Separationsångest

En av mina närmsta kollegor har nu gått hem för mammaledighet. Är inte första gången, men det känns mer tungt den här gången än vad det gjorde första gången. Kanske för att vi just nu sitter på samma avdelning och har samma arbetsuppgifter. Det gjorde vi inte sist, vilket troligtvis gjorde det bra mycket enklare. Jag klarar inte sånt här med att skiljas från människor. Ännu värre när de betyder så mycket för en.

Det hade varit en annan sak om hon bara var en random kollega, men nu råkar hon vara den som följt mig sedan jag började. Vi har följt varandra genom arbetet hela tiden. Hon är den jag alltid kan lita på, som är mest lik mig arbetsmässigt och den person som jag vet alltid kan hjälpa mig när jag behöver det. Det kommer bli så sjukt tomt utan henne att mitt hjärta går sönder. Ännu värre är att jag själv försöker ta mig därifrån på grund av allt strul som har blivit. Jag hade verkligen behövt henne nu.

Hursom.
Ikväll så har jag och en annan kollega till varit ute och ätit mat med henne innan hon behöver koncentrera sig på det som komma skall. En sista måltid innan det dröjer ett tag till att vi ses för ses kommer vi att göra även när hon är mammaledig. Det har vi bestämt även om hon bor några mil ifrån. Middag var i alla fall glädjefylld och fantastisk. Vi tre vet hur man umgås utanför jobbet. Ändå någonstans inne i mig vill jag helst bara skrika rakt ut och kedja fast henne så hon inte kan lämna mig. Det är så det funkar när man har separationsångest. Jag klarar inte av att bli av med människor som jag verkligen tycker om.

Och vad gäller jobbet så är min andra kollega min enda räddning just nu, så fan ta henne om hon för sig att lämna mig också.