Beroende och missbruk

Att en person är beroende innebär att hon använder en substans eller ett signum på ett sätt som hon inte längre klarar att styra över. Ofta börjar ett beroende med ett behov av att döva starka känslor, så som ångest eller nedstämdhet, eller för att söka en spänning som hon saknar. Hon tar då till t ex alkohol, spel eller sex för att döva de känslorna.

Missbruk är när man upprepade gånger ställer till det för sig på grund av en t ex drog eller ett beteende. Ett exempel är att utsätta sig själv och andra för fara som att köra rattfull, komma för sent till jobbet på grund av bakfylla eller förstöra en relation för att spel kommer i första hand. Ett missbruk går oftast att bryta genom att man får klart för sig vilka negativa konsekvenser det leder till.

Tecken på beroende är att personens försök att sluta eller minska misslyckas och allt mer av personens tid
går åt till att få tag i drogen och att konsumera den. De delar av hjärnan som påverkas av droger har då påverkats så mycket att de reagerar annorlunda och allt mer styr personens beteende mot att fortsätta använda drogerna. Ett sätt att beskriva detta är att ”hjärnan har kidnappats” av drogerna. Personens arbete och hennes sociala liv fungerar allt sämre och trots att hon far illa fysiskt eller psykiskt fortsätter hon med drogen eller beteendet.

Är du beroende/missbrukare eller känner du någon som är beroende/missbrukare, men vet inte vart du ska vända dig. Kontakta mig per mail så hjälper jag dig med vart du ska vända dig.

Gasen i botten

Lagen om all jävlighet när man lägger om sina kostvanor 

är att man konstant går omkring med huvudvärk 

och känner sig smått hungrig hela tiden.

Fast på något sätt är det värt det ändå, för jag vet att det bara är tillfälligt. Dessutom har det gett bra utslag på både vågen och måttbandet. Minus 3 kilo på vågen sedan senast och 5 kilo totalt. Måttbandet visar minus 5 centimeter sedan senast och 9 centimeter totalt. Kalasnöjd! Men utslaget för humöret har varit allt annat än bra kan jag lova. Jisses, jag har börjat förstå hur ett världskrig startar under de här tio dagarna. Tänk om jag skulle sluta snusa nu också? Då skulle inte jorden finnas kvar i solsystemet.

Om man bortser från den konstanta huvudvärken så mår jag trots allt bättre. Främst så märker jag det på att jag inte har lika stora problem med magkatarren längre. Kommer inte alls som någon överraskning. Jag har varit fullt medveten om att jag stoppat i mig alldeles för mycket skit. Mängden socker ska vi inte ens prata om. Det är så att man nästan skäms över sig själv.

Det känns riktigt skönt att vara igång med de här förändringarna. Jag har tidigare inte hittat något bra tillfälle att börja. Det blev lite som när jag bestämde mig för att sluta röka förra vintern. Det kom en dag där jag bara kände att nu får det räcka och så blev det. Just det tillfället är det absolut bästa tillfället istället för "om en vecka". Så gasar jag vidare på min väg mot mål.

Idag har jag även börjat att på allvar ta med träning. Tog mig en promenad innan åska och regn kom på besök. Var galet kvavt i luften, men riktigt skönt ändå. Prövade till och med att jogga lite för att se hur mitt knä beter sig och det gick faktiskt riktigt bra, så det kommer bli mer av det.

Jag kan flyga

Nu är verkligen sommaren på ingång på riktigt. Från den ena veckan till den andra så har det blivit så galet varmt i våran lägenhet att fläkten åkte fram och sattes igång och lär så vara till september. Det är ett något delikat problem faktiskt. Gillar värmen, men inte den där klibbiga, kvävande känslan som blir. Fast det är med som allt annat. Man får ta the good with the bad och så länge det är sommar så kan jag ta vad som helst.

Den här helgen ska jag bygga säng. Köpte en ny ram förra helgen av ett par vänner för en billig peng. Ska bli skönt att byta ut den jag har. Dels behövs det och dels så vill jag inte ha den gamla kvar då jag köpte den i samband med att jag träffade fd sambon och allt som påminner om honom stör min vardag. Nu fem år senare så är det bara ett par lampor som jag fick av honom i julklapp kvar till allt är helt utbytt. Riktigt härlig känsla.

På tal om honom, så har han tydligen blivit lämnad. Hon tog ungen och stack. Gissar på att vi alla tillslut får vad vi förtjänar, även om det är surt att ett barn ska komma i kläm för hur vi vuxna beter oss mot varandra. Det är egentligen allt jag har att säga om det. För om sanningen ska fram så bryr jag mig inte så mycket om vad som händer i hans liv eller hur han mår. Jag är bara mån om att han även i framtiden låter mig vara ifred.

Jag är inte rädd. Det är inte det jag säger, men jag har börjat känna en viss harmoni i kroppen som jag helst inte vill ska bli ruckad på. Plus att jag är trött på gamla, bittra ex som ska fucka upp livet för andra bara för att livet inte alltid är på deras sida och före detta flickvänner är av någon konstig anledning alltid i skottlinjen när det händer. Märkligt det där egentligen, hur tankegångarna rör sig i bitterheten. Fast det kanske är det som är bitterhetens livslåga. Att bryta ner dem som mår bra för att själv må bättre på något falskt vis.


Men som sagt. Jag är inte rädd, för jag bestämde mig för länge sedan att sluta vara rädd och eftersom den tanken funkat alldeles utmärkt tidigare så tänker jag fortsätta leva så. Numera tänker jag inte heller låta honom komma åt mig, så är det bara. Jag har lärt mig något värdefullt på resan tillbaka.

Nej, helg, harmoni och bygga säng var det ja. Inte gröta in huvudet i massa gammalt skit. Jag återkommer kanske när jag är sur på att jag inte är händig nog att sätta ihop en sängram. Ni vet, då när harmonin är som bortflugen för en stund. ^^

Vad kärlek är

Du tog min hand och sa:
Jag ska visa dig vad kärlek är.

Du ledde mig längst vägen. En vacker stig med underbara ängar på båda sidor. Med det ljuvligt doftande gräset, de vackraste blommor man kan tänka sig och överallt livfulla små fjärilar. Det fanns ingen annan plats på jorden jag kunde tänka mig att hellre vilja vara.

Där ängarna tog slut möttes vi av skogen med vackert grönskande träd. Några solstrålar trängde sig förbi trädens täta kronor och gav liv och ljus. På avstånd såg vi en vackert skimrande bäck och runt omkring oss sjöng fåglarna sin allra finaste sång. Du log mot mig där vi gick hand i hand och jag kände mig så trygg.

Djupare in i skogen smalnade stigen av och allt runt omkring förändrades mer och mer. De vackra täta träden ersattes av höga snåriga buskar. Bäcken dog ut och fåglarna hördes inte längre. Buskarnas grenar rev i ansiktet och solens strålar försvann bakom molnen. Du frågade om jag litade på dig och jag nickade tvekande.

När vi nådde det parti där stigen försvann och marken både blev gropig och stenig stannade jag och skakade på huvudet. Du tittade bedjande på mig och tog ett hårt tag om min handled. Jag bad dig om att vi skulle gå tillbaka, men du fortsatte framåt och det fanns inget annat val än att följa med.

Till sist möttes vi av dunklet och kylan. Vart vi än gick så fanns det inget som skyddade oss mot vinden som bet tag i våra kinder. Du skyndade på dina steg och jag försökte slita mig ur ditt grepp och efter ett långt tag lyckades jag och vände om, men du kom ifatt mig och tog mig tillbaka. Jag hade ju inte fått se vad kärlek är än.

Ett långt tag gick vi med kylan och tystnaden. Du gick bakom mig för att kunna försäkra dig om att jag inte skulle lämna dig, men där vi befann oss nu skulle jag aldrig våga. Rädslan för att inte hitta tillbaka var alldeles för stor. Det var mycket enklare att gå tillsammans med någon annan än att gå själv.

