Aldrig ska vi glömma

Det är märkligt hur vilka händelser får en att minnas nästan i detalj vad man gjorde specifika dagar. Åren kan gå, men ändå etsar sig minnet fast. Så hårt, föralltid, oavsett hur tiden bara verkar fara iväg. Händelser som sätter spår i ens liv, som får en stanna till och tänka efter hur vi lever vårt liv...

17 mars, 2008

Jag och Sanna sitter på högskolecentrum i Arboga och skriver på en uppgift i pedagogik. Vi har inte mycket kvar att skriva innan den är färdig, men tiden flyger iväg och samtidigt vet jag att jag måste med mitt tåg mot Kungsör som ska gå 18:35. Precis halv sju är vi klara och jag springer till mitt tåg. Jag hinner på sekunden in i tåget innan de stänger dörrarna för att åka iväg och jag skickar ett sms till Sanna och skriver att jag hade riktig jävla tur som hann med. Om jag inte hade hunnit hade jag blivit tvungen att vänta en timme till innan jag hade kunnat få komma hem.

Väl hemma i Kungsör påbörjar jag maten och då är klockan fem minuter i sju. Min bonusdotter är hemma och hjälper mig, medan min dåvarande sambo och bonussonen är på auktion. Vid sjutiden skickar han ett sms och informerar om att de blir cirka en halvtimme sena till maten. När de kommer hem sitter vi gemensamt och äter mat.

Senare på kvällen säger jag godnatt till barnen och till min dåvarande sambo. Då är klockan omkring tio på kvällen och jag är trött och grinig. Dessutom ska jag upp tidigt dagen efter för att åka till Örebro för seminarium med Sanna klockan nio på morgonen så jag väljer att gå och lägga mig utan att kolla på nyheterna.

18 mars, 2008

Tåget mot Örebro står still i Arboga på grund av en olycka som har skett på stationen i Örebro. Jag kollar med Sanna om hon har möjlighet att komma och hämta upp mig vid stationen i Arboga eftersom ingen kan säga när tåget kan åka mot Örebro. Hon svarar snabbt att det inte är några problem. Någon minut efter det rullar ändå tåget iväg och jag skickar återigen ett sms till Sanna om att hon kan köra direkt till universitetet. Hon skickar då tillbaka att hon hämtar upp mig på stationen i Örebro. Jag undrar för mig själv varför, men svarar ändå att det är okej.

Precis utanför Örebro stannar tåget igen och vi blir stående ett bra tag. Klockan är då runt halv nio och jag ringer till Sanna och säger åt henne att strunta i mig och åka till seminariet själv eftersom att det är bättre att en av oss kommer dit istället för att båda ska missa. Men hon vägrar och säger bestämt att hon väntar på mig. Jag minns att jag blir ganska irriterad över att hon är så envis.

När jag kommer till Örebro är klockan bara minuter före nio och jag springer till bilen och sätter mig. Sanna är otroligt tyst och sammanbiten. Vi kör mot universitetet och hon börjar fråga om jag såg på nyheterna på kvällen dagen innan eller på morgonen samma dag och jag svarar nej. Hon börjar då berätta om att det skett ett överfall i Arboga klockan sju kvällen innan. Mitt huvud hänger inte riktigt med i hennes berättelse eftersom jag är så stressad. Sanna fortsätter att berätta om att en tjej och hennes två barn hade blivit överfallna i hemmet och att tjejens sambo hade hittat dem när han kom hem. Vidare berättar hon om att barnen hade dött två timmar senare och att tjejen nu låg i Uppsala och att de inte visste om hon skulle överleva.

Jag blir väldigt tagen och frågar henne om hon visste vilka det var. Hon svarar att jag också vet vilka det är. Att tjejen är Emma och att barnen är Max och Saga. Jag blir så chockad att jag bara utbrister "va?" och sitter som förstelnad resten av vägen. Sanna berättar att Nicklas, Emmas fd man, sitter anhållen för mord på barnen och för mordförsök på Emma. I min chock ringer jag min dåvarande sambo och berättar det jag precis fått veta och han reagerar precis på samma sätt som jag.

Där någonstans stannar tiden i veckor och alla dagar flyter ihop med varandra.

Vi är i kyrkan och tänder ljus, skriver ner våra tankar i böckerna som ligger där och gråter mot varandras axlar. Utanför deras hus tänder vi marshaller varje dag och samlas, försöker förstå det ofattbara som har hänt. Dagarna går utan att man får någonting vettigt gjort. Läser varenda artikel i alla tidningar, kollar nyheterna för att få veta något nytt. Kontakt försöker tas Emmas sambo bara för att få veta hur han mår, men förgäves. Nicklas släpps någon dag efter det inträffade. Ingen kan förstå vem som kunnat göra detta så fruktansvärda. Den som känner Emma vet att hon utom tvivel är väldigt älskad, utan ovänner.

Den 20 mars, 2008, är det en tysk kvinna som istället är misstänkt för brottet och hon hittas även i Tyskland. De visar sig även senare att hon den 17 mars hade tagit tåget från Arboga som gick 19.35, det vill säga det tåg jag hade behövt ta om jag hade sprungit till mitt tåg 30 sekunder senare än vad jag gjorde. Och än idag kan jag nästan önska att jag hade fått se henne den dagen, se om hon kanske hade blod på kläderna.

I april vaknar Emma upp och vägen tillbaka börjar, för alla. Hon är den enda som inte vet att hennes barn inte längre finns i livet och hon vet inte heller vad som har hänt henne. Alla runt omkring håller andan. Glada över att Emma överlevt, förtvivlade över hur någon kunnat utsätta henne och barnen för något så fruktansvärt.

Begravning och minnesgudstjänst för barnen hålls i maj. Det var då, på minnesgudstjänsten, som vi för första gången fick se Emma igen. Att få se henne, få röra vid henne och ge henne en kram blev oerhört känslomässigt, men samtidigt väldigt skönt. Bara att få se att hon faktiskt levde gjorde att man själv vaknade till liv.

I juli samma år inleds den första rättegången och inför den spelas SOS-samtalet, som Emmas sambo ringde på mordkvällen, upp på nyheterna. Det var fruktansvärt att höra hans röst. Han som annars är en så otroligt lugn person på rösten, istället lät den förvriden och i total chock, men det var hans. Det kändes så ofattbart ännu en gång. Allt stannade för några minuter och under hela rättegångsprocessen höll jag andan.

Det blev ytterligare en rättegång och i februari förra året slog hovrätten fast domen för den tyska kvinnan. Livstidsfängelse för mord på Max och Saga och för mordförsök på Emma, som hon idag avtjänar i Ystad.

Idag, klockan sju, är det exakt två år sedan det ofattbara inträffade. Den dag då livet för två av mina teatervänner förändrades för alltid, slog sönder deras verklighet och gjorde vardagen till en mardröm. Ondskan fick ett ansikte och hon tog med sig två barn i sin framfart som vi aldrig mer kommer att få se på vår jord. Den sorgen kommer att vara evig och aldrig kommer vi att kunna förstå hur vår värld kan vara så fruktansvärt grym.

Klockan sju, ikväll, tänder vi två ljus, ett för Max och ett för Saga som alltid, alltid, alltid kommer att fattas vår värld! Två små barn som hand i hand sitter på ett moln i himlen och vakar över sin familj.

Emma, du är en otroligt stark människa!