Jag har alltid haft lite ångest över min kropp, vilket i sig inte är så ovanligt. De allra flesta människor har detta. För min del handlar det om mittenpartiet av kroppen, det vill säga magen och brösten. Båda problemområdena är enligt mig för stora och slappa. Tanken har slagit mig att ta den enkla vägen och lägga mig under kniven, men lyckas alltid få fatt på min hjärna och att inse att det egentligen inte är lösningen på problemet. Dessutom skrämmer mig tanken att behöva sövas. Med andra ord kommer det aldrig att hända.
Med detta i tanken så har jag försökt leva mitt liv utifrån att jag behöver bli vän med min kropp. Inse att det är så här jag ser ut, att det inte är så illa som jag tror och banka in i huvudet att jag duger ändå. Min personlighet och den jag är handlar inte om hur min mage och mina bröst ser ut. Inte alls faktiskt. Det arbetet är dock inte så jävla lätt när man lever i en utseendefixerad värld. Sociala medier hjärntvättar oss med hur vi borde se ut för att må bra och dejtingsidor är löjligt bra på att döma ut varenda jävel som kliver över dess tröskel. Därför måste man utrusta sig med ett pannben av stål och bli riktigt hårdhudad för att klara av att stå emot allt som kommer emot en. Ändå är det svårt.
I allt detta har jag ändå upptäckt något som aldrig riktigt slutar förvåna mig. Antagligen utifrån det faktum att jag har lite småångest över min egen kropp. Jag anser inte att jag är vän med den än, men att jag arbetar med det hela tiden. När jag är ute så är det inte så ovanligt att jag får uppmärksamhet. Jag har alltid tidigare trott att detta beror på mina bröst och att killar överlag bara vill ligga och visst finns det dem som säkert har det som baktanke. Men på senare tid har jag börjat inse att det är långt ifrån alla som endast har detta i huvudet. Killar har tagit kontakt med mig för att de seriöst tycker att jag är intressant och för att de vill lära känna mig. Jag får en del komplimangen som handlar om helt andra saker än det som relaterar till min kropp. På detta får jag hela tiden höra att jag ser ut att ha en sjukt bra självkänsla.
Det förvånar mig eftersom jag inte själv tycker att det stämmer. Så antingen har jag kommit mycket längre i mitt arbete än vad jag tror att jag har eller så är jag bara sjukt bra på att fejka vänskap med min kropp. Ju mer tiden går så tror jag att det är det första som stämmer. Min kropp funkar oavsett hur den ser ut och jag vet hur jag ska klä mig för att dölja och framhäva de delar jag vill. Och helt ärligt...om jag inte duger utseendemässigt av vissa personer så skiter jag i det. Den personen lär inte duga för mig heller. Dömer man personer utifrån utseende så är det inte en person för mig, så är det.
Nu ska jag bara lära mig att fatta när personer flirtar med mig och inte. Den är svårare. Uppenbara saker är enkelt, men de är de små subtila sakerna som andra gör som är riktigt svårt. Dessutom vet jag aldrig hur jag ska kontra på saker jag inte vet hur jag ska tolka, vilket slutar med att jag står där helt stum, ler och går vidare som att inget har hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar