Ett medberoende i gemenskap

För min egen del kom den riktigt stora vändningen för mig när jag träffade Annie, en tjej som växt upp med en pappa som är alkoholist. Det var när hon beskrev hur det var för henne som något hände i mig. För det hon berättade, hennes känslor, hennes tankar, var precis det jag själv kände. Den stunden var så märklig för mig. Någon som jag då inte kände så bra som berättade precis det jag levde med att dölja för alla andra. Hon satte verkligen ord på allt som fanns inom mig.

Den sommaren, när jag lärde känna Annie, var magisk. Det var som om allt det där som gjorde så ont och som jag kapslat in inom mig helt plötsligt tog plats och fick ta plats. Och plötsligt gjorde det inte lika ont längre. Det var otroligt befriande och mäktigt.

Varje arbetsdag ville jag skulle ta slut snabbt så jag fick åka den där bussresan hem och bara få höra en henne prata om sin uppväxt. Jag minns att jag förundrades över att även om hennes medberoende handlade om alkoholism och mitt om spelberoende så var känslan den samma. Att oberoende av missbruket så var medberoendet frikopplat, att det var något eget som ändå var knutet till utsattheten.

Jag är tacksam för alla mina vänner som finns där och lyssnar, men det är verkligen något speciellt som händer när man träffar en person som vet hur det känns. När man verkligen inte behöver förklara varför det är en jobbig dag eller varför man reagerar på ett speciellt sätt. Det är ett band som knyts som ger en helt annan helhet till verkligheten, en gemenskap. Och för min egen del har det bandet fått en väldigt betydande del i mitt liv och min vardag, som gör att jag kan leva mitt liv på ett helt annat sätt än om jag skulle leva med känslan inkapslad.

Gemenskapen är så otroligt betydande. Det är den som verkligen bryter ner murar och bygger broar och för många som lever med ett medbeoende så kan gemenskapen vara livsavgörande.