Nyp mig i armen

Ibland har jag så svårt att inse vad det är jag faktiskt ska göra om en månad. Att jag, lilla jag (tillsammans med lilla Annie), ska stå inför en massa människor på ett seminarium och prata om medberoende och det projekt som vi ska starta igång med. Det känns faktiskt helt jättekonstigt.

Jag som så länge gömde mig själv och dolde det jag varit med om. Nu ska jag istället stolt visa vem jag är och prata om vad som är viktigt för dem som hamnar i ett medberoende och vad de faktiskt behöver mest när de mår som sämst. Just för att de inte ska behöva gå igenom det jag gjorde lång tid efter att jag tog mig ur det förhållandet.

Det är så att jag verkligen måste nypa mig själv i armen för att förstå att det är här jag är idag. Jag kan prata om det utan att skämmas och utan att ta på mig skulden för det som har varit. Trodde aldrig att den känslan skulle infinna sig för bara något år sedan.

Vilken fantastisk känsla!
Den vill jag så gärna att fler ska få känna.