Lite så har det känts idag.
Själen värker och springer vilse i all oro.
2011 verkar vara året då alla dör eller drar på sig livshotande sjukdomar. Och någonstans mitt i allt det försöker en liten flickas själ hitta tillbaka till livet efter att ha kämpat sig tillbaka från allt som gjorde henne illa i det förflutna. Och så händer det som inte får hända, världen runt omkring rasar.
Vill bara skrika rakt ut för vår värld är fan inte rättvis.
Hur kan den få slita så många unga själar ifrån oss?
Låta de må så dåligt att de väljer att hoppa framför ett tåg?
Varför måste de kämpa med sjukdomar och kanske inte klara sig?
De har ju hela livet framför sig.
Och sedan min egen mor på det.
Människan som inte vill berätta för mig att hon varit så sjuk att läkarna var tvungna att återuppliva henne. Och hon väljer att inte säga något till mig för att hon inte tror att jag ska bry mig.
Hur skulle jag inte kunna bry mig?
Nog för att hon gjort mig illa, men är det något jag inte är så är det kallhjärtad. Synd att hon inte känner mig bättre än så. Vet inte ens om jag orkar att bli besviken på henne. Har redan förbrukat alla dem känslorna för henne. Fast det är klart att det känns, att hon tror att jag är något jag inte är. Fast jag vet inte... Det kanske säger mer om henne än vad det gör om mig.
April.
Vi är bara inne i april.
Och ska folk dö i den här takten så lär det inte finnas någon kvar i livet innan detta året är över. Jag kommer att gå sönder själsligt av det här.
Önskar att jag hade ett par elefantbyxor just nu så att jag kunde få göra som Gardell:
Ta på mig elefantbyxorna och vara som en människa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar