"Jag har fällt så många tårar för honom genom åren att jag inte vet om jag har några kvar nu när han dött."
Känslan man känner hela tiden och jag hade nog inte kunnat säga det bättre själv. Mentalt förbereder man sig som anhörig hela tiden. Förbereder sig för det där hemska samtalet ska komma. Rösten som ska säga att de tagits ifrån en.
År ut och år in går man och vankar av och an. Tårarna och tankarna sköljer över en hela tiden och när samtalet till sist kommer finns bara tomheten kvar. Allt blir tyst. Inga tårar, ingenting. Bara tomhet och ett hjärta som vrider sig i förtvivlan för att tiden inte går att dra tillbaka.
Just nu är jag på väg ner till Göteborg. Ett galet försenat tåg. Jag ska njuta av dagarna och jag ska få träffa Coffe efter att hans kusin dött. Och fan vad jag ska krama honom och säga hur mycket jag älskar honom och hur glad jag är över att han tog sig ur missbruket levande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar