Internationella kvinnodagen

Åttonde mars. Internationella kvinnodagen. Det är vid detta tillfälle jag borde skriva om kvinnors styrka. Definitivt belysa min egen styrka. Jag borde skriva om vad vi måste fortsätta arbeta med för att det ska bli mer jämställt i vårt land eller i världen. Vikten borde sättas på att visa vilka orättvisor det fortfarande mellan könen och hur kvinnor sätts åt sidan för männen.

Jag vill dock bara prata om att våren fick sig ett bakslag. Den första mars är den första vårdagen, men eftersom årstiderna har flyttat på sig med åren så fungerar mars som något mellanting mellan vinter och vår, mest vinter. Inte hjälpte det att jag igår vaknade upp i något slags vinterkaos. Snön fullkomligt vräkte ner och jag ville bara gå och lägga mig i sängen igen. Kanske till och med gråta en skvätt, för jag orkar inte mer vinter just nu. Om det är det här som kallas för vårdepression så har jag totalt frontalkrockat med en.

Precis det är vad jag vill prata om. Hur mycket jag lider av att inte får sol och värme. Hur jag både fysiskt och mentalt mår piss av mörker och kyla. Och det kan verka egoistiskt en dag som denna. Att prata om mig, mig och jag. Det kanske rent utav är något slags ilands-problem, men om man bara tänker efter en liten gnutta så är det precis vad det här handlar om. Att vi kvinnor ska ta mer plats och vara mer egoistiska. Det handlar även om att kvinnor behöver sätta ord på vad de behöver för att må bra och våga prata om det som gör att de mår dåligt.

Vi är väldigt dåliga på det. Allt det.
Däremot tänker jag inte gå så mycket djupare än vad jag har gjort i min minidepression över att det inte ens är nära till vår. För jag behöver inte det. Jag behöver bara få lov att gnälla av mig en smula. Inte ens värt att kalla för depression egentligen. Det vore att håna alla som lider av en riktig. Men jag vet inte annars vad jag ska kalla mina plötsliga små gråtattacker. Kanske är det oviktigt vad jag kallar dem?

Kanske för alla andra, men inte för mig.
Och nej, jag mår inte speciellt dåligt. Jag blev mest bara en pyttegnutta djup flicka som saknar solen mot ansiktet och sand mellan tårna.

En helg utan måsten

Precis så fantastiskt som rubriken beskriver har det varit. Visst det är något jobbigt att inte bara få vara hemmahemma och bara rå om sig själv, men helgen har trots att givit mig en massa lugn och det var välbehövligt.. Därav ett något sent inlägg också.

För första gången så valde jag att bo på hotell istället för hemma hos Coffe som jag brukar bo hos. Dels för att syrran skulle hålla mig sällskap två av de fyra dagarna och dels för att han skulle ha fest hemma hos sig och jag kände att det skulle vara bättre att ha ett eget kryp in istället för att vara i vägen för allt han ska fixa med. Och jag kan helt ärligt säga att det är det bästa jag har gjort, så det kommer jag att göra fler gånger.

Började hela långhelgen med att ta ut några av mina övertidstimmar äntligen och tog därför en halvdag i torsdags. Direkt efter jobbet blev det tåget ner till Göteborg, möta upp syrran och kolla på årets Cortége. Har saknat att få lov att göra det på valborg, då de tidigare har varit tradition. Dock har det inte blivit så mycket av den varan efter att jag flyttade därifrån, så jag såg verkligen fram emot att äntligen få se den igen. Men. Jävlar vilken besvikelse. Kan ha varit en av de sämre jag har sett någonsin. Nog för att man inte hänger med i allt som händer i Göteborg och av den anledningen inte greppar alla flak, men det var inte det som var själva besvikelsen. Det kändes så otroligt ostrukturerat och dåligt uppstyrt. Som exempelvis kunde man få vänta flera minuter innan nästa gäng med lastbilar kom och vissa körde så fort förbi att man knappt hann uppfatta eller läsa vad det var de ville få ut.

Bitterfittan inom mig frustade att det definitivt var bättre förr. Å andra sidan, för att vara lite positiv, så behöver man inte åka ner för att se det igen på tio år. Så är det med det.

Lördagen bestod av en nykter (för mig) fest tillsammans med mina underbara vänner för att fira Coffe. Det är alltid lika kul att hänga med dem även som vi nu börjar att splittras upp mer och mer, men man får vara glad för dem man träffar istället för att vara ledsen över dem man nästan aldrig få träffa längre. Plus att det då också faktiskt blir en hel del nya ansikten, vilket såklart är kul.

Fick massor av boost för både artikeln på nätet och för inslagen på tvärsnytt. Och istället för att alltid halka in på det väldigt vanliga samtalsämnet jobb så pratades det massor och spel- och medberoendeproblematik, vilket bara det är en boost i sig. Sedan fick jag även lite ny energi för att komma igång med träningen igen, vilket verkligen behövdes efter den här "måttligt" tunga period som har varit. Bara det att fler och fler uppmärksammar och vänligt frågar vad som hänt med min träning känns skönt. Bara det att jag får en chans att prata om det när det faktiskt är jobbigt och inte går alls, istället bara när det går helt galet bra och utan några som helst problem känns befriande. Dessutom lättare att få precis det stöd jag behöver, när jag behöver det som allra mest.

Det är kärlek och omtanke när den är som störst.
I love my friends!

