Frost gästbloggar

Historien jag hörde var min egen...

Jag har hört dom förr, historierna om männen och kvinnorna som sårat en djupt, svikit, hotat för att sedan lämna personen som en gång i tiden var deras själsfrände.

Sällan trodde jag att nästa historia jag skulle höra skulle bli den värsta jag hört, berättad av mig själv. En person kan inte sjunka längre än lågt innan det vänder uppåt igen i livet. Jag har befunnit på den nivån en gång.

Allt började givetvis med att jag träffade en kille. Jag hade nyligen flyttat ifrån min före detta sambo efter ett 3 årigt långt förhållande utan framtid. Jag bytte stad helt och hållet. Lämnade allt efter mig.

Jag visste inte att jag skulle gå en värre öde mötes, jag levde livet i min nya stad. Jag vart kär igen. Han var mitt allt i väldigt många år.
Jag tror vändningen kom efter några år först. Jag hann bli fästmö för andra gången i mitt liv, vi planerade livet ihop trots vi inte alltid var på samma sida av bladet. Han hade med tiden börjat ändra sig, ett annorlunda beteende började visade sig, men vi fortsatte med livet som förr.

Trots många misstankar på det mesta och hundra frågor ställda om hur det skulle bli med oss så var alltid svaret att inget var fel. Han hade ingen annan, sas det. Han var trött, jag skulle ge han tid. Jag gav han tid, han gav mig inget.

Mot alla odds så började vi ändå att bygga vårat hus ihop. Ett enormt stort projekt som skulle ta nästan ett år att få klart. Huset skulle byggas av oss själva, på plats efter egen ritning. Planerna var stora, många var inblandade i vårat projekt. Alla vi kände, utom han. Han lös med sin frånvaro mentalt o fysiskt av o till. Oförmögen att ta några som helst viktiga beslut om huset som byggdes. Jag kämpade som en dåre med jobb, hem o bygget. Han brukade rycka på axlarna när jag ställde frågor om saker som gällde vårat gemensamma hem. Han var liksom inte med oss längre. Undran kom och gick hos mig. Återigen bad folk mig ge honom tid. Han hade tydligen mycket i livet. Han hade inte tid för kramar, närhet, ömhet. Han var stressad. I mitt inre frågade jag mig själv om vad jag var då??? Jag som såg till att allt flöt på med husbygget. Jag hade tiden för min fästman.

Gudarna vet hur många gånger jag ställde frågan om han ville gå ifrån mig. Om han hade någon annan. Han brukade bli arg och svara nej. Han tyckte jag var galen, för tid för otrohet fanns ju inte enligt honom. Han jobbade ju jämt. Tyckte då det lät vettigt. En gång minns jag så väl, jag ställde han återigen mot väggen, men den här gången vart han inte arg, han hånskrattade mig rakt i ansiktet bara. Jag tror det var den dagen jag först började ana oro.

Vi hade vid detta laget ett mindre helvete hemma. Han vart av o till aggressiv, han var frånvarande mentalt och fysiskt. Han ville aldrig göra något med mig längre. Han rörde inte vid mig. Allting var enormt jobbigt för honom. Antar det var här ångesten nådde ikapp han. Livet vart helt enkelt för tufft.

Husbygget började bli klart och vi flyttade in en senhöst. Ett otroligt vackert hus att trivas i, bilda familj i, men vi kom aldrig dit. Vi hade bott i vårt hem i ungefär 2 månader då smällen kom. 2 dagar efter jul så ställde jag frågan igen, om vad som var fel. Jag kunde inte längre prata med han alls. Svaren var korta och fyllda med irritation. Jag gick på rätt hårt den här gången kände jag för jag fick en reaktion som jag sent kommer glömma.

Han var trött, så alla vi kände fick rätt där. Däremot var han trött på mig då inte på något annat. När allt kom omkring så visade det sig att han även var trött på vårat hus. Han hatade huset minns jag han sagt. Han ville lämna mig och huset.

Ungefär här rasa mitt liv ihop totalt.

Han var dock redigt lugn och gick att prata med. Vi skulle separera så var det, huset skulle jag få behålla. Han skulle gå med på att lösas ut utan problem. Han visste hur mycket huset betydde för mig. Det var så enkelt, trodde jag.

Tills allt tog en annan vändning. Våra nära och kära ville inte låta oss komma undan så lätt. Efter 5 års tid tillsammans och ett hus ihop så ville dom att vi skulle söka hjälp. Jag hade gärna tagit emot hjälpen om jag hade sett det ge resultat, men har en person slutat älska en annan så finns det ingen rådgivare som kan få det att återkomma. Kärlek styr man inte över. Så jag ansåg det vara slutet för oss. Även han ville bara få gå ifrån mig i lugn och ro.

Så blev inte fallet dock. Hans föräldrar hade väldigt svårt att acceptera vår separation och pressen vart för stor på honom. Han kom hem till huset en dag med tårar i ögonen och bad mig om hjälp. Han ville ju bara separera, men att hans föräldrar inte lät det vara så enkelt gjorde att han ville ha mitt stöd i detta. Gjorde han sällskap en sen kväll till dom.

En kväll jag aldrig glömmer. Hysterin var ett faktum. Föräldrarna saknade insikt i detta och kunde inte se varför vi skulle gå isär. När jag sedan bekräftade faktat att deras son skulle lämna mig och att jag inte var medveten ens själv om detta så vart dom chockade. Tydligen trodde dom att beslutet var gemensamt. Smällen kom när hans mor sitter vid matbordet och letar nummer åt oss till en rådgivare. Helt plötsligt ändrar han sig. Min haka når golvet här ungefär. Killen jag har känt så länge som nu slutat älska mig och bara vill gå ifrån mig sitter brevid mig och ber om hjälp. Han vill att vi ska bli ok igen. Nu anar jag ugglor i mossen. Klarar inte av denna press längre utan bestämmer mig att gå hem istället.
Väl hemma så bryter det hela ut då. Han ändrar sig igen. Klart han inte vill mig, han sa bara så för att hans föräldrar ville det och kunde väl tänka sig att gå till samtal ungefär en gång bara för att få dom lugna ner sig, men att rädda oss fanns aldrig på tapeten dock.

Nu satte jag in mina sista krafter på att förstå mig på hans udda beteende en sista gång. Jag bröt ihop totalt, kramade om han medans orden forsade ur mig. ” Har du någon annan???” Hörde jag mig själv gråta ut.
Han vart helt tyst, för första gången nånsin på den frågan. Sen kom flinet jag sent kommer glömma. Han bara log och såg så nöjd ut. Svaret var ju givet. Han hade en ny eller flera. Det kommer jag aldrig få veta säkert. Detta kom att bli de sista jag såg av min fästman. Nu var hans beteende totalt annorlunda igen, han var påkommen och det var inte ok.

Jag tog ett sista djupt andetag och nu var det jag som bestämde utgången. Släpade upp killen ur soffan och drog med han till hans föräldrar. Jag ville få ett avslut. Det var en underbar känsla att få höra han haspla ur sig dom orden för dom. Vad han har gjort mot mig. Äntligen skulle det bli rättvisa igen.

Det var verkligen mina sista krafter i det förhållandet. När allt kom omkring så visade det sig att den andra kvinnan tydligen funnits i bilden väldigt länge. Han hade helt enkelt startat ett nytt liv jämte vårat. Lögnerna var många och sen länge tillbaka. Kan nu efteråt se bakåt och hitta nya saker som får sig sin förklaring först nu.

Detta var nu en helt ny start för mig i livet. Jag bröt ihop många gånger innan jag skulle bli hel igen. Om jag nånsin blir det vet jag inte. Det har gått år nu och minnena bleknar med tiden, det är min enda tröst. Jag valde att strida för huset och valde att leva kvar där ensam.

Livet är sällan lätt, men människor som dessa gör det hela betydligt svårare och tyngre. Medvetet undanhålla saker, ljuga och svika en person gör så ont. Tanken har slagit mig nu på senare tiden. Han var ju mitt allt en gång i tiden. Han var älskad av mig. Såra en person jag älskar, eller älskat skulle inte falla mig in. Så är det inte för alla dock. Tänk tanken att du en gång i tiden var hysteriskt kär i denna människa, han / hon var ditt allt i livet. Hur kan du göra den personen illa nu ???

Frost