Jag har gnällt mig genom hela dagen. Antagligen för att jag fortfarande är på semester mentalt. Det skulle väl vara första gången i världshistorien i och för sig, då jag annars hoppar jämfota i rastlöshet flera dagar innan semestern är slut och längtar efter att få komma tillbaka. Men inte den här gången. Idag har det bara varit fiolspel modell värre och djupa suckar.
Min semester har varit helt fantastisk på alla sätt och vis (om man bortser från det jag skrev i mitt förra inlägg). Rest runt som en liten tok, hälsat på mina älskade vänner, upptäckt nya platser och gjort saker jag borde gjort för hundra år sedan. Kan ni förstå att en människa som bott 26 år i Göteborg aldrig har åkt paddan? Jo, visst är det så!
När mina föräldrar hade det som förslag när vi var små tyckte jag de var pinsamma. Inte tänkte jag sitta i en båt och åka runt som en jävla turist i min egen hemstad. Aldrig! Sedan nämnde de aldrig ordet paddan igen och tanken på pinsamheten satt kvar bra länge. Men nu så har jag äntligen tagit mig den där turen och det var riktigt mysigt, inte pinsamt. Och på köpet lärde jag mig en ny sak om min älskade hemstad.
Och Stockholm. Jag ville aldrig riktigt åka därifrån och är nog fortfarande där lite i mitt huvud. Troligen för att jag fick så fint väder. Har alltid lyckats med det, att få strålande fint väder när jag besöker huvudstaden.
Sedan har jag även varit i vackra Lidköping och badat i Vänern för första gången, fått en guidad tur i Uppsala av Ior, hälsat på en liten håla med för mycket skog och för lite täckning utanför Jönköping som jag inte visste fanns. Nu vet jag. Och så åkte jag ut en sväng till Öckerö. En liten ö utanför Göteborg där jag tillbringade många somrar som liten hos min gammelmormor. Hon var och är fortfarande en av mina största förebilder, så den platsen betyder lite extra för mig.
Hon gav mig förövrigt en fiol som tillhört hennes man. Hon hade lovat honom för länge sedan att ge den till nästa person i släkten som var musikaliskt lagd och lotten föll på mig. Man kan tro att jag inte är ett dugg stolt över den då den ligger (och har gjort så länge jag bott i Örebro) i sin låda under sängen, men jag är oerhört stolt över den. Spela på den borde jag dock hålla mig ifrån och man ska tro min mor.
Fast någon fiol har jag inte behövt använda mig av den här dagen. Gnisslet och gnället har kommit av sig självt. Helt naturligt, men inte alls vackert nu heller. Jag trivs på mitt jobb så det är inte det. Jag var nog bara inte helt redo mentalt för att komma tillbaka. Om några dagar har nog gnället gett med sig och mitt vanliga, harmoniska jag är tillbaka. Eller ja, mitt vanliga hyperstressade och uppe-i-varv-jag lär vara tillbaka. Det är nästan som fiolspel det med, fast med lite dovare ton. Inlindat i ett stort leende och med en stor portion glimten i ögat.
Imorgon ska jag försöka att inte glida runt på strängarna för mycket till hänsyn för mina fantastiska kollegor.
Om max 49 veckor är det semester igen och jag längtar redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar