Han lovade alltid

När min biologiska farfars begravning fällde jag inte en tår. Inte heller innan eller efter. Jag har till och från haft väldigt dåligt samvete för det i och med att jag inte visade någon som helst annan känsla heller. Istället har jag inte visat något eller känt något. Däremot önskar jag att jag hade kunnat göra det.

Skälet är ganska simpelt. Jag grät mina tårar och gjorde utlopp för mina besvikelse för länge sedan. Varje gång han inte dök upp för att fira min födelsedag fastän han sagt att han skulle komma. De gånger jag ringt honom för att bara prata och han inte hade "tid" och avslutade samtalet. När jag stått utanför hans dörr och ringt på och han inte öppnade fastän jag såg att han var hemma. Och sista gången när han lovade dyrt och heligt att komma när jag konfirmerade mig, men inte dök upp och inte svarade när jag försökte nå honom. Efter det slutade jag ringa honom.

Han betydde otroligt mycket för mig. Antagligen mycket mer än vad han kunde ana eftersom min biologiska far dog när jag var nästan fyra månader gammal. Han var den som jag kunde se min egna far i. Det enda jag hade kvar av det som en gång var min far. I mitt hjärta var han allt och jag älskade honom oavsett hur han var, men han slet den kärleken ifrån mig för att ge utrymme för sina egna intressen.

Varje gång han svek mig tröstade mina andra släktingar mig. De visste varför, men valde att inte säga det till mig. Istället försökte de skydda mig genom att ge mig en massa konstiga anledningar och när jag ställde motfrågor upplevde jag det som att de antingen viftade bort mina frågor eller började prata om något helt annat. Till och med vid begravningsceremonin ursäktades hans beteende när jag sa hur jag kände inför att han var död. Då hette det bara att hans dåvarande fru satt käppar i hjulet för att han inte skulle kunna träffa mig. Den var ny för mig, men jag var vuxen då så jag vet vad den egentliga anledningen till hans beteende hela tiden hade handlat om.

Han brydde sig mer om spritflaskan än om mig och han var inte rakryggad nog för att stå upp för den relationen. Istället skyggade han undan. Innerst inne visste han nog att han sårade mig och antagligen gjorde det ont i honom också över att det var som det var. Han hade nog önskat att allt varit på ett annat sätt, men handbojan som fanns mellan honom och flaskan hade någon slängt bort nyckeln till och han skämdes säkert för mycket för att ringa en smed.

Sedan finns det säkert en sanning i att hans dåvarande fru inte var speciellt godhjärtad, men jag hade önskat att något berättade sanningen för mig när jag var liten. Det hade inte förändrat så mycket och inte ens hjälpt mig det minsta, men det hade besparat mig all sorg över att han inte verkade bry sig om att jag fanns och jag hade kanske fått sörja honom när han faktiskt dog och inte flera år tidigare.

För mig finns det bara en fråga kvar som jag aldrig kommer få svar på och den har jag haft sedan min konfirmation.
Varför övergav du mig?