Med nerverna utanpå kroppen

Fram till den här dagen. Jag har mått mer och mer illa för varje dag som har gått. Inte för att jag håller på att bli sjuk, utan för att idag är den dag som kommer att avgöra om jag får gå tillbaka till mina tidigare arbetsuppgifter igen. Det möte som kommer att vara avgörande för om jag ska ta min kompetens och se mig om efter ett annat arbete eller om jag tänker vara kvar. Jag vill ju vara kvar för att jag trivs. Men bara trivas räcker inte längre. Bra arbetskollegor räcker inte längre. Jag behöver någonting mer. Utmaningar och utvecklingsmöjligheter. Nya erfarenheter och förnyelse.

Jag har haft svårt att sova och jag har varit grinig och och tvär. Ingen matlust och magkatarren har övervunnit vilken medicin jag än har försökt mig på. Jag har kommit på mig själv med att bara sitta apatisk, försvunnit iväg eller bara ligga i sängen helt klarvaken fastän kroppen är helt slut. Idag innan mötet har jag knappt kunnat andas och nerverna har bokstavligt talat varit utanför kroppen. Disträ är bara förnamnet för att beskriva hur jag har fungerat på jobbet idag.

Så kom mötet. Jag höll andan hela vägen. Svettades och frös på samma gång. Kunde inte tänka klart och hittade inte orden. Allt flög omkring i mitt huvud. Mitt liv, min framtid, mina mål. Allt som är så fruktansvärt viktigt för mig.

Och hur det gick?
Jag fick en ny mötestid då inget svar kunde ges idag.

Så nu får jag leva med min känslor utanför kroppen ett par dagar till...