Familjeliv

I somras åkte jag iväg till Stockholm på en mini-semester och med mig på den trippen hade jag, hör och häpna, min mamma. Jag bubblade redan 2013 om att jag kunde tänka mig att ta en liten resa med henne bara för att lite starta om på nytt. Tanken var egentligen att åka iväg på en kryssning, men slutade med en weekend i Stockholm. Jag trivs där så sjukt bra och hon har egentligen aldrig turistat där, så det fick bli så.

Temat för den resan var definitivt djur och natur. Hon har uppfattningen om att Stockholm bara är betong, stress och flådigt liv och ville att hon skulle få se en helt annan sida av den vackra staden. Så jag drog iväg henne till skansen, fjärilshuset/Haga ocean, Kaknästornet och en rundtur i vackra gamla stan. Och för att skära av lite på lantligheterna så bodde vi på mitt favorithotell vid Stureplan.

Det var trevliga fyra dagar, även om jag lärde mig att vi troligen aldrig kommer att få någon jättenära kontakt igen. Det är för mycket som har hänt som inte bara går att släppa, utan behöver repareras. Och allt det som behöver repareras finns det inga reservdelar kvar till. Men vi har kontakt idag, en bättre kontakt och jag nöjer mig med det.

Min gudmor är kvar i livet. Hon konstaterades med bråck på kroppspulsådern för lite mer än två år sedan, som jag då skrev om. Hennes läkare gav henne cirka ett år och det har hon bevisat att hon kunde spränga, men hon börjar bli virrig och trasig nu. Det märks att det är nära, jobbigt nära. Minnet ett verkligen helt åt helvete då man kan sitta hemma hos henne i två timmar och under denna tid har hon hunnit att berätta samma små minnen tre gånger. Då är det dessutom saker hon redan berättat 42 andra gånger de senaste månaderna. Hon vill att man ska säga till henne när hon upprepar sig, men jag har svårt att göra det. Dels för att jag inte vill påminna henne om att hon glömmer saker alldeles för snabbt och dels för att jag vill att hon maler in dem i huvudet på mig, för en dag kommer jag aldrig få höra henne berätta dem igen och då vill jag att de ska finnas där ändå. I mitt minne.

Det är så förbannat jobbigt med hela situationen. Dessutom pratar hon alldeles för mycket om döden, hur det blir när hon dör och hennes ångest över att hon inte tycker att hon gjort något bra i sitt liv. Jag vet att hon behöver bearbeta de där tankarna, men i mig gör det så förbannat ont att jag bara vill skrika rakt ut att hon inte får lämna mig.

På allt det här så blev min mormor sjuk i november. Kol, bröstcancer och tydligen en bruten arm som hon traskat omkring med ett bra tag. Hennes resa in i döden gick snabbt. Från att slussas runt till olika sjukhus en tid till att få komma hem. Sedan tillbaka in på sjukhus och därefter äldreboende. En kort stund i december/januari piggnade hon till, men det varade inte länge. En dag i mitten av januari ringde min mamma mig och berättade att hon återigen fått åka in till sjukhus då det var riktigt illa. Tre dagar senare var det över.

Begravningen vill jag inte ens prata om. Det enda jag kan säga är att jag är så tacksam att jag aldrig behöver uppleva den igen. Min släkt är ett skämt, om man räknar bort några få personer.

Det enda bra som kommit ur allt det här är att jag och min syster har hittat tillbaka till varandra i alla fall lite i och med hela den där cirkusen. Det är något jag är ytterst tacksam över.