Så plötsligt ett stup. Jag tvärstannade och tittade rakt ner i avgrunden. Du frågade varför jag stannat och manade mig framåt. Min puls gick upp av skräcken och jag försökte stå emot dina knuffar. Dina ögon var svarta och det fanns inget leende kvar. Det var då jag insåg att det var över. Den här striden skulle jag aldrig ha kraften att vinna.

När någon frågade vad som hänt sa du:
Jag visade henne vad kärlek är, men hon tappade balansen och föll.

Kanske var det inte helt osanning för visst föll jag.
Men inte för att jag ville dö, utan för att jag ville leva.

Jag behöver hjälp!

Någon som är asduktig på hemsidor?
Jag sliter nämligen snart av mitt hår i ren frustration. Tror jag drog alla svordomar jag kan och några tusen till hela kvällen igår. Sedan insåg jag mig besegrad och la mig i sängen och surade, typ fram till nu på morgonen.

Nu har jag försökt få till den som jag vill i några timmar till, men frustrationen har lite gått över till ren
aggression så nu kraschar snart hjärnan. Vi kan definitivt vara överens om en sak. Jag kommer aldrig kunna bli någon form av webdesigner. Det finns inte på kartan. Jag är helt enkelt för dum för det.

Nu är jag alltså helt fast i hur jag ska lyckas få till en blogg som ska integreras med hemsidan. Jag behöver verkligen hjälp av någon som bara en smula bättre än vad jag är på det här. Är villig att vifta ihjäl mig med ögonfransarna. Så pretty please...

Hur jag mår annars?
Asbra!
På riktigt.

Innan vi dömer

För några månader sedan skrev jag om den här killen, som inför en massa youtube-tittare erkände sitt missbruk. Ett erkännande som ledde till en massa nedvärderande kommentarer.

Nu har killen tagit allt ett steg längre och gått ut med historien bakom missbruket och det har faktiskt lett till kommentarer helt åt andra hållet. Givetvis är det fantastiskt att människor har börjat tänka till och inse att det faktiskt kan finnas en anledning till varför människor hamnar i situationer som man inte vill hamna i. Men jag tycker samtidigt att det är ganska tragiskt att en person som hamnat i ett missbruk, erkänner och försöker ta sig ur det måste bända ut och in på sig själv för att andra ska visa någon som helst förståelse och medmänsklighet. Egentligen ska det inte behövas alls.

Vi är helt klart alldeles för snabba med att döma ut andra. För egentligen, om man tittar på hur killen har velat ge för bild av sig själv i media så kan man ganska snabbt lista ut att det är en kille som kanske inte mår så jäkla bra inombords. Man behöver inte vara ett geni för att lista ut att ett sådant begär på bekräftelse inte är ett helt friskt beteende. Nu behöver det inte alltid vara så, men i gemenskap med erkännandet så borde man ändå kunna tänka till och inse att det kanske inte är helt underligt i alla fall.

Det finns allt som oftast en anledning till varför vi agerar som vi gör eller hamnar i situationer som vi egentligen kanske inte vill. Vi måste bara lära oss att inte döma ut andra människor för snabbt. Och vi ska inte behöva vränga ut och in på själen för att få andra att fatta att det finns en förklaring. Jag tycker dock att det är bra att han faktiskt berättar sin historia så att människor kanske någon gång lär sig att tänka innan de dömer.

Sött, surt, salt och syrligt

Även om det stundtals den här veckan känts som att livet kan ta sig i häcken och att jag har varit grymt trött mest hela tiden, så har solen och värmen idag räddat upp allt och nog fan kommer det att bli en fantastisk avslutning på den här veckan också. Jag känner det på mig. Smygstartade på en fantastisk avslutning med att äta jordgubbar fastän det egentligen är för tidigt för att de ska vara goda, men de såg goda ut och luktade gott. Borde antagligen bara ha stirrat ihjäl dem istället för att stoppa dem i mun.

