Det eviga berättandet om min historia

Att börja prata om det jag varit med om, mitt medberoende till en spelberoende, har bedragit till att jag för alltid blir kontaktad av media. Det snacket tar aldrig slut. Och det är klart att jag någon gång ville börja prata om det för att det ÄR viktigt att prata om. Viktigt för att de som kommer efter mig ska känna att de inte är ensamma och för att belysa vilket problem det är att vara just medberoende. Det är just de personerna som gärna blir bortglömda i allt.

Jag kommer alltid tycka att det är viktigt, men jag vet inte om jag alltid vill vara fast i det där dåliga måendet jag hade då. Det är inte det som är det viktigaste. Jag som nu är frisk från mitt medberoende har fått en helt annat insikt. Att kunna svara på den grymt viktiga frågan man har när man är mitt uppe i sitt medberoende, "Kommer jag någonsin må bra och bli mig själv igen?".

Det arbete som jag har gjort med mig själv från den dagen jag bestämde mig för att lämna är det som är det absolut viktigaste för den som är fast i ett medberoende. Att belysa vad som händer när man bestämmer sig. Hur man gör, hur lång tid det tar och den helt galna bergochdalbana i sitt känsloregister som man får sig en resa i. Och absolut viktigaste, att det finns hopp. Att glädjen kommer tillbaka och att man kan hitta tillbaka till sig själv om man ger det tid.

Just den historien är det jag vill prata om nu när jag har gått igenom min egen resa. Visa för andra att det finns en helt fantastisk värld på andra sidan, men journalister är i allmänhet inte lika intresserade av den. Det är synd att de hellre grottar ner sig i snyfthistorier än att berätta måbra-resor. Resor som verkligen betyder något för de som mår dåligt idag. Men jag tänker kämpa för att få igenom det jag vill. Tills de fattar vad belysande av styrka innebär och vad de gör för andra människor som också är deras läsare. Min historia är min historia och jag har lämnat den bakom mig för att ge plats åt den jag är idag. En person som jag är så sjukt stolt över och som kan förändra för andra personer som också är medberoende. Jag slutade älta för ett tag sedan och tänker även göra det i media. Jag tänker inte fastna i mitt medberoende i media när jag inte gjort det i verkligheten. För. Man är inte för evigt medberoende.

Låt oss prata spel

Två dagar med riksförbundet i Göteborg. Två helst fantastiska dagar tillsammans med två andra organisationer och olika myndigheter, samt politiker som vill samma som som vi i spelkontroll. Arbeta förebyggande mot spelproblem och ändra situationen för tusentals människor med spel- och anhörigproblematik. Det är verkligen en helt fantastik känsla att få vara en del av det arbetet. Att vara med och förändra och aktivt använda min egen kunskap för att göra skillnad.

Det är svårt att beskriva hur det känns. Hur det känns att vara en del av pusslet i allt som vi arbetar med. Att jag som för några år sedan var så svag nu är så stark att jag klarar av att stå upp stolt och kämpa för att andra inte ska behöva kämpa som jag har fått göra. Det är stort. Så stort att jag inte kan finna några ord.

Helt fantastiska dagar bland underbara människor som ger så mycket energi och som planterar så mycket tankar, idéer och inspiration. Jag brukar ha svårt att möta andra människor med samma typ av problematik som jag och ännu värre har det varit att möta personer med spelproblematik i bakgrunden. Inte för att jag känner något hat eller blir  rädd, utan för att jag har svårt att möta människor som har eller har haft samma problematik som min fd sambo. Jag förstår varför, men kan inte sätta ord för vad det är jag känner. Det är bara...jobbigt för det väcker så mycket känslor i mig. De har dagarna som varit har jag verkligen för första gången helt kunnat se förbi allt det där. Helt och hållet se människan bakom och inte alls funderat på hur många personer just den där personen kan ha sårat med sin problematik.

Imorgon är det fokus på vår egen förening i form av styrelsemöte med riksförbundet. Ska bli skönt att bara få umgås med sina egna, för det blir intensivt med så många nya människor och allt runt omkring som blir med det.

En helg utan måsten

Precis så fantastiskt som rubriken beskriver har det varit. Visst det är något jobbigt att inte bara få vara hemmahemma och bara rå om sig själv, men helgen har trots att givit mig en massa lugn och det var välbehövligt.. Därav ett något sent inlägg också.

För första gången så valde jag att bo på hotell istället för hemma hos Coffe som jag brukar bo hos. Dels för att syrran skulle hålla mig sällskap två av de fyra dagarna och dels för att han skulle ha fest hemma hos sig och jag kände att det skulle vara bättre att ha ett eget kryp in istället för att vara i vägen för allt han ska fixa med. Och jag kan helt ärligt säga att det är det bästa jag har gjort, så det kommer jag att göra fler gånger.

Började hela långhelgen med att ta ut några av mina övertidstimmar äntligen och tog därför en halvdag i torsdags. Direkt efter jobbet blev det tåget ner till Göteborg, möta upp syrran och kolla på årets Cortége. Har saknat att få lov att göra det på valborg, då de tidigare har varit tradition. Dock har det inte blivit så mycket av den varan efter att jag flyttade därifrån, så jag såg verkligen fram emot att äntligen få se den igen. Men. Jävlar vilken besvikelse. Kan ha varit en av de sämre jag har sett någonsin. Nog för att man inte hänger med i allt som händer i Göteborg och av den anledningen inte greppar alla flak, men det var inte det som var själva besvikelsen. Det kändes så otroligt ostrukturerat och dåligt uppstyrt. Som exempelvis kunde man få vänta flera minuter innan nästa gäng med lastbilar kom och vissa körde så fort förbi att man knappt hann uppfatta eller läsa vad det var de ville få ut.

Bitterfittan inom mig frustade att det definitivt var bättre förr. Å andra sidan, för att vara lite positiv, så behöver man inte åka ner för att se det igen på tio år. Så är det med det.

Lördagen bestod av en nykter (för mig) fest tillsammans med mina underbara vänner för att fira Coffe. Det är alltid lika kul att hänga med dem även som vi nu börjar att splittras upp mer och mer, men man får vara glad för dem man träffar istället för att vara ledsen över dem man nästan aldrig få träffa längre. Plus att det då också faktiskt blir en hel del nya ansikten, vilket såklart är kul.

Fick massor av boost för både artikeln på nätet och för inslagen på tvärsnytt. Och istället för att alltid halka in på det väldigt vanliga samtalsämnet jobb så pratades det massor och spel- och medberoendeproblematik, vilket bara det är en boost i sig. Sedan fick jag även lite ny energi för att komma igång med träningen igen, vilket verkligen behövdes efter den här "måttligt" tunga period som har varit. Bara det att fler och fler uppmärksammar och vänligt frågar vad som hänt med min träning känns skönt. Bara det att jag får en chans att prata om det när det faktiskt är jobbigt och inte går alls, istället bara när det går helt galet bra och utan några som helst problem känns befriande. Dessutom lättare att få precis det stöd jag behöver, när jag behöver det som allra mest.

Det är kärlek och omtanke när den är som störst.
I love my friends!

Separation

Eftersom jag är klar med min egen resa och mitt eget mående så är jag nu även redo med att lägga mina krafter på att hjälpa andra. Det jag pratar om är mitt arbete med att komma tillbaka efter ett medberoende. Jag känner mig inte arg längre utan ser det enbart som en enorm styrka, vilket faktiskt gör mig glad.

För två år sedan stod jag på ett seminarium i Stockholm och pratade för första gången om mitt medberoende offentligt och några månader senare gjorde jag det för andra gången på ett möte i Örebro. I höstas tog jag ytterligare ett steg och gick med i styrelsen för riksförbundet Spelkontroll och som en extra tvist så håller jag just nu att starta upp en lokalförening för Spelkontroll i Örebro. Helt ärligt så är det så galet roligt. Jag lär mig enormt mycket om mig själv och jag känner att jag på riktigt är på väg tillbaka där jag var innan jag rasade totalt i december 2009. Bara att kunna göra fler saker än en åt gången känns helt fantastiskt. Äntligen arbetar jag och pysslar med det jag älskar mest av allt, arbetar med ideellt arbete på riktigt. Enorm glädje rakt igenom.

Som grädde på moset blev jag intervjuad att Tvärsnytt för två veckor sedan. Jag har med andra ord gått från att prata om medberoende/spelberoende i det "slutna" rummet till att prata om det i media. Tänk att jag, den en gång så trasiga jag, idag är så stark att jag klarar det. Det är helt otroligt.

I och med allt som händer i mitt liv och med mig själv så är det även dags att ändra om lite i bloggen igen. Ja, igen. Det absolut största förändringen är att jag framöver kommer att separera mitt skrivande om medberoende och mitt skrivande om vad som händer i mitt liv just nu. Detta kommer med andra ord bli en mer allmän blogg om mig, även om jag fortfarande kommer att skriva om medberoende. Detta kommer dock att göras i en helt annan blogg som heter Bara En Gång Till. Där kommer ni att få läsa hela min historia från början till slut, hur jag tog mig ur och lyckades vända det till vad det är idag, om mitt arbete med Spelkontroll och jag kommer även ge stöttning till andra medberoendepersoner. Den bloggen kommer att starta upp nu i vår så håll koll på den framöver.

Det som redan finns här kommer att finnas här. Jag kommer med andra ord inte rensa bland inläggen. My past is still my past.

En dröm gick i uppfyllelse

Jag kom på häromdagen att jag glömt att berätta en sak. Som jag berättat tidigare så är en av mina absoluta idoler Mia Skäringer. Denna fantastiskt starka kvinna som på ett ogenerat sätt alltid förmår att på ett roande sätt berätta hur det egentligen är. Både med livet i allmänhet och hur livet som medberoende ter sig. Och jag fullkomligt älskar henne för det. Hon är definitivt ett riktigt bra ansikte utåt för medberoendepersoner.

För snart två veckor sedan, den 8:e mars för att vara lite mer exakt så var hon i Örebro med sin föreställning Avig Maria och jag var givetvis där och såg den. Biljetterna bokades redan i november, då jag och en kollega någon månad tidigare satt och sa att om hon kommer till Örebro så ska vi gå. Sedan bokningen har det varit en enda stor väntan och längtan.

Så kom dagen och hon var precis så bra som hon alltid är. Jag hade till en början lite svårt att ta in att personen som stod framför mig på scenen är den person som betytt så mycket för mig under hela min resa tillbaka. Nu när är i mål betyder hon minst lika mycket och hon har inte en aning. Helst ville jag bara springa fram, krama och tacka henne för att hon finns. Låta henne veta vad hon betyder för mig, men jag lät bli. Hade ju kunnat bli dålig stämning att avbryta föreställningen endast för det, så jag satt där och bara njöt, skrattade och förundrades över vilken kraftfull sångröst hon har utvecklat. Hennes underbara tolkning av Hallelujah fick mig att fullkomligt tappa hakan och det gick verkligen inte att hålla tillbaka tårarna.

Kan verkligen rekommendera att se hennes föreställning Avig Maria. Den är ett kap från början till slut och den är en fantastisk blandning av mammalivet, sociala spelregler, vardagsstressen och mingelfester. Oavsett vilken väg man valt att ta i sitt eget liv så finns det utrymme för alla att känna igen sig. Och vi kommer alla kunna dö lite snyggare efter det här.


------------------------------------

I övrigt är mitt liv fyllt med hockey och mer hockey. Kommer alltid in i någon slags feber när slutspelet är igång och det är inget undantag denna säsongen heller. Mitt kära Frölunda har hamnat i ett dumt måste-läge, vilket innebär att de måste vinna resterande matcher mot Luleå i kvarten för att ta sig vidare till semin. Det går såklart, men det är då fan inget som helst drömläge och mina nerver är utanpå kroppen varje dag. Det får bara inte ta slut i kvarten denna säsongen också. Det får bara inte det. För jag vill fan inte bara dö snygg, utan även lycklig.

En dans på rosor och tistlar

Denna dag går till historien som den absolut bästa och värsta dagen på mycket länge. Den började och slutade hur bra som helst, men allt där emellan kan ta sig i arslet rent ut sagt.

Hade en dejt med SVT på förmiddagen, vilket resulterade i en intervju om spel/medberoende och föreningen som håller på att startas upp i Örebro. Galet kul och det gick verkligen helt fantastiskt bra. Grym kontakt på redaktionen och grym reporter som var på plats. De var både kunniga, intresserade och väldigt tillmötesgående. Vi stod till och med och pratade en stund efteråt och delade en hel del reflektioner kring spel och beting.

Sedan bar det iväg till jobbet och ett fantastiskt möte med min coach som hjälper mig i mitt ledarskap. Fullkomligt älskar henne då hon hela tiden utmanar mig i mina tankar och hon tar verkligen fram det bästa i mig. Därefter följde fem timmars kaos.

Ingenting gick som planen och jag fick verkligen ingenting gjort. Fanns till och med en liten stund där jag kände att jag bara hade lust och stänga in mig i ett rum och skrika lungorna ur mig. Fy fan, rent ut sagt. Och det värsta är att allt det jag inte lyckades göra idag måste jag göra imorgon och på fredag. Jag bara lust att skjuta mig själv långsamt i knävecken för det känns som ett helt jävla omöjligt projekt. Just nu i alla fall. Med lite sömn så kanske jag lyckas sätta på mig superwoman-dräkten imorgon och köra på tills jag är klar för att sedan landa lite halvdöd hemma på fredag. Det är min plan...kör tills du stupar.

Här kan man tro att dagen slutade, men det gjorde den inte. Min grupp är nämligen helt fantastisk och har hela denna veckan överträffat sig själva, så även idag. Så när dagen var slut gick jag ändå hem med ett stort leende på läpparna (om än med lite ont i magen), stolt över deras insats för tredje dagen i rad. De flyttat berg just nu.

Så imorgon följer jag deras exempel och ger mig på mitt jävla berg.
Och fan ta det om det inte flyttar på sig.

Mr. Grey är starkt medberoende

Jag är lite jävla trött på att höra alla åsikter om att Mr. Grey är ett sexistiskt, kvinnoförnedrande,
kontrollfreak till monster som förföljer och våldtar fröken Steele. Så. Jag tänkte ge er ett helt annat jävla perspektiv som ni kan få suga på ett tag.

Låt oss först bara vara överens om två saker.

Nej, fifty shades of Grey är absolut ingen vacker kärlekssaga.
Nej, Christian Grey är ingen drömman på något sätt.

Saken är dock den är både Christian Grey och Anastasia Steele har båda haft en destruktiv uppväxt. Ana med en mor som byter män som andra byter strumpor. Hon har tvingats leva med dessa män vare sig hon tyckt om dem eller inte och oavsett om de har varit snälla mot henne eller inte. Hennes mor har gett henne en väldigt trasig bild av vad en äkta relation är och vad äkta kärlek är. Det är inte konstigt att hon känner sig både osäker kring kärlek och obekväm med relationer med män. Hon vet inte vad det är och förvirrar sig i det som Christian ger henne och tror att det är kärlek. Och hennes relation till sin egen mor kan mycket väl liknas vid ett medberoende.

Christian Grey är ett svin. Ja, det är han.
Men. Vi får inte glömma att han själv säger att han är körd på grund av sin uppväxt. Och de som har läst böckerna och sett den första filmen ordentligt vet att den här herren är uppvuxen med en mor som är narkoman och prostituerad. Har man läst alla böckerna så vet man även att hans första fyra år i livet handlade om att överleva tillsammans med henne. Han var ett barn. Ett barn. Han fick mer eller mindre ta hand om sig själv och se på när hon brydde sig mer om sitt missbruk än om honom. Detta barn fick dessutom sitta i den där äckliga lägenheten tillsammans med sin döda mor ett bra tag innan någon upptäckte att hon faktiskt var död.

Hade detta varit en verklig händelse så hade det varit ett fruktansvärt trauma, viket jag också tycker att det framgår klart och tydligt även i den fiktiva historien att det är. Annars hade han inte betett sig som han gör. Detta trauma kallas för medberoende. Medberoende till en narkoman.

Medberoendepersoner uppvisar ett starkt kontrollbehov gällande allt. Precis allt i livet. Och är det något Mr. Grey har så är det ett sjuhelvetes kontrollbehov, både vad gäller honom själv, sin karriär och i hans relation till kvinnor. Som medberoendeperson så behöver man det för att överleva eller åtminstone kunna fungera något normalt som människa om man inte får hjälp. Christian Grey har uppenbarligen inte fått någon som helst hjälp alls att bearbeta det han har varit med om. Annars hade han inte pysslat med det han faktiskt gör som en hämnd för vad hans mor utsatt han för.

Det är inte på något sätt en ursäkt. Karln är numera en vuxen människa som borde ta tag i sina problem istället för att utsätta andra för samma typ av smärta. Dock är det en förklaring till hans beteende.

Medberoende personer vill också ta hand om andra personer. De dövar sin skam och skuld i att låta alla andras mående gå före sitt eget. Detta är ganska tydligt inslag hos de båda. Anastasia vill rädda Christian från hans trasiga uppväxt och Christian kommer farandes så fort Anastasia inte verkar må bra eller när hon uttryckligen berättar för honom att hon önskar att han vore där hon är. Kom även ihåg att han faktiskt sover tillsammans med henne väldigt många gånger fastän han säger att han inte klarar av det. Han känner sig med andra ord trygg med henne och det både skrämmer och förändrar honom som människa.

Jag skulle även kunna skruva hela Mr. Greys person ett varv till och påstå att han själv har ett missbruk i sitt utövande av BDSM. Det är faktiskt inte alls ovanligt att personer med medberoende själva hamnar ett missbruk. Ur det perspektivet har vi en helt annan situation. Christian som missbrukare och Anastasia som väldigt snabbt faller in i ett medberoende till honom. Klassisk scen med en trasig man och en kvinna som vill läka.

Och sist, men inte minst så tycker jag också att man bör ha i bakhuvudet att det enda svinet i denna fiktiva berättelse inte bara är Christian Grey och hans beteende mot Anastasia Steele. Hans biologiska mor är också ett jävla svin. Ja. precis. En kvinna minsann. Denna kvinna som har utsatt en pojke för misshandel och tortyr i fyra jävla år.

Film om medberoende

Tips på två filmer om medberoende. Den ena lite mer känd än den andra, men båda är helt fantastiskt bra.

Den första är When a man loves a woman.



Den andra är When love is not enough.



Nu handlar båda dessa filmer om alkohol, men det spelar egentligen ingen roll vilket missbruket är. Medberoende handlar mer känslorna som skapas inombords. Skulden och skammen man bär på. Skälet till att jag valde just de här filmerna är för att de skildrar olika parter i medberoendet. Mannen, kvinnan och barnet... Ja, ni fattar.

Se dem!

Jag går med rak rygg

Jo, det var ju ett möte i Örebro för nästan två veckor sedan, där jag pratade om medberoende och hemsidan, som jag glömt att berätta om.

Det gick kanon. Känns fortfarande konstigt och något obekvämt att stå inför en massa människor och prata om hur jag har haft det och hur jag mådde. Jag är alltid jätterädd för att de ska döma mig eller titta på mig som om jag vore naiv och blåst, men samtidigt är det så otroligt befriande. Precis som första gången, i Stockholm, så gick jag ut därifrån rakryggad och med en känsla av stolthet. Dels för att jag vågar och dels för att jag vet att det arbete jag vill göra kan hjälpa andra som är i den situation jag var i.

På något sätt ger det mig en sådan kick. Som om jag får tillbaka all energi som jag gick miste om då när jag mådde som allra sämst. Bara en sådan sak som det stöd jag får av mina vänner i det jag gör är så fantastiskt att jag ibland kan sakna ord, men jag har det fan bra alltså. Med vänner av guld som stöttar mig och finns där för mig. Tänk om jag visste att mitt val att slå mig ner i Örebro kunde bli så bra. Trots att jag bar på skiten för mig själv alldeles för länge så hade jag inte kunnat göra ett bättre val. För när det väl brast fick jag det bästa stöd man någonsin kan önska sig och det byggde starka broar i vänskapen med dem jag lärt känna här. Och nu när jag bygger min väg för att ge tillbaka till andra så finns de fortfarande där och gör mig stark.

Mitt val att göra livet bättre för andra skulle aldrig kunna kännas så självklart utan dem. Min vänner som är mina stöttepelare för att göra det jag tror på. Det som jag brinner för och gör mig ännu starkare och mer stolt som människa.

Energin bara sprudlar

Fast inte just idag kanske. Jag fick för mig att dricka alkohol igår. Tanken var att bara ta något glas vin, men den idén sket sig ganska så ordentligt. Istället blev det en helkväll med arbetskollegorna i min gamla grupp. Det var kul som fan, men inte lika kul idag när man hade en hel del att göra. Ibland får man dock lära sig att bita i det sura äpplet och göra det bästa av situationen.

Det har inte gått fort idag, men jag har fått gjort det jag skulle och är nöjd med det. I morgon väntar intressanta möten och ännu en presentation av hemsidan som kommer att bli startskottet för ett samarbete. Denna gång i Örebro. Det känns som att saker och ting börjar ta fart i det jag faktiskt vill vara med och påverka och göra skillnad i.

Sedan är jag så stolt över mig själv för att kroppen orkar och vill. Tänk vilken skillnad det börjar bli i resan att bygga upp mig själv. Mina mål har ändrats på de här åren, men engagemanget är fortfarande detsamma och det känns så otroligt skönt. Jag är så lyckligt lottad som har en kropp som vill vara med på det mitt hjärta säger. Att den vill och orkar så mycket som jag vill i huvudet.

Imorgon har jag bara en massa positiva förväntningar. Är övertygad om att det här kommer kunna bli hur bra som helst. Imorgon tar jag med storm, för nu jävlar kör vi!

För övrigt gillar jag att vara precis lika hemlighetsfull som vanligt, men håll ut. Tids nog så kommer jag att berätta allt. Så det så!

Borde jag ha förstått?

Igår när jag gick igenom en massa lådor så hittade jag en hel hög foton från den första sommaren när jag hade träffat fd sambon. Vi såg så lyckliga ut, så galet nykära. Så tittade jag en gång till på korten endast för att se om det fanns några på barnen som jag ville spara.

Och så slog det mig plötsligt. På varje kort så fanns det alltid kortlek eller någon form av vinstspel med. Vid köksbordet, på stranden, på campingen och på Liseberg. Det fanns där från början, så synligt. Jag visste ju att han spelade poker med sina polare ibland för en liten insats varje gång, men jag har aldrig tänkt på att det faktiskt fanns i en större skala hela tiden. Från början.

Kärleken kan tydligen göra en blind för saker man inte verkar vilja se. Det som alla andra ser. När jag satt där igår och tittade på korten så började jag fundera på om jag inte borde förstått? Var jag verkligen så blind för sanningen redan från början eller handlade min blindhet om att jag inte tänkte så?

Jag får sådana stunder ibland. När frågorna kring det som varit blir många. Då när jag försöker förstå varför det blev som det blev, men jag kanske måste sluta döma mig själv så hårt och istället bara inse att jag är en erfarenhet rikare på grund av mina egna val?

Vill även passa på att önska er alla en riktigt fin nationaldag!
Ta hand om varandra.

Med en armlängds avstånd

Jag beundrar verkligen människor som vågar ställa frågor till mig om den tiden jag var medberoende och om det som hände efter att jag lämnade honom. Väldigt många utgår ifrån att jag inte vill eller mår dåligt av att prata om det. Största anledningen är såklart för att jag själv dolde det för alla till en början. Eller snarare. Jag bar runt på min hemlighet och mådde skitdåligt till den dag det brast och det inte längre gick att dölja.

I fredags var jag ute och åt mat och spelade bowling med en fantastisk vän som jag fått äran att lära känna. På vägen hem kom vi in på en del djupa samtal och då kom den tiden upp och vi började prata om det. Jag tror jag att alla runt omkring mig här i Örebro faktiskt vet, men så är det inte. Mest har jag nog pratat om ströhändelser eller enbart hur det var att leva med en man med spelberoende. Nu fick vi verkligen tid att prata om hur det var att lämna honom.

Ibland kan jag komma på mig själv med att jag fortfarande förvånas av att andra människor ser så chockade ut när jag berättar om sommaren efter att jag lämnade honom. Om hur jag hade det och hur han betedde sig. Sedan inser jag att till och med jag, idag, knappt kan förstå hur en människa orkar ha det så. Den tiden känns så länge sedan, som om den tillhör ett annat liv än det jag har idag. Jag har definitivt inte glömt, för det kommer jag aldrig att göra. Däremot har jag antagligen fått väldigt mycket distans till den perioden i mitt liv och det känns otroligt skönt.

Men jag kommer aldrig sluta prata om det.
Aldrig någonsin!

Vad kärlek är

Du tog min hand och sa:
Jag ska visa dig vad kärlek är.

Du ledde mig längst vägen. En vacker stig med underbara ängar på båda sidor. Med det ljuvligt doftande gräset, de vackraste blommor man kan tänka sig och överallt livfulla små fjärilar. Det fanns ingen annan plats på jorden jag kunde tänka mig att hellre vilja vara.

Där ängarna tog slut möttes vi av skogen med vackert grönskande träd. Några solstrålar trängde sig förbi trädens täta kronor och gav liv och ljus. På avstånd såg vi en vackert skimrande bäck och runt omkring oss sjöng fåglarna sin allra finaste sång. Du log mot mig där vi gick hand i hand och jag kände mig så trygg.

Djupare in i skogen smalnade stigen av och allt runt omkring förändrades mer och mer. De vackra täta träden ersattes av höga snåriga buskar. Bäcken dog ut och fåglarna hördes inte längre. Buskarnas grenar rev i ansiktet och solens strålar försvann bakom molnen. Du frågade om jag litade på dig och jag nickade tvekande.

När vi nådde det parti där stigen försvann och marken både blev gropig och stenig stannade jag och skakade på huvudet. Du tittade bedjande på mig och tog ett hårt tag om min handled. Jag bad dig om att vi skulle gå tillbaka, men du fortsatte framåt och det fanns inget annat val än att följa med.

Till sist möttes vi av dunklet och kylan. Vart vi än gick så fanns det inget som skyddade oss mot vinden som bet tag i våra kinder. Du skyndade på dina steg och jag försökte slita mig ur ditt grepp och efter ett långt tag lyckades jag och vände om, men du kom ifatt mig och tog mig tillbaka. Jag hade ju inte fått se vad kärlek är än.

Ett långt tag gick vi med kylan och tystnaden. Du gick bakom mig för att kunna försäkra dig om att jag inte skulle lämna dig, men där vi befann oss nu skulle jag aldrig våga. Rädslan för att inte hitta tillbaka var alldeles för stor. Det var mycket enklare att gå tillsammans med någon annan än att gå själv.

Så plötsligt ett stup. Jag tvärstannade och tittade rakt ner i avgrunden. Du frågade varför jag stannat och manade mig framåt. Min puls gick upp av skräcken och jag försökte stå emot dina knuffar. Dina ögon var svarta och det fanns inget leende kvar. Det var då jag insåg att det var över. Den här striden skulle jag aldrig ha kraften att vinna.

När någon frågade vad som hänt sa du:
Jag visade henne vad kärlek är, men hon tappade balansen och föll.

Kanske var det inte helt osanning för visst föll jag.
Men inte för att jag ville dö, utan för att jag ville leva.

Glashuset och jag

Ett program av få som jag slaviskt följer är Livet blir bättre. En programserie om svenska, kända personer som berättar om motgångar och hur de gjorde för att vända dem till styrka. Denna veckan var det om Camilla Henemark och jag kan helt ärligt säga att jag vet ganska lite om henne. Army of lovers är typ det enda som kommer upp i mitt huvud.

För mig har hon varit ganska obetydlig, då det mesta alltid har känts som att det handlar om yta och jag har ganska svårt att greppa personer som inte verkar ha något som helst djup i sig. Livet verkar vara en stor sandlåda och i den sitter personer som inte verkar bli berörda av någonting. Men jisses vad jag hade uppfattat henne fel. Eller jag kanske ska säga att jag nu förstår bättre varför hur är som hon är.

Jag trodde verkligen inte att hennes historia skulle beröra mig speciellt mycket, men det gjorde den. Jag bölade ungefär lika mycket som jag brukar göra till det där programmet, det vill säga från början till slut. Värst var det när hon pratade om hur det är att leva med en massa mediciner på grund av psykisk ohälsa och vad skillnaden blir på ens känslor när det är dags att leva ett liv utan.

Det är som att leva i ett vakuum konstant och när man väl slutar med medicinen så är det ganska omtumlande med alla verkliga känslor som helt plötsligt finns i kroppen igen. När jag själv slutade med min medicin så var det som att få tillbaka livet på riktigt och jag insåg att de känslor jag fick kontakt med hade jag inte haft på flera, flera år. Inte ens innan jag började med medicinen. Mitt vakuum började någon gång under 2006 och slutade 2012.

Sex år är en väldigt lång tid att leva i ett sådant tillstånd och det blir extremt konstigt när man då plötsligt börjar att känner igen. Nu har det för min del gått relativt bra, då nedtrappningen var ganska lång och jag inser i efterhand att det antagligen fanns en anledning till det. För att det inte skulle bli en ytterligare krasch.

Jag har på min resa lärt mig vad som är viktigt för mig och hur jag är som person, vilket har varit en fantastisk upptäckt. Antagligen har jag fortfarande en hel del att lära mig om mig själv, men jag har dock kommit en bra bit på vägen. Jag väljer bort saker och personer som inte tillför mig någonting på ett helt annat sätt än vad jag gjorde förut. Och jag inser att jag nog ibland kan uppfattas som kall, oberörd och med en avsaknad av djup. Med andra ord finns det nog en liten Henemark i mig och hon tänker inte låta sig knäckas av personer som bara har en åsikt utan att ta reda på hur det egentligen ligger till.

Vill man se programmet med Camilla Henemark så går det att se här.

Få hjälp med ditt spelberoende

En liten länklista dit man kan vända sig om man behöver vård, stöd och råd som spelberoende. Funkar även alldeles utmärkt om man är medberoende och behöver hjälp och råd också. Klicka på länkarna för att komma till respektive hemsida.

Game over
Ett behandlingshem i Linköping som riktar sig till beroendepersoner från 18 år och uppåt.

Kolmårdens behandlingshem
Ett behandlingshem som riktar sig till beroendepersoner, anhöriga och företag.

Spelberoendes riksförbund
Hit kan man vända sig om man söker hjälp eller bara vill ha information om spelberoende.

Theory in action
Vänder sig till datorspelsmissbrukare och deras anhöriga.

Riksförbundet spelkontroll (Länk till deras facebook-sida)
Vänder sig främst till unga vuxna med spelmissbruk som behöver stöd och hjälp.

Stödlinjen
För råd och stöd till både spelare och anhöriga.


Tänk på att det är alltid bättre att ta kontakt en gång för mycket än en gång för lite.

Två gånger Mia är ett bra recept

Det finns två personer som jag ser upp till lite extra. Båda två heter Mia. Den ena med Törnblom på slutet och den andra med Skäringer. Fantastiska kvinnor som verkligen kan konsten att nå fram med viktiga budskap i en blandning av allvar och humor. Och, de vet ju faktiskt vad de pratar om då de pratar utifrån egna erfarenheter. Törnblom har levt med ett missbruk och Skäringer har levt med ett medberoende.

Törnbloms böcker om självkänsla kom jag i kontakt med under den tiden jag fortfarande var tillsammans med min fd sambo. Det var vår parterapeut som hintade om de böckerna när hon började förstå vad våra problem egentligen grundade sig i. Några månader senare köpte jag den första och jag tror att jag grät mig igenom hela boken med alla övningar för jag insåg själv vad det var som gjorde att jag mådde så dåligt.

Speciellt en övning gjorde enorma intryck på mig. Den gick ut på att jag skulle fundera över situationer eller personer som fick mig att må dåligt respektive bra och sedan skriva ner dessa och titta på dem en och en. Och herregud vad jag insåg att den situation jag då levde i inte fick mig att må bra. Eller snarare, jag såg inte att sambons direkta missbruk och mitt förnekande var den bidragande orsaken, utan snarare saker som var resultatet av det. Jag tror att det var efter den övningen som jag förstod att jag behövde ta mig ur, men jag visste inte hur jag skulle göra eller om jag skulle våga.

Att våga ta sig ur skulle vara lika med ett misslyckande och jag var verkligen mina prestationer då. Hur skulle jag som var ett stort misslyckande kunna se mig själv i spegeln? När jag väl lämnade, just när den där berömda droppen föll ner i bägaren som fick den att rinna över, så var det som att jag fick luft igen. Någon månad senare var jag tillbaka för att hämta mina saker och då lämnade jag kvar Törnbloms bok. Jag la din på köksbänken för att jag tänkte att han skulle behöva läsa den för att våga ta sig ur sitt missbruk. Lite lustigt att jag tänkte så eftersom jag inte någon gång under tiden vi var tillsammans kunde påverka honom.

Jag har verkligen haft stor hjälp av Törnbloms böcker och övningar i dem är fantastiska. En del av dem använder jag idag, som till exempel att säga bra saker till mig själv i spegeln. Otroligt obekvämt och pinsamt i början, men man kommer faktiskt in i det efter ett tag.





Sedan har vi Skäringer som jag fick upp ögonen för för något år sedan just för att hon öppet pratar om allt det där som jag skämdes för att prata om för några år sedan. Bara det att hon pratar om skammen att prata om det är väldigt befriande. Jag kan känna igen mig så otroligt mycket i det hon pratar om och jag kan se tillbaka på den tiden med en insikt att jag blev inte perfekt i och med det, men det funkar ändå. När jag möts av motgångar i livet så kan jag välja att gå samma väg in i självföraktet eller så kan jag välja att hålla ihop mig själv även om det kommer att göra lite ont i själen.

Det är verkligen inte lätt att hitta sin plats i en värld där det förväntas att man ska vara perfekt och är man då inte perfekt från början så blir det en snårig väg för en ganska lång tid. Dock kommer man till en punkt i livet när man inte längre orkar att slå sig fram, utan istället bara sätter sig på en sten och inser att det blir fan inte bättre än så här när man bär på ärr och det får andra helt enkelt bara acceptera. Och jag själv måste acceptera och inse att jag duger trots mina ärr. De visar bara att jag har en historia och att jag har en hel massa livserfarenhet som jag kommer att ha stor nytta av resten av livet.

Någon gång måste alla sluta stäva efter det där falska perfekta som ändå inte finns och istället utveckla oss själva utifrån innehållet i våra ryggsäckar. Det är då vi kan nå oanade höjder och se på oss själva och vara nöjda med var vi är hur hur vi är. För att nå dit måste vi acceptera det som varit, våga leva våra liv framåt och inte vara rädda för att det kan göra lite ont ibland.





Det är för övrigt ganska lustigt att de heter just Mia eftersom det en gång i tiden var just en person vid namn Mia som fick mig att se ner på mig själv otroligt mycket. Bara jag tänkte på hennes namn så fick jag rysningar i hela kroppen. Idag gör sig namnet istället väldigt bra för min själ.

Vi gjorde det och vi gjorde det så bra!

Hemsidan som ska fungera som ett stöd för medberoendepersoner är uppe sedan ett tag tillbaka och det känns helt fantastiskt bra. Fortfarande en hel del småfix som behöver göras och en del saker som saknas, men sådan får komma i efterhand. Jag njuter just nu av stunden att den finns uppe. Mitt lilla frö som jag planterade för ett år sedan har nu börjat växa sakta, men säkert. Den kommer dessutom bli så fantastiskt fin att jag bara ler när jag ser den.

