Hjärtat faller isär för varje dag

Så kom den tiden jag länge har varit så rädd för. Den tid när min extramormor snart säger farväl för alltid. I december fick vi veta att hon har fått bråck på stora kroppspulsådern. Vilket betyder att ådern hela tiden vidgas och om bråcket brister så får hon en inre blödning. En operation var det som skulle hjälpa och det undersöktes huruvida hon skulle kunna klara av en sådan omfattande operation. Resultatet blev att det finns endast 25 procent chans att hon överlever en sådan, så någon operation blir det inte. Det betyder att hon bara har något år kvar att leva.

Som hon säger själv så är hon trots allt 82 år gammal och hon har fått leva en bra liv även om vägen ibland har varit både lite gropig och snårig, men i det stora hela har det varit bra. Och visst känns det helt fantastiskt att höra henne säga så om sitt eget liv när jag vet, från hennes egna berättelser, vad hon varit med om. Det känns skönt att hon kan se tillbaka och vara nöjd med vad hon gjort och vem hon har blivit. Eller som hon själv brukar säga, "Det är tur att en blev som en blev, när en inte blev som en skulle".

Men.
I mig gråter mitt hjärta sig fördärvad. Tanken på att hon inte ska finnas mer känns så tungt. Jag fattar ju den dagen någon gång kommer att komma, då det är orimligt att hon lever för evigt. Nog för att hon är en superkvinna och har överlevt en hel massa skit, men jag tror att det är någon gång som de där superkrafterna tar slut, då vi alla kommer att komma till en punkt där vi inte längre kan lura döden hur mycket vi än försöker. Fast det känns ändå tungt, så otroligt tungt.

Hon har alltid funnits där. Redan från när jag föddes fanns hon där och tog hand om mig och mamma när min pappa dog. Jag badade i hennes blåa sköljbalja. Som femåring satt jag i hennes knä och gömde mitt ansikte i hennes famn för att jag tyckte att det var så sorgligt att titta på den tecknade filmen snögubben. Hon höll om mig och torkade mina tårar. Jag sov bredvid henne om nätterna de helger jag besökte henne. Hon lärde mig sy på symaskin.

När jag blev tonåring lärde hon mig att vara tacksam över att jag har en pappa som älskar mig trots att han inte är min biologiska. Varje gång jag tjurade över småsaker fick jag sitta i min ensamhet med en liten docka som hade samma sura min som jag hade. Och som jag hatade både dockan och henne just då. Jag planerade till och med hur man skulle bli av med kärringen på enklast sätt, men jag insåg att hon var väldigt bra att ha ändå.

I vuxen ålder har hon varit min klippa. När jag behövt goda råd eller bara någon som lyssnar utan att döma så hon varit den jag vänt mig till. Vi har skrattat åt många tokigheter och andras dumhet. Bara en sådan sak, att inte alltid gräva ner sig i saker som är jobbiga, utan istället skratta åt det har varit är en styrka. Samtidigt har hon även kunnat se allvaret och verkligen gett mig stöd och råd. Även om det inte alltid varit till min fördel så har hon ändå varit ärlig i det hon sagt. Ibland måste man helt enkelt bara se saker ur andras perspektiv och inse att man själv kanske handlade lite fel.

Utan henne hade jag aldrig blivit den jag är idag. I mångt och mycket har jag henne att tacka för att jag blivit en så bra människa. Uppskatta livet och de som finns runt omkring mig är den absolut viktigaste läxan, men också att vara stolt över sig själv och se att man växer som människa genom utmaningar. Att aldrig, aldrig någonsin se ner på mitt eget värde oavsett vilka misstag jag gör i livet och att aldrig någonsin låta någon annan ta bort mitt värde för mig.

Varje gång jag pratar med henne i telefon så kommer jag på mig själv med att jag måste säga till henne hur mycket hon betyder för mig. Jag vet att hon vet att hon betyder mycket, men jag behöver också säga det i ord. Men jag kan inte förmå mig själv att börja. Bara tanken får tårarna att rinna ner för kinderna och jag vill inte att hon ska se dem eller höra mig bryta ihop. Jag vill att hon den sista tiden ska få se mig glad och se att jag mår bra så hon inte behöver oroa sig, men egentligen...vad spelar det för roll? För hur det än är så behöver jag få säga det innan det är försent och tårarna kommer att falla oavsett när jag väljer att göra det.

Jag kommer sakna henne så otroligt mycket. Fattar inte hur jag ska kunna klara mig i livet utan henne. Hon är den som alltid hållit ihop mig när livet rämnar. Om något år måste jag lyckas hålla ihop mig själv utan henne. Jag som inte ens kan se hur jag ska kunna ta mig igenom hennes begravning utan att fullkomligt falla isär inombords. Hon kommer att fattas mig så ofantligt mycket att jag inte kan finna orden för det. Det gör bara för ont i själen.

Det kommer att bli en jobbig tid. Vissa dagar gråter jag så mycket att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv. Försöker skriva ner saker som hon brukar säga endast för att jag aldrig ska glömma dem. Jag skulle behöva en stor bok för alla hennes goda råd. Andra dagar känns det skönt att veta att vi fortfarande har lite tid kvar. Att det inte blir ett hastigt avslut där det finns så mycket osagt. Nu får vi ändå tid att bearbeta det som komma skall. Inte för att det kommer bli ett dugg enklare, men vi hinner ändå få tid att säga farväl. Stå en hennes hall och kramas länge, länge. Humma lite, vagga varandra och aldrig släppa taget.