På jobbet sitter jag just nu och planerar min allra sista utbildning som jag ska hålla i med start på måndag. Efter det som kommer livet på jobbet se lite annorlunda ut. Har varit lite vacklande kring hur jag ska känna gällande det där, men har nog kommit fram till att det känns helt okej. Det betyder faktiskt i praktiken att jag kan lägga fokus på andra saker som inte rör jobbet, vilket jag nog både behöver och vill även om det innebär mindre lön att röra sig på. Hela vintern och våren har den fysiska hälsan svajat en hel del och även om den har repat sig så har inte den mentala hälsan riktigt hängt med på det. Därför blir vissa veckor och dagar som att livet kan ta sig i häcken. Så med lite förändring kan troligtvis även den mentala hälsan stabiliseras till det bättre. Jag tror på det.

Den enda förändringen just nu som inte har blivit till det bättre är lokaltrafiken i det här länet som varje år får för sig att ingen jobbar från april till semestertiden eller från semestertidens slut till oktober, då de har börjat med sin sommartidtabell. Med andra ord går det så lite bussar att det är pinsamt, för det är ju inte direkt som att det går jättemånga bussar på vintern heller. Fast det kanske bara är jag som är van vid storstäders tätare linjetrafik, men en gång i timmen på sommaren har faktiskt inte helt okej när man på kvällen bara vill hem och inte stå själv i mörkret. Sedan är jag nästan helt övertygad om att Örebro län är det enda länet i hela  Sverige som har en sommartidtabell som sträcker sig från mitten av april till mitten av oktober. Det är ju helt korkat när man på samma gång vill få in tips som gör att fler människor ska välja att åka kollektivt. Vad tror ni om bättre linjetäthet innan och efter semesterperioden, herr och fru Länstrafik?!

På tal om semester. Det är snart dags för det där. Eller ja...snart och snart, men om tre månader lite drygt. Hur som så är det väl kanske hög tid att börja fundera på vad jag ska göra på den där semester som kommer att bli fyra i antalet veckor för första gången i mitt liv. Tänkte nämligen att jag skulle testa om man hittar tillbaka till jobbet efter en riktigt lång ledighet. Däremot vad jag ska göra under själva ledigheten har jag inte en aning om, men jag funderar att göra som jag gjorde förra sommaren, åka runt och hälsa på alla jag känner, som aldrig hinner att hälsa på resten av året. Någon som vill ha besök av en tjej som kommer att vara sjukt rastlös efter bara en veckas ledighet? Bara att hojta till... ^^

Jag tänkte avslutningsvis berätta om den bästa kommentaren någonsin som en person fällde i veckan.
När jag var på väg till jobbet så kom det på en man som satte sig bredvid mig på bussen. Han började små prata med mig först, men när det blev frågor om hur mitt privatliv ser ut så sa jag bestämt ifrån att jag inte är intresserad av att bli uppraggad. Givetvis gav sig inte människan med motiveringen att han så gärna ville lära känna mig bättre. Jag sa ifrån en gång till och satte i mina hörlurar i öronen och börjar lyssna på musik samtidigt som snubben fortsatte att försöka prata med mig. Några hållplatser senare kliver jag av för att byta buss och eftersom bussarna går sällan, som ni redan fattat från mitt gnäll, så går jag in på pressbyrån för att handla snus. Tror ni då inte är människan också har klivit av och följt efter mig i på pressbyrån, jo såklart har han det. Han fortsätter snattra om att han vill lära känna mig bättre och jag säger att jag inte vill lära känna honom, vilket genererar till ännu fler frågor. Jag går ut från pressbyrån med honom efter mig och jag ber honom lämna mig i fred, men det gör han inte. Så jag sätter mig på en bänk och totalignorerar honom där han står framför mig och fortsätter att tjata. Då kommer det fram en annan man. Han tittar på snubben som tjatar och tittar sedan på mig och så frågar han: Ska jag ringa bärgningsbilen eller?
Dog lite av garv faktiskt och tjôtröven tystnade och drog därifrån.