Det måste vara ett skämt?!

Jul är inget jag sysslar med längre och för någon dag sedan när jag vandrade omkring bland en massa julsaker i en affär blev jag mer övertygad än någonsin att det är ett bra beslut.

En badanka?
I julgranen?
Really?

Livet suger!

Just idag extra mycket!

Inte många saker som gått som det borde.
Allt har jävlats och antagligen lite extra bara för att jag är trött.
Dessutom har jag tandvärk...igen (??!!)
Och bananflugor i överflöd finns också.

Och för att bespara er en massa galla så säger jag endast godnatt och på återseende imorgon istället. Med förhoppningsvis ett lite gladare humör

Den egentliga anledningen

Värsta pojkvänsakademins killar gick från sårade egon till att faktiskt ta det hela på allvar. I alla fall merparten av killarna. De allra flesta killar har en förmåga som många tjejer inte har. De gör inte sig själva till offer. Lägger sig inte i fosterställning och gråter sig till sömns eller sätter sig med armarna i kors och skjuter fram underläppen. Istället väljer de att bita ihop och göra det bästa av situationen. Okej för att förra veckan var en smula förnedrande, men det känns ändå som att de tar det hela väldigt mycket mer vuxet än vad jag hade trott.

Sedan finns det såklart undantag, som till exempel Simon som vägrade ta på sig kavajen. Han klarade helt enkelt inte av att svälja stoltheten och det är kanske inte för inte som han fick titeln som "den barnslige". Det var en kostym som passade honom bra när man tar sig själv på lite för stort allvar. Sedan är han i och för sig 20 år gammal så man kanske inte ska förvänta sig att han ska ha vuxit upp än.

Något som visade ganska snabbt och som jag dessutom hade lite på känn redan i förra avsnittet är hur tjejerna många av tjejerna har förändrats på väldigt kort tid. Från att vara sårade och förbannade på sin pojkvänner som beter sig illa, så gick de till att vara den i respektive förhållande som inte verkar ta det hela på speciellt stort allvar. De märktes bland annat vid det fejkade lögndetektortestet som killarna blev utsatta för. Tjejerna skrattade åt killarna som fick svara på frågor de valt ut till dem, vilket mest kändes patetiskt.

För mig känns det som att tjejerna mest är där för att synas, inte för att faktiskt hitta en räddning till förhållandet. Antingen det eller så verkar de vara där för att bete sig lika illa som deras pojkvänner gjort innan, alternativt ge igen på densamme. Udda val om man faktiskt försöker att finna ett vuxet förhållningssätt i sin relation med pojkvännen. anser jag.

Ett väldigt bra exempel är när paren i en tillitsuppgift ska sammarbeta. En uppgift som går ut på att tjejen med förbundna ögon ska ta sig genom en bana i en permobil med hjälp av killens instruktioner. Om tjejen kommer utanför banan eller åker mot hinder längs vägen utsätts killen som elstötar. Anja, vars pojkvän lägger sig i hennes körning i vanliga fall, säger att "hon får se" när hon blir uppmärksammad att hon blir tvungen att lyssna på sin pojkvän och därefter kör hon som en galning utan att lyssna alls. Resultatet blir såklart att killen för en hel massa stötar.

När det sedan blir dags för religering är det föga förvånande att både Simon och Anjas pojkvän, Torbjörn får lämna. Det kändes helt klart som rätt personer. Simon för att han inte verkade bry sig det minsta och Torbjörn för att hans flickvän inte verkade veta varför hon tagit dit sin pojkvän.

Ännu mindre förvånande är det att tjejerna åker hem med respektive pojkvän som om de vore nykära trots att de inte kommit till bukt med något av problemen de kom dit för. Och det är här, vid detta tillfälle, som spiken slås in i kistan. Många av tjejerna är inte där för att rädda sina förhållanden. De är där för att synas.

Glansigt (del 6)

Höst, trist, kallt och en hel massa igenkänningshumor.

Förnekelsens tal

Breath it in and breath it out
and pass it on it's almost out
We're so creative and so much more
We're high above, but on the floor

It's not a habit, it's cool
I feel alive
If you don't have it
your on the other side

The deeper you stick it in your vein
The deeper the thoughts there's no more pain
I'm in heaven, I'm a god
I'm everywhere, I feel so hot

It's not a habit, it's cool
I feel alive
If you don't have it
your on the other side
I'm not an addict
Maybe that's a lie

It's over now, I'm cold, alone
I'm just a person on my own
Nothing means a thing to me
Oh, nothing means a thing to me

Free me, leave me
Watch me as I'm going down
Free me, see me
Look at me I'm falling
And I'm falling

It is not a habit, it is cool
I feel alive
It is not a habit, it is cool
I feel alive

I'm not an addict
I'm not an addict
I'm not an addict

Världens värsta värk

Tandvärk.
Och den måste givetvis slå till när man som minst kan göra någonting åt den.

Skulle kunna häva ur mig alla fula ord jag kan och några till, men det hjälper inte ett skit. Den finns där hela tiden ändå och ingenting kan få det att försvinna, utan ett besök hos läkaren med den stora tången. Tyvärr är jag ingen stor vän till den där rackar'n heller så jag lider hellre i några dagar och hoppas det gör över. Den här gången känns det dock inte som att jag kommer undan.

Ursäkta, men jag dör.
Dööööör!

Som ett barn på nytt

Imorgon drar jag med arbetspolarna till Gustavsvik för att göra annat än att jobba. Ska bli så galet kul att jag redan nu har svårt att sitta still.

Och om ni undrar vad man gör där så är det sådant här:



Får se om jag kommer hem hel.
Gör jag inte det så var det helt klart värt det.