Det här kommer antagligen bli jordens snurrigaste inlägg, men jag kan inte sova på grund av tankar som bara spinner runt i mitt huvud. Tankar som byggts på under de senaste dagarna och jag måste bara få ur mig dem. Släppa ut skiten utan att jag egentligen har bearbetat det ett dugg, men saken är den att de börjar äta upp mig inombords och jag vet i ärlighetens namn inte heller vad jag ska göra, hur jag ska känna eller vad jag ska tycka. Jag vet knappt ens hur jag ska börja eller formulera mig.
Jag ska göra ett försök så...
Here we go.
Eftersom jag är lite halvkass på att hälsa på mina vänner som är utspridda lite här och var runt om i landet så ser jag min semester som en möjlighet att faktiskt hälsa på så många som möjligt, vilket jag även valt att göra det här året. De två största stoppen skulle bli Stockholm och Göteborg, men så blev det tyvärr inte, vilket jag även kände på mig redan innan.
Stockholm var som vanligt helt fantastiskt. Sju underbara dagar tillsammans med otroligt fina vänner och miljöer. Det är inte helt konstigt att jag faktiskt var på väg att flytta dit för sju år sedan. Staden ger mig så mycket mersmak att jag har svårt att slita mig. Hade det inte varit för att jag bokat tågbiljett därifrån innan jag kom dit så hade jag nog kunnat stanna några dagar till.
Stoppet efter Stockholm var Göteborg och redan dagen innan jag skulle ta mig dit kom en känsla av olust, vilket inte har varit en helt ovanlig känsla den senaste tiden och jag vet precis varför den infinner sig, även om jag har lite svårt för att faktiskt erkänna det för mig själv. Jag tänker alltid att det blir nog annorlunda den här gången, men det slutar alltid med att jag vill därifrån.
Skälet är att jag sedan en tid har börjat glida ifrån en vän. En vän som betyder väldigt mycket för mig. Den klyfta som växer mellan oss har skapat sådana konflikter att det tar inte lång tid innan vi hamnar i gräl med varandra. Den här gången tog det knappa 40 minuter efter det att jag stigit av tåget och började precis som vanligt efter att han pikat mig nedsättande kring diverse saker och att jag sedan säger ifrån om att det räcker. Och det har alltid varit så här den senaste tiden.
Vad jag tror att problemet ligger i är att han inte längre känner sig delaktig i det som händer i mitt liv. Att inte han hänger med i den utveckling och mognad som händer med mig. Han uttrycker ofta i de här situationerna att han alltid varit den han är och att jag blivit så annorlunda. Varje gång försöker jag förklara för honom varför jag känner som jag gör, men han vill inte lyssna utan avbryter mig för att kasta över hela problemet på mig. Antagligen i rädsla över att höra sanningen.
Den här gången orkade jag inte med att allt skulle lastas över som bara mitt fel, så jag försökte få honom att förstå att jag inte orkade ha det så här. Jag uttryckte mig även lite klantigt med att jag hellre såg att vi bröt upp bekantskapen istället för att bara gräla. Visst kan jag känna så ibland, men jag skulle antagligen aldrig kunna göra det. 17 års vänskap är inget man bara kastar bort hur som helst, men åsikt tog tog fyr i hans huvud och slutade med att han bad mig att dra åt helvete för att sedan inte visa sig mer resten av kvällen.
Det här var på torsdagen. På fredagen käftade vi med varandra. Lördagen hamnade både jag och min syster i en dispyt med honom gällande alkoholproblem bland pub-besökare, som antagligen utmynnar i att han själv inte vill inse att han är på väg in i ett. En insikt som slog mig under dessa dagar i och med att vi inte för så länge sedan hade en liknade diskussion som slutade med att han slutade lyssna och bara slog över allt på mig. Att jag var dömande och alltid vill klappa mig själv på axeln.
På söndagen, efter att min syster åkt, hade jag som tanke att jag skulle försöka prata med honom, men han kom hem den kvällen berusad och fortsatte sina nedsättande ton mot mig. Den kvällen valde jag att vara tyst och han gick därifrån för att jag var tråkig och sur. I måndags kom han hem nykter, men gick raka vägen till sitt sovrum med orden att han var för trött. Efter det beslutade jag mig för att åka hem till Örebro några dagar.
Så på tisdagen packade jag mina väskor och åkte hem. Vi pratade bara kort med varandra över telefon. Jag orkade inte ta upp anledningen till varför jag så hastigt valde att inte stanna kvar. Och egentligen tror jag att han förstod. Han vet vad jag känner för Göteborg. Mitt hem, mitt hjärta. Visste borde jag sagt något istället för att bara fly, men jag orkade inte en gång till med en massa tjafs och pajkastning. Vi kan uppenbarligen inte prata med varandra längre. Ett problem jag skrivit om tidigare (klicka här för att läsa) och som känns försent för att rädda.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Han bär min historia, mina minnen, mina skratt och min sorg. Det han inte bär är det som hänt sedan jag valde att lämna Göteborg, vilket jag givetvis har en skuld i. Men jag tänker inte låta mig straffas för att jag förändrats till en människa som är stolt över sig själv. Som kan se sig själv i spegeln och se att jag tagit mig genom en resa till helvetet och tillbaka. Däremot försöker jag möta honom halvvägs och prata med honom om det, men när han inte vill lyssna så blir det svårt.
De här dagarna har malt i mitt huvud om och om igen. Funderat på vad jag borde göra, för jag måste ta upp det med honom. Om jag inte gör det kommer vi bara glida ifrån varandra ännu mer och det är verkligen det sista jag vill. Trots allt så är saken ändå den att han är en av de bästa personerna som finns i mitt liv. En av de viktigaste. Det är det som skapar en konflikt i mitt huvud. Över att jag bär skulden när vi båda borde dela på den.
Det är bådas problem som vi tillsammans måste lösa, men jag vet bara inte hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar