Att utmana ångesten och rädslan

Igår var jag iväg till Arboga för att se mina fantastiska teatervänners föreställning. Jag åkte dit fastän människan jag fruktar mest för har flyttat tillbaka dit och det kändes i hela kroppen att göra det. 25 minuter på tåget och 25 minuter av tankar som bara snurrade och snurrade. När Arboga ropades ut var det som att magen vände sig ut och in hundra gånger om och huvudet bara snurrade. Kunde knappt förmå mig att resa mig från min plats för att kliva av.

Men jag gick av. Jag vill ju se dem och träffa dem som är som min andra familj, mina teatervänner. Så jag gick med raska steg in på stationshuset, mötte inte någons blick. Väl där inne stod jag med skakiga ben och funderade på hur jag smidigast skulle gå för att möta så lite folk som möjligt och vart risken för att råka på honom var minst. För gud förbjude att jag skulle behöva stå öga mot öga med honom. Sedan tog jag ett par djupa andetag och klev ut från stationshuset med en spelad säkerhet.

Ingen jag råkade på kände jag, knappt än kände igen fastän jag bott där själv i tre års tid. Just då var det skönt för att jag slapp hälsa, stanna till och prata. Jag snävade varje hörn jag kom till för att försvinna ur den förra synvinkeln, stannade till vid bankomaten för att ta ut pengar till min teaterbiljett, men så klart var den ur funktion, den jäveln och jag insåg att jag skulle bli tvungen att ta mig till butiken för att få ut pengar, men jag var inte beredd att göra det på en gång. Jag ville bara ta mig till teaterplatsen, visa mig för att de skulle veta att jag är där.

Så tog jag mig bort till min trygga plats, spelplatsen. Dit han aldrig skulle gå. Kramade mina teatervänner och jag kände hur lugnet inom mig spred sig. Där är jag trygg, själsligt trygg. Han kan inte nå mig där och jag behöver inte vara rädd över att stöta på honom. Teater är inget han förstår sig på och människorna där är inga han umgås med. Det är min familj, ingen jag delar med honom.

Promenaden bort till butiken för att ta ut pengar gick på en kvart. Snabbt in, snabbt ut och det enda jag hoppades på var att han inte var där för att handla den där mjölken han behövde för matlagningen eller var ute på en söndagspromenad med sin nya lilla familj. Jag ville helt enkelt inte behöva stå ansikte mot ansikte mot människan jag inte sett på tre år. Riskera att stelna till av rädsla, höra varje andetag jag tar och kanske bryta ihop eller börja skrika på grund av all ångest han skapar inom mig.

Sedan kanske man kan ställa sig frågan varför jag gör så här mot mig själv. Varför jag utsätter mig för det som jag är mest rädd för. Men jag tänker aldrig någonsin låta honom begränsa mig. Teatern är något som betyder mycket för mig och människorna där betyder precis lika mycket. Varför ska jag behöva välja bort det för att han finns för nära?

Visst, jag kommer antagligen, från mitt beslut att inte begränsa mig, någon gång behöva råka på honom. Å andra sidan kanske det är något jag behöver göra. Ha honom framför mig, se honom i ögonen. Det kommer säkert bli en av de jobbigaste stunderna i mitt liv, men samtidigt skulle det vara skönt att bara utmana mig själv till det yttersta. Visa mig själv att jag har en enorm styrka. Visa att jag inte är för honom att förstöra längre.

Jag har kommit så oerhört långt med mig själv.
Jag vet att jag är starkare än någonsin idag.
Min fruktan för honom är dock fortfarande kvar.
Min ångest behöver släppas fri hur jobbigt det än är.
För min egen skull...

Änglarna i himlen

Idag är det minnesdagen för Max och Saga som för tre år sedan blev brutalt mördade i sitt hem i Arboga av den tyska kvinnan Christine Schürrer. Max som då var tre år och Saga som var ett år. Deras mamma Emma blev svårt skadad, men överlevde mirakulöst.

Vad som hände då går det att läsa mer om här.
Emmas egna blogg på Aftonbladet har ni här.
Vill ni läsa Emmas bok om händelsen går den att beställa här.

