Tiden läker det här såret

En vecka har gått sedan solstrålen flyttade från Örebro och saknaden är precis lika stor som dagen hon flyttade, men stunderna med tårar blir kortare. Det är väl ändå för väl det.

Hela förra veckan hade jag velat ringa henne varje dag, men jag gav mig fan på att inte göra det för att få vardagen att vara precis som den alltid har varit. Bortsett från att jag haft semester och inte jobbat. Känner att jag behövt att inte ringa för att visa för mig själv att det kommer inte bli någon större skillnaden och jag klarar mig galant. Dels även för att hon ska få tid att känna sig bekväm med flytten, att hon inte valt fel.

Hon verkar ju dessutom må alldeles fint. Nästan bli för fint, för att vara mitt vanliga bittra jag. Fast det är ju såklart bra att hon mår bra och känner att hon gjort rätt. Hade det inte varit så så hade det varit dödande för hjärtat. Så jag mår bra av att hon mår bra där hon är.

Imorgon är det dock dags att åka till jobbet efter semester och första dagen utan Annie. Får se hur det känns och går för hjärtat. Hoppas jag slipper frågan om hur det känns utan henne allt för många gånger. Helst skulle jag nog vilja slippa den helt, men känner jag mina kära kollegor rätt så lär den komma. Antagligen endast för att de faktiskt genuint bryr sig, men jag är mest rädd för att det ska kännas tungt för hjärtat att hela tiden bli påmind. För det är klart mycket lättare att hantera det hela när jag slipper tänka på det.

Bearbetning är inget jag sysslar med, som ni kanske märker. Sådan gör jag bara när ingen ser mig, aldrig offentligt. Borde kanske bearbeta med att bearbeta saker fast inte just nu. Behöver först och främst ta en dag i taget just nu. Och ja, jag vet att det låter som människan har dött, vilket hon långt ifrån har gjort. Snarare vaknat till liv igen, men för mig har den här flytten påverkat mig mer än vad jag vågar erkänna för mig själv. Och jag är ju en tragisk människa som alltid måste visa mig stark jämt fast jag inte alls behöver.

Aja.
Livet suger precis lika mycket som alltid.
There you have me.
Bitterfittan. ^^

Men jag lever och står på benen.
Så jag lär överleva det här också.
Det enda som behövs är tid.
Och det finns det massor av.