Det blir bättre är en programserie där kända personer berättar om sitt liv, om svåra händelser, övergrepp och hur de lyckades komma ur detta och bli starkare. Programmet är ett samarbete med rädda barnen för att belysa många barns utsatthet.
Första avsnittet handlade om Morgan Allings barndom. Om en vuxenvärld som svek honom gång på gång där han kastades runt utan att någonsin känna sig trygg och om hur det är att växa upp i en dysfunktionell familj.
Jag tror att jag satt och lipade mig igenom hela programmet. De hann knappt presentera honom innan mina tårar rann för jag visste vad han skulle berätta om. Jag har hört hans historia förr och den är djupt gripande och berör mig så oerhört. Alltid när jag ser denna människa i TV tänker jag på att han är en så otroligt bra förebild för så många. Han har kämpat länge för att bli lycklig och han lyckades på ett helt fenomenalt sätt och det är stort.
När jag hör hans historia kan jag inte låta bli att tänka på en liten pojke jag lärde känna när jag var 13 år, en pojke som då var tio och gick i min systers parallellklass. Han var en orolig själ och ju mer jag lärde känna honom desto mer uppdagades en riktigt mörk hemlighet. Hemligheten om vad som hände innanför väggarna i hans hem. Han började berätta om hans far och om hur han kunde hålla fast honom i sängen, sätta sig gränsle över honom med sina knän som låste fast pojkens armar. Att han sedan tog stryptag runt pojkens hals tills han inte skrek länge, det vill säga tills han förlorade medvetandet. Och jag tror inte riktigt att varken jag eller min syster förstod att det var sanning till den dag vi stod i hans trappuppgång och hörde hans hjärtskärande skrik. De var så tydliga att de inte gick att missa och hur de sedan plötsligt försvann.
Jag minns att både jag och min syster försökte få honom att berätta för en vuxen, men han vågade inte. Han var så otroligt rädd för att hans pappa skulle få veta, vilket inte var konstigt på något sätt. Själv påverkade hans liv mig så mycket att jag berättade om honom för min skolkurator och skolsyster och de bad mig att ta honom dit. När jag berättade för pojken om detta blev han rädd, men jag och min syster styrde upp hela den dagen i detalj. Min syster skulle täcka upp för honom i deras skola och jag skulle se till att han kunde ta sig till och från min skola utan att någon upptäckte honom.
Den dagen blev starten på en resa genom socialtjänsten och deras ambivalens. Ingen visste var de skulle göra med honom eller placera honom. Han hamnade hos olika fosterhem för att sedan bli placerad hos sin mor med alkoholproblem. När de insåg sitt misstag tog de honom därifrån. De visste inte var de skulle göra med honom och satte honom på en behandlingshem med kriminella ungdomar i Skövde och där blev han kvar tills han var gammal nog för att klara sig själv. Det blev deras lösning på problemet.
Jag hade så oerhört dåligt samvete för vad jag gjort mot honom i så många år, så när han ville träffa mig igen efter alla dessa år var jag så fruktansvärt nervös. I mina tankar kunde jag se hur han skulle avsky mig och skälla ut mig för att jag förstört hans liv, men jag tänkte att det var bara att ta. Det var min dumma idé från allra första början så jag träffade honom. Den lilla pojken var en vuxen kille som blivit bra mycket längre än jag och muskulös och jag tänkte att han lätt skulle kunna slå ner mig med ett slag, men så blev det inte. Istället omfamnade han mig och tackade mig för att jag funnits där för honom när hela vuxenvärlden blundade och jag började gråta. All den skuld jag kände bara rann av mig.
Först då insåg jag vad det var jag egentligen hade gjort som tonåring. Jag hade inte blundat, utan agerat. Och som min bror själv sa...om jag och min syster inte hade hjälpt honom då så hade han antagligen inte levt idag. Att sedan de sociala myndigheterna brast i sitt ansvar kunde varken jag eller någon annan förutse.
Skolsystern och skolkuratorn tillsammans med flera av mina lärare hade efter mitt agerande kramat om mig och sagt att det var både modigt och ett vuxet sätt av mig att agera. Jag själv fattade nog aldrig att jag var med om att hjälpa ett annat barn i en utsatt situation. För mig handlade det om att jag påverkades så av hans liv att jag inte kunde vara tyst om det. Jag behövde ventilera mina intryck och mina känslor angående hela situationen. Först idag vet jag att jag gjort någonting bra för en annan människa. Något jag hade velat att någon hade gjort för mig om jag var i en liknande situation som han. Jag är en person som aldrig skulle kunna sluta vara jag med allt vad det innebär. Vilket betyder att jag aldrig skulle kunna blunda för någon annans utsatthet.
Idag har han ingen kontakt med sin far längre. Han beskyller alla andra och främst mig, utan att se sin egen del i det hela. Min bror vill ha en ursäkt, vilket han antagligen aldrig kommer att få. Däremot har han kontakt med sin mor. Hon har fortfarande problem i sitt liv, men hon älskar sin son av hela sitt hjärta. Jag vet, för jag har sett hennes kärlek till honom i hennes ögon.
Och till vuxenvärlden vill jag bara säga:
Den som inte agerar när man vet att ett barn far illa är precis lika delaktig i det som händer som de som utför de hemska handlingarna. Det är vårt ansvar att agera och vårt ansvar att se till att ett barn kommer ur en sådan situation. Utan undantag!
För att se programmet där Morgan Alling berättar sin historia, klicka här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar