Flickan med den blåa klänningen och det blonda håret. Jag minns henne så väl och hon var så vacker. Jag brukade i smyg titta på henne varje gång hon var ute och lekte med sina vänner på gården, men jag vågade aldrig gå ut och fråga om jag fick vara med. Istället beundrade jag henne på avstånd både där och i skolan.
Jag drömde om hur det skulle vara att få sitta bredvid henne. Hur det kändes att smeka hennes hår. Hur det skulle vara att pussa henne. Mina drömmar blev aldrig verklighet. Vi gick i samma klass ända till nian utan att jag aldrig fick veta.
Som vuxen stötte jag sedan på henne. Hon var inte längre den blonda flickan med den blåa klänningen. Utan den vackra kvinnan i kostymbyxor och kastanjefärgat kort hår. Jag tänkte att nu eller aldrig har jag min chans och jag bjöd ut henne och hon tackade ja. Nu vet jag hur det är att sitta bredvid henne. Hur det känns att smeka hennes hår och hur hennes mun känns att pussa på. Mina drömmar har blivit verklighet.
Jag älskar dig min kära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar