Att utmana ångesten och rädslan

Igår var jag iväg till Arboga för att se mina fantastiska teatervänners föreställning. Jag åkte dit fastän människan jag fruktar mest för har flyttat tillbaka dit och det kändes i hela kroppen att göra det. 25 minuter på tåget och 25 minuter av tankar som bara snurrade och snurrade. När Arboga ropades ut var det som att magen vände sig ut och in hundra gånger om och huvudet bara snurrade. Kunde knappt förmå mig att resa mig från min plats för att kliva av.

Men jag gick av. Jag vill ju se dem och träffa dem som är som min andra familj, mina teatervänner. Så jag gick med raska steg in på stationshuset, mötte inte någons blick. Väl där inne stod jag med skakiga ben och funderade på hur jag smidigast skulle gå för att möta så lite folk som möjligt och vart risken för att råka på honom var minst. För gud förbjude att jag skulle behöva stå öga mot öga med honom. Sedan tog jag ett par djupa andetag och klev ut från stationshuset med en spelad säkerhet.

Ingen jag råkade på kände jag, knappt än kände igen fastän jag bott där själv i tre års tid. Just då var det skönt för att jag slapp hälsa, stanna till och prata. Jag snävade varje hörn jag kom till för att försvinna ur den förra synvinkeln, stannade till vid bankomaten för att ta ut pengar till min teaterbiljett, men så klart var den ur funktion, den jäveln och jag insåg att jag skulle bli tvungen att ta mig till butiken för att få ut pengar, men jag var inte beredd att göra det på en gång. Jag ville bara ta mig till teaterplatsen, visa mig för att de skulle veta att jag är där.

Så tog jag mig bort till min trygga plats, spelplatsen. Dit han aldrig skulle gå. Kramade mina teatervänner och jag kände hur lugnet inom mig spred sig. Där är jag trygg, själsligt trygg. Han kan inte nå mig där och jag behöver inte vara rädd över att stöta på honom. Teater är inget han förstår sig på och människorna där är inga han umgås med. Det är min familj, ingen jag delar med honom.

Promenaden bort till butiken för att ta ut pengar gick på en kvart. Snabbt in, snabbt ut och det enda jag hoppades på var att han inte var där för att handla den där mjölken han behövde för matlagningen eller var ute på en söndagspromenad med sin nya lilla familj. Jag ville helt enkelt inte behöva stå ansikte mot ansikte mot människan jag inte sett på tre år. Riskera att stelna till av rädsla, höra varje andetag jag tar och kanske bryta ihop eller börja skrika på grund av all ångest han skapar inom mig.

Sedan kanske man kan ställa sig frågan varför jag gör så här mot mig själv. Varför jag utsätter mig för det som jag är mest rädd för. Men jag tänker aldrig någonsin låta honom begränsa mig. Teatern är något som betyder mycket för mig och människorna där betyder precis lika mycket. Varför ska jag behöva välja bort det för att han finns för nära?

Visst, jag kommer antagligen, från mitt beslut att inte begränsa mig, någon gång behöva råka på honom. Å andra sidan kanske det är något jag behöver göra. Ha honom framför mig, se honom i ögonen. Det kommer säkert bli en av de jobbigaste stunderna i mitt liv, men samtidigt skulle det vara skönt att bara utmana mig själv till det yttersta. Visa mig själv att jag har en enorm styrka. Visa att jag inte är för honom att förstöra längre.

Jag har kommit så oerhört långt med mig själv.
Jag vet att jag är starkare än någonsin idag.
Min fruktan för honom är dock fortfarande kvar.
Min ångest behöver släppas fri hur jobbigt det än är.
För min egen skull...