I fredags var jag ute och åt mat och spelade bowling med en fantastisk vän som jag fått äran att lära känna. På vägen hem kom vi in på en del djupa samtal och då kom den tiden upp och vi började prata om det. Jag tror jag att alla runt omkring mig här i Örebro faktiskt vet, men så är det inte. Mest har jag nog pratat om ströhändelser eller enbart hur det var att leva med en man med spelberoende. Nu fick vi verkligen tid att prata om hur det var att lämna honom.
Ibland kan jag komma på mig själv med att jag fortfarande förvånas av att andra människor ser så chockade ut när jag berättar om sommaren efter att jag lämnade honom. Om hur jag hade det och hur han betedde sig. Sedan inser jag att till och med jag, idag, knappt kan förstå hur en människa orkar ha det så. Den tiden känns så länge sedan, som om den tillhör ett annat liv än det jag har idag. Jag har definitivt inte glömt, för det kommer jag aldrig att göra. Däremot har jag antagligen fått väldigt mycket distans till den perioden i mitt liv och det känns otroligt skönt.
Men jag kommer aldrig sluta prata om det.
Aldrig någonsin!
1 kommentar:
Det ska du inte heller. Det är bra att du pratar om det. Det är ett viktigt ämne fast det kanske inte är det vanligaste beroendet men du hjälper kanske andra att ta sig igenom sina demoner och det vinner alla på. Om det ska kunna bli en bättre värld så måste vi alla hjälpa varandra. Tänk på det att det du gör faktiskt kan vara viktigt för någon annan och det gör du genom att aldrig sluta prata om det. Det gör vi för sällan i Sverige. Vi pratar för lite om svårigheter vi varit med om. Du är stark som vågar och som inte ber om ursäkt för den du är. Det borde finnas fler som du.
Skicka en kommentar