Fly on the wings of love

Att resa utomlands var förut något som låg långt upp på min agenda över saker jag ville förgylla mitt liv med när jag var yngre. Från det att jag gick ut gymnasiet -98 så reste jag minst en gång om året, ibland blev det till och med två gånger. Det blev även resor innan dess, men då var det varken jag som bestämde hur ofta eller var. Inslaget med semesterresor till länder runt medelhavet, som jag älskar, startade i samband med att jag blev myndig och fick bestämma själv.

När jag träffade min dåvarande sambo med tillhörande spelproblem så upphörde resandet väldigt tvärt av ganska naturliga skäl. Och på grund av mitt dåliga skick och urkassa ekonomi efter det där uppbrottet för snart sju år sedan så lyckades jag inte uppta mitt resande igen. 2006 blev det sista året som jag reste iväg och jag har så in i helvete saknat det sedan dess. Det har varit en av mina väldigt förlorade pusselbitar i livet. Den resan var förvisso med dåvarande sambon. Den enda resan vi gjorde tillsammans, bokad med vinstpengar från pokern. Pengar som borde ha gått till annat, men så tänkte inte han med sitt dåliga samvete som då fortfarande fanns kvar.

Att resa får mig att må så otroligt bra. Jag älskar havet, värmen, kulturer, språk och nya miljöer. Resa utomlands innebär verkligen semester på riktigt för mig. Det är där jag kan slappna av och verkligen bara få vara utan alla måsten och all stress. Mitt liv är relativt hektiskt som det är så en vecka till medelhavet laddar upp mina batterier på ett helt fantastiskt sätt.

Sommaren 2013 var jag helt färdig med min inre resa och jag kände att jag hade en mycket bättre kontroll över min ekonomi även om det fortfarande inte är fullständigt bra. Det var också sommaren då det började suga ordentligt i rese-tarmen igen, men det blev aldrig någon resa. Förra våren var suget så stort att jag inte kunde hålla tillbaka det längre och sparat pengar för att resa hade jag då gjort ett bra tag för mitt mål var så klart för mig. Jag skulle utomlands 2014 och så blev det.

I slutet av april bokade jag och en vän en resa till Rhodos och planerade även för att åka över till Marmaris i Turkiet en dag endast för att jag fullkomligt älskar Turkiet och speciellt Marmaris. En vecka totalt och jag har nog aldrig längtat så mycket i hela mitt liv att få resa igen som jag gjorde efter den bokningen. Det kändes även galet länge, som att det var overkligt att jag skulle åka. Och när vi väl kom iväg med flyget...ovärderligt.

Just i den stunden, där och då lovade jag mig själv att jag ska spara undan allt jag bara kan för att få komma iväg så ofta jag kan. Och jag kan avslöja att om två veckor sker det igen. Jag hittade en urbillig resa på 2000 kronor till en resort i Side, Turkiet. Helt spontan satt jag där en dag i februari och bara bokade den utan att ha tagit semester än på jobbet. Semestern från jobbet var inga som helst problem så jag drar...igen...till värmen...helt på egen hand. Och det ska bli sååå skönt.

Ett annat typ av helvete

"Att leva i ett missbruk är ett rent helvete. Att bli frisk från sitt missbruk är ett helt annat typ av helvete som är svårare att tackla på många sätt. Du har ingenstans att fly och tvingas stå blottad och naken för sanningen."

Orden är sagda av en vän till mig som kämpade med att komma tillbaka till livet efter ett drogmissbruk. Inte en helt lätt uppgift när man flytt verkligheten in i ett missbruk i över tio år. Men han bestämde sig att nu fick det vara nog och tog klivet ut ur ett helvete, rakt in i ett annat. Att alltid bli misstrodd, alltid behöva bevisa, människors skeptiska blickar och fruktansvärda ord.

Nog hade han inte varit speciellt snäll när han varit drogpåverkad. Det visste han och han var redo att ta den smällen. Att alltid få höra elaka kommentarer. Han ville bara få leva, skapa ett liv bra mer värdefullt än det han hade haft. Ville få jobba, skaffa tjej och familj. Ett normalt svenssonliv som han själv kallade det för och för honom var det just de sakerna som kännetecknades som ett sådant liv.

Jag beundrade hans mod, hans vilja och styrka. Tio år är en lång tid och du hinner skaffa dig många fienden och osunda relationer under den tiden. Leva med att ständigt vara jagad och hotad. Alltid behöva se sig över axeln, inte kunna vara trygg ensam. Dessutom hade han fått oxhjärta och skulle inte få leva sitt liv fullt ut. Egentligen hade det bara varit enklare för honom att leva kvar i skiten tills det blev hans död, men han hade bestämt sig och han var fast vid sitt beslut. Han visste att han inte skulle få bli gammal, men han ville leva ett värdigt liv. Även om det innebar ett annat typ av helvete än det han var van vid.

"Vara bojad och fast på havets botten är inget liv. 

Strypsnaran runt halsen kan man leva med även om man inte vet när det kommer att bli svårt att andas."

Vi som aldrig varit där kan aldrig förställa oss hur det är att gå från ett helvete till ett annat. Vi vet inte hur det känns att alltid behöva bevisa för andra att man fått nog. Att man är villig att göra vad som helst för att få vara en del av ett annat typ av liv. Aldrig behöva känna känslan att för evigt behöva jobba i motvind. Det krävs en enorm mental styrka och livskraft för det. För någon som då har oxhjärta kan det kännas menlöst att ens försöka, men han gjorde det.

Om han lyckades?
Ja, det gjorde han. Han gick aldrig tillbaka till bojan på havsbotten.
Om han fick sitt svenssonliv kommer vi däremot aldrig få svar på, men jag vill tro att han tillslut fick det. Hans mål, hans dröm. Det han var villig att kämpa för med strypsnaran runt halsen. Idag finns han tyvärr inte kvar i livet. Dog i soffan i sin lägenhet. Hjärtat gav upp. Det var för nio år sedan. Två månader efter att han tagit sitt beslut, en månad innan han skulle fylla 25.

Han blev fri.
Både från bojan och strypsnaran.
Även om det inte blev som han tänkt sig så blev han fri.

Hjärtat faller isär för varje dag

Så kom den tiden jag länge har varit så rädd för. Den tid när min extramormor snart säger farväl för alltid. I december fick vi veta att hon har fått bråck på stora kroppspulsådern. Vilket betyder att ådern hela tiden vidgas och om bråcket brister så får hon en inre blödning. En operation var det som skulle hjälpa och det undersöktes huruvida hon skulle kunna klara av en sådan omfattande operation. Resultatet blev att det finns endast 25 procent chans att hon överlever en sådan, så någon operation blir det inte. Det betyder att hon bara har något år kvar att leva.

Som hon säger själv så är hon trots allt 82 år gammal och hon har fått leva en bra liv även om vägen ibland har varit både lite gropig och snårig, men i det stora hela har det varit bra. Och visst känns det helt fantastiskt att höra henne säga så om sitt eget liv när jag vet, från hennes egna berättelser, vad hon varit med om. Det känns skönt att hon kan se tillbaka och vara nöjd med vad hon gjort och vem hon har blivit. Eller som hon själv brukar säga, "Det är tur att en blev som en blev, när en inte blev som en skulle".

Men.
I mig gråter mitt hjärta sig fördärvad. Tanken på att hon inte ska finnas mer känns så tungt. Jag fattar ju den dagen någon gång kommer att komma, då det är orimligt att hon lever för evigt. Nog för att hon är en superkvinna och har överlevt en hel massa skit, men jag tror att det är någon gång som de där superkrafterna tar slut, då vi alla kommer att komma till en punkt där vi inte längre kan lura döden hur mycket vi än försöker. Fast det känns ändå tungt, så otroligt tungt.

Hon har alltid funnits där. Redan från när jag föddes fanns hon där och tog hand om mig och mamma när min pappa dog. Jag badade i hennes blåa sköljbalja. Som femåring satt jag i hennes knä och gömde mitt ansikte i hennes famn för att jag tyckte att det var så sorgligt att titta på den tecknade filmen snögubben. Hon höll om mig och torkade mina tårar. Jag sov bredvid henne om nätterna de helger jag besökte henne. Hon lärde mig sy på symaskin.

När jag blev tonåring lärde hon mig att vara tacksam över att jag har en pappa som älskar mig trots att han inte är min biologiska. Varje gång jag tjurade över småsaker fick jag sitta i min ensamhet med en liten docka som hade samma sura min som jag hade. Och som jag hatade både dockan och henne just då. Jag planerade till och med hur man skulle bli av med kärringen på enklast sätt, men jag insåg att hon var väldigt bra att ha ändå.

I vuxen ålder har hon varit min klippa. När jag behövt goda råd eller bara någon som lyssnar utan att döma så hon varit den jag vänt mig till. Vi har skrattat åt många tokigheter och andras dumhet. Bara en sådan sak, att inte alltid gräva ner sig i saker som är jobbiga, utan istället skratta åt det har varit är en styrka. Samtidigt har hon även kunnat se allvaret och verkligen gett mig stöd och råd. Även om det inte alltid varit till min fördel så har hon ändå varit ärlig i det hon sagt. Ibland måste man helt enkelt bara se saker ur andras perspektiv och inse att man själv kanske handlade lite fel.

Utan henne hade jag aldrig blivit den jag är idag. I mångt och mycket har jag henne att tacka för att jag blivit en så bra människa. Uppskatta livet och de som finns runt omkring mig är den absolut viktigaste läxan, men också att vara stolt över sig själv och se att man växer som människa genom utmaningar. Att aldrig, aldrig någonsin se ner på mitt eget värde oavsett vilka misstag jag gör i livet och att aldrig någonsin låta någon annan ta bort mitt värde för mig.

Varje gång jag pratar med henne i telefon så kommer jag på mig själv med att jag måste säga till henne hur mycket hon betyder för mig. Jag vet att hon vet att hon betyder mycket, men jag behöver också säga det i ord. Men jag kan inte förmå mig själv att börja. Bara tanken får tårarna att rinna ner för kinderna och jag vill inte att hon ska se dem eller höra mig bryta ihop. Jag vill att hon den sista tiden ska få se mig glad och se att jag mår bra så hon inte behöver oroa sig, men egentligen...vad spelar det för roll? För hur det än är så behöver jag få säga det innan det är försent och tårarna kommer att falla oavsett när jag väljer att göra det.

Jag kommer sakna henne så otroligt mycket. Fattar inte hur jag ska kunna klara mig i livet utan henne. Hon är den som alltid hållit ihop mig när livet rämnar. Om något år måste jag lyckas hålla ihop mig själv utan henne. Jag som inte ens kan se hur jag ska kunna ta mig igenom hennes begravning utan att fullkomligt falla isär inombords. Hon kommer att fattas mig så ofantligt mycket att jag inte kan finna orden för det. Det gör bara för ont i själen.

Det kommer att bli en jobbig tid. Vissa dagar gråter jag så mycket att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Försöker skriva ner saker som hon brukar säga endast för att jag aldrig ska glömma dem. Jag skulle behöva en stor bok för alla hennes goda råd. Andra dagar känns det skönt att veta att vi fortfarande har lite tid kvar. Att det inte blir ett hastigt avslut där det finns så mycket osagt. Nu får vi ändå tid att bearbeta det som komma skall. Inte för att det kommer bli ett dugg enklare, men vi hinner ändå få tid att säga farväl. Stå en hennes hall och kramas länge, länge. Humma lite, vagga varandra och aldrig släppa taget.

Fuck cancer

För ett år sedan sa en av mina vänner farväl och somnade in efter att ha kämpat mot cancer en längre tid. Och vilket tomrum hon lämnade efter sig. Hon som skulle klara sig igenom den där jävla cancern. Stark och envis som få, men den hårda kampen blev för mycket även för henne. Och jag kan knappt, än idag, sätta ord på den sorg jag känner över att hon inte lyckades.

Det var en tuff dag för ett år sedan. Att behöva ringa till andra vänner och säga vad som hänt. Hur säger man att en människa som betyder så mycket för andra aldrig mer kommer att finnas? Jag tror att vi alla insåg att bara finnas där var den bästa hanteringen. Inga ord. Bara finnas.

Vår vän lärde oss mycket den dagen.

Hon lärde oss vad sorg och saknad var. Att våga gråta tillsammans. Öppet och sårbart våga visa sig svag och att det var okej. Ingen dömde eller ifrågasatte någon för den sorg man kände. Därför lärde vi oss också att våga finnas där för varandra.
Hon lärde oss att säga att vi älskade varandra. Visa vad vi betydde för varandra. Våra band blev så starka den dagen och den kommer alltid påminna oss om hur viktigt det är att våga visa och säga vad man betyder för varandra.
Hon lärde oss vad styrka var. Att våga leva vidare och aldrig ge upp. Hur ont det gör eller hur jobbigt det är för stunden. Att ändå göra det bästa av alla situationer och inte begränsa oss. Vårt liv blir vad vi gör det till.

Och egentligen är det knäppt. Att något sådant måste hända för att få en wake up call, men jag tror att vi alla behövde det. Vår vän gav oss trots allt den bästa julklapp vi någonsin kunde få. Den verkliga omtanken till våra vänner.

Hon däremot kommer alltid att fattas oss.
För evigt.

Ett år har gått...

...sedan hon flyttade ifrån Örebro.

Fy fan vad jag kan sakna dig!
Älskade solstråle.

Värre än fiolspel

Första dagen efter semester.
Jag har gnällt mig genom hela dagen. Antagligen för att jag fortfarande är på semester mentalt. Det skulle väl vara första gången i världshistorien i och för sig, då jag annars hoppar jämfota i rastlöshet flera dagar innan semestern är slut och längtar efter att få komma tillbaka. Men inte den här gången. Idag har det bara varit fiolspel modell värre och djupa suckar.

Min semester har varit helt fantastisk på alla sätt och vis (om man bortser från det jag skrev i mitt förra inlägg). Rest runt som en liten tok, hälsat på mina älskade vänner, upptäckt nya platser och gjort saker jag borde gjort för hundra år sedan. Kan ni förstå att en människa som bott 26 år i Göteborg aldrig har åkt paddan? Jo, visst är det så!
När mina föräldrar hade det som förslag när vi var små tyckte jag de var pinsamma. Inte tänkte jag sitta i en båt och åka runt som en jävla turist i min egen hemstad. Aldrig! Sedan nämnde de aldrig ordet paddan igen och tanken på pinsamheten satt kvar bra länge. Men nu så har jag äntligen tagit mig den där turen och det var riktigt mysigt, inte pinsamt. Och på köpet lärde jag mig en ny sak om min älskade hemstad.

Och Stockholm. Jag ville aldrig riktigt åka därifrån och är nog fortfarande där lite i mitt huvud. Troligen för att jag fick så fint väder. Har alltid lyckats med det, att få strålande fint väder när jag besöker huvudstaden.

Sedan har jag även varit i vackra Lidköping och badat i Vänern för första gången, fått en guidad tur i Uppsala av Ior, hälsat på en liten håla med för mycket skog och för lite täckning utanför Jönköping som jag inte visste fanns. Nu vet jag. Och så åkte jag ut en sväng till Öckerö. En liten ö utanför Göteborg där jag tillbringade många somrar som liten hos min gammelmormor. Hon var och är fortfarande en av mina största förebilder, så den platsen betyder lite extra för mig.

Hon gav mig förövrigt en fiol som tillhört hennes man. Hon hade lovat honom för länge sedan att ge den till nästa person i släkten som var musikaliskt lagd och lotten föll på mig. Man kan tro att jag inte är ett dugg stolt över den då den ligger (och har gjort så länge jag bott i Örebro) i sin låda under sängen, men jag är oerhört stolt över den. Spela på den borde jag dock hålla mig ifrån och man ska tro min mor.

Fast någon fiol har jag inte behövt använda mig av den här dagen. Gnisslet och gnället har kommit av sig självt. Helt naturligt, men inte alls vackert nu heller. Jag trivs på mitt jobb så det är inte det. Jag var nog bara inte helt redo mentalt för att komma tillbaka. Om några dagar har nog gnället gett med sig och mitt vanliga, harmoniska jag är tillbaka. Eller ja, mitt vanliga hyperstressade och uppe-i-varv-jag lär vara tillbaka. Det är nästan som fiolspel det med, fast med lite dovare ton. Inlindat i ett stort leende och med en stor portion glimten i ögat.