Klockan 19.00 tänder vi ljus för att hedra minnet av Max och Saga. Änglarna som idag vakar över sin familj.
Och aldrig, aldrig ska vi glömma!

Det vankas återseende

Ledig dag och jag funderar på vad man ska ta sig för. Mina älskade revynördspolare är ju i sluttampen av årets revy och jag har inte haft någon som helst möjlighet att åka dit än. Idag har jag och på lördag, när sista föreställningen är, kan jag. Men det skulle vara kul att se den innan alla spratt genomförs. Dessutom är det så fullsatt det kan bli då, vilket gör att det kan bli svårt att få se alls.

Problemet idag är tågen. Jag kommer kunna ta mig dit, men inte hem. Och hem måste jag eftersom jag tydligen måste jobba. Surt sa räven och inser att det nog blir att få se hela föreställningen på film istället.

Idag flyttar den tillfälliga sambon ut och jag gråter floder. Floooooder. Kommer direkt från landet som ligger down under, skåne, hämtar sina saker och drar. Kul kille liksom! Fast helt till sanningen höll jag mig inte nu. Han har begärt mat också. Tvingar mig att laga mat på min lediga dag. Vilken stil. Tur för honom att jag tycker det är kul att laga mat. Sedan lär det inte vara sista gången jag ser honom, så det var väl synd...eller jag menar tur. ^^

För jag menar.
Vem ska jag annars hacka på? Cissi är ju redan både hackad och mald så hon bryr sig inte så mycket längre. Fatta hur synd det skulle vara om mig om jag inte haft en till att hacka på. Skulle bli alldeles ensam och utmobbad. Eller så skulle jag att dansa fågeldansen varenda kväll. Hade kunnat bli vilken som egentligen.

Ja, jag har lika stora i-landsproblem som vanligt.
Kanske skulle ta och skaffa mig ett liv...
How 'bout that?

Fira på bästa sätt

En sak slog mig ganska nyligen.
Under de tre åren jag har bott i Örebro så har jag firat nyår på tre olika sätt. Tror aldrig någonsin att jag lyckats med att vara så ombytlig innan.

Första året firade jag nyår med det underbara revygänget. Premiär och efterföljande fest med supé. Ett helt fantastiskt sätt att fira nyår på för övrigt.

Andra året var det med några studiepolare här i Örebro. Vi åt en god middag, spelade spel och hade allmänt trevligt. Lagom mycket mys för en sådan kväll. Dessutom mådde jag väl inte helt fantastisk så den kvällen hade inte kunna bli bättre.

Och i den här gången blev det nere på bärseback med allt annat studentpack. Kanske inte riktigt det mest ultimata sättet att fira nyår, men det var trevligt. Och ska man som jag jobba dagen efter så var det tillräckligt och väldigt nära hem för att kunna kasta sig i säng i vettig tid.

Nästa gång är mitt mål att gå tillbaka till det absolut bästa sättet. Tillsammans med revygänget, på en scen och underhålla andra. Sedan svida om till en vacker klänning och äta supé tillsammans hela det galna gänget och alla vi underhållit.

Det är vad jag kallar ett helt galet underbart sätt att fira in det nya året på.

Va?!

Alltså, jag och mina jävla inspelningar!
Borde fan få pris för dem.




Det här vet jag i alla fall när det är.
När hela teatergänget var iväg till Dalhalla hösten 2008.
Poäng till mig!

Aldrig ska vi glömma

Det är märkligt hur vilka händelser får en att minnas nästan i detalj vad man gjorde specifika dagar. Åren kan gå, men ändå etsar sig minnet fast. Så hårt, föralltid, oavsett hur tiden bara verkar fara iväg. Händelser som sätter spår i ens liv, som får en stanna till och tänka efter hur vi lever vårt liv...

17 mars, 2008

Jag och Sanna sitter på högskolecentrum i Arboga och skriver på en uppgift i pedagogik. Vi har inte mycket kvar att skriva innan den är färdig, men tiden flyger iväg och samtidigt vet jag att jag måste med mitt tåg mot Kungsör som ska gå 18:35. Precis halv sju är vi klara och jag springer till mitt tåg. Jag hinner på sekunden in i tåget innan de stänger dörrarna för att åka iväg och jag skickar ett sms till Sanna och skriver att jag hade riktig jävla tur som hann med. Om jag inte hade hunnit hade jag blivit tvungen att vänta en timme till innan jag hade kunnat få komma hem.

Väl hemma i Kungsör påbörjar jag maten och då är klockan fem minuter i sju. Min bonusdotter är hemma och hjälper mig, medan min dåvarande sambo och bonussonen är på auktion. Vid sjutiden skickar han ett sms och informerar om att de blir cirka en halvtimme sena till maten. När de kommer hem sitter vi gemensamt och äter mat.

Senare på kvällen säger jag godnatt till barnen och till min dåvarande sambo. Då är klockan omkring tio på kvällen och jag är trött och grinig. Dessutom ska jag upp tidigt dagen efter för att åka till Örebro för seminarium med Sanna klockan nio på morgonen så jag väljer att gå och lägga mig utan att kolla på nyheterna.

18 mars, 2008

Tåget mot Örebro står still i Arboga på grund av en olycka som har skett på stationen i Örebro. Jag kollar med Sanna om hon har möjlighet att komma och hämta upp mig vid stationen i Arboga eftersom ingen kan säga när tåget kan åka mot Örebro. Hon svarar snabbt att det inte är några problem. Någon minut efter det rullar ändå tåget iväg och jag skickar återigen ett sms till Sanna om att hon kan köra direkt till universitetet. Hon skickar då tillbaka att hon hämtar upp mig på stationen i Örebro. Jag undrar för mig själv varför, men svarar ändå att det är okej.

Precis utanför Örebro stannar tåget igen och vi blir stående ett bra tag. Klockan är då runt halv nio och jag ringer till Sanna och säger åt henne att strunta i mig och åka till seminariet själv eftersom att det är bättre att en av oss kommer dit istället för att båda ska missa. Men hon vägrar och säger bestämt att hon väntar på mig. Jag minns att jag blir ganska irriterad över att hon är så envis.

När jag kommer till Örebro är klockan bara minuter före nio och jag springer till bilen och sätter mig. Sanna är otroligt tyst och sammanbiten. Vi kör mot universitetet och hon börjar fråga om jag såg på nyheterna på kvällen dagen innan eller på morgonen samma dag och jag svarar nej. Hon börjar då berätta om att det skett ett överfall i Arboga klockan sju kvällen innan. Mitt huvud hänger inte riktigt med i hennes berättelse eftersom jag är så stressad. Sanna fortsätter att berätta om att en tjej och hennes två barn hade blivit överfallna i hemmet och att tjejens sambo hade hittat dem när han kom hem. Vidare berättar hon om att barnen hade dött två timmar senare och att tjejen nu låg i Uppsala och att de inte visste om hon skulle överleva.

Jag blir väldigt tagen och frågar henne om hon visste vilka det var. Hon svarar att jag också vet vilka det är. Att tjejen är Emma och att barnen är Max och Saga. Jag blir så chockad att jag bara utbrister "va?" och sitter som förstelnad resten av vägen. Sanna berättar att Nicklas, Emmas fd man, sitter anhållen för mord på barnen och för mordförsök på Emma. I min chock ringer jag min dåvarande sambo och berättar det jag precis fått veta och han reagerar precis på samma sätt som jag.

Där någonstans stannar tiden i veckor och alla dagar flyter ihop med varandra.

Vi är i kyrkan och tänder ljus, skriver ner våra tankar i böckerna som ligger där och gråter mot varandras axlar. Utanför deras hus tänder vi marshaller varje dag och samlas, försöker förstå det ofattbara som har hänt. Dagarna går utan att man får någonting vettigt gjort. Läser varenda artikel i alla tidningar, kollar nyheterna för att få veta något nytt. Kontakt försöker tas Emmas sambo bara för att få veta hur han mår, men förgäves. Nicklas släpps någon dag efter det inträffade. Ingen kan förstå vem som kunnat göra detta så fruktansvärda. Den som känner Emma vet att hon utom tvivel är väldigt älskad, utan ovänner.

Den 20 mars, 2008, är det en tysk kvinna som istället är misstänkt för brottet och hon hittas även i Tyskland. De visar sig även senare att hon den 17 mars hade tagit tåget från Arboga som gick 19.35, det vill säga det tåg jag hade behövt ta om jag hade sprungit till mitt tåg 30 sekunder senare än vad jag gjorde. Och än idag kan jag nästan önska att jag hade fått se henne den dagen, se om hon kanske hade blod på kläderna.

I april vaknar Emma upp och vägen tillbaka börjar, för alla. Hon är den enda som inte vet att hennes barn inte längre finns i livet och hon vet inte heller vad som har hänt henne. Alla runt omkring håller andan. Glada över att Emma överlevt, förtvivlade över hur någon kunnat utsätta henne och barnen för något så fruktansvärt.

Begravning och minnesgudstjänst för barnen hålls i maj. Det var då, på minnesgudstjänsten, som vi för första gången fick se Emma igen. Att få se henne, få röra vid henne och ge henne en kram blev oerhört känslomässigt, men samtidigt väldigt skönt. Bara att få se att hon faktiskt levde gjorde att man själv vaknade till liv.

I juli samma år inleds den första rättegången och inför den spelas SOS-samtalet, som Emmas sambo ringde på mordkvällen, upp på nyheterna. Det var fruktansvärt att höra hans röst. Han som annars är en så otroligt lugn person på rösten, istället lät den förvriden och i total chock, men det var hans. Det kändes så ofattbart ännu en gång. Allt stannade för några minuter och under hela rättegångsprocessen höll jag andan.

Det blev ytterligare en rättegång och i februari förra året slog hovrätten fast domen för den tyska kvinnan. Livstidsfängelse för mord på Max och Saga och för mordförsök på Emma, som hon idag avtjänar i Ystad.

Idag, klockan sju, är det exakt två år sedan det ofattbara inträffade. Den dag då livet för två av mina teatervänner förändrades för alltid, slog sönder deras verklighet och gjorde vardagen till en mardröm. Ondskan fick ett ansikte och hon tog med sig två barn i sin framfart som vi aldrig mer kommer att få se på vår jord. Den sorgen kommer att vara evig och aldrig kommer vi att kunna förstå hur vår värld kan vara så fruktansvärt grym.

Klockan sju, ikväll, tänder vi två ljus, ett för Max och ett för Saga som alltid, alltid, alltid kommer att fattas vår värld! Två små barn som hand i hand sitter på ett moln i himlen och vakar över sin familj.

Emma, du är en otroligt stark människa!

Bloggåret i ord

2009 var nog ett tuffare år för mig än vad 2008 var. Nog för att det var ett rent helvete den första tiden efter att jag separerade med fd sambon, men 2009 blev antagligen året då jag hann och stanna upp och inse hur jag själv mår med allt vad det innebär. Antagligen för att det är först nu han har lugnat ner sig och låter mig får gå vidare. Jag tänker dock inte gräva ner mig i allt som har varit dåligt med förra året även om det skulle vara en enkel väg att gå. Mycket var piss, men jag har lärt mig mycket om mig själv förra året och vad jag klarar av.

Jag fick ett mail av en läsare för ett par månader sedan som tyckte att jag verkade ha lättare för att leva i dåtiden och tycka synd om mig själv. Och visst det kan nog stämma till viss del. Jag tror dock att jag har behövt den processen för min egen del, för att kunna släppa det som var jobbigt och gå vidare. Jag gick liksom fram som en ångvält direkt efter separationen utan att stanna upp och fråga mig själv hur jag mår, var jag är och vart jag vill och det är först nu jag fått mitt bakslag av den grejen.

För att se det som var bra med förra året, vilket ändå var väldigt mycket så har jag insett att jag har kommit "hem". Från att ha känt mig så vilsen efter att jag flyttade ifrån Göteborg så har jag kommit till en plats som känns hemma, där jag trivs och där jag kan lära mig att älska mig själv och det jag har runt omkring mig. 2009 var året då jag för första gången såg Örebro som ett hem och inte som en tillflyktsstad, som många andra städer blev 2008. Det är en vacker stad. En stad där jag absolut kan tänka mig att stanna.

2009 kretsade väldigt mycket kring en person, eller kanske två, bloggmässigt. Mr J och Arvikakillen, sedan har även 08:an, Sanne och Cissi svävat lite i bakgrunden. Arvikakillen är inför det här året ett väldigt avslutat kapitel, men mina relationer till de andra har faktiskt bara fått sin början. Jag hade önskat att jag kunde skriva till även en av grannarna på söder, men antagligen är det som det är med den relationen och det kanske bara är att surt acceptera och gå vidare.

Allt med förra året tar jag med mig som en lärdom, men för nu släpper jag det för att koncentrera mig på det positiva...


Underbara människor

> Tack Patric för din förståelse och den omtanke. Du är verkligen mer än en galen skåning och regisör vilse i Arboga.

> Tack Sanne för alla nattliga samtal och galenskaper. Du betyder allt för mig.

> Tack Mr J för att du finns, för att du lyssnar, för hjälpen, för att du låter mig få vara den jag är. Tack för att du tog mig till vackra platser i Örebro och tack för att du får mig att må bra. Du är en fantastisk människa.

> Tack Therese för alla telefonsamtal och för att du bara finns där när allt känns tungt och pissigt. Det är en ära att få vara din vän.

> Tack Malin för hjälpen. Det betyder mycket för mig.

> Tack Annie för dina stärkande ord. Du är mitt socker.

> Tack 08:an för att du finns om än på avstånd. Tack för samtalen och att jag får lov att älta allt i oändlighet. Tack för att du var med mig när jag höll på att ge upp allt och tack för all din hjälp. Du har ett stort hjärta.

> Tack Cissi för att jag fick bryta ihop i din famn och tack för att jag kan lita på dig. I love you babe!

> Tack alla som har hjälpt mig på ett eller annat sätt. Jag kommer inte kunna tacka er nog. Den dag, när jag är starkare kommer jag att visa min stora uppskattning i mer än ord. Det är det minsta jag kan göra.


Fantastiska minnen

> Kvällsbaden när sommaren höll på att slå ut min hjärna.

> Karlslund och Sommarro.

> De galna poolfesterna.

> Max åtta varv i rondellen.

> Kvällen då jag fick låna ett badkar.

> Middagen med bloggaren Ior.

> Gustavsvikbesöket med min söta kusin och syster med barn.

> Min och Camillas utekväll och besöket på BC.

> Helgen då jag fyllde år och blev behandlad som en prinsessa.

> Alla hysteriska skrattanfall.


Tack alla för alla underbart fina minnen!
All min kärlek till er alla! <3


/Nettan

Alltid i mitt hjärta

Det finns stunder då jag saknar att bo i Arboga. En sådan stund är när jag vill kunna vara med mina teaterpolare, de som i princip har blivit som en familj för mig. Man får en speciell relation till varandra när man i perioder under året lever så tätt med varandra. Det finns är ärlig omtanke för varandra och man finns där när någon har det jobbigt.

I fredags var jag iväg och kollade på min älskade revyfamilj eftersom det var nästsista föreställningen. På sista brukar det vara så mycket folk att det inte är någon meningen med att åka dit så fredagen kändes som ett bra alternativ. Tror att jag är saknad av alla i stort sett eftersom de tyckte att jag skulle komma dit även på lördagen och sedan stanna kvar och äta och festa med dem. Jag tvekade eftersom jag måste ha någon att sova hos samt tyckte att det kändes fel eftersom jag inte med i ensemblen i år. Det ordnades dock på ett kick då en tjej sa att jag skulle vara hennes dejt för kvällen, samt att hon fixade sovplats hemma hos sig.

Igår åkte jag därför återigen till Arboga och det är jag så otroligt glad för att jag gjorde. Hade så himla kul hela kvällen. Åt mat, skrattade och skojade med alla. Senare hamnade vi som vanligt nere i logerna och ordnade allsång som alltid händer varje år. Och så lyckades jag supa sötaste Togge under bordet också. När jag träffade honom idag, innan jag åkte hem, pekade han bara på mig och sa hest att det var mitt fel att han mådde som han mådde. Jag skrattade bara och sa att det var sååå värt det.

Fy, vad jag saknar mina underbara revypolare dagar som dessa. Nästa år bara SKA jag vara med igen. Känt mig stympad i hjärtat denna vintern utan dem.

All kärlek till revygänget!


/Nettan