Något vackert blev fult

Det finns en låt som alltid kommer att vara förknippad med separationen med fd sambon och det är Takidas Curly Sue. Då var den en ofta spelad låt på radion på natten och för det mesta under den tiden precis efter uppbrottet åkte jag bil på natten. Jag och en vän i Arboga pluggade tillsammans och kvällen och nätterna var den tid vi fick mest gjort. Dels för att hennes barn sov då och dels för att jag hade som mest ro i kroppen.

Nästan varje natt när hon körde mig hem så spelades den här låten på radion. Jag satt där med en enorm oro i kroppen. För vad som väntade där hemma. För tyvärr var jag bosatt i samma lägenhet som honom en tid efter, vilket hade och göra med att jag inte kunde söka en vanlig lägenhet i Örebro eftersom jag inte hade köplatspoäng och för att jag inte kunde få en studentlägenhet på grund av att jag inte var inskriven i ett program just då. Och just då var vi överens om det. En av få saker vi faktiskt var överens om.

Fast det var sällan vi var i lägenheten tillsammans. Eller snarare. Jag valde att inte vara där när han var hemma. Och lös det på natten så var han hemma och jag visste precis vad han gjorde. Så varje natt, när jag och min vän satt i bilen, bad jag för mig själv att det inte skulle lysa några lampor.

Under en längre period lös det varje natt. Då kunde vi sitta i bilen på parkeringen i timmar medan paniken i min kropp spred sig. Någon gång skulle jag bli tvungen och ta mig in, försöka prata med honom och hämta mina saker. För varje natt det lös och tiden bara gick blev det svårare. Svårare för att jag hade mindre och mindre att säga till honom och för att han ofta kunde skicka väldigt hotfulla sms. Det slog liksom bara över för honom. Så jag kunde inte förmå mig att gå in. Istället åkte jag tillbaka till Arboga och sov hos min vän och varje natt grät jag för jag inte visste hur jag skulle kunna lägga paniken och rädslan åt sidan. Min magkänsla sade mig redan då att det här inte var slutet, vilket det heller inte var.

Curly Sue har alltid förknippad med den rädsla jag kände då. Med oron som växte i magen. Med ångesten. Varje gång den spelas förflyttas jag till min väns bil, på den där raksträckan med den svarta landskapet. Hur jag bara satt där tyst och tittade ut genom fönstret och försökte hålla tillbaka tårarna.

Och det är lustigt ändå.
Att en låt som handlar om hur en person, bara genom att finnas, kan få någon annan att känna sig hel igen kan betyda det som är helt åt andra hållet för mig. Och kommer tyvärr alltid att göra.