hon värkte, varje liten del av henne och hennes själ höll redan på att förblöda. Hans ex som använde henne som en spyhink. Kastade konstant galla på henne. Även om det inte tog till en början så höll det nu på att förgöra henne. Hans son som behandlade henne som om hon vore luft. Hennes saknad till sina vänner i sin hemstad och avsaknaden av vänner i den nya fastän det gått ett år. Och på allt det, hans dåliga mående. Allt hon behövde göra för honom så att han skulle få frid i själen.

Hon då? När skulle han börja förstå henne, sätta sig in i hennes situation? Det verkade inte viktigt för honom längre hur hon mådde. Den enda gången han inte pratade om sitt eget var när han satt vid den där jävla datorn i någon pokerturnering och då var det verkligen inte läge att prata alls. Så hon lärde sig att svälja vad hon kände och hur hon egentligen mådde.

Vreden.
Allt kom ur henne, som en explosion i kroppen. Hennes kropp vred sig i smärtor där hon satt på golvet. Hon minns inte vad hon sa. Hjärnan blockade ut alla ljud. Hon minns bara hur hennes tårar forsade ner för kinderna och hur ont det gjorde inuti henne. Hur hon slog med sin hand mot väggen tills knogarna skrapades upp och hur hennes kropp krängde som om den vore redo att fly därifrån. All smärta, all sorg, all besvikelse, som om det inte fanns något stopp i henne.

Han satt där på sin stol vid köksbordet. Tittade bara på henne som om hon vore från en annan planet. Verkade inte vilja förstå eller känna. Så plötsligt en glimt av reaktion och han for upp och rusade rakt mot henne, grep tag och tryckte upp henne mot väggen. Han skrek inte, pratade med en låg hotfull ton samtidigt som han spände ögonen i henne. När han var klar, när han hade fått sagt sitt slet han tag i henne och släppte henne precis när hon tappade balansen och hon for rakt i golvet.

Det kalla golvet mot hennes kind. Det gjorde inte ont fysiskt, men smärtan inuti henne var mer än hon kunde klara av. Tårarna forsade fortfarande och hulkningarna gjorde det svårt att andas. Hon hörde sina egna hjärtslag, snabba, rädda och regelbundna. Alltså levde hon fortfarande. Och vad hon önskade att hon inte behövde leva just där, just då. Inget helvete var värt det här.

Ensamhet.
Hon vet inte hur länge hon legat där på golvet. En halvtimme, kanske flera timmar. Antagligen hade hon somnat till och vaknat av sina egna viskningar. "..orkar inte mer. Jag orkar inte..." Så kom tårarna igen och hon grät tyst för sig själv fortfarande med kinden mot golvet i köket. Vågade inte röra sig, orkade inte lyfta sin egen kropp. Den var slut, totalt tömd från all energi.

Så hans steg som närmade sig. Hon hörde honom sätta sig på golvet intill henne. Sedan hans händer som lyfte upp henne och drog kroppen mot hans famn. Vaggade henne utan att säga ett ord medan hennes läppar fortfarande formade orden "orkar inte" ljudlöst. För att vara så nära honom hade aldrig någonsin tidigare fått henne att känna sig så långt ifrån honom.

Han böjde sitt huvud fram för att försöka höra vad hon viskade. Med gråten i halsen formade hon orden igen. "Jag orkar inte mer." Orden fick honom att släppa henne, resa sig upp och gå därifrån. Från vardagsrummet hörde hon honom säga att han gjorde allt för henne, men att hon alltid lyckades visa sig så otacksam. I den stunden insåg det faktum att hon alltid skulle vara ensam tillsammans med honom. Deras gemensamma förhållande skulle förbli hennes ensamhet. Hennes sorg, skam, skuld. Att hon var så dum att hon inte förstod att hennes känslor och hennes mående inte hade någonting med deras förhållande att göra.