Det gick kanon. Känns fortfarande konstigt och något obekvämt att stå inför en massa människor och prata om hur jag har haft det och hur jag mådde. Jag är alltid jätterädd för att de ska döma mig eller titta på mig som om jag vore naiv och blåst, men samtidigt är det så otroligt befriande. Precis som första gången, i Stockholm, så gick jag ut därifrån rakryggad och med en känsla av stolthet. Dels för att jag vågar och dels för att jag vet att det arbete jag vill göra kan hjälpa andra som är i den situation jag var i.
På något sätt ger det mig en sådan kick. Som om jag får tillbaka all energi som jag gick miste om då när jag mådde som allra sämst. Bara en sådan sak som det stöd jag får av mina vänner i det jag gör är så fantastiskt att jag ibland kan sakna ord, men jag har det fan bra alltså. Med vänner av guld som stöttar mig och finns där för mig. Tänk om jag visste att mitt val att slå mig ner i Örebro kunde bli så bra. Trots att jag bar på skiten för mig själv alldeles för länge så hade jag inte kunnat göra ett bättre val. För när det väl brast fick jag det bästa stöd man någonsin kan önska sig och det byggde starka broar i vänskapen med dem jag lärt känna här. Och nu när jag bygger min väg för att ge tillbaka till andra så finns de fortfarande där och gör mig stark.
Mitt val att göra livet bättre för andra skulle aldrig kunna kännas så självklart utan dem. Min vänner som är mina stöttepelare för att göra det jag tror på. Det som jag brinner för och gör mig ännu starkare och mer stolt som människa.
1 kommentar:
Det låter så härligt när du skriver på det där sättet. Det där är verkligen den du är. Den starka modiga tjejen som du alltid har varit. Det är skönt att du är den du alltid har varit fastän du varit med om saker som lika gärna hade kunnat bryta ner dig. :-)
Skicka en kommentar