Imorgon ska jag försöka att inte glida runt på strängarna för mycket till hänsyn för mina fantastiska kollegor.
Om max 49 veckor är det semester igen och jag längtar redan.

Stenarna på mina axlar

Okej.
Det här kommer antagligen bli jordens snurrigaste inlägg, men jag kan inte sova på grund av tankar som bara spinner runt i mitt huvud. Tankar som byggts på under de senaste dagarna och jag måste bara få ur mig dem. Släppa ut skiten utan att jag egentligen har bearbetat det ett dugg, men saken är den att de börjar äta upp mig inombords och jag vet i ärlighetens namn inte heller vad jag ska göra, hur jag ska känna eller vad jag ska tycka. Jag vet knappt ens hur jag ska börja eller formulera mig.

Jag ska göra ett försök så...
Here we go.

Eftersom jag är lite halvkass på att hälsa på mina vänner som är utspridda lite här och var runt om i landet så ser jag min semester som en möjlighet att faktiskt hälsa på så många som möjligt, vilket jag även valt att göra det här året. De två största stoppen skulle bli Stockholm och Göteborg, men så blev det tyvärr inte, vilket jag även kände på mig redan innan.

Stockholm var som vanligt helt fantastiskt. Sju underbara dagar tillsammans med otroligt fina vänner och miljöer. Det är inte helt konstigt att jag faktiskt var på väg att flytta dit för sju år sedan. Staden ger mig så mycket mersmak att jag har svårt att slita mig. Hade det inte varit för att jag bokat tågbiljett därifrån innan jag kom dit så hade jag nog kunnat stanna några dagar till.

Stoppet efter Stockholm var Göteborg och redan dagen innan jag skulle ta mig dit kom en känsla av olust, vilket inte har varit en helt ovanlig känsla den senaste tiden och jag vet precis varför den infinner sig, även om jag har lite svårt för att faktiskt erkänna det för mig själv. Jag tänker alltid att det blir nog annorlunda den här gången, men det slutar alltid med att jag vill därifrån.

Skälet är att jag sedan en tid har börjat glida ifrån en vän. En vän som betyder väldigt mycket för mig. Den klyfta som växer mellan oss har skapat sådana konflikter att det tar inte lång tid innan vi hamnar i gräl med varandra. Den här gången tog det knappa 40 minuter efter det att jag stigit av tåget och började precis som vanligt efter att han pikat mig nedsättande kring diverse saker och att jag sedan säger ifrån om att det räcker. Och det har alltid varit så här den senaste tiden.

Vad jag tror att problemet ligger i är att han inte längre känner sig delaktig i det som händer i mitt liv. Att inte han hänger med i den utveckling och mognad som händer med mig. Han uttrycker ofta i de här situationerna att han alltid varit den han är och att jag blivit så annorlunda. Varje gång försöker jag förklara för honom varför jag känner som jag gör, men han vill inte lyssna utan avbryter mig för att kasta över hela problemet på mig. Antagligen i rädsla över att höra sanningen.

Den här gången orkade jag inte med att allt skulle lastas över som bara mitt fel, så jag försökte få honom att förstå att jag inte orkade ha det så här. Jag uttryckte mig även lite klantigt med att jag hellre såg att vi bröt upp bekantskapen istället för att bara gräla. Visst kan jag känna så ibland, men jag skulle antagligen aldrig kunna göra det. 17 års vänskap är inget man bara kastar bort hur som helst, men åsikt tog tog fyr i hans huvud och slutade med att han bad mig att dra åt helvete för att sedan inte visa sig mer resten av kvällen.

Det här var på torsdagen. På fredagen käftade vi med varandra. Lördagen hamnade både jag och min syster i en dispyt med honom gällande alkoholproblem bland pub-besökare, som antagligen utmynnar i att han själv inte vill inse att han är på väg in i ett. En insikt som slog mig under dessa dagar i och med att vi inte för så länge sedan hade en liknade diskussion som slutade med att han slutade lyssna och bara slog över allt på mig. Att jag var dömande och alltid vill klappa mig själv på axeln.

På söndagen, efter att min syster åkt, hade jag som tanke att jag skulle försöka prata med honom, men han kom hem den kvällen berusad och fortsatte sina nedsättande ton mot mig. Den kvällen valde jag att vara tyst och han gick därifrån för att jag var tråkig och sur. I måndags kom han hem nykter, men gick raka vägen till sitt sovrum med orden att han var för trött. Efter det beslutade jag mig för att åka hem till Örebro några dagar.

Så på tisdagen packade jag mina väskor och åkte hem. Vi pratade bara kort med varandra över telefon. Jag orkade inte ta upp anledningen till varför jag så hastigt valde att inte stanna kvar. Och egentligen tror jag att han förstod. Han vet vad jag känner för Göteborg. Mitt hem, mitt hjärta. Visste borde jag sagt något istället för att bara fly, men jag orkade inte en gång till med en massa tjafs och pajkastning. Vi kan uppenbarligen inte prata med varandra längre. Ett problem jag skrivit om tidigare (klicka här för att läsa) och som känns försent för att rädda.

Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Han bär min historia, mina minnen, mina skratt och min sorg. Det han inte bär är det som hänt sedan jag valde att lämna Göteborg, vilket jag givetvis har en skuld i. Men jag tänker inte låta mig straffas för att jag förändrats till en människa som är stolt över sig själv. Som kan se sig själv i spegeln och se att jag tagit mig genom en resa till helvetet och tillbaka. Däremot försöker jag möta honom halvvägs och prata med honom om det, men när han inte vill lyssna så blir det svårt.

De här dagarna har malt i mitt huvud om och om igen. Funderat på vad jag borde göra, för jag måste ta upp det med honom. Om jag inte gör det kommer vi bara glida ifrån varandra ännu mer och det är verkligen det sista jag vill. Trots allt så är saken ändå den att han är en av de bästa personerna som finns i mitt liv. En av de viktigaste. Det är det som skapar en konflikt i mitt huvud. Över att jag bär skulden när vi båda borde dela på den.

Det är bådas problem som vi tillsammans måste lösa, men jag vet bara inte hur?

Tiden läker det här såret

En vecka har gått sedan solstrålen flyttade från Örebro och saknaden är precis lika stor som dagen hon flyttade, men stunderna med tårar blir kortare. Det är väl ändå för väl det.

Hela förra veckan hade jag velat ringa henne varje dag, men jag gav mig fan på att inte göra det för att få vardagen att vara precis som den alltid har varit. Bortsett från att jag haft semester och inte jobbat. Känner att jag behövt att inte ringa för att visa för mig själv att det kommer inte bli någon större skillnaden och jag klarar mig galant. Dels även för att hon ska få tid att känna sig bekväm med flytten, att hon inte valt fel.

Hon verkar ju dessutom må alldeles fint. Nästan bli för fint, för att vara mitt vanliga bittra jag. Fast det är ju såklart bra att hon mår bra och känner att hon gjort rätt. Hade det inte varit så så hade det varit dödande för hjärtat. Så jag mår bra av att hon mår bra där hon är.

Imorgon är det dock dags att åka till jobbet efter semester och första dagen utan Annie. Får se hur det känns och går för hjärtat. Hoppas jag slipper frågan om hur det känns utan henne allt för många gånger. Helst skulle jag nog vilja slippa den helt, men känner jag mina kära kollegor rätt så lär den komma. Antagligen endast för att de faktiskt genuint bryr sig, men jag är mest rädd för att det ska kännas tungt för hjärtat att hela tiden bli påmind. För det är klart mycket lättare att hantera det hela när jag slipper tänka på det.

Bearbetning är inget jag sysslar med, som ni kanske märker. Sådan gör jag bara när ingen ser mig, aldrig offentligt. Borde kanske bearbeta med att bearbeta saker fast inte just nu. Behöver först och främst ta en dag i taget just nu. Och ja, jag vet att det låter som människan har dött, vilket hon långt ifrån har gjort. Snarare vaknat till liv igen, men för mig har den här flytten påverkat mig mer än vad jag vågar erkänna för mig själv. Och jag är ju en tragisk människa som alltid måste visa mig stark jämt fast jag inte alls behöver.

Aja.
Livet suger precis lika mycket som alltid.
There you have me.
Bitterfittan. ^^

Men jag lever och står på benen.
Så jag lär överleva det här också.
Det enda som behövs är tid.
Och det finns det massor av.

Ain't no sunshine when she's gone

Det är en emotionellt tung dag idag.
Annie gör sin sista dag på jobbet och i helgen flyttar hon från Örebro. Samtidigt som jag är glad för hennes skull, så gråter mitt hjärta floder. Det är svårt att se någon man tycker så bra om åka iväg för att inte komma tillbaka.

Eller, ja. Kommer hit gör hon väl, men hon kommer inte bo här längre. Det kommer inte gå att ringa varandra för att ta en fika på stan om en timme. Inte för att det var så jätteofta det hände i och med att vi jobbade så olika jämt, men nu kommer det blir mer påtagligt än innan.

Jag kommer att sakna henne så sjukt mycket. Den lilla solstrålen jag lärde känna för snart ett och ett halvt år sedan tack vare min otroligt fina Sanne. Annie, den lilla tjejen med den stora personligheten som jag bara älskar för att hon är den hon är. Genuin och äkta. En av mina absolut närmsta vänner här i Örebro.

Vem fan ska jag nu leka med?


Annie, underbara Annie.
Du kommer att lämna ett stort tomrum efter dig. Även om jag inte tänker släppa taget om dig bara för att du byter stad, så känns det ändå svårt att inte ha dig här. Jobbet kommer att bli något tråkigare och vardagen kommer kännas pissig utan min sol.


En sak är säker.
Jag tänker fan inte säga hejdå till dig, men det är inte för att jag är en bitchig bitterfitta, utan för att det inte kommer att vara ett hejdå. Istället är det ett vi ses och hörs snart igen. Där har du liksom inget val. För en person som du släpper man inte taget om när man väl hittat. Vänskap dödas inte av milavstånd, den finner istället andra vägar och utvecklar sig ändå.


Dessutom är jag glad över att du gör det som känns rätt för dig. Egentligen är jag det och det vet du. Det är bara det att det känns tungt just nu, men det går över. När den oroliga själen inser att det blir bra ändå släpper det tunga. Men en sak ska du veta. Örebro kommer bli mer grå och kall än någonsin utan dig!


All lycka önskar jag dig, min älskade vän!




pssst... Jag kommer att sakna dig som fan!

Han lovade alltid

När min biologiska farfars begravning fällde jag inte en tår. Inte heller innan eller efter. Jag har till och från haft väldigt dåligt samvete för det i och med att jag inte visade någon som helst annan känsla heller. Istället har jag inte visat något eller känt något. Däremot önskar jag att jag hade kunnat göra det.

Skälet är ganska simpelt. Jag grät mina tårar och gjorde utlopp för mina besvikelse för länge sedan. Varje gång han inte dök upp för att fira min födelsedag fastän han sagt att han skulle komma. De gånger jag ringt honom för att bara prata och han inte hade "tid" och avslutade samtalet. När jag stått utanför hans dörr och ringt på och han inte öppnade fastän jag såg att han var hemma. Och sista gången när han lovade dyrt och heligt att komma när jag konfirmerade mig, men inte dök upp och inte svarade när jag försökte nå honom. Efter det slutade jag ringa honom.

Han betydde otroligt mycket för mig. Antagligen mycket mer än vad han kunde ana eftersom min biologiska far dog när jag var nästan fyra månader gammal. Han var den som jag kunde se min egna far i. Det enda jag hade kvar av det som en gång var min far. I mitt hjärta var han allt och jag älskade honom oavsett hur han var, men han slet den kärleken ifrån mig för att ge utrymme för sina egna intressen.

Varje gång han svek mig tröstade mina andra släktingar mig. De visste varför, men valde att inte säga det till mig. Istället försökte de skydda mig genom att ge mig en massa konstiga anledningar och när jag ställde motfrågor upplevde jag det som att de antingen viftade bort mina frågor eller började prata om något helt annat. Till och med vid begravningsceremonin ursäktades hans beteende när jag sa hur jag kände inför att han var död. Då hette det bara att hans dåvarande fru satt käppar i hjulet för att han inte skulle kunna träffa mig. Den var ny för mig, men jag var vuxen då så jag vet vad den egentliga anledningen till hans beteende hela tiden hade handlat om.

Han brydde sig mer om spritflaskan än om mig och han var inte rakryggad nog för att stå upp för den relationen. Istället skyggade han undan. Innerst inne visste han nog att han sårade mig och antagligen gjorde det ont i honom också över att det var som det var. Han hade nog önskat att allt varit på ett annat sätt, men handbojan som fanns mellan honom och flaskan hade någon slängt bort nyckeln till och han skämdes säkert för mycket för att ringa en smed.

Sedan finns det säkert en sanning i att hans dåvarande fru inte var speciellt godhjärtad, men jag hade önskat att något berättade sanningen för mig när jag var liten. Det hade inte förändrat så mycket och inte ens hjälpt mig det minsta, men det hade besparat mig all sorg över att han inte verkade bry sig om att jag fanns och jag hade kanske fått sörja honom när han faktiskt dog och inte flera år tidigare.

För mig finns det bara en fråga kvar som jag aldrig kommer få svar på och den har jag haft sedan min konfirmation.
Varför övergav du mig?

Om...

Saker man funderar på när man vaknar mitt i natten och inte kan somna om.

Varför tog du min far ifrån mig?

Dag 25 - En låt som du vill att det spelas på din begravning

Som liten såg jag Mio min Mio och kunde inte önska mig något högre än att få hitta en äpple av guld så att jag kunde få åka iväg och hälsa på min far i himlen. Min största saknad i livet.

När jag blev äldre insåg jag att jag haft mitt äpple av guld hela tiden, genom mina drömmar och mina tankar. Där kan jag försvinna och häsla på min far närhelst jag vill och det har på något sätt räddat mig många gånger när sorgen har blivit för stor.

Han är mig saknad hela tiden. Denne man, jag aldrig fick lära känna, men som jag känner kärlek från varje dag fastän han inte finns fysiskt. Mio min Mio har alltid påmint mig om att hans närhet finns omkring mig hela tiden. Och vill jag komma honom riktigt nära är det bara att sluta ögonen och ropa på honom.

När jag dör vill jag därför att den låten ska spelas, för att påminna de som lever kvar efter mig ska veta att äpplet av guld finns på riktigt för dem också. De måste bara komma på vart det finns och hur de ska använda sig av det, samt att jag finns kvar precis så nära de vill ha mig.







psst... Hela listan

Dag 17 - En låt som du brukade hata, men nu älskar

När jag var yngre fanns det nog inget mer pinsamt än när någon fick för sig att sjunga den här låten för mig. Ville helst av allt sjunka genom golvet och aldrig mer behöva komma tillbaka.

I tonåren blev jag mest förbannad bara man nämnde låtjäveln. tyckte alla var respektlösa som inte fattade det pinsamma med låten.

När jag flyttade ifrån alla som fick för sig att sjunga låten för mig kunde jag komma på mig själv med att sakna det. Den är en del av min historia, en del av den jag är. Och i ett försöka att knyta samman det gamla med det nya så började jag bli vän med låten sakta, men säkert.

Idag blir jag lite lycklig i själen när någon spelar den eller sjunger den till mig. Min identitet, den jag verkligen är, letar sig tillbaka och det är en underbar känsla.

Nu för tiden kan jag lyssna på den och le åt alla galna minnen jag har till den. På alla som genom tiderna envisades med att sjunga den för mig. För ändå, någonstans, gjorde de det med kärlek.

Den kille som sjunger den här låten för mig någon gång ska jag seriöst gifta mig med. Oh yes, I will! För den är bara kärlek för mig idag.




Men hey!
Du heter väl ändå inte Margareta?!
Jo, i mellannamn gör jag! ^^




psst... Hela listan

Dag 04 - En låt som gör dig ledsen

Josh Groban. Mannen med den fantastiska rösten. You raise me up. Låten som påminner om alldeles för många avsked och begravningar. Räcker med introt och jag har redan grinat mig sönder och samman.

Känns något omvänt då man egentligen borde känna sig stärkt av den, men för mig är den bara förknippad med tunga känslor. Oavsett är det en vacker låt, som jag dock inte klarar av att lyssna på.







psst... Hela listan

När hela världen bara rasar

Lite så har det känts idag.
Själen värker och springer vilse i all oro.

2011 verkar vara året då alla dör eller drar på sig livshotande sjukdomar. Och någonstans mitt i allt det försöker en liten flickas själ hitta tillbaka till livet efter att ha kämpat sig tillbaka från allt som gjorde henne illa i det förflutna. Och så händer det som inte får hända, världen runt omkring rasar.

Vill bara skrika rakt ut för vår värld är fan inte rättvis.
Hur kan den få slita så många unga själar ifrån oss?
Låta de må så dåligt att de väljer att hoppa framför ett tåg?
Varför måste de kämpa med sjukdomar och kanske inte klara sig?
De har ju hela livet framför sig.

Och sedan min egen mor på det.
Människan som inte vill berätta för mig att hon varit så sjuk att läkarna var tvungna att återuppliva henne. Och hon väljer att inte säga något till mig för att hon inte tror att jag ska bry mig.

Hur skulle jag inte kunna bry mig?

Nog för att hon gjort mig illa, men är det något jag inte är så är det kallhjärtad. Synd att hon inte känner mig bättre än så. Vet inte ens om jag orkar att bli besviken på henne. Har redan förbrukat alla dem känslorna för henne. Fast det är klart att det känns, att hon tror att jag är något jag inte är. Fast jag vet inte... Det kanske säger mer om henne än vad det gör om mig.

April.
Vi är bara inne i april.
Och ska folk dö i den här takten så lär det inte finnas någon kvar i livet innan detta året är över. Jag kommer att gå sönder själsligt av det här.

Önskar att jag hade ett par elefantbyxor just nu så att jag kunde få göra som Gardell:

Ta på mig elefantbyxorna och vara som en människa!

Tårarna fäller man hela tiden

"Jag har fällt så många tårar för honom genom åren att jag inte vet om jag har några kvar nu när han dött."

Känslan man känner hela tiden och jag hade nog inte kunnat säga det bättre själv. Mentalt förbereder man sig som anhörig hela tiden. Förbereder sig för det där hemska samtalet ska komma. Rösten som ska säga att de tagits ifrån en.

År ut och år in går man och vankar av och an. Tårarna och tankarna sköljer över en hela tiden och när samtalet till sist kommer finns bara tomheten kvar. Allt blir tyst. Inga tårar, ingenting. Bara tomhet och ett hjärta som vrider sig i förtvivlan för att tiden inte går att dra tillbaka.


Just nu är jag på väg ner till Göteborg. Ett galet försenat tåg. Jag ska njuta av dagarna och jag ska få träffa Coffe efter att hans kusin dött. Och fan vad jag ska krama honom och säga hur mycket jag älskar honom och hur glad jag är över att han tog sig ur missbruket levande.

Änglarna i himlen

Idag är det minnesdagen för Max och Saga som för tre år sedan blev brutalt mördade i sitt hem i Arboga av den tyska kvinnan Christine Schürrer. Max som då var tre år och Saga som var ett år. Deras mamma Emma blev svårt skadad, men överlevde mirakulöst.

Vad som hände då går det att läsa mer om här.
Emmas egna blogg på Aftonbladet har ni här.
Vill ni läsa Emmas bok om händelsen går den att beställa här.

Klockan 19.00 tänder vi ljus för att hedra minnet av Max och Saga. Änglarna som idag vakar över sin familj.
Och aldrig, aldrig ska vi glömma!

Fokus framåt

Nu är det så där fullt upp igen. Nästan så att jag inte har någon tid till att sova förrän typ imorgon klockan 22:00, vilket inte lär hända det heller om man känner mig rätt. Vilohem is needed i maj någon gång där. Då när alla fullspäckade dagar är över. Nej fan, det går ju inte det heller för då är ju schemat fullt med vår.

I-landsproblem är de värsta problemen må jag säga.

Nåväl.
Just nu är det all about ciderlådan som äger rum imorgon tio:nollnoll. Innan dess, ikväll, är det fest inför tjällossningen som är i april. Vårt lag ska träffas för att festa ihop i något vi valt att kalla för sällossning. Kommer bli awesome, även om jag inte kommer att ha allt för mycket tid till att festa loss då jag vill fokusera på mina 22 cider som ska ner på lördagen. Bästa av allt. Mina två favoritflickor kommer att vara med mig under hela dagen. Den ena ska vara kontrollant och den andra ska festa med mig. Dä blir fint dä!

Från det ena till det andra.
Jag hade ett trevligt samtal med pojken jag inte kommer nämna vid namn förrän jag hittat ett bra smeknamn. I och för sig gav han mig ett bra igår utan att själv veta om det, kammusslan. Han använde det dock inte för att benämna sig själv, men ändå. Hur som... Han fick mig att helt enormt börja längta tillbaka till mitt liv som informatör inom RFSU. Har saknat det länge nu, men just igår blev det så sjukt påtagligt att det nästan gjorde ont i hjärtat. Så nu är det banne mig dags att ta tag i det där. Börja återgå till det liv jag hade innan hela mitt liv kollapsade totalt. Känner mig redo så att jag får myror i kroppen. Med små, små, steg tillbaka kan det bli verklighet.

Men allra först är det jobb i åtta timmar som gäller.
Starting now!
Typ...