2010 i ord och bilder

Januari och jag åt galet mycket medicin för att orka resa mig ur sängen. Tiden då vägen tillbaka till livet hade precis påbörjats. Jag började ta tag i saker som jag inte vågat göra innan och jag fick för mig att sluta med nikotinet. Inte en helt lyckad kombo. Gav upp det där med avslut av nikotin och insåg att det är bättre att ta en sak i taget.

Denna månad handlade mycket om att brottas med ångesten. Att måendet svängde lite väl fort ibland var inget ovanligt alls. Många tankar och funderingar kring framtiden och om önskan att hitta tillbaka till mig själv och glädjen. Detta blogginlägg sammanfattar nog mycket av det jag kände då.

Och så klagade jag självklart mycket över kylan och snön, men som sagt, fina bilder blev det.

Februari började jag hitta leendet och glädjen med hjälp av medicinen. Hade lättare för att handskas med ångesten och dessutom kämpade jag på att få en bra rullning på en normal vardag. Jag hade mycket mer energi en kämparglöd vilket även syns i många inlägg, som i detta. Och min humor började komma tillbaka. Från att vara djup och bekymrad så började galenheten hitta sig tillbaka.

Sedan fortsatte jag även att klaga över snön förstås och jag hittade "fantastiska" bilder tagna med min mobilkamera.

Mars och jag och Cissi får besked om att vi får den lägenhet vi sökt. Dessutom hittar jag ett jobb som passar mig bra. Kvällsjobb och 50 %. Mycket går som det ska, det vill säga framåt och jag mår bättre och bättre. Mycket av mina tankar går till mötet med andra människor och hur de ser på mig, både nya och gamla.

Denna månad handlar också mycket om att minnas och att hålla fast vid minnen. Årsdagen av Max och Saga, som blev brutalt mördade två år tidigare, blev som vanligt jobbig, men enklare att hantera.

April och massor som händer. Det packas saker och det vankas flyttning. Måendet går tillbaka till att vara vacklande, men i det stora hela lyckas jag se framåt. Och något som märks tydligt i mina inlägg då är att min fantastiska bitterhet är tillbaka for real. Tror inte att jag så medveten om det då, men när man läser inläggen nu så är det en väldig skillnad.

Och så var det tjällossningen också. Hela Örebro fylldes av studenter från typ hela Sverige. Två dagar av fullt ös och total craziness.

I maj hade jag mitt första riktiga bakslag. Oron var tillbaka och ångesten likaså. Antar att det hade att göra med alla förändringar som blev lite för mycket. Nog för att jag var glad, men den glädje jag kände och allt kämpande blev för överrumplande. Cissi var verkligen en stjärna under denna tid. Så fantastisk och förstående hela tiden. Samtidigt som det var jobbigt under långa perioder reflekterade jag ändå över hur mycket som hänt med mig. Inte bara inombords, utan även hur tydligt det syntes på utsidan. Bilder, som denna, tagna då när jag mådde som värst berättade så mycket om hur långt jag kommit.

Jag fick ett nytt jobb också, det jag fortfarande har idag och med det lärde jag även känna en helt underbar människa vid namn Annie. Min lilla solstråle som jag aldrig någonsin tänker släppa ur sikte en endaste sekund.

Juni handlade mest om att jag inte skrev alls. Jag hade ingen tid och tog därför en paus från bloggen. När jag väl kom tillbaka igen handlade inläggen mycket om förändring och att stänga dörrar. Låta det förflutna tillhöra det förflutna och inte nuet eller framtiden.

Juli är all about gnäll. Det gnälls över att det är för varmt, det regnar för mycket, magkatarr, idiotiska killar, skrikande vuxna och skrikande barn, barnprogram från förr och korkar på petflaskor. Sedan var det nog en hel massa mer. Och när jag inte sysslade med att gnälla så roade jag mig med att inse att allt har sin tid, även problem.

Däremot verkade jag må hyfsat bra, trots skäll från min läkare angående att jag slarvar med min medicin.

Augusti. Förutom att jag anser att just den månaden är den tråkigaste på hela året då man bara väntar på allt allt ska komma igång igen, så levde jag lite i eufori efter min resa upp till Stockholm. Det var de absolut bästa dagarna under hela det förra året och det gjorde mig så gott att komma iväg. Allt var fantastiskt och mitt och Iors besök på sonispherefestivalen var helt galet.

I mitten av månaden hamnade bloggen i skymundan igen. En väldigt, väldigt lång paus. Vilket var behövligt då jag inte kunde hålla igång arbete, plugg, nollning och att må bra samtidigt.

September skrevs det i princip inget alls. Jag var fullt upp med att leva det verkliga livet med allt vad det innebär. Jobb och nollning. Däremot var det många som ifrågasatte min mående, att jag inte verkade må så dåligt som jag gav uttryck för. Därför funderade jag mycket på att förändra bloggen och även om jag bestämt mig för att inte bli så personlig så kommer det ske förändring på bloggen igen. Inte mycket, men lite.

I oktober blev det inte många knop gjorda på bloggen heller. I det verkliga livet hände det dock saker hela tiden, nästan så att det var lite för mycket som hände. Jag valde tillslut att lägga plugget på is helt för att inte krascha som människa igen. Det kändes inte värt det efter allt slit jag lagt ner på mig själv.

När jag höll till på bloggen skrevs det dock om frustrationen att aldrig känna att man når fram. Att vilja mer än vad kroppen orkar. Detta trots att jag vet att jag orkar så mycket mer än vad gjorde i början av året.

Och så åkte jag iväg på min första ovve-resa tillsammans med solstrålen Annie och några till, vilken blev fantastisk. Dessutom fann jag en ny vän, Dansk, som är en grymt fin människa och som jag klickade riktigt snabbt med.

I november började sakterligen bloggen få liv igen. Man kan väl säga att allt som har med november att göra var bra. Det är nog här som jag själv börjar känna på riktigt att jag mår bra. Inte bara stundtals, utan i princip hela tiden. Jag hade lyckorus och jag var förväntansfull inför nedtrappningen. Fast även väldigt nervös över att min läkare skulle ha ändrat sig och skjuta fram det, men jag tror ändock att hela november kantades av ordet lycka om och om igen.

Jag beslöt mig även för att förändra mig på utsidan för att matcha hur jag mådde inombords. Back to black och en mer rockig stil som jag hade förr, då när jag mådde riktigt bra.

December och början på nedtrappning av medicinering. Galet nervös och det blev väldigt vingligt emotionellt. Jag visade det dock inte utåt, men jag skrev om det. Jag kom till insikt med hur jag lever mitt liv och att jag måste sätta mig själv i främsta rum för att inte hela tiden falla tillbaka till dåligt mående. För man kan inte rädda hela världen innan man har räddat sig själv. Och trots att jag börjat min nedtrappning så betyder inte det att jag är frisk. Långt ifrån, det är en bra bit kvar till dess. Jag prövar bara mina vingar, jag är inte flygfärdigt dock.

Annars så roar jag mig med att fira att jag blir ett år äldre, att jag får en tillsvidareanställning från och med första januari och avslutar året med en puss på kinden från en kille jag annars är duktigt att tjafsa mycket med.