Seminariet i Stockholm, för snart två veckor sedan, med mitt och Annies tal blev det stora startskottet. Jisses, vilken bra respons vi fick direkt efter. Det var hur många som helst som kom och berömde oss för vårat initiativ. Helt fantastiskt! Alla dagar med allt slit gav så mycket glädje att det nästan var svårt att ta in.

Direkt efter seminariet åkte vi till hotellet och tvärdäckade några timmar. Totalt välbehövligt kan jag lova även om jag lätt skulle kunna göra om det här hur många gånger som helst. Sådan sjukt härlig boost och en viktig punkt för alla de personer som lever i ett medberoende.

Jag kommer aldrig länka till hemsidan härifrån då jag tänkt att hålla mig så anonym som möjligt där. Dels för min egen skull och dels för dem som står mig nära. Jag är inte speciellt anonym på denna bloggen även om jag aldrig skriver ut mitt namn, men det finns en hel del namn och diverse bilder som lätt kan kopplas samman med vem jag är. Däremot går det, precis som innan, jättebra att höra av sig till mig vad det än gäller. Vill man göra det så finns min mailadress under fliken kontakt.

Sist, men inte minst så vill jag tacka de personer som hjälpt till att skapa allt som har med hemsidan att göra. Utan er hade det tagit så mycket längre tid och den hade inte ens i närheten alls blivit lika fin.
Tack, tack, tack, tack!

Tro inte att du är någon

Tänk rätt, gör rätt.
Stå rakt, fortsätt le.
Vänd om, kom tillbaka.
Säg inget, andas inte.
Sitt ner, stå upp.
Lyssna noga, rör inte.
Kom närmre, försvinn.
Gör om, gör bättre.
Du kommer aldrig någonsin förstå mig.

Du gör fel.
Du är korkad.
Du säger fel.
Du är sjuk.
Du är ful.
Du är i vägen.
Va bara helt perfekt för helvete.

Bygger med stenar

Har ni hört talas om tjejen som skrev så mycket att fingrarna höll på att trilla av?

Inte jag heller, men jag börjar snart tro att det kan bli jag som blir hon. Med en vecka kvar tills det bär av till Stockholm så är det massor som ska hinna bli klart. Talet, allt text som ska upp på den snart klara hemsidan och inlägg till min serie om medberoende. Talet är ingen jätteprocess längre och serien är det kanske egentligen ingen jättepress på även om det är skönt att ligga några steg före den ska publiceras bit för bit. Däremot texten till hemsidan. Jisses! Jag sliter snart av mitt hår.

Lugna puckar tänkte jag för några veckor sedan. Ett långt samtal med Annie så är vi i hamn. Nej, du. Det slutade med att vi delade upp arbetet efter att vi typ hade svårt med att bara få ner vad det ska stå på den första sidan man kommer till. Och det är dessutom mer text man ska få ner än vad man tror. Bara att formulera sig så att det inte låter som att man är fem år är en konst. Det är en sak att skriva här för här kan jag verkligen bara vara jag, men hemsidan handlar lite mer om professionalism. Sedan kan jag ha lite väl höga krav på min egen perfektion när det kommer till det skrivna ordet. Bara det blir perfekt så kan jag faktiskt leva med att vara tjejen som fick fingrarna att trilla av på grund av för mycket skrivande.

En vecka kvar.
Tror fortfarande inte att jag fattar vad det är jag ska göra och kommer antagligen inte fatta förrän jag verkligen står där. Om jag ens fattar då. Just nu är jag så uppe i det som ska göras inför och när jag kommer att vara där på seminariet så kommer jag vara så målmedveten för jag vet att jag inte kommer att göra det endast för mig. Egentligen inte alls för mig själv eftersom jag inte är mitt i ett medberoende längre, men jag gör det för alla de som behöver hjälp idag och för de som kommer att behöva hjälp i framtiden.

Åh, det är så fantastiskt! Och jag verkligen älskar förarbetet även om det innebär lite tandgnissel från och till. Det är ändå bara kortvarigt. Frukten som kommer ur det kommer att vara helt underbart god och den smaken kommer att vara länge. Fram till dess kan inget stoppa vår framfart mot målet. Det som är början på något helt grymt.

Ett skenande tåg

Spelbolagen har redan maximalt utnyttjat sin reklam för att rikta sig mot män. Det finns inte mycket mer att hämta inom denna grupp längre. Med det så har de sedan en tid tillbaka valt att istället fokuserat på reklam riktad mot kvinnor för att där vinna ny mark. En taktik som verkligen fått genomslagskraft. Konsekvensen har så klart blivit att allt fler kvinnor faller in i spelberoende och söker i allt större utsträckning idag, mot tidigare, hjälp för detta. Spelberoendet som är ett stort folkhälsoproblem har därmed blivit ett skenande tåg rakt mot en katastrof. Detta skriver Göteborgs-Posten om idag.

Och jag...

Jag får bara ont i magen. Det är redan tillräckligt svårt idag att få vård som beroendeperson. Sedan. På de som utvecklar ett spelberoende eller missbruk ska det även adderas ett stort antal personer som hamnar i ett medberoende, som är ännu svårare att få vård för. Vem ska rädda alla dessa människor från ett fördärv?

Det är verkligen dags för politikerna att ta av sig skygglapparna och börja inse att de måste finna en lösning för att få stopp på det där tåget innan det är alldeles försent.