I tonåren blev jag mest förbannad bara man nämnde låtjäveln. tyckte alla var respektlösa som inte fattade det pinsamma med låten.
När jag flyttade ifrån alla som fick för sig att sjunga låten för mig kunde jag komma på mig själv med att sakna det. Den är en del av min historia, en del av den jag är. Och i ett försöka att knyta samman det gamla med det nya så började jag bli vän med låten sakta, men säkert.
Idag blir jag lite lycklig i själen när någon spelar den eller sjunger den till mig. Min identitet, den jag verkligen är, letar sig tillbaka och det är en underbar känsla.
Nu för tiden kan jag lyssna på den och le åt alla galna minnen jag har till den. På alla som genom tiderna envisades med att sjunga den för mig. För ändå, någonstans, gjorde de det med kärlek.
Den kille som sjunger den här låten för mig någon gång ska jag seriöst gifta mig med. Oh yes, I will! För den är bara kärlek för mig idag.
Men hey!
Du heter väl ändå inte Margareta?!
Jo, i mellannamn gör jag! ^^
psst... Hela listan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar