Den 24 februari bestämde jag mig för att sluta snusa med hjälp av en app som heter snusbruk. Det handlar om att trappa ner för att sedan sluta som helt nikotinfri, i mitt fall. Jag antar att man även kan använda den för att få kontroll över sitt snusande.
Lite över en vecka har gått och det går förvånansvärt bra. Mitt humör svänger en del, speciellt när saker går emot mig, men i det stora hela funkar det. Appen har sänkt min dagliga dos från 24 prillor till 20 idag så det är ingen turbofart som jag valt. Har gett mig själv två månader. Däremot ligger jag långt under min dagliga dos, mellan 10-15 prillor per dag. Försöker ersätta skiten med tuggummi istället. Och jag känner redan nu att jag kommer att vara sjukt trött på att tugga tuggummi när detta är över. Är redan nu less på det.
Jag ska i alla fall lyckas med det här. Har velat ta det här steget länge och bästa dagen kommer aldrig. Var likadant när jag slutade med rökningen. Jag går mest på infall. Plötsligt får jag bara nog på mig själv och med tanke på att jag inte längre röker så verkar det vara det bästa sättet för mig. Nu ska jag bara tygla mitt temperament sedan är jag i hamn.
En förkylning är verkligen ingenting att leka med. Så fort den har boat in sig i kroppen så vägrar den att flytta ut. Riktigt jävla frustrerande må jag säga. Hela förra veckan låg jag hemma och håll nästan på att dö. Kanske lite överdrivet, men det var ungefär så som det kändes. Denna veckan har jag varit på jobbet, men jag har verkligen inte varit människa. Trött, seg och inte alls med i huvudet och direkt när jag kommit hem så har jag störtat i säng. Jag har inte orkat någonting i två veckor nu.
Och inte orkat någonting i två veckor syns verkligen om man tittar hemma hos mig. Det ser mer eller mindre ut som en krigszon. Blir bara trött av att titta på vad jag seriöst måste ta tag i snart. Helst igår. Eller ja, allra helst för två veckor sedan. Helt galet ändå att en förkylning kan slå ut en så totalt. Tur att man inte har familj för det hade jag verkligen inte orkat med när jag knappt ens har orkat med mig själv. Pinsamt, men sant.
Den här gången lät jag dessutom bli esberitox, min räddare vid förkylningar. Detta för att förkylningen endast satt i halsen från början och då hjälper inte dem överhuvudtaget. Den här veckan vaknade däremot näsan till och jag borde ha tagit dem, men näsan lurade mig och höll i sig längre än vad jag hade trott. Nästa gång kommer jag ta dem oavsett vad så skiten går över snabbare för jag hade verkligen glömt hur länge en förkylning sitter i utan dem. Aldrig mer säger jag bara.
Jag vet att jag har nämnt den här förut, men eftersom den ger mig så ofantligt mycket barndomsminnen så tänker jag ta den en gång till.
The snowman.
Jag satt klistrad som liten och jag grät som en stucken gris varenda gång. Fastän jag visste vad som skulle hända efter, jag vet inte hur många gånger. Satt i min extramormors knä, uppkurad i hennes famn och blev tröstad. Tryggt och säkert medan de andra vuxna hade lite roligt åt mig. Numera har jag slutat gråta, men jag tycker fortfarande att den är så otroligt fin. Alla barn borde få se den här, varje år, precis som Kalle Anka, Karl Bertil Jonssons julafton och Kan du vissla Johanna?
Det har skriver jag till alla som gillar att ljuga lite då och då.
Ska ni ljuga se då fan till att göra det med stil. Det vill säga se till att stänga av platstjänster så att exempelvis inte messenger avslöjar er. Det borde väl för fan vara nummer ett bland saker man kollar innan. Eller?
Semester. För många innebär det lugn och ro, tid för att bara vila upp sig och ta hand om sig själv. För mig innebär det, förutom mitt ideella åtagande som jag själv väljer, att lyssna på alla andras jävla problem. Det kan hända att det är precis lika mycket som annars, men bara att det blandas upp med allt annat jag gör så att jag inte märker av det på samma sätt. Men det har varit lite som att trycka på en knapp och skiten har bara sköljt över mig. Det verkar liksom inte finnas något stopp på det. Är det så här jag har det annars också så förstår jag varför jag alltid känner mig stressad och inte hinner med så mycket av det som jag vill göra.
Samtidigt tycker jag att det är konstigt att människor i allmänhet tar sig friheten att använda mig som någon sorts hobbypsykolog. Dessutom inte har den minsta respekt för att jag faktiskt har ett eget liv och faktiskt har semester. Jag behöver också få vila och bara rå om mig själv. Jag hade kanske stått ut med det om jag hade fått ut någonting av det eller om det handlade om viktiga saker, men helt ärligt...jag kan fan inte bry mig om allas jävla små vardagsproblem. Det rinner ur folk som en enda äcklig sörja och efter ett tag slutar jag till och med lyssna. Jag hummar bara med och verkar intresserad.
I allt det här så finns det människor i min omgivning som faktiskt har den stora respekten att fråga om jag har tid. Tråkigt nog orkar jag inte med dem heller eftersom all annan tid äts upp av dem som absolut inte visar någon respekt. Och jag skulle i ärlighetens namn hellre lägga tid på dem som frågar. Jag hade för inte så länge sedan en vän som började prata, men stoppade sig själv och frågade om jag fortfarande hade semester. När jag sa ja så svarade personen med att vi kunde ta det en annan dag för att inte förstöra min semester med stuntproblem. Det gjorde mig så varm i hjärtat att jag sa att det inte gjorde någonting att vi tog det nu. Tänk om alla kunde tänka så. Låta det vara upp till mig om jag har tid eller inte istället för att bara förutsätta att det är så för att jag inte jobbar.
Det kan hända att jag just nu kommer att trampa väldigt många personen på tårna, men jag orkar faktiskt inte bry mig för det är ingen som verkar bry sig om vad jag känner heller. Men. För helvete. Deala med dina egna jävla hjärnspöken istället för att lasta över dem på mig. Jag har inte tid för jag har semester. Även som hobbypsykolog. Så. Nu var det sagt. Och behöver du ens fundera över om du är en av personerna som bör känna sig träffad så är du troligtvis det. Fast få inte för dig att be om ursäkt om du tänker den tanken efter att du läst det här. Tänkte du inte göra det innan så tjänar det inte så mycket till efter att jag outat hur jag känner.
Någon gav mig tipset att stänga av mobiltelefon och dator för att inte vara anträffbar och visst är tanken god, men det finns faktiskt saker jag vill göra som kräver mobil eller dator. Jag har istället hittat mitt eget sätt för att bli lämnad ifred. Ett mycket enkelt sätt när man ändå har semester. Vänder man runt på dygnet så har man hela natten och den vakna tiden för sig själv. Perfekt. Och som sagt...jag har ju ändå semester.
Min syster introducerade mig till turf när vi var nere i Göteborg och nu är jag helt seriöst totalt fast i
det. Kutar omkring och jagar poäng hela tiden som en liten galning, men jävlar vad motion man får och att ta en promenad blev bra mycket roligare med den appen.
Turf är ett spel som går ut på att samla poäng genom att ta zoner och försöka hålla ägarskap för dessa så länge man kan, det vill säga att ingen tar den ifrån dig på en gång efter att du varit där och blockeringen är slut. Kan liknas vid orientering fast genom en app och det enda man behöver är en smartphone som har tillgång till gps och mobilt nätverk.
Kul som fan, men väldigt beroendeframkallande på ett bra sätt. Det enda man sätter på spel är en bättre kondition och att ständigt gå omvägar vart man än ska. Häromdagen skulle jag gå ner till pressbyrån för att köpa snus. Tar i vanliga fall tio minuter fram och tillbaka. Den gången tog det istället en timme för jag var ju bara tvungen att sno åt mig några zoner i närheten av mitt hem. Förvisso förlorade jag dem en timme senare så det var bara att traska ut igen för att ta tillbaka dem. Och så fortsätter det. Riktigt kul som sagt.
Jag kom på häromdagen att jag glömt att berätta en sak. Som jag berättat tidigare så är en av mina absoluta idoler Mia Skäringer. Denna fantastiskt starka kvinna som på ett ogenerat sätt alltid förmår att på ett roande sätt berätta hur det egentligen är. Både med livet i allmänhet och hur livet som medberoende ter sig. Och jag fullkomligt älskar henne för det. Hon är definitivt ett riktigt bra ansikte utåt för medberoendepersoner.
För snart två veckor sedan, den 8:e mars för att vara lite mer exakt så var hon i Örebro med sin föreställning Avig Maria och jag var givetvis där och såg den. Biljetterna bokades redan i november, då jag och en kollega någon månad tidigare satt och sa att om hon kommer till Örebro så ska vi gå. Sedan bokningen har det varit en enda stor väntan och längtan.
Så kom dagen och hon var precis så bra som hon alltid är. Jag hade till en början lite svårt att ta in att personen som stod framför mig på scenen är den person som betytt så mycket för mig under hela min resa tillbaka. Nu när är i mål betyder hon minst lika mycket och hon har inte en aning. Helst ville jag bara springa fram, krama och tacka henne för att hon finns. Låta henne veta vad hon betyder för mig, men jag lät bli. Hade ju kunnat bli dålig stämning att avbryta föreställningen endast för det, så jag satt där och bara njöt, skrattade och förundrades över vilken kraftfull sångröst hon har utvecklat. Hennes underbara tolkning av Hallelujah fick mig att fullkomligt tappa hakan och det gick verkligen inte att hålla tillbaka tårarna.
Kan verkligen rekommendera att se hennes föreställning Avig Maria. Den är ett kap från början till slut och den är en fantastisk blandning av mammalivet, sociala spelregler, vardagsstressen och mingelfester. Oavsett vilken väg man valt att ta i sitt eget liv så finns det utrymme för alla att känna igen sig. Och vi kommer alla kunna dö lite snyggare efter det här.
------------------------------------
I övrigt är mitt liv fyllt med hockey och mer hockey. Kommer alltid in i någon slags feber när slutspelet är igång och det är inget undantag denna säsongen heller. Mitt kära Frölunda har hamnat i ett dumt måste-läge, vilket innebär att de måste vinna resterande matcher mot Luleå i kvarten för att ta sig vidare till semin. Det går såklart, men det är då fan inget som helst drömläge och mina nerver är utanpå kroppen varje dag. Det får bara inte ta slut i kvarten denna säsongen också. Det får bara inte det. För jag vill fan inte bara dö snygg, utan även lycklig.
Tips på två filmer om medberoende. Den ena lite mer känd än den andra, men båda är helt fantastiskt bra.
Den första är When a man loves a woman.
Den andra är When love is not enough.
Nu handlar båda dessa filmer om alkohol, men det spelar egentligen ingen roll vilket missbruket är. Medberoende handlar mer känslorna som skapas inombords. Skulden och skammen man bär på. Skälet till att jag valde just de här filmerna är för att de skildrar olika parter i medberoendet. Mannen, kvinnan och barnet... Ja, ni fattar.
Yes!
Semestern är räddad.
Jag har hittat något jag kan bli förbannad över i fyra veckor.
Sweet.
Jag lyssnar en hel del på podcaster och i ett avsnitt i en av alla gavs det ut ett tips om en hemsida för att lära sig att bygga hemsidor. Det är tips och idéer både för den som är total nybörjare till riktiga proffs. Känns som en bra sida för mig som är teknik-handikappad. Inte för att nybörjare är detsamma som handikappad, men man kan ju hoppas att jag kanske fattar något.
Var inne och tittade lite där inne, på webdesignskolan, och det verkar faktiskt lovande. Kommer verka lovande tills att jag sitter där och har råkat radera hela hemsidan för medberoendepersoner. Det är typ då som aggression kommer att gå över styr. Innan dess kommer jag säkert bara småpyra lite mest hela tiden.
Fast det känns skönt att jag har något att bli arg över under min semester.
För hur skulle mitt liv annars se ut?
Lugnt och fridfullt.
Nej. Det går inte för sig.
Människor som inspirerar och motiverar andra.
Det är så fantastiskt att jag inte kan sluta le.
Tänk så lite vi kan göra för att hjälpa varandra.
Bara genom att dela med sig om egna erfarenheter.
En liten länklista dit man kan vända sig om man behöver vård, stöd och råd som spelberoende. Funkar även alldeles utmärkt om man är medberoende och behöver hjälp och råd också. Klicka på länkarna för att komma till respektive hemsida.
Game over
Ett behandlingshem i Linköping som riktar sig till beroendepersoner från 18 år och uppåt.
Kolmårdens behandlingshem
Ett behandlingshem som riktar sig till beroendepersoner, anhöriga och företag.
Spelberoendes riksförbund
Hit kan man vända sig om man söker hjälp eller bara vill ha information om spelberoende.
Theory in action
Vänder sig till datorspelsmissbrukare och deras anhöriga.
Riksförbundet spelkontroll (Länk till deras facebook-sida)
Vänder sig främst till unga vuxna med spelmissbruk som behöver stöd och hjälp.
Stödlinjen
För råd och stöd till både spelare och anhöriga.
Tänk på att det är alltid bättre att ta kontakt en gång för mycket än en gång för lite.
Det finns två personer som jag ser upp till lite extra. Båda två heter Mia. Den ena med Törnblom på slutet och den andra med Skäringer. Fantastiska kvinnor som verkligen kan konsten att nå fram med viktiga budskap i en blandning av allvar och humor. Och, de vet ju faktiskt vad de pratar om då de pratar utifrån egna erfarenheter. Törnblom har levt med ett missbruk och Skäringer har levt med ett medberoende.
Törnbloms böcker om självkänsla kom jag i kontakt med under den tiden jag fortfarande var tillsammans med min fd sambo. Det var vår parterapeut som hintade om de böckerna när hon började förstå vad våra problem egentligen grundade sig i. Några månader senare köpte jag den första och jag tror att jag grät mig igenom hela boken med alla övningar för jag insåg själv vad det var som gjorde att jag mådde så dåligt.
Speciellt en övning gjorde enorma intryck på mig. Den gick ut på att jag skulle fundera över situationer eller personer som fick mig att må dåligt respektive bra och sedan skriva ner dessa och titta på dem en och en. Och herregud vad jag insåg att den situation jag då levde i inte fick mig att må bra. Eller snarare, jag såg inte att sambons direkta missbruk och mitt förnekande var den bidragande orsaken, utan snarare saker som var resultatet av det. Jag tror att det var efter den övningen som jag förstod att jag behövde ta mig ur, men jag visste inte hur jag skulle göra eller om jag skulle våga.
Att våga ta sig ur skulle vara lika med ett misslyckande och jag var verkligen mina prestationer då. Hur skulle jag som var ett stort misslyckande kunna se mig själv i spegeln? När jag väl lämnade, just när den där berömda droppen föll ner i bägaren som fick den att rinna över, så var det som att jag fick luft igen. Någon månad senare var jag tillbaka för att hämta mina saker och då lämnade jag kvar Törnbloms bok. Jag la din på köksbänken för att jag tänkte att han skulle behöva läsa den för att våga ta sig ur sitt missbruk. Lite lustigt att jag tänkte så eftersom jag inte någon gång under tiden vi var tillsammans kunde påverka honom.
Jag har verkligen haft stor hjälp av Törnbloms böcker och övningar i dem är fantastiska. En del av dem använder jag idag, som till exempel att säga bra saker till mig själv i spegeln. Otroligt obekvämt och pinsamt i början, men man kommer faktiskt in i det efter ett tag.
Sedan har vi Skäringer som jag fick upp ögonen för för något år sedan just för att hon öppet pratar om allt det där som jag skämdes för att prata om för några år sedan. Bara det att hon pratar om skammen att prata om det är väldigt befriande. Jag kan känna igen mig så otroligt mycket i det hon pratar om och jag kan se tillbaka på den tiden med en insikt att jag blev inte perfekt i och med det, men det funkar ändå. När jag möts av motgångar i livet så kan jag välja att gå samma väg in i självföraktet eller så kan jag välja att hålla ihop mig själv även om det kommer att göra lite ont i själen.
Det är verkligen inte lätt att hitta sin plats i en värld där det förväntas att man ska vara perfekt och är man då inte perfekt från början så blir det en snårig väg för en ganska lång tid. Dock kommer man till en punkt i livet när man inte längre orkar att slå sig fram, utan istället bara sätter sig på en sten och inser att det blir fan inte bättre än så här när man bär på ärr och det får andra helt enkelt bara acceptera. Och jag själv måste acceptera och inse att jag duger trots mina ärr. De visar bara att jag har en historia och att jag har en hel massa livserfarenhet som jag kommer att ha stor nytta av resten av livet.
Någon gång måste alla sluta stäva efter det där falska perfekta som ändå inte finns och istället utveckla oss själva utifrån innehållet i våra ryggsäckar. Det är då vi kan nå oanade höjder och se på oss själva och vara nöjda med var vi är hur hur vi är. För att nå dit måste vi acceptera det som varit, våga leva våra liv framåt och inte vara rädda för att det kan göra lite ont ibland.
Det är för övrigt ganska lustigt att de heter just Mia eftersom det en gång i tiden var just en person vid namn Mia som fick mig att se ner på mig själv otroligt mycket. Bara jag tänkte på hennes namn så fick jag rysningar i hela kroppen. Idag gör sig namnet istället väldigt bra för min själ.
Tänkte slå ett slag för riksförbundet spelkontroll som har startats upp nyligen.
Deras ambition är att arbeta förbyggande, samt att ge stöd och hjälp till personer i åldrarna 16-30 med spelproblem och spelberoende.
Man kan också engagera sig och hjälpa till.
Klicka på bilden för att komma till deras facebooksida.
Om en vecka fyller man då år...igen. Händer varenda år av någon konstig anledning och blir verkligen inte roligare med tiden.
Som ett litet sidospår så insåg jag för någon vecka sedan att det faktiskt är jävligt långt kvar till pension. Jag som alltid kutar omkring och säger att jag snart är där. Egentligen ska jag leva precis lika länge som jag redan levt innan det är dags. Rent krasst så kan man se det som att om jag upplever och går igenom allt som jag redan gjort en gång till så är jag framme. Det är aslångt och känns allmänt urtråkigt.
Hur som.
Jag har en liten lista på saker jag önskar mig från er som läser min blogg.
Att alla sätter in en slant i insamlingen. En insamling som ska gå till forskning till förmån för spelberoende och dess anhöriga.
Och det var det.
Så vill ni förgylla min dag lite extra nästa onsdag så är det bara att klicka på 'insamling' i menyn överst på bloggen och hjälpa till att göra framtiden lite bättre för alla som lider i tysthet på grund av följderna av ett missbruk.
Det jag kommer att göra nu händer inte speciellt ofta.
Knappt aldrig om jag ska vara helt ärlig.
Det jag pratar om är att tipsa om en blogg.
Jag läser en hel del bloggar, men i regel inte någon av de riktigt stora av anledningen att det de skriver om sällan ger mig något eller ens roar mig. Det mesta är ytligt tjafs och självdestruktivt beteende, som jag ser det. Alla tycker uppenbarligen inte som jag och det är såklart helt okej.
Däremot finns det faktiskt en som sticker ut i mängden på ett bra sätt bland de där tjejerna och det är Egoinas blogg. Den är verkligen en frisk fläkt bland alla jävla bloggar om extrem bantning, utseendefixering och champagnefester. Dessutom har tjejen humor i överflöd och vågar verkligen bjuda på sig själv.
Hon hyllades när hon visade att hennes lår gick ihop, som en motaktion på många andra bloggares ytlighet och fixering i att vara så smala så möjligt och med det fick många upp ögonen för den här fantastiska tjej. I takt med hyllningarna kom påhoppen från de andra stora bloggarna. Påhopp som att hon borde tänka på vad hon äter när hon i själva verket lever ett relativt sunt liv och faktiskt mår bra generellt sätt.
Så ska ni läsa någon av de stora bloggarna så är det Egoinas.
Av den enkla anledningen att hon är en tjej med humor, självdistans och en bra förebild för unga tjejer.
Hösten är här.
Allt är kallt, trist, regnigt och grått.
I dessa tider behövs något som får en att skratta.
Därför kommer jag under hela oktober att bjuda er på en av våra bästa komiker lite nu och då.
.jpeg)
