Tre år sedan.
Jag och Sanna satt varje natt och pluggade på högskolecentrum. Varje natt körde hon mig hem. En och en halv mil därifrån. Varje gång lyssnande på denna låt. Alltid samma känsla. En oro för vad som skulle hända när jag kom hem.
När hon körde in på parkeringen var ångesten och rädslan så stark att jag inte kunde förmå mig att gå in. Jag ville inte att hon skulle köra därifrån. Lämna mig ensam kvar med en man jag inte visste var kapabel till. Han var ju inte den man jag trodde, så vem var han egentligen?
Det slutade nästan alltid på samma sätt. Hon körde därifrån med mig fortfarande kvar i bilen. Jag sov hemma hos henne och jag lånade hennes kläder. Allt för att slippa gå in i den lägenhet som inte längre kändes som mitt hem.
Idag, tre år senare.
Känslan när jag hör låten sitter så hårt etsad inom mig att magen krampar. Känner fortfarande hur tårarna bränner och vill fram. Ganska motsägelsefullt ändå med tanke på vad låten egentligen handlar om. För mig kommer den dock alltid handla om ångest och rädsla för den man jag en gång, för länge sedan, var upp över öronen förälskad i.
Idag begraver jag den känslan.
Ångesten och rädslan i hela denna historia är min största fiende. Och jag är trött på min fiende, som jag hållit i handen i tre år. Istället tänker jag slå tillbaka när den träffar mig som hårdast och jag tänker slå tills dess att känslan dör.
...för alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar