Det jag inte vågar säga

Besviken. Vet dock inte om jag får lov att vara besviken på dig. Egentligen har jag kanske ingen rätt att känna besvikelse alls när det kommer till dig, men ändå är det just den känslan jag mer och mer känner fast inte vågar uttrycka i ord.

Vår vänskap till varandra har så olika betydelse för dig och mig. Jag värnar starkt om den, medan du tar lätt på den. Du har redan allt du behöver förutom en sak och det är det du behöver mig till. När jag inte kan ge dig det vänder du ryggen till och slutar bry dig.

Det gör mig ledsen att du inte kan se min själ. Att du inte kan se att det vi har faktiskt är något vi båda kan dra nytta av oavsett vad vi kunde ha haft. Det är synd att du inte kan se mig som någon som bidrar med bra saker i ditt liv även om jag bara är en vän.

Jag önskar att jag inte kände mig så värdelös omkring dig. Att jag slapp känna att jag bara har ett värde om jag vill det du vill. Ibland har jag bara lust att vika mig för din vilja endast för att få det jag vill ha fastän jag vet att det bara sårar mig mer i slutänden.

Det stör mig att jag förlorar mer än vad du gör om vi inte har kontakt. Det stör mig att jag inte har ett värde för dig. Det stör mig att du inte ser hur mycket mitt hjärta värker. Och det stör mig att jag inte vågar fråga dig varför.

Ibland förbannar jag mig själv för att jag inte låter dig veta vad du förlorar i det här. Att jag inte visar dig att jag ger dig mer än vad du tror. Istället låter jag jag dig gå iväg blind, ovetande att du skadar både dig själv och mig.

Ibland förbannar jag mig själv för att jag inte vågar säga orden som de är direkt till dig. Att jag låter det bli för svårt att forma mina tankar till verkliga ord. Våga visa mina känslor naket och ärligt så du får en ärlig chans att förklara eller bara förstå hur jag känner.

Ibland förbannar jag mig själv att jag lät bloggen bli så offentlig för människor jag känner. Tanken var dock blotta mina tankar öppet och ärligt hur sårbart det än kan bli. När började det kännas så svårt? När blev att vara jag bli så svårt?


